F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  17/73
    r e t r o s p e k t i v u t g å v a n
    Folket i Bild avslöjade IB 1973

    SKRIFTSTÄLLNING:
    DE OANSVARIGA


    1. Carl Bennedich, född 1880, död 1939.
    Förrädiska stämplingar mot stat och statsskick.
    Brott mot dåvarande SL 8 kap. Sedermera överste
    och chef för Livgrenadiärregementet.


    2. Carol Bennedich, född 1905.
    Son till Carl B. Överste; förrädiska stämplingar
    mot Sveriges utrikespolitik. Brott mot Br 19:9 och 20:1

    Tidningen VI undrade om den dåvarande regeringen känt till den svenska militärledningens koncentrationsläger för politiskt oppositionella under andra världskriget. Tage Erlander var under kriget statssekreterare i socialdepartementet och ansvarig för politiska polisen. Hans svar - VI nr 34/35-73 - var upplysande:
    "Inga papper finns som kan ge klart besked om att regeringen kände till arbetslägren... Sköld kände säkert till Storsienlägret. Däremot verkar det som om han inte hade kännedom om de övriga lägren som inrättades sedan Storsienlägret upplösts... en socialdemokratisk ombudsman som hamnat i ett läger... för Per Edvin Sköld hade detta kommit som en blixt från klar himmel."
    Den förra försvarsministern Sven Andersson vittnade:
    "Det är riktigt att Per Edvin Sköld blev förbannad när han fick höra om lägret och att han sprang ut och ringde. Det här måste ha varit 1941, jag tror till och med att det kan ha varit 1942... jag var inte hanlotta när den socialdemokratiske ombudsmannen Herbert Claesson ringde mig och berättade att han hamnat i ett mystiskt läger. Då var jag riksdagsman."
    Höga svenska officerare samlade sina motståndare till läger och började förbereda en fysisk likvidering av socialdemokratiska ombudsmän och kommunistiska fackföreningsmän och anti-fascistiska journalister. Det bör redan nu påpekas att de officerare som var ansvariga för detta hade deltagit i en verklig sådan fysisk likvidering ett par decennier tidigare i Finland. De visste vad de gjorde. Men år 1973 har inte Tage Erlander mer att säga än:
    "Naturligtvis var det fel att militären åtagit sig att fälla politiska omdömen om människor och placera dem i läger. Militären saknade kunskap om sådana värderingar."
    Det som räddade de internerade från att likvideras var inte militärernas ömsinthet eller laglydnad utan den starka folkliga protesten mot lägren och först Röda Arméns seger vid Stalingrad säkrade slutgiltigt de internerade svenskarnas liv.
    För att förstå såväl denna historia som skeendet under det kalla kriget och dagens avslöjanden är det nödvändigt att se närmare på den svenska militärledningens politiska tradition.
    Den som inledde lägerbyggandet var greven och militärbefälhavaren för Övre Norrlands trupper. År 1944 befordrade regeringen honom sedan till arméchef. Den greven hette Wilhelm Archibald Douglas. År 1940 lät han kalla fascistledaren Per Engdahl till Bodens fästning för att ge trupperna ideologisk ledning. I den instruktion han då undertecknade och som Per Engdahl hade att följa i arbetet hette det att Per Engdahl hade till uppgift att:
    "injaga hat mot Stalin och hela hans anhang."
    Under det finska klasskriget år 1918 hade greven varit utlånad från den svenska generalstaben till friherre Mannerheims vita trupper. Där befordrades han till generallöjtnant för sitt bidrag i slakten på finländska torpare och arbetare. Vid hans död 1960 skrev hans efterträdare arméchefsbefattningen general C A Ehrensvärd (som ledde den vita frikår vilken 13 april år 1918 besatte Åbo i Finland):
    "Archibald Douglas blev tidigt generalstabsofficer och kom att göra sin främsta insats som sådan i Finlands armé, där han var en av de framstående svenska officerarna inom operativa avdelningen i Mannerheims högkvarter."
    Archibald Douglas var son till riksmarskalken, greve Ludwig Wilhelm August Douglas som föddes i Zürich, gick i skola i Karlsruhe, tog studenten i Heidelberg, flyttade till Uppsala 1870 och som var syssling till Sveriges drottning Viktoria genom att hans mor var fallen efter Ludwig I av Baden i dennes äktenskap till vänster. Det var en nationalist av format. Han skrev den anonyma broschyren "Hur vi förlorade Norrland" 1889; förespråkade som utrikesminister en hård linje mot Norge; strävade efter aktivt stamförvantskap mellan Sverige och Tyskland.
    Sent på hösten 1911 inledde den svenska generalstabens officerare en aktion med stöd av det tyska sändebudet och den tyskfödda drottningen och betald av storkapitalet med målet att störta den nyss tillträda ministären Staaf. Den ryktbare upptäcktsresanden Sven Hedin engagerades som propagandist. Efter två års kampanj kunde Hedin hota med militärkupp i sitt tal på officersmässen i Falun. Officerarna jublade. Då började regeringen bli orolig.
    Den 7 november år 1913 hölls en planeringsmiddag hemma hos riksmarskalken greve Douglas. Man diskuterade hur regeringen skulle tas. Närvarande var bland andra Sven Hedin, professor Halendorff, hertig d´Otrante, måg till greve Douglas, K G Westman (justitieminister i Per Albins regeringar 1936-1943) och värdens son Archibald Douglas. Man var orolig för att regeringen skulle ge efter och försöka göra en kompromiss och professor Halendorff undrade vad man skulle göra om regeringen kunde pressas till att föreslå 10 månaders värnplikt. Då ropade Hedin och hertig d´Otrante och Archibald Douglas med en mun:
    "Oantagligt!"
    Spelet gick vidare.
    Den 19 november år 1913 skrev löjtnant Carl Bennedich till Sven Hedin och bad om ett sammanträffande. Han och löjtnant friherre Rappe ansåg sig nu:
    "både vilja, våga och törhända även kunna handla" och det krävdes ty:
    "den sittande regeringens senaste åtgärder... göra varje förberedelsestund ytterst dyrbar."
    Men:
    "På grund av den ömtåliga ställningen, både löjtnant Rappe och jag intaga, behagade Herr Doktorn försegla våra namn. Vi äro icke rädda men får man veta att två löjtnanter tillåta sig hava åsikter i Rikets angelägenheter och än värre, arbeta mot ett mål i dessa, bli vi hastigt strypta och få aldrig tillfälle göra något mer."
    Inför sammanträdet upprättade löjtnant Axel Rappe (som gick en lysande karriär till mötes, utlånades till Mannerheim i det finska klasskriget och dog mätt av år och ära 1945) tillsammans med löjtnant Bennedich ett PM:
    "På grund av det politiska läget. Möjlighet med avseende på pressen. N.D.A. Agitation inom officerskåren och förberedande arbeten för personer hvilka genom sin ställning stå i direkt förbindelse med Konungen:
    Mål: åstadkommandet av en organiserad aktion i syfte att på verksammaste sätt stödja konungamakten i strävandet för försvarsfrågans lösning."

    Detta brev och detta PM är beviset för dessa officerares brott mot dåvarande strafflagens åttonde kapitel. Brottet hette förräderi.
    Under det bondetåget förbereddes fortsatte löjtnant Carl Bennedich stämplingarna. den 22 januari 1914 på kvällen skrev Sven Hedin efter Carl Bennedichs riktlinjer det tal som kungen skulle hålla vid statskuppen. den 25 januari överlämnades det till kungen. Statsministern vägrades se det. Den 6 februari hölls talet. Den 10 februari hade regeringen fallit. Endast den svenska arbetarklassens aktiva motstånd förmådde hindra genomförandet av officerarnas, storkapitalets och det tyska sändebudets avsikter med statskuppen.
    Denne Carl Bennedich stod sedan de svenska aktivisterna och Hitler-beundrarna nära ända till sin död 1939. Han blev aldrig ställd till ansvar för sina gärningar.
    Det svenska folket vill försvara nationens oberoende nu som 1914 och 1941. Försvara nationen mot alla tänkbara stormaktsangrepp vare sig de kommer från söder eller väster eller öster. De ledande svenska militärerna däremot har vid varje krisläge visat sig nationellt opålitliga. Opålitliga söderut 1914 och 1941. Opålitliga västerut 1952 och 1973. Och - om vinden vänder - också opålitliga österut.
    Det vi måste kräva är inte ensidig svensk avrustning utan det svenska försvarets demokratisering. Det måste vara det arbetande svenska folket som har makten över geväret; inte Rappe, Bennedich, Douglas och deras efterföljare.

    Jan Myrdal

    Länk till nästa artikel
    De förlorade "DEMENTIERNA"


    FiB/K nr 17 1973



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  17/73
    r e t r o s p e k t i v u t g å v a n