Låt oss börja med några fakta:

$1·      Krim har varit ryskt under flera hundra år, den ”fördes” så sent som 1954 över till Ukraina, efter Chrusjtjovs beslut (utan folkomröstning)

$1·      På Krim lever huvudsakligen tre folkgrupper: ca 2,2 miljonerna etniska ryssar, 350 000 ukrainare samt 300 000 tatarer

$1·      Vid folkomröstningen låg valdeltagandet på mer än 82 procent

$1·      Mer än 96 procent röstade för en återförening med Ryssland

$1·      Återföreningen genomfördes fredligt, utan blodspillan

Resultatet av omröstningen visade att befolkningen på Krim ville avskiljas från Ukraina. Det är få i väst som ifrågasätter att befolkningen, vars etniska sammansättning markant skiljer sig från övriga Ukraina, inte har rätt till självbestämmande. Folkomröstningen och avskiljandet från Ukraina strider inte mot internationell rätt.

Under de senaste 20 åren har Ukraina drabbats hårt av korruption. Landets rikedomar har systematiskt plundrats och samlats i händerna på ett fåtal oligarker samt förts ur landet. Lyxbostäder i London mest omskrivet. Ukraina är idag högt skuldsatt och på gränsen till statsbankrutt. Man har rest minnesmärken över nazister. Politiker, som den i väst välkända oligarken Julia Tymosjenko, har uttryckt en önskan att utplåna den rysktalande minoriteten – ca 10 miljoner – med hjälp av kärnvapen.

Folkomröstningen gjorde det möjligt för invånarna på Krim att, efter den profascistiska statskuppen som planerats och finansierats av USA och EU, definitivt klippa banden till Ukraina

Nu kan en vän av ordning fråga sig varför ska vi i Sverige kritisera, straffa och vägra erkänna krimbefolkningens val? Varför ska innevånarna på Krim inte ha samma rätt till självbestämmande som folk i Kosovo, Sydsudan och Eritrea? Det vill säga tre stater som västvärlden på mer eller mindre tvivelaktiga grunder välsignat tillkomsten av?

Kosovo är ett särskilt intressant fall. Där gick ”försvarsalliansen” Nato, in i landet under förutsättning att detta inte ska leda till att en självständig stat bildades, men som likväl utropades därefter. I fallet med Kosovo sker en del historieförfalskning. För att ta ett exempel. Den 26 mars 2014 påstod felaktigt Obama i sitt tal i Bryssel att Kosovo blev självständigt efter en folkomröstning – en omröstning som aldrig ägde rum.

Ett annat aktuellt fall är Kurdistan, där har västmakterna intervenerat för att skapa en separatstat – vilket inte är helt slutfört – men kanske kan slutföras med hänvisning till framfarten av ISIS.

FNs kommitté för avkolonisering

Vad beror västvärldens kritik av Rysslands på? Är vi för självgoda? Bör vi inte först se oss själva i spegeln innan vi kritiserar andra?

FNs kommitté för avkolonisering pekar ut 16 kolonier, varav 10 är brittiska: Anguilla, Bermuda, British Virgin Islands, Cayman Islands, Islas Malvinas (Falkland Islands), Gibraltar, Montserrat, Pitcairn Islands, Saint Helena, Turks and Caicos Islands.

USA har tre formella kolonier kvar: American Samoa, Guam, United States Virgin Islands. Filippinerna kan med fog räknas som återkoloniserat av USA. Frankrike styr över Nya Kaledonien och Nya Zeeland över Tokelau.

Det är magstarkt och illaluktande hyckleri när Storbritanniens och USAs regeringar – som tillhörde de mest högljudda och kritiska mot Rysslands ”annektering” av Krim – ännu inte gjort upp med sitt koloniala förflutna. De tycks helt oförmögna att ta hand om smutsen framför sin egen dörr.

För dem som verkligen vill engagera sig i frågor om annektering, självständighet och avkolonialisering så vill jag föreslå en utmärkt sammanställning gjord av UN: http://www.un.org/en/decolonization/nonselfgovterritories.shtml#foot1

Separatistiska rörelser på frammarsch

Anhängarna av ”status quo” och även en del av de så kallade folkrättsexperterna borde kunna acceptera den här utvecklingen.

I världen förekommer flera större separatistiska rörelser. Här kommer några exempel: England kommer att rösta om att lämna EU, Skottland ska rösta om separation från UK, Katalonien vill frigöra sig från Spanien och Venedig från Italien. Den grekiska befolkningen vill lämna EU, separatister i Texas i USA vill bilda en separat stat. Dessutom strävar delar av befolkningen i Kalifornien, Colorado, Vermont, vallonerna i Belgien, Bayern och Hawaii efter självständighet.

Våld brukar man ta till när parterna inte kommer överens. Så skedde t.ex. 1971 när Indien gick in i Bangladesh och när Turkiet 1974 ockuperade norra delen Cypern. Erfarenheterna visar att våldet leder till att konflikterna fördjupas och blir mer eller mindre permanenta.

Framgångsrik delning

Många länder utmanas av separatiströrelser. Den utvecklingen kan omöjligen stoppas. Alla rörelser är inte våldsbenägna. Separatister kan inte stämplas som terrorister och bekämpas med våld. Vi måste helt enkelt lära oss att hantera dessa frågor på ett fredligt och demokratiskt sätt.

I sammanhanget brukar man peka på en framgångsrik delning av dåvarande Tjeckoslovakien som skedde 1992. Separationen stöddes av stora delar av befolkningen, den genomfördes fredligt och utan nationalistiska övertoner.

Delningen var något positiv och är inte nödvändigtvis oåterkallelig. Fördelen med en fredlig separation är att tjecker och slovaker – med ringa språkskiljaktigheter och gemensam kultur och historia – kan, om de skulle önska, återförenas i framtiden.

Det Tjeckoslovakiska exemplet visar att separationer är möjliga utan att vara destruktiva och blodiga som de så många gånger har varit i mänsklighetens historia.