6 JUNI OCH 17 MAJ.
Norge under 1800-talet var på många sätt det nordiska föregångslandet (FiB/K 5:2014). Christer Lundgren har rätt i sin uppskattning av Eidsvollsförfattningens progressiva innebörd. Den var de norska storböndernas triumf över det danska enväldet och den koloniala förnedring som kungarna i Köpenhamn under århundraden hade utsatt de stolta norrmännen för. Den blev också garanten för att den norska-svenska unionen 1814-1905 inte förde in Norge i ett nytt kolonialt beroendeförhållande. Sverige hade hundra år tidigare upphört att vara en imperiestat och saknade vid Napoleonkrigens slut alla förutsättningar att bli det igen.
Detta drog både norrmän och svenskar fördel av.
De aristokratiska kuppmän som på våren 1809 satte punkt för det gustavianska enväldet i Sverige hade föresatt sig att den finska riksdelen skulle erövras åter. Omständigheterna medgav ej detta. Istället fick det svenska riket en författning, 1809 års regeringsform, stadfäst den 6 juni detta år, som i sin tid var något av det modernaste man kunde föreställa sig. Kungen ägde att ”allena styra riket”, det är sant, men det skulle ske i konstitutionella, strikt reglerade former. RF byggde på maktdelningens principer: konungen var inte allsmäktig, enbart verkställande, riksdagen stiftade lagar, beskattade befolkningen, kontrollerade den verkställande makten (främst genom den reformerade justitieombudsmannainstitutionen), och vid sidan därom fanns en självständig domarmakt.
Den norska grundlagen blev mer demokratisk än den svenska genom en bredare folkrepresentation – någon ståndsriksdag infördes ej, norrmännen skulle dessutom med framgång stå emot Karl XIV:s, den forne revolutionsgeneralens, försök att återinföra ett adelsstånd i Norge – men den hade också sina skavanker, till exempel ”judeparagrafen”, som förbjöd mosaiska trosbekännare att vistas i landet (fram till 1850). Christer Lundgren nämner repressionen mot Marcus Thrane-rörelsen i mitten av 1800-talet, en sak som storborgerskapet i Norge – helt utan svensk inblandning – tog på sig som en uppgift av yppersta vikt. Det är väsentligt att understryka att Norge inom unionen ägde ett mycket vidsträckt självstyre. Statschef och utrikespolitik hade landet gemensamt med Sverige, men inte mycket mer. Det hade egen lagstiftning, eget parlament, egen ämbetsmannakår, egen regering, egen statskyrka, eget universitet och så vidare.
Hur demokratiskt Grundloven från 17 maj 1814 egentligen gjorde Norge går att diskutera. Historikern Rune Slagstad (i boken De nasjonale strateger) har rätt övertygande argumenterat för att landet under de första femtio unionsåren styrdes som en ämbetsmannastat – och detta kanske i än högre grad än Sverige. Det parlamentariska genombrottet dröjde, och fram till mitten av 1870-talet var ”professorspolitikerna” ett helt dominerande skikt. Jag har svårt att se att folksuveränitetsprincipen skulle ha praktiserats i någon nämnvärd utsträckning i Norge under denna tid. En sorts danska var fortfarande det officiella språket: Ibsen och Bjørnson skrev på detta mål. Vad som skedde i Norge under 1800-talet var att man byggde nationen (med udden mot det danska!), inte så mycket demokratin. Det här är saker och ting som jag skulle vilja diskutera med Pål Steigan under årets fredssamtal i Degerfors – på självaste 17 maj.
Några avslutande anmärkningar till Christer Lundgrens artikel vill jag göra.
1. Kronprins Karl Johans ”avtal” med kejsar Alexander I ägde rum i augusti 1812 i Åbo. Karl Johan avstod där från alla planer på revanschism för Finlands skull, och utsikten att erhålla Norge som kompensation garanterades också av Storbritannien som de norska politikerna alltmer orienterade sig mot – deras danska herrar hade ju stått på Frankrikes sida under krigen och svultit ut Norge genom anslutningen till den så kallade kontinentalblockade som förbjöd handel med Frankrikes fiende England. Detta blev grundbulten i ”1812 års politik” som var en fredspolitik, uppnådd genom förtroendefullt samarbete på elitnivån mellan Ryssland och Sverige.
2. Det stämmer att Karl Johan – Bernadotte – utsågs till svensk tronföljare vid den så kallade valriksdagen i Örebro 1810. Men detta var innan han hade fört Sverige över till koalitionen mot Napoleon. Upprättandet av nordarmén som Karl Johan ledde och som segrade tillsammans med preussiska, ryska och österrikiska trupper vid Leipzig i oktober 1813 (”Völkerschlacht”) var en ren följd av överläggningarna med Alexander i Åbo 1812, liksom den efterföljande straffaktionen mot Danmark vid årsskiftet 1813-14.
3. Att Kristian Fredrik genom svenskt ingripande tvangs bort från den norska tronen var säkerligen lyckligt för norrmännen. Han blev senare dansk kung (som Christian VIII, den siste danske envåldsmonarken), och då var Danmarks inblandning i norska angelägenheter sedan länge undanröjd.
Anders Björnsson för FiB.se.