I viss mening kan FN-stadgan ses som en internationell ordning för att mot varandra balansera intressena hos de stormakter, som gick segrande ur det andra världskriget. Dessa stormakter var knappast ute efter att moralisera världen. Frågan om balans ställdes på sin spets när det gällde säkerhetsrådet. Sovjet och USA hade olika uppfattningar om framförallt vetot. Dessa motsättningar kom dock att överbryggas och man enades. Men FN-stadgan var inte en fråga bara för de segrande stormakterna. Dessa behövde få med sig de övriga staterna, som skulle förmås att acceptera ett säkerhetsråd med betydande maktbefogenheter. I den processen utmejslades FN-stadgans strikta våldsförbud och flera andra värdefulla principer till skydd särskilt för mindre stater.
Det generella våldsförbudet i artikel 2 (4) i stadgan lyder: ”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.” Krig är alltså förbjudna mellan staterna. Tillåtet är bara våldsanvändning, som beslutats av FN:s säkerhetsråd, för att ”upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet”, och våld i självförsvar för att avvärja ”ett väpnat angrepp”.
Våldsförbudet är enligt folkrätten en norm jus cogens, dvs en rättsregel som är absolut och tvingande, och från vilken staterna inte kan göra avsteg ens genom överenskommelser.
FN-stadgans våldsförbud har under senare tid utmanats i samband med bombkrigen mot Jugoslavien 1999, Afghanistan 2001, Irak 2003 och Libyen 2011. Våldsförbudet ifrågasätts nu i anslutning till de aktuella hoten om nya bombkrig mot Syrien och Iran.
Strid om våldsförbudet
Det har pågått, och pågår, en permanent strid om våldsförbudet i FN-stadgan. Grovt sett återfinner man på den ena sidan västmakter med USA i spetsen. De driver en ”flexibel” linje, som öppnar för doktriner om s.k. humanitär intervention och R2P (”Responsibility to Protect”) samt ”förebyggande självförsvar”. På den andra sidan har vi stora delar av världens övriga stater, utvecklingsländerna, men också tunga stater som Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. De står för en restriktiv linje, som är avvisande till sådana doktriner. Gränslinjerna är inte alltid klara i alla frågor, och allianserna kan skifta något. Mönstret har dock varit tydligt, men förskjutningar är möjliga och sannolika.
Dessa linjer kolliderar inte minst när det gäller synen på den internationella sedvanerätten (rätt som skapas genom staternas etablerade praxis och erkännande av denna som ny rätt). Påståenden om att sådan sedvanerätt vuxit fram genom stormakters agerande åberopas ofta till stöd för att försvaga stadgans principer. Det står dock klart att en betydande majoritet av världens stater inte accepterar en sådan rättslig nyordning i strid mot FN-stadgans principer. De håller fast vid FN-stadgan, som är en traktat, ett avtal till vilket världens stater uttryckligen anslutit sig genom att underteckna det.
De västliga stormakterna hållning innebär att de tenderar att ställa sig över FN-stadgan och avvisa ”legalism” och ”formalism”. Man åberopar gärna ”ny sedvanerätt”, och vill därigenom frigöra sig från FN-stadgans klara ordalag. Till stöd för sin linje för man in ”rimlighet”, ”rättvisa”, ”moral” och andra icke rättsliga hänsyn. Typiskt är att man lättvindigt blandar ihop ”legalt” (lagligt) med vad de påstår vara ”legitimt” (rättfärdigt, berättigat), som om det vore samma sak. Skillnaden mellan ”de lege lata” (gällande rätt) och ”de lege ferenda” (rätten som de anser att den borde vara) löses upp. Man framhåller ibland att våldsförbudet måste utvecklas i en politisk process, där FN:s säkerhetsråd genom sitt agerande eller sin tystnad tolkar och formar rätten, och ges lagstiftande makt. Ensidigt beslutade ”preventiva” krig förklaras vara acceptabla i och med att de är nödvändiga. De är ett svar på modern terrorism eller humanitära krav och är alltså legitima och därmed lagliga, ty de är nödvändiga som en följd av den internationella utvecklingen. Gällande rätt måste enligt den här hållningen svara mot vad som är nödvändigt i ett visst sammanhang, och i det enskilda fallet. De hävdar att det är logiskt och objektivt sett omöjligt att förbjuda ”förebyggande” självförsvar mot t ex terrorism. De påstår att detta bekräftas av staters agerande och av det stöd agerandet får.
Många försök har genom decennierna gjorts för att komma runt våldsförbudet. Dessa försök har haft olika infallsvinklar.
En linje har gått ut på att hävda att det finns en internationell sedvanerätt vid sidan av FN-stadgan; en sedvanerätt som fanns där innan stadgan antogs och som skulle ha levt kvar. Detta har åberopats bland annat till stöd för en långtgående ”självförsvarsrätt”, som är oförenlig med FN-stadgan. I Nicaragua-fallet, som handlade om USA:s stöd till militär- och paramilitär verksamhet i Nicaragua, slog emellertid Internationella domstolen i Haag (FN:s högsta domstol) fast att FN-stadgans och sedvanerättens våldsförbud var en och samma regel. Genom att lägga ut minor på nicaraguanskt territorialvatten och genom att rekrytera, träna och utrusta upprorsrörelsen Contras hade USA brutit mot folkrättens våldsförbud och principen om icke-inblandning i andra staters interna angelägenheter. Den domen är i högsta grad relevant och vägledande än idag.
Det har ibland hävdats att ny sedvanerätt vuxit fram. Det var vad t ex folkrättsprofessorn Ove Bring påstod efter det folkrättsstridiga bombkriget mot Jugoslavien 1999. Han ville inte beteckna detta som aggression, då bombningarna var humanitärt ”motiverade”. Men detta var inte hållbart. I tidskriften NATO Review skrev Bring 1999 och uttryckte förhoppningar om att NATO skulle ta ledningen och formulera en ny framväxande doktrin för humanitär intervention. Artikeln är märklig. En svensk folkrättsprofessor rycker ut för att försvara massiva bombningar av en suverän stat i strid mot FN-stadgan, och vädjar till NATO att formulera en doktrin för sådana bombkrig. NATO visade inget intresse för Brings förslag. Organisationen vill inte binda upp sig utan vill ha så fria händer som möjligt. NATO:s legala linje i frågan var medvetet ytterst oklar. En majoritet av världens länder försvarade emellertid FN-stadgans våldsförbud och gick därigenom emot Brings och andras förhoppningar om att en rätt till s.k. humanitär intervention skulle växa fram.
Västliga stormakter har också drivit linjen att tolka våldsförbudet i artikel 2 (4) så inskränkt att bestämmelsen skulle ge utrymme för en enskild stat att med militärt våld genomföra en s.k. humanitär intervention. Som kommer att utvecklas i ett särskilt avsnitt nedan finns det inte något stöd för en sådan tolkning av FN-stadgan.
Framförallt USA har försökt att förvränga självförsvarsrätten till att omfatta ”föregripande” eller ”förebyggande” självförsvar. Militärt våld skulle enligt den ståndpunkten kunna sättas in godtyckligt utan att staten utsatts för ett ”ett väpnat angrepp”, som det står i FN-stadgan. Sådana tolkningar användes för att försvara Israels, av säkerhetsrådet och FN:s generalförsamling fördömda, bombningar av en irakisk kärnreaktor 1981 och för att försvara det olagliga angreppet mot Irak 2003. De återkommer nu genom USA:s och Israels hot om krig mot Iran. En klar majoritet av världens stater har gått emot sådana tolkningar.
USA har också försökt att vränga självförsvarsrätten genom att utvidga den till att avse annat än försvar mot angrepp från stater, t ex aktiviteter från beväpnade band och terroristgrupper. Denna linje aktualiserades vid USA:s och dess allierades anfall mot Afghanistan 2001. Ove Bring vurmade för detta. Internationella domstolen i Haag har dock genom avgöranden under 2004 och 2005 satt stopp för påståenden om att självförsvarsrätten skulle ha utvecklats till att inbegripa även en rätt att försvara sig mot t ex internationell terrorism. Domstolen fördömde då Uganda för att allvarligt ha brutit mot våldsförbudet i artikel 2 (4). Frågan gällde om det var hållbart att som Uganda hävda rätt till självförsvar för att slå tillbaka attacker från ugandiska rebellrörelser, som opererade från Kongos territorium. Domstolen framhöll att Uganda inte ens hade påstått att man utsatts för ett ”väpnat angrepp” från Kongo. Det var inte visat att Kongos regering var involverad, direkt eller indirekt, i attackerna. Attackerna emanerade inte från beväpnade band utsända av Kongo eller på det landets vägnar.Uganda hade inte utsatts för en väpnad attack på grund av stöd, som Kongo skulle ha gett till irreguljära band.Vad Uganda sedan gör inom sitt eget territorium för att slå ned rebellrörelser som tränger in i Uganda är en helt annan sak. Rättsfallen har bäring på USA:s operationer i Afghanistan 2001.
USA har vid olika tillfällen försökt att tolka in en auktorisation att använda våld i olika av säkerhetsrådet beslutade resolutioner, som tillkommit långt före den aktuella interventionen och i ett annat sammanhang. Detta försökte USA utan framgång, när man skulle motivera angreppet mot Irak 2003. Ove Bring hade även den gången synpunkter på hur USA borde ha agerat för att försvara brottet mot FN-stadgan; man borde istället ha försökt hänvisa till humanitär intervention! En överväldigande majoritet av världens stater gick emot USA:s angrepp på Irak.
Stormakter har också gått fram med argumentet att man fått ett ”medgivande” från den angripna staten. Det gjorde Sovjet för att motivera sitt folkrättsstridiga angrepp på Afghanistan 1979, och det har också hävdats av USA för att försvara ockupationerna av Afghanistan och Irak. Denna frågeställning om “medgivande” ställs framförallt på sin spets vid inbjudan till intervention i interna konflikter. Vi talar då om en situation där en utomstående stat ingriper på den ena eller andra sidan i ett inbördeskrig. Situationen kan vara den att en upprorsrörelse söker militärt stöd från en utländsk stat för att störta regeringen. Den frågan diskuterades av Internationella Domstolen i Haag i det redan omnämnda Nicaragua-fallet. Domstolen konstaterade då att en sådan intervention var olaglig. Domstolen framhöll särskilt att om det inte förhöll sig på det sättet så kunde vilken stat som helst intervenera när som helst i en annan stats interna angelägenheter, något som skulle underminera FN-stadgans princip om icke-intervention.
Men situationen kan ju också vara den att den lagliga regeringen i ett land klart och tydligt inviterar en annan stat att med militär makt slå ned en upprorsrörelse. Inte heller sådana interventioner är tillåtna. Enligt FN-stadgan är staternas suveränitet en grundläggande princip, liksom principen om folkens rätt till självbestämmande. En följd av dessa grundläggande regler är principen om icke-intervention, som kommer till uttryck i artikel 2 (4) och artikel 2 (7), och innebär att en stat inte får lägga sig i hur en annan stat styrs. Principen skyddar staten som sådan (inte bara dess regering). Ett militärt ingrepp i ett inbördeskrig skulle påverka utgången av en rent intern konflikt och därmed utgöra ett intrång i statens politiska oberoende, som ju särskilt skyddas av våldsförbudet i artikel 2(4). En utomstående stat är alltså skyldig att avstå från att göra militära insatser i ett inbördeskrig, och det oavsett om begäran kommer från regeringen eller rebellstyrkor. Skyldigheten att inte intervenera på någon sida i ett inbördeskrig följer även av principen om folkens självbestämmanderätt. Denna princip innebär även en rätt för ett folk, som redan grundat en stat, att vidmakthålla sitt politiska oberoende i förhållande till andra stater. Varje intervention från en främmande stat för att främja ena eller andra sidan i en intern konflikt utgör därmed ett brott mot artikel 2 (4), då agerandet är oförenligt med Förenta Nationernas ändamål, som även omfattar självbestämmanderätten.
Det har också argumenterats för en rätt att intervenera till stöd för ”demokratiska” och andra grupperingar i inbördeskrig. Även här är Nicaragua-fallet, som nämnts ovan, klarläggande. Sådana interventioner är inte förenliga med gällande folkrätt.
Listan på argument för att komma runt det generella våldsförbudet kan göras avsevärt mycket längre.
Överideologi
Generellt sett har dessa försök att gå runt FN-stadgan varit tämligen torftiga rättsligt sett, även om argumentationen ibland har varit nog så sofistikerad. Inte sällan har dock försvaret för aggressionen mer varit att om den nu inte är ”laglig” så är den åtminstone ”legitim”. Man känner igen den argumentationslinjen inte minst från försvaret av de olagliga bombningarna av Jugoslavien.
Det är slående att det ”humanitära” som en sorts överideologi allt oftare kommit att användas som argument för att våldsförbudet inte behöver respekteras. Detta argument har kombinerats med vaga påståenden om att folkrätten skulle ha utvecklats från att reglera förhållandet mellan staterna till att gripa in staternas interna relationer till medborgarna. En annan argumentationslinje har varit det ofta åberopade terroristhotet. I retoriken ingår också som typiska inslag att ”fienden” demoniseras till att vara alltigenom ond och i avsaknad av mänskliga drag. Förhållanden som är komplicerade förenklas hämningslöst, utan ansvar för eller beaktande av helheten.
Det är samtidigt slående hur västliga stormakter agerar för att försöka etablera angreppskriget till något ”naturligt” och ”rättfärdigt”, som ligger mycket nära till hands. Ibland har detta skett med åtminstone försök till rättsligt rättfärdigande. Så var fallet när USA angrep Irak, även om brottet mot FN-stadgans våldsförbud var uppenbart. Men ibland tas inte stor eller någon hänsyn till gällande rättsliga förbud mot att använda våld. USA:s nu aktuella folkrättsstridiga hot mot Iran är av det senare slaget.
Tolkningsfrågor
Rent generellt bör den enkla grundhållningen vara given, när sådana här ifrågasättanden av våldsförbudet tränger fram. Den är att hålla fast vid FN-stadgans klara och genomtänkta ordalag. Det gör i grund och botten staternas majoritet. De är konservativa och försiktiga, och de håller fast vid en normal läsning och tolkning av FN-stadgan.
Den som påstår att det generella våldsförbudet ändrats eller inskränkts genom sedvanerättslig utveckling eller förvrängande tolkningar har bevisbördan för detta. Den bevisbördan klarar de som gör sådana här påståenden inte av, när det gäller våldsförbudet. Det handlar ju ytterst om den faktiska inställningen hos staterna i deras helhet, och inte om vad ett antal västliga stormakter eller ett antal akademiker tycker borde vara gällande rätt.
Ingen rätt till ensidig humanitär intervention
Frågan om s.k. humanitär intervention och dess fortsättning i form av R2P har fått nytt liv genom aggressionen mot Libyen. Det finns därför anledning att särskilt behandla denna frågeställning.
Ingvar Carlsson och S Ramphal berörde s.k. humanitär intervention i rapporten ”Our Global Neighbourhood” 1995, men då var det en given förutsättning för resonemanget att en intervention skedde i säkerhetsrådets regi. Det bör noteras att de båda två följdriktigt protesterade mot Natos, av FN inte sanktionerade bombningar 1999 av Jugoslavien.
Carl Tham och Richard Goldstone tog upp tråden i ”Kosovo Report” 2000, där man menade att bombkriget mot Jugoslavien var ”illegalt men legitimt”; en ofta upprepad formulering med udden riktad mot FN-stadgans våldsförbud. Det anges i rapporten att kriget var illegalt, då det inte hade godkänts av säkerhetsrådet. Men i sin redovisning av gällande rätt är rapporten ytterst vag. Någon självständig undersökning presenteras inte. Rättsläget framställs som något av en ”gråzon”, där ”konkurrerande doktriner skapar kontrovers och osäkerhet”. Man talar vagt om en ”utvecklingsprocess”, som ”kunde antyda att intervenerande våld för att upprätthålla mänskliga rättigheter i extrema situationer är mindre i oöverensstämmelse med FN-stadgans anda och allmän internationell rätt än vad som har antytts av vissa.” När det gäller ”legitimiteten” försöker man försvara bombkriget med att det var ”berättigat på grund av att alla diplomatiska vägar hade uttömts och på grund av att interventionen hade effekten att befria majoriteten av befolkningen i Kosovo från en lång period av förtryck under serbiskt styre.”
Kosovo-rapporten utgår från västmakternas perspektiv. De diplomatiska vägarna hade inte uttömts; de hade inte getts en seriös möjlighet utan förvrängts. Rambouillet-avtalet som USA förelade Serbien var ett diktat och ultimatum, som innebar rätt för NATO att placera trupper på serbiskt territorium, och alltså var omöjligt att anta för Miloševic. Det visste USA och det var avsett att Serbien skulle säga nej så att bombningarna skulle kunna inledas. Och när det gäller effekten har professor Ian Brownlie, en av världens ledande folkrättsjurister, med rätta framhållit: ”Intervention i ett etniskt sammanhang måste med nödvändighet skapa eller förvärra de kränkningar av mänskliga rättigheter den antas förhindra eller göra slut på. Nato-interventionen i Kosovo var flagrant pro-albansk. Icke-albaner sågs inte som potentiella offer. Efter avlägsnandet av den jugoslaviska administrationen förväntade sig den albanska gruppen fördelarna av segern som uppnåtts på deras vägnar. Segern sågs exklusivt i etniska termer, men detta hade varit interventionens grund. Denna uppfattning om interventionen såsom exklusivt pro-albansk har återspeglats i albanskt uppträdande sedan juni 1999 avseende serber, zigenare och andra etniska grupper.” Brownlie framhåller också beträffande politiken bakom angreppet: ”Kosovo-interventionen var kulmineringen av en politisk agenda att tvinga Jugoslavien till att acceptera en autonom regim i Kosovo som införts utifrån, och också att förändra Jugoslaviens lagliga regering såsom en ytterligare politisk utdelning.”(”International Law and the Use of Force by States – revisited”, 2001; se även hans ”Principles of Public International Law”, 2008)
Anhängarna av en ensidig rätt till s.k. humanitär intervention menar ofta att rätten kan härledas underförstått från FN-stadgans text. Anhängarna baserar sitt argument framförallt på en e contrario tolkning (slutsats motsatsvis) av artikel 2 (4). Resonemanget går ut på att våldsförbudet bara avser användning av våld riktat mot vissa mål. Rätten till s.k. humanitär intervention skulle vara av annat slag; sikta till att upprätthålla mänskliga rättigheter. Och då det målet är ett i FN-stadgan erkänt mål så skulle därav följa att s.k. humanitär intervention är förenlig med stadgan.
Men detta håller inte. Det strider mot lydelsen och en normal läsning av bestämmelsen. Att hävda att en viss beväpnad aktion, som genomförs på en annan stats territorium, inte skulle stå i strid mot den statens territoriella integritet eller politiska oberoende är främmande. Det är givetvis även i övrigt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål att genomföra en sådan väpnad aktion, oavsett påstått syfte. Det strider mot stadgans yttersta ändamål att förhindra krig, något som klargörs entydigt i stadgans preambel.
Stadgan anger ingen rätt till humanitär intervention, varken i bestämmelserna om våldsanvändning eller i bestämmelserna om mänskliga rättigheter. Och den allmänna principen i FN-stadgan är enligt artikel 2 (3) att stater ska lösa tvister fredligt.
Grundläggande konventioner och resolutioner
Grundläggande konventioner bekräftar detta. Konventioner till skydd för mänskliga rättigheter öppnar inte för ensidigt militärt våld. Konventionen som förbjuder folkmord hänvisar stater till att vända sig till säkerhetsrådet för att få till stånd ändamålsenliga åtgärder.
Den av generalförsamlingen antagna resolutionen om ”Friendly Relations” understryker det generella våldsförbudet och slår fast att det är förbjudet att med våld överträda en annan stats gräns. Resolutionen om Definition av aggression, som generalförsamlingen antagit, understryker och tydliggör våldsförbudet. Där har generalförsamlingen ytterligare klarlagt våldsförbudet, när man definierar aggression:”the use of force by a State against the sovereignty, territorial integrity or political independence of another State, or in any other manner inconsistent with the Charter of the United Nations, as set out in this Definition.”
Förarbetena till FN-stadgan visar att exemplen i artikel 2 (4) avsåg sådant man särskilt ville skydda, men de utgjorde ingen begränsning. Frågor ställdes innan stadgan antogs om tolkningen. USA förklarade då: ”Avsikten hos författarna till den ursprungliga texten var att slå fast i de bredaste ordalag ett absolut, allt inkluderande förbud; frasen ”eller på annat sätt” utformades för att tillförsäkra att det inte skulle finnas några kryphål.”
E contrario-argumentet har också avvisats i debatter i generalförsamlingen. Ett mycket stort antal stater har varit tydliga i sitt tillbakavisande. Debatten om resolutionen om Definition av aggression mynnade ut i en klargörande artikel 5: ”Inget övervägande av vad slag det än vara må, politiskt, ekonomiskt, militärt eller i övrigt, får tjäna som rättfärdigande av aggression.” De riktgivande dokumenten är tydliga. Staternas majoritet har därefter varit fortsatt avvisande mot en uppluckring av våldsförbudet.
Humanitär intervention och R2P
Begreppet humanitär intervention kom att framstå som mer och mer förbrukat. Istället började R2P - ett nytt begrepp för samma sak – att tona fram.
Dåvarande generalsekreteraren, Kofi Annan, var inne på dessa frågeställningar 1999:
“This developing international norm in favor of intervention to protect civilians from wholesale slaughter will no doubt continue to pose profound challenges to the international community. Any such evolution in our understanding of state sovereignty and individual sovereignty will, in some quarters, be met with distrust, scepticism and even hostility. But it is an evolution that we should welcome.”
Kofi Annan återkom till saken i sin Milleniumrapport år 2000, men i något försiktigare ordalag nu:
“Humanitarian intervention is a sensitive issue, fraught with political difficulty and not susceptible to easy answers. But surely no legal principle—not even sovereignty—can ever shield crimes against humanity. Where such crimes occur and peaceful attempts to halt them have been exhausted, the Security Council has a moral duty to act on behalf of the international community. The fact that we cannot protect people everywhere is no reason for doing nothing when we can. Armed intervention must always remain the option of last resort, but in the face of mass murder it is an option that cannot be relinquished.”
En ”International Commission on Intervention and State Sovereignty” tillsattes i september 2000 på initiativ av den kanadensiska regeringen. Den kommissionen följde upp Annan och publicerade i december 2001 rapporten ”The Responsibility to Protect”.
Men en rätt till s.k. humanitär intervention hade kritiserats skarpt och brett under generalförsamlingens sessioner 1999 och 2000 i efterdyningarna till bombkriget mot Jugoslavien. Flera stater fördömde direkt en sådan rätt till intervention och andra var starkt kritiska. Andra var mer allmänna, men insisterade på att hålla fast vid FN-stadgan och FN:s roll. En grupp intog attityden vänta och se. Få stater försvarade en sådan rätt till intervention. Det svenska inlägget som gjordes av dåvarande utrikesministern Anna Lindh drog dock åt det hållet:
“...Our responsibility for international peace and security implies that necessary action by the Security Council should not be hindered by a veto. If the Security Council in an urgent situation is paralysed by a veto or a threat of veto, this may undermine the authority and the relevance of the United Nations itself. It also presents the international community with a difficult dilemma. When human life is threatened on a massive scale, it is not possible to remain passive. Humanitarian intervention has to be assessed on a case-by-case basis, in view of the values at stake and whether all other means have been exhausted. The effects on international law and international security at large have to be considered as well.”
Den utbrett negativa inställningen till s.k. humanitär intervention bekräftades samtidigt av tunga internationella organisationer. “Group of 77” med 132 medlemsstater förklarade i en deklaration i september 1999: ”They rejected the so-called right of humanitarian intervention, which has no basis in the UN Charter or in international law.” Motsvarande uttalande gjordes av den Alliansfria rörelsens 115 stater i april 2000: ”We also reiterate our firm condemnation of all military actions including those made without proper authorization from the United Nations Security Council….which constitute acts of aggression and blatant violations of the principle of non-intervention and non-interference….”. Och de 57 medlemsstaterna i “Islamic Conference Organisation” uttalade i juni 2000: “…it affirmed its rejection of the so-called right to humanitarian intervention under whatever name or from whatever source, for it has no basis in the Charter of the United Nations or in the provisions of the principles of the general international law.” Man noterar formuleringen “under whatever name” som måste avse just R2P.
Den tillsatta ”International Commission on Intervention and State Sovereignty” blev tvungen att gå försiktigt fram. R2P hade dock en begränsad framgång 2005, då generalförsamlingen i en deklaration refererade till konceptet och uttalade:
”The international community, through the United Nations, also has the responsibility to use appropriate diplomatic, humanitarian and other peaceful means, in accordance with Chapters VI and VIII of the Charter, to help to protect populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. In this context, we are prepared to take collective action, in a timely and decisive manner, through the Security Council, in accordance with the Charter, including Chapter VII, on a case-by-case basis and in cooperation with relevant regional organizations as appropriate, should peaceful means be inadequate and national authorities are manifestly failing to protect their populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity.”
Men varken s.k. humanitär intervention eller R2P har brutit igenom FN-stadgans generella våldsförbud eller vidgat säkerhetsrådets mandat. Generalförsamlingens ovan återgivna, uttunnade uttalande om R2P ändrar inte stadgan och siktar inte heller till att göra det.
I resolutionen varigenom säkerhetsrådet öppnade för bombkriget mot Libyen talas det i bakgrunden om myndigheternas ansvar för att skydda landets befolkning. Detta innebar en mindre framgång för R2P-anhängarna, men resolutionen hade mycket svag bas. Och Ryssland och Kina har under säkerhetsrådets diskussioner om Syrien tagit avstånd från Libyen, som ett prejudikat för framtiden, liksom flera andra stora länder, bl a Sydafrika. Att inblandning i Syriens interna angelägenheter med hänvisning till R2P i princip avvisats genom veto har stärkt våldsförbudet.
Kvar står frågan i vad mån säkerhetsrådet har rätt att ingripa med våld i de mycket allvarliga fall som nämns i deklarationen från 2005: folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Svaret på den frågan finner man i FN-stadgan. Det har säkerhetsrådet rätt till enligt stadgans lydelse om situationen är sådan att den utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet.
Rolf Andersson är advokat i Stockholm
TfFR 120612
Juristerna Rolf Andersson, Mats Björkenfeldt, Per Boström och Lars-Gunnar Liljestrand har tillsammans skrivit boken "Lagen mot krig" som är ett försvar för FN-stadgans förbud mot aggressionskrig. Boken är utgiven av Celanders förlag
