En kvinna löste ett gymkort gällande för ett år. I avtalet med gymmet fanns en bestämmelse om att avtalet förlängdes med ytterligare ett år, om inte kunden skriftligen sade upp avtalet minst en månad före avtalstidens utgång. Kvinnan i målet sade upp avtalet fem dagar för sent. Gymmet menade att avtalet därför hade förlängts med ett år och krävde att kvinnan även skulle betala för det året. Kvinnan hävdade att den här bestämmelsen i avtalet var oskälig och därför skulle lämnas utan avseende och att hon således skulle slippa betala.
Kvinnan hade ingen framgång vid tingsrätten och i hovrätten, där hon förpliktades att betala. När hon kom till HD, hade hon fått hjälp av Konsumentombudsmannen (KO) som ombud. Att det kan inträffa beror på en lag om medverkan av KO i vissa konsumenttvister. Det ska då handla om tvister av prejudicerande art eller om allmänna konsumentintressen.
HD konstaterar att det inte finns någon generell bestämmelse i svensk rätt om hur man ska se på villkor om automatisk förlängning av avtal. HD måste därför pröva villkoret mot regeln i 36 § avtalslagen. Där sägs att ett avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är på visst sätt oskäligt. Vidare att man ska ta särskild hänsyn till behovet av skydd för den som är konsument eller på annat sätt intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Man ser genast att 36 § avtalslagen är en mycket öppen regel. Vad är "oskäligt"? För att regeln ska bli möjlig att tillämpa på ett sätt som inte är, eller förefaller, godtyckligt måste domaren söka stöd i omständigheter som kan finnas i det enskilda fallet eller i liknande situationer. Han kanske jämför med hur lagstiftaren reglerat konsumentens rättigheter i andra avtalstyper. HD:s resonemang i den här domen illustrerar på ett intressant sätt domarens sökande efter sådant som kan ge hans motivering ett drag av vetenskaplig objektivitet. Domskälen bör helst vara sådana att de övertygar läsaren om att det bara finns ett korrekt sätt att avgöra tvisten.
HD inleder med att det ibland kan det ligga i konsumentens intresse att avtalet förlängs. Det kan t.ex. handla om hyra eller försäkring.
Ytterligare utgångspunkter finner HD bl.a. i en bestämmelse i konsumenttjänstlagen (42 §), som ger konsumenten rätt att avbeställa en tjänst, i ett EU-direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal och i ett avgörande av Marknadsdomstolen som handlade om villkor för TV-abonnemang. HD noterar ett aktuellt förslag från en departementsutredning, "App to date", som handlar om konsumentens ställning, då varor betalas över telefonräkningen.
Från dessa utgångspunkter bedömer så HD villkoret i gymkortsavtalet. Villkoret innebär bara fördel för gymmet, inte för kunden, enligt HD. Den ursprungliga löptiden, ett år, kan göra det svårt för kunden att komma ihåg att säga upp avtalet i tid. Och händer det, förlängs avtalet med så lång tid som ett år, vilket kanske inte alls är vad kunden önskar. Inte heller har kunden blivit påmind på lämpligt sätt om att uppsägning ska ske och vad som händer, om inte avtalet sägs upp.
Slutsatsen blir att villkoret om automatisk förlängning bedöms som oskäligt. Det ska därför lämnas utan avseende. Kvinnan i målet slapp betala.
När jag berättade för en kollega att jag tänkte skriva om den här domen, som kom i november förra året, frågade han mer insinuant än kunnigt: Hur många av dina läsare tror du har ett gymkort? Jag svarade: De är i alla händelser fler i början av året än i december.
Kära läsare! Tag nu lärdom av HD:s dom och läs även de mer eller mindre finstilta villkoren i gymkortsavtalet. Du ska naturligtvis inte behöva känna dig tvungen att träna under längre tid än du kan överblicka på nyårsnatten.