Ett spontant uppror utan ideologiska ramar
Det handlar om ett spontant uppror, som inte är sprungen ur några tydliga ideologiska ramar. Även om en liten klick anarkistiska och marxistiska organisationer finns representerade bland upprorsmakarna. Men dessa politiskt engagerade grupper är numerärt underlägsna och har ingen som helst ledarskap över händelserna. Att plundra små affärer i de egna förorterna har inte med marxism och anarkism att göra, men det finns en gemensam nämnare mellan dessa till synes meningslösa handlingar och attackerna mot apotekskedjor, finansinstitut och exklusiva affärer: ilskan. Dessa våldsamma handlingar är ett utryck för folkets missnöje med den obscena ojämlikhet som härskar i vårt samhälle.

Våldet är inte på något sätt strukturerat. Det bara exploderar. Deltagarna har inte förberett sig för en konfrontation med polisen, det kan man se på deras vapen: gatsten och annat som går att tillgripa på gatan. Därför kan vi karakterisera det som ett lågintensivt våld, om man jämför med de sociala och politiska konflikter som idag skakar Colombia, México och Brasilien.  

Våldsamma folkliga upplopp är inget nytt.
Det är viktigt att notera att dessa våldsamma folkliga upplopp inte är någon nymodighet. Tvärtom, de har återkommit med jämna mellanrum sedan andra hälften av 1800-talet. Varje gång arbetarklassens villkor försämrades i tider av ekonomisk kris eller under likgiltiga borgerliga regeringar, har folket visat sitt missnöje på gatan. Några historiska milstolpar är spårvagnarnas uppror 1888, köttstrejken 1905, det stora stadsupploppet 1957 och demonstrationerna mot militärdiktaturen 1983-1987. Vid alla sådana tillfällen, gav sig demonstranterna på det som uppfattades som bourgeoisiens egendom, även allmänna institutioner, i hård kamp mot polismakten som försvarade dessa. Förtrycket var då lika skoningslöst som den vi ser idag och dödsfallen återfinns enbart bland demonstranterna.  

Mordet på Manuel Gutiérrez
Förtryckarna har historiskt sett alltid blivit hyllade, som i fallet med generalen Roberto Silva Renard, ansvarig för massakern av över tre tusen strejkande gruvarbetare och deras familjer i Iquique 1907. Mordet på Manuel Gutiérrez natten mot den 26 augusti 2011 rubriceras som ”övervåld med dödlig utgång” vilket i bästa fall kan ge tre års fängelse, om det ens går så långt som till åtal.  

Monopol kontrollerar media
I denna kontext av asymmetrisk styrka och resurser, bidrar den borgerliga media med att kriminalisera det folkliga upproret. Inte heller här ser vi några större skillnader med hur arbetarnas rättmättiga krav bemöttes tidigare i historien. När man krävde rättvisa löner och förbättringar av arbetsmiljön, blev man kallad för landsförrädare! Idag, som då, finns det ett monopol som kontrollerar de främsta tidningarna och TV-kanalerna. Detta leder till en samstämmighet i rapportering av demonstrationerna.

Studenternas krav rubriceras som överdrivna, de själva som oförsonliga och deras förslag som ideologisk färgade (läs: vänstervridna). När man misslyckas med att osynliggöra demonstrationerna, koncentrerar man sig på att reglera deras form. En korrekt demonstration ska vara som en karneval, äga rum vid den av myndigheternas utsedda plats, inom utsedd tid och under politisk korrekta former. Allt annat kriminaliseras. 

Journalisterna beter sig som regeringens språkrör
Bristen på professionalism hos journalisterna i den borgerliga media är skriande. Istället för en objektiv rapportering av händelserna, beter de sig som regeringens språkrör. Samhällets strukturella våld, i form av orättvis fördelning av landets resurser, den samvetslösa exploateringen av arbetskraften, den plundring av landets naturresurser som utförs av transnationella företagen, den usurpation, våldskräktning, och förtryck som våra urbefolkningar fortfarande lever i, drar aldrig till sig deras intresse. 

Den borgerlig kontrollerade media har heller aldrig talat om mord i samband med Manuel Gutiérrez död. De kallar det för ”bortgång”, som om han hade dött hemma i sin säng av naturliga orsaker. Men samtidigt rapporterar de ingående om den ånger polisen som mördade honom lider av. Den här sortens strukturella våld är utan tvekan en utlösande faktor till det reaktiva våldet som ungdomarna i förorterna gör sig skyldiga till.  

Oroväckande polarisering
En oroväckande aspekt i sammanhanget är den polarisering som börjar ta form inom själva studentrörelsen. Huvudpersonerna är universitetsstuderande, vilka till stor del tillhör medel- och överklassen. Dessa ungdomar, begåvade med en större kulturell kapital än de arbetslösa från förorterna, har börjat anamma regeringens diskurs och kallar sina mindre lyckligt lottade kamrater för just de negativa adjektiv regeringen använder. På det sättet, reproducerar de regeringens stigmatiserande och kriminaliserande diskurs. Sedan formerar de sig inom ramen för den politisk korrekta sättet att demonstrera, vilket kan leda till att de blir regeringens medlöpare om de uppmuntras att börja peka ut de ”störande elementen.” 

Risken är stor för våldsamheter och även dödsfall
Såväl regeringen som media och även en del ledare inom arbetarrörelsen, agerar på ett mycket oansvarigt sätt när de uppmanar studenterna att konfrontera de maskerade. Risken är stort att detta leder till våldsamheter och även dödsfall. Det politiska ansvaret för en sådan utveckling kommer då att ligga hos de förstnämnda.

Ett sätt att förstå händelserna, hänvisar oss till de två grundpelare det chilenska klassamhället vilar på, nämligen: den allmänna ordningen och äganderätten. Oligarkin först och bourgeoisien sedan har upphöjd dessa båda principer till mer eller mindre naturlagar. Många är de som tror sig ha något att förlora: en bil, en liten affärsrörelse, en bostad. Vinsten för systemet är att ha övertygat en stor del av samhället om att hotet finns hos den andre, den fattige som inte äger. Därifrån är den gamla fascistoida uppmaningen att ta på sig hårdhandskarna sprungen. All hot mot äganderätten är ett hot mot den allmänna ordningen. Följaktligen, att kväsa upproret med våld är fullt legitimt.

I detta sammanhang framstår våldsverkarna i rånarluvor som sinnebilden för ett symboliskt kulturellt uppror: upproret mot alla inbitna former av underordning. Deras är ett uppror mot att stå framför patronen med sänkt huvud och mössan i handen. Att sätta på sig rånarluvan är då ett sätt att bryta med alla former av underlydande, vilket strider mot allt vad stat och överhöghet heter och även klingar falskt i öronen på de som
i sitt tänkande införlivat det officiella sättet att resonera i ämnet (diskursen). Att sätta på sig rånarluvan är en politisk handling, som vittnar om en vilja att utmana status quo och framförallt etablissemangets ekonomiska, politiska och sociala våld. Det är även en gest som trotsar det klenmodiga politiska kampen som bedrivits i Chile under de senaste 20 åren.  

Igor Goicovic
(Doktor och rektor för magisterprogrammet i historia vid Santiagos Universitet.)

Artikeln publicerades i e-tidningen El Ciudadano (Medborgaren) 16/9. 

FiBs medarbetare för översättning av artikeln: Elena Martínez Wahlgren
Ålder: 46 år
Yrke: Socionom, jobbar med arbetslivsinriktad rehabilitering inom Arbetsförmedlingen. Bosatt i Visby med make. Var engagerad i kampen mot diktaturen i Chile under 80-talet.
Vad inspirerar dig: Människor, deras tankar, drömmar och förhoppningar.
Vad upprör dig: Översitteri, hyckleri och dubbel moral.