Jag kunde inte förstå varför jag skulle lära mig att döda och att lära mig att lyda order från andra och att i värst fall döda jämnåriga som jag inte hade något otalt med och inte ens kände, säger han.
Men han gjorde sin värnplikt, blev sedan domare och studerade därefter ett år i New York i USA.
- Det var mycket inspirerande. När jag återvände hem var jag mer intresserad av politik än juridik.
FRED PÅ HELTID. Sedan femtioårsåldern har han sysslat med fredsarbete på heltid både i Norge och i internationella sammanhang. Han är hedersordförande i Norges fredsråd och även i Internationella fredsbyrån som fick Nobels fredspris redan 1910. Nu kommer han ut med en bok på svenska som är en stark kritik mot den norska Nobelkommitténs sätt att hantera arvet efter Nobel. Boken heter Nobels fredspris. Visionen som försvann och är övesatt från engelska av Stefan Lindgren.
- När Nobel utsåg de institutioner som skulle dela ut hans olika belöningar för framsteg som tjänade mänskligheten på olika områden ville han att de skulle delas ut av framstående experter inom sina fack, säger Fredrik Heffermehl. Det var Svenska akademien, Kungliga vetenskapsakademien och Karolinska institutet inom litteratur, fysik, kemi och medicin. Uppdraget att dela ut ”priset för fredsfredsförfäktare” gick till Norges storting. Nobel använde själv inte ordet fredspris.
Han sa i stället att belöningen skulle tillfalla ”den som (under det gångna året) har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser”.
Det var alltså aldrig tal om att i största allmänhet verka för ”fred” utan för fredsrörelsens idéer om nedrustning, folkförbrödring och fredskongresser.
Redan 1901, det första år som fredspriset utdelades, delades det mellan Röda korsets grundare Henry Dunant och Frédéric Passy, fransk nationalekonom och fredsivrare. Dunant var visserligen ivrig fredsanhängare och aktiv i fredsrörelsen men Nobelkommittén gav honom priset för hans insatser för krigets offer, inte för att han strävat efter att förhindra krig. Fredrik Heffermehl menar att Dunant kanske hade gjort sig förtjänt av ett fredspris men att motiveringen för hans pris inte stämde med Nobels testamente.
År 1906 tilldelades USA:s president Theodore Roosevelt fredspriset, trots att han var mer känd som krigare än som fredskämpe. Men de allra flesta pris före andra världskriget var berättigade och lojala mot Nobel, menar Fredrik Heffermehl.
NORGE MED I NATO. Efter andra världskriget blir det definitivt annorlunda. Norge gick med i Nato, som var en militärallians under ledning av kärnvapenmakten USA.
- Militären drabbas sällan av kritik och den har stor förmåga att driva igenom sina krav även om de är rent asociala och skadliga för nationens intressen. Efter kalla krigets slut var USA:s militär starkt hotad. Nu hoppades folk på en fredsåterbäring. Då gjorde den amerikanska militärledningen först ett budgetförslag som gick ut på att krigsmakten måste ha förmåga att föra ett stort regionalt krig. Men det visade sig att de kostnaderna inte motsvarade vad militären ville ha.
De gjorde ett nytt förslag som gick ut på att krigsmakten måste kunna föra två stora regionala krig samtidigt. Först då blev det inga nedskärningar och det förslaget fick de igenom. Militären har alla möjligheter att bestämma sin egen budget. De får vad de begär och det finns mycket liten insyn i vad de bygger sina anslagsäskanden på.
I Norge råder en bred allmän enighet bland politiker och medier om säkerhets- och försvarspolitiken. Den som inte vill ingå i den enigheten råkar illa ut. I dag har till och med de tidigare Nato-kritiska partierna slutit upp bakom Nato och dess krigspolitik i Irak, Afghanistan och Libyen, aktioner som strider mot folkrätten och som utsätter tusentals människor för fruktansvärda lidanden.
En av mina kolleger, folkrättsprofessorn Ståle Eskeland, skriver i sin bok De största brotten att Norges statsledning kan ställas inför rätta för krigsförbrytelser på grund av sitt deltagande i de krigen. Liksom fallet är med min kritik av fredspriset bemöttes hans bok med ”största möjliga tystnad”.
År 1948 ändrade Stortinget reglerna för tillsättande av ledamöter i Nobelkommittén. Tidigare hade de utsetts direkt av Stortinget, men nu ville regeringspartiet att partigrupperna i tinget skulle utse ledamöter i förhållande till antalet mandat. På det sättet övergick alltså Nobels uppdrag till Stortinget att förvalta hans arv till partigrupperna.
ALLA PARTIER ÄR FÖRSVARSVÄNLIGA. Tidigare var socialistiska vänsterpartiet, SV, motståndare till Nato och anhängare av nedrustning, men nu har de anslutit sig till försvars- och Nato-anhängarna. Det var det pris partiet fick betala för att få sitta med i regeringen.
Nobels pris till fredsvänner (som han skrev i testamentet) delas alltså ut av försvarsvänner, anhängare till Nato och norska militära insatser i avlägsna länder. Försvarsvänner har lagt under sig fredspriset. Det är inget annat än lagbrott. Fredrik S. Heffermehl skräder inte orden.
Att Nobelkommittén har glömt Nobels avsikter och testamente framgår också av att andelen pristagare som har arbetat för fred har minskat drastiskt under efterkrigstiden. 1931–1940 utdelades åtta fredspris. Av dessa anser Heffermehl att sju var berättigade, det vill säga att kommittén visade en viss lojalitet gentemot Nobel.
År 2001—2009 utdelades 14 fredspris. Av dessa 14 pristagare kan bara fyra anses som berättigade enligt syftet med Nobels testamente. Nobelkommittén har alltså glömt bort Nobel och infört sitt eget fredsbegrepp som omfattar både miljö, ekonomi och mycket annat. Och den visar till och med öppet att den fritt utformar sitt eget begrepp om ”fred” och inte har något intresse av Nobel. Dessutom påpekar Heffermehl i sin bok att kommittén för att bekosta sin utåtriktade verksamhet som ”varumärke” för Norge har blivit beroende av sponsring från storföretag. Flera av dessa har anknytning till försvarsindustrin och är inte särskilt intresserade av att priset går till personer som arbetar för nedrustning.
OBAMAS TVÅ KRIG. Ett tydligt uttryck för den inriktningen är att Barack Obama tilldelades priset trots att han som USA:s president var högsta befälhavare för två krig – Afghanistan och Irak. Andemeningen i hans Nobelföreläsning var också ”krig är fred”.
En av dem som Fredrik S. Heffermehl anser har gjort sig förtjänt av fredspriset är israelen Mordechai Vanunu, som 1986 avslöjade Israels kärnvapen för internationell press. För detta satt han tolv år i isoleringscell och har fortfarande yttrande- och reseförbud. När han blev hedersdoktor vid Tromsö universitet 2001 förbjöds han att resa till promoveringen. I stället fick han skicka sin bror. Heffermehl och andra norska jurister har uppvaktat regeringen om att ge Vanunu asyl i Norge men utan resultat.
De anser att Norge har ett speciellt ansvar, eftersom det var Norge som sålde tungvatten som kunde använda för framställningen av kärnvapen i Israel. Heffermehl har också skrivit en bok om Vanunu. Den heter helt enkelt Vanunu.
I boken Nobels fredspris finns en lista över personer och organisationer som enligt Fredrik Heffermehl kan vara värdiga fredspristagare genom att de arbetar för fred, konfliktlösning utan vapen och nedrustning.
Han vill också ha en annan Nobelkommitté, utsedd av Stortinget bland fristående fredsvänner och experter på konfliktlösning.
- Den nuvarande Nobelkommittén vet inget om fredsarbete. Den har hittat på ett eget fredsbegrepp – utan någon ram – och helt och hållet nonchalerat dem som Nobel kallade fredsförfäktare. Det är dags att byta ut den mot människor som vet vad fredsarbete är och som inte ansluter sig till den allmänna tystnaden kring militärmakten.
-------
Artikeln var publicerad i FiB 11-2011.
Text: Hans O Sjöström Foto: Eva Wernlid