Jumana Alaa Shahada Abu Jazar (11) var bara fyra månader gammal när hennes mamma dog, och kort därefter blev hennes pappa inspärrad i ett israeliskt fängelse. Jumana har  - ”av säkerhetsskäl” - inte fått träffa sin pappa på nio år, och har uppfostrats av sina farföräldrar, som heller inte fått se sin son på många år.

En farbror, Ayman, dödades för några år sedan i en så kallad drönarattack – en illegal avrättning av den typ den israeliska ockupationsmakten genomför enligt amerikanskt mönster, och utan att någonsin få kritik.

Artikel 37 i FN:s ”Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners” säger att ”fångar skall tillåtas att under nödvändig övervakning kommunicera med sina familjer och respektabla vänner med regelbundna intervall, både genom brev och genom mottagna besök”.

Samma sak stadgar Princip 19 i ”Body of Principles for the Protection of All Persons under Any Form of Detention or Imprisonment”. Och enligt Barnkonventionen skall barnets rätt till regelbunden personlig och direkt kontakt med båda föräldrarna respekteras, om det inte strider mot barnets bästa.

Vilken framtid har då Jumana? Vilka önskningar? Hennes pappa kommer inte ut från fängelset ännu på många år. Mest av allt vill hon träffa honom. I en dikt skriver hon:

” De förnekar mig att röra din hand och kyssa din panna
De orsakar mig hjärtevärk och smärta
De förnekar mig möjligheten att säga ordet pappa
Pappa, jag saknar att säga det varje dag”

Gunnar Olofsson