Daggen dryper om fruktträdens nakna grenar.
Gräsmattan slokar och borde ha gått i vinterdvala för länge sedan men plusgraderna dröjer sig kvar. På verandan står fyra svarta sopsäckar, fyllda med brevpapper, kasserade manus och kuvert med Jan Myrdal som mottagare.

Jan Myrdal, 84, ska flytta. Igen. Bort från Bergslagen, bort från gården som var Gun Kessles ögonsten. Nu väntar västkusten och vännerna.

–Jag får en lägenhet mitt i Varberg. Hela mitt bibliotek kommer också att finnas där. Och 200 meter bort ligger järnvägsstationen. Därifrån kan jag åka vart jag vill, Paris, vart som helst i världen.

Entusiasmen är tillbaka, energin har återvänt efter månader av en ganska dyster tillvaro i svallvågorna efter skilsmässan från Andrea Gaytán Vega.

–Om du har läst Nalle Puh så vet du att man ska ha ett privat O här inne, säger Jan och knackar sig själv på bröstet.

Poängen är given: Man ska inte hälla ut alla sina tankar utan bevara lite för sig själv.
Och så är samtalet om skilsmässan slut.

JUBILEUMSÅR. Samtidigt som Jan flyttar till Varberg börjar Folket i Bilds jubileumsår. Det var 1972 som första numret utkom. Tidningen som från början kallades Myrdals tidning har av kritikerna utmålats som allt från nationalvänster och nationalmaoistisk till stockkonservativ. Förklaringen ligger i att kring tidningen har människor ur olika partier och organisationer aktiverat sig under årens lopp. Det var alltså ingen tydlig vänstertidning, vilket förvirrade en del kritiker.

Kanske är det också förklaringen till varför tidningen fick sitt namn. Det började den dag Jan Myrdal upptäckte att Bonniers förlag Åhlén & Åkerlund glömt att skydda sitt nyinköpta tidningsnamn Folket i Bild.

Å&Å hade planerat att starta en kulturtidskrift och sneglade på det magasin som Esselte och
Socialdemokraterna gav ut, vars namn var Folket i Bild. Tidningen som funnits under lång tid publicerade litterärt material, hade roliga sidor och var ganska bred. Här lanserades nya författare som Moa Martinsson och unga konstnärer presenterades. Det var en lämplig uppköpskandidat för familjen Bonnier som lade ett bud och det blev affär.

RASANDE BONNIER. Det första numret med nya ägarna blev en gigantisk kultursatsning med utrikes-reportage från Kina likaväl som kulturella nedslag i Sverige. Men läsarintresset var katastrofalt lågt och konkurrensen från andra magasin stenhård. Bonniers beslöt snabbt att ändra inriktning och skapade en herrtidning som fick namnet FiB aktuellt. Men sedan hände något.

–Jag upptäckte att Åhlén &Åkerlund inte hade skyddat namnet hos myndigheterna och begärde att få överta tidningsnamnets utgivningsbevis. Det fick jag, säger Jan Myrdal.
I familjen Bonnier slog nyheten ned som en bomb. Lukas Bonnier var rasande. I Dagens Nyheter sa han att det skulle gå illa för de inblandade.

Irritationen var förståelig. Först hade Bonniers lyckats övertyga sossarna om att sälja Folket i Bild till mediehuset. Sedan hade "kommunisten" Jan Myrdal lyckats ta tillbaka namnet Folket i Bild. Och nu skulle han ge ut en tidning som hette FiB Kulturfront. Lukas Bonnier lyfte telefonluren och slog numret till familjen Myrdal. Han ville ha en förklaring. Och kanske en ursäkt.

–Men herregud jag betalar väl för namnet då, sade Jan Myrdal.
–Vad ger du?
–En krona.
–Topp – du får den.
Så ser Jan Myrdals historieskrivning ut.

–Jag hade köpt AB Folket i Bild för en krona och Lukas Bonnier tyckte trots allt att det var en bra historia. Då blev Bonniers advokater alldeles galna. För med köpet skulle följa tidningens alla papper. Jag skulle få alla jävla papper om hur sossarna hade fixat den skumma försäljningen av Folket i Bild till Bonniers.

Men advokaterna hittade en lösning. De bytte helt enkelt namn på två av Bonniers vilande bolag.

–Ett bolag utan verksamhet, 739 eller vad det hette, fick namnet Folket i Bild och så var saken klar.

BREDA PAROLLER. Men tidningens historia började tidigare.
På hösten 1970 reste Jan Myrdal och Gun Kessle till Indien. Bakom sig lämnade Jan en av sina otaliga sammandrabbningar med Aftonbladet. Det kunde gälla något han hade skrivit eller en personkonflikt på redaktionen.

När Jan kom tillbaka till Stockholm på våren 1971 började han söka efter ett publiceringsalternativ till Aftonbladet. På ett möte med Fria Pro tände fler på idén om en egen tidning. Efter mötet fortsatte ett gäng till närmaste fik där de första skisserna tog form.
–Ganska snart hade vi samlat många intresserade. Vi fick låna Filmcentrums lokaler vid Kungsholms torg som redaktion och så småningom växte parollerna fram.

Det var inte några exakta, vassa paroller utan snarare som en solfjäder – breda men avgränsade.

Försvar för yttrande- och tryckfrihet
För en folkets kultur
Antiimperialism

–Det blev en stridsfråga hur vi skulle använda parollerna. Vi var antiimperialister och kämpade mot USA:s krig i Sydostasien likaväl som mot Sovjets behandling av Tjeckoslovakien. Gärna kvinnoprästmotståndare om de var antiimperalister, för yttrande- och tryckfrihet och folkets kultur. Extrema liberaler menade att vi bedrev censur. Det var helt enkelt ett jävla liv.

Så småningom skingrades krutröken. Tidningen fick namnet Kulturfront. Det anknöt medvetet till 1930- och 1940-talen. Under 1940-talet hade det nämligen funnits en bred samlingstidning med namnet Kulturfront. Nu skulle den nybildade tidningen jobba i samma anda som föregångaren.

–Vi ansåg oss vara arvtagare till 1930-tals-rörelsen med allt från Populär Tidskrift till Sexuell Upplysning, Clarté och andra som exempelvis Konst & Kultur.

När Myrdal sedan köpte namnet Folket i Bild av Lukas Bonnier var det några renläriga i föreningen som sa att Myrdal borde ha processat. Varför betala för ett namn som man redan hade fått?

–Men det hade varit dumt. Ingen hade haft glädje av det. Dessutom skrev jag i Bonniers tidning Månadsjournalen där jag uppträtt på en reklambild iförd hög hatt. Våra renläriga kamrater var upprörda över att jag framträtt där. Men herregud sade jag, de betalade mig ju för att göra ett jobb. De skickade mig till Saudiarabien och överallt och betalningen var jävligt bra. Jag levde på det. Skulle man svartlista alla som någonsin skrivit i en Bonniertidning, eller för Stenbeck för den delen, så skulle ingen bli kvar.

JAN MOT JAN. Köpet av namnet Folket i Bild var genialiskt. Nu hade föreningen plötsligt rätten till namnen efter två radikala kulturtidskrifter som präglat många intellektuella från 1930-talet fram till 1960-talet. Namnen slogs ihop och fram steg tidningen Folket i Bild Kulturfront.

Hösten 1971 var det dags för första provnumret. Jan Guillou var ansvarig. Och efter årsskiftet rullade det första ordinarie numret ur pressarna. FiB Kulturfront var på banan.

Tidningen växte fram med sina paroller. Ekonomiska bidrag strömmade in. Allt hamnade på Myrdals eget konto.

–Det var inte bra. Vi var tvungna att få ordning på administrationen och på pengarna. En del kamrater trodde att vi hade en vattenkran som bara stod och rann. Där fick vi en väldig fajt, också med närstående. Men – förstå mig rätt – vi hade ju dragit ihop en halv miljon som jag i princip hade haft i bakfickan. Det höll bara inte.

Det krävdes ordning och reda. Jan Myrdal klassar det som att vara formell. Formell med
mötesformer, formell med föreningens uppbyggnad, formell med allt.

–Det formella var inget jag hade med mig från föräldrahemmet. Det lärde jag mig i Kommunistisk ungdom. Där hade vi ordning och reda och det behövdes också på Folket i Bild.

Det var samma formalitet när det gällde ansvarsfrågorna.

–Vi hade ingen redaktionell demokrati. Jag hade kämpat FÖR detta då jag jobbade på Aftonbladet men jag ändrade uppfattning när jag var med på massmötena på tidningen. Det var svek och bedrägerier.

Jag kom politiskt och intellektuellt fram till att en tidning som ägs och styrs av sina medlemmar inte ska ha redaktionell demokrati utan rörelsedemokrati.

Därför blev föreningens ordförande och inte redaktören ansvarig utgivare.

–Dessutom, tillägger Jan, var och är jag intellektuellt emot journalister som sådana. Man är den man är med de övertygelser man har och dem försöker man driva. Jag tycker helt enkelt inte om den falska objektivitet som finns i journalistiken.

Men hur var det med konflikterna, då?

–Vi hade egentligen inte några stora konflikter på FiB. Bortsett från dem med Jan Guillou. Vid ett tillfälle sa jag i redaktionskommittén att Guillou var som deckarförfattaren Raymond Chandler. Det förbluffade honom eftersom Chandler var så berömd. Men han fattade inte vad jag menade.

Kritiken mot Chandler var enligt Myrdal att han agerade som ett ägg. Visserligen med hårt skal men sticker man hål i skalet så säger det blubb, blubb.

–Alltså, ett hårt skal men lös inuti.

Och under IB-affären växte motsättningarna mellan Guillou och redaktionsrådet rejält.

–Vi gömde blåkopiorna på manuset för Guillou så han inte kunde springa till Aftonbladet med dem. Han såg inte skillnaden mellan att publicera materialet i FiB och i Aftonbladet. Guillou är inte ond men han har en oförmåga att se saker ur en principiell synvinkel, säger Jan Myrdal.

Samtidigt som FiB blev rejält omtalad för IB-affären så fick uppmärksamheten också en negativ effekt.

–IB-historien nästan knäckte oss. Upplagan rasade och vi gick på knä.

FIB ÖVERLEVDE. Men precis som tidigare redde problemen ut sig. Medan andra magasin kom och gick så bestod Folket i Bild.

–Det viktiga man kan säga är att vi har varit trogna våra paroller, vi har en finansiering som bygger på att inte ta emot statligt stöd och vi har den formella demokratiska organisationen att luta oss emot. På detta har vi överlevt.

Jan understryker orden genom att slå fingertopparna mot bordsskivan. Förstår jag vad han menar? Ja, i det här fallet. Men inte alltid. Den intellektuella styrkan, det enorma kunnandet och den självklara auktoriteten lägger ibland Jans resonemang på ett plan som är svårt att nå upp till.

Jag tar hjälp av hans ungdomsvänner. Författaren Birgit Öhrn Baruch har följt Jan sedan tidig ungdom. De möttes första gången 1946 utanför biografen Gnistan på Flemminggatan strax efter sjuföreställningen. Jan säger att det var en biograf på Odengatan men Birgit är bestämd. Hon var på väg in på nästa föreställning tillsammans med en jazztrummis som arbetade med barn och ungdomar i nybyggda förorter. Jan:

–Jag gick tillsammans med målaren Sten Ljung. Så såg jag den här tjejen och reagerade omedelbart. Jag sa: "Du, du ska komma till Löwenbräu när din föreställning är slut." Hon hade en kille bredvid sig. Han såg jävligt störd ut.

Birgit kände några ungdomar i Bromma läroverk där Jan också gick. Alla möttes på Löwenbräu. Ordet gick bordet runt, alla berättade något om sig själv.

–Jag upplevde Jan som ett flöde av kunskaper. Han berättade om jazzen som han mött under sina år i USA – Lead Belly, Bessie Smith... Han imponerade förstås stort men irriterade också. Gänget träffades flitigt.

Vi var unga och ivriga. Vi läste upp nyskrivna manus och visade påbörjade målningar. Man såg sig som kolleger med 1940-talets profiler: Albin Amelin och X-et liksom 1940-talets författare. Alla angick oss och så lärde man liksom känna dem.

DYNAMITARDLIGA. Jan och Birgit gick på utställningar och såg film. Jan var outtröttlig i sina analyser.

–Det var en period av snabba kontakter. Jan hade bråttom. Vi åkte till Bro där Jan för sitt skrivande disponerade ett litet torp som Myrdals ägde. Där var vackert, primitivt och kallt den hösten. Vi diskuterade och analyserade och han matade på min läshunger. Och han hade åsikter, säger Birgit.

Det var en dramatisk period för Jan och den slutade med att Birgit lämnade honom.
–Jag var ung och dum och blev alldeles knäpp. Minns att jag stod i en telefonkiosk och bara skrek i telefonen att jag hatade alla och skulle spränga dem åt helvete, berättar Jan.

Det var inte helt lyckat. Just vid den tiden jagade polisen intensivt efter den så kallade sabbatssabotören – en dynamitardliga som härjade i centrala Stockholm hösten 1946. Ligan utförde åtta sprängdåd, alltid under helgerna. Någon hade hört Jans förtvivlade hot i telefonkiosken och polisen kom.

–Det var en sådan där typisk ungdomshistoria. Ja herregud...

MEST KNÄPP. Jag ber Jan att lyfta fram tio händelser eller personer som har haft avgörande betydelse i hans liv.

–Nej, det går inte. Det skulle bli ett slags självbiografi som nutida läsare knappt begriper – som för min generation att läsa om 1910-talets revoltörer.

Ändå återkommer Jan till vissa händelser och perioder under vårt samtal. Där finns ensam-
heten, kärleksrelationerna, katastrofen att hamna i Bromma läroverk, farmor och farfar med Flamma stolt! och Gud som haver! och – förstås – mamma Alva och pappa Gunnar, dåtidens radikaler, som Jan kallar dem.

–Farmor betydde lika mycket eller mer än mina föräldrar. Hon fyllde modersrollen genom att jag aldrig kunde göra något fel i hennes ögon. Aldrig i livet. Oavsett att hon var religiös och annat så var det skönt att ha detta.

Jag kände mig på många sätt känslomässigt främmande för Gunnar och Alva. De begrep inte ett skvatt av mig.

Gunnar var enligt Jan mycket begåvad och nyskapande. Men Alva?

–Hon var inte nyskapande utan mest knäpp. Knäpp på det enkla sättet att när jag föddes hade läkarna varnat henne. Hon hade haft ett missfall tidigare. Och efteråt envisades hon att fortsätta försöka få barn med missfall på missfall som följd. Hon var inte speciellt barnkär men ville ha barnen.

Många gånger har Jan fått frågan om han ändå inte satt i Alvas knä. Nej, det gjorde han inte. Hon var inte den personlighetstypen.

–Alvas sätt att vara mot barn har präglat mig. Vad man är grundas genetiskt och erfarenhetsmässigt. På gott och på ont. En så enkel sak som när de skäller som fan på mig – tar jag åt mig? Nej, jag tycker inte det är så förfärligt roligt förstås men det gör mig inget.
I stället var det den intellektuella miljön hos Gunnar och Alva som gav Jan behållning. Han började läsa i elvaårsåldern, allt från Karin Boije till Spektrum och Strindberg.

SKILDA VÄGAR. Kanske färgade den kyliga stämningen i hemmet av sig på Jan när han senare bildade egen familj med Maj Liedberg. När Maj ville flytta ut till en modern lägenhet i Stockholms förorter så ville Jan stanna i gamla lägenheten på Skånegatan. Där skildes deras vägar.

–Jag kunde inte göra på något annat sätt. Jag kan tänka mig ett ramaskri från feminister men om man står inför valet mellan vad man tycker vara ens uppgift i livet och familj och kärlek så väljer man uppgiften. Det som händer med tjejer i dag är att de tydligen gör detsamma.
Klandrar du Alva och Gunnar för att DE valde sina liv på bekostnad av den känslomässiga kontakten med dig?

–Men jag ville ju inte HA den känslomässiga kontakten. Något hemskare än att hamna i ... jag vill inte ha det där. Jag tycker inte familjeliv är trevligt. Jodå, man kan ha barn, men jag läser exempelvis rådgivningsspalterna och tycker att de är hårresande. Jag förstår inte ett knäpp av vad de talar om.

ENSAMHETEN. I stället är det ensamheten som Jan söker. Den känns bra, ger utrymme för funderingar och läsning. Han plöjer fortfarande två böcker om dagen och gillar att det bara är en katt eller hund som ser och hör honom. Ändå – Jan levde 52 år med Gun Kessle. Är det att vara ensam?

–Ja men vi levde som två gamla ungkarlar. Visst hade vi vår kärlek och sexualitet men där fanns också vår integritet. Vi läste mycket av samma sak. Det var på många sätt ett rätt bra
äktenskap, säger Jan Myrdal.

Ändrar du aldrig åsikt i någon fråga?

–Visst gör jag det. Men det är som när jag skrev min debutbok. Då jag var 18 år. Det var känslor jag hade då och det står jag för. Jag spottar inte min 18-åring i ansiktet. Däremot har jag förändrat mig, ändrat uppfattning.

Gäller det också Kampuchea och Pol Pot-regimen?

STÅR FAST. – Jag skrev efter vad jag visste då. Vid den tiden var det rätt. Det står jag fast vid. Det säger varken att det var eller inte var massmord. Så har jag alltid gjort i många andra konflikter, säger Jan.

Och så gör han fortfarande. "Det var rätt vid den tiden" är fortfarande rättesnöret.

-------

Text Gösta Elmquist Foto Eva Wernlid

Artikeln var publicerad i FiB 12-2011.

Kommentar av Tommy Sjöberg 2011-12-24 00:41

Efter ha läst ovanstående funderar jag på ett återkommande krav du ställer på ungdomar att om det ska bli något av dom måste dom gå igenom den s.k ekluten först.Men när man läser om hur din ungdom och barndom varit så har du ju levat ett priviligerat liv när det gäller möjlig- heter att läsa t.ex i ett torp i Bro och i Småland m.m
Majoriteten av ungdomarna i arbetarklassen jag växte upp med var ju tvingade att skaffa lönearbete. När jag läser dina texter förutsätter du att alla dina läsare har haft samma möjigheter.

Gick du igenom ekluten som barn och ungdom

Jan Myrdal svarar Tommy Sjöberg 2011-12-25 18:30

Om Tommy Sjöbergs fråga.

Jag vet inte vilken Tommy Sjöberg det är som skrivit invändningen. På nätet hittar jag ett flertal. Men det tycks mig troligt att det är den Tommy Sjöberg som studerar i Uppsala. Detta kan i så fall ha styrt hans fråga.

Ty visst växte jag upp i ett medelklasshem. Mina föräldrar, Gunnar och Alva Myrdal, tillhörde den första generation i sina släkter som kunnat gå den akademiska vägen. Det var på tjugotalet möjligt då deras fäder just tagit klivet upp ur lantarbetar och småbrukarmisären. I detta var de typiska för en social omstrukturering i Sverige under nittonhundratalet.

Intressant var att de inte fördes högerut i detta så som blev vanligt för den nya medelklassen under senare decennier.

Det blev konflikt då jag som sextonåring lämnade skolan med motiveringen att den "störde mina studier". Att jag fortfarande anser att skolan - efter de grundläggande kunskaperna - i synnerhet akademiska studier är hämmande och skadliga är välkänt. (Då hänvisade jag till Strindberg, senare även till Mao.)

Nu är ungdomsarbetslöshet. Jag kan inte råda någon sextonårig studerande att nu bara rycka på axlarna och dra. Det reala ideologiska förtrycket är hårdare. Då fanns också hur mycket arbete som helst (SJ, radiofabrik och färgfabrik för mig.) Jag kunde också sedan som sjuttonåring börja arbeta (natt) som journalist. Fick betalt.

Senare fick jag som brukligt är visst ekonomiskt stöd av familj och släkt. Det jag dock tror Tommy Sjöberg egentligen syftar på är  att jag redan från tonåren (romantiskt om man så vill) ville skriva och ville göra det utan att anpassa mig.  Där blev det tio år innan jag lyckades slå mig igenom glasmuren. Då var jag - som skrevs i AVB efter debuten  - Sveriges mest refuserade. Fick under denna tid stort moraliskt och praktiskt stöd från kamraterna i det kommunistiska ungdomsförbundet och av min dåvarande hustru. (Clarté som var akademiskt delade i stort den allmänna officiella uppfattningen.)