Snön ligger djup i Bingsjö. Men tunga snöflingor fortsätter att falla. Det är alldeles mol tyst. Friden här i finnmarken störs bara av enstaka timmerlastbilar som skramlar genom byn.
Djupt sover också de björnar som under senare tid alltmer irriterat byns invånare. Särskilt när äppelträden fäller sin frukt till marken brukar de dyka upp på by-gatorna.
Men i Bingsjö Bystuga är det inte lugnt. Där pågår möte efter möte. Det är ett halvår kvar till Sveriges största spelmansstämma.
Serveringsgruppen har möte. Sex Bingsjökvinnor organiserar vaktlistor, diskuterar inköp och vad man skall sälja för mat. Gruppen är viktig då 60–70 personer är engagerade i serveringen, som drar in hundratusentals kronor på hamburgare, korv, kaffe och öl till de tusentals stämmobesökarna.
– Vi serverar så enkla saker som möjligt, säger Maria Kåks. Hamburgare eller pyttipanna.
Alla stämmans inköp sker i den lokala affären, som på så sätt kan fortleva. Utan stämman skulle inte affären existera.
Den som har fördomar mot kulturlivet i glesbygden (och kanske tror att det inte finns något sådant) bör åka till Bingsjö. Här finns en litteraturcirkel med 10–15 deltagare (Bingsjö har 71 invånare), här anordnas stickkvällar och konserter i kyrkan. Och så förstås det som gjort byn känt över hela landet – Bingsjöstämman.
Under 1800-talet bodde och verkade i byn en lång rad framstående spelmän, Peckos Per, Ritektbröderna, Hjort Anders, Slunk Hans och många andra. Ryktet spred sig långväga om ”finnmarksspelmännens” skicklighet och de kunde vara borta i veckor på bröllopsspelningar.
Under 1900-talet kom nya spelmän – Nylands-pojkarna, Päckos Olle, Päckos Helmer och många andra som upprätthöll de stolta traditionerna. Deras låtar spelas allmänt fortfarande över hela landet.
Från bergen runt Bingsjö kan man se långt in i Hälsingland, varifrån spelmännen hämtade sin inspiration när de var där på arbeten.

Päkkos Gustaf var den siste. Han dog år 2000. En 200-årig epok var därmed till ända. Päkkos Svea, hans änka bor nu ensam i gården på höjden, den gård som Peckos Per, byns störste spelman byggde på 1850-talet.
Dessa bönder och skogsarbetare skapade en låtskatt som idag blivit något av en nationell musikskatt. Därför har Bingsjö blivit en vallfartsort, långt ifrån bara under stämman. Under senare decennier har unga spelmän begivit sig till Bingsjö för att lära, insupa, diskutera med den sista generationen spelmän.
Stämman är alltid första onsdagen i juli. Det är som en nationell helgdag för tusentals spelmän. Men dessa sorglösa spelmän kommer hit enbart för att spela, dansa, dricka – dygnet runt. De tänker inte på allt arbete som ligger bakom.
Och gissa om det finns uppgifter! Musiken från scener och till dans sköts av Folkmusikens Hus och Dalarnas Spelmansförbund. Men allt det praktiska tar byn hand om. Parkering, camping, servering, toaletter, efterstädning, brandtillsyn, dansbanor…

Stämman engagerar hela byn. Sånär som på två åldringar och två småbarn ställer alla upp och jobbar, oavsett musikintresse. Det säger sig självt att 70 personer inte räcker. Grannbyarna Dalstuga, Finnbacka och Dådran bidrar med folk liksom ett antal föreningar med exotiska namn som Finnmarkens Skoterförening, Lingheds Roddklubb och Gävle-Dala Finnkultur.
Första stämman hölls 1969. Fram till 1997 arrangerades den av Musik Vid Siljan, som hoppade av. Byn greps av panik. Man förstod att spelmän och publik skulle komma nästa år i alla fall, som man alltid gjort.  Vad händer då, om det inte finns toaletter, kaffe och soptunnor? Spelmännen bryr sig knappast om vilka som arrangerar.
Ulla Jones, Bingsjöfödd och tillbakaflyttad efter några år i Stockholm, började ringa runt till invånarna och förklarade att det helt enkelt var nödvändigt att bilda kommitté och börja jobba. Hon berättar att man inte ens hade ekonomin säkrad. Vad hade man för alternativ? Stämman var allt för inarbetad.
Byn ställde upp.
Så nu sitter man vackert i sina planeringsmöten. Dagen efter serveringsgruppen är det styrelsen för Bingsjöstämman. En rad praktiska frågor står på dagordningen.

De gamla spelmännen är borta. En enda spelman finns kvar i byn med rötter bakåt i tiden – Peter Jones. Men för honom är stämman mycket slit, året runt.
– Jag håller mest på med parkeringen. Det krävs 80–100 man. För mig innebär det 3–4 dagars jobb med att slå ängarna så att man kan parkera. Men det är roligt att hålla på. Min drivkraft är att det ska vara bra för byns bästa.

Han berättar att det är mycket besökarna aldrig tänker på. Myndigheterna har skärpt kraven på flera områden. Tält och husvagnar skall idag ha visst antal meter i säkerhetsavstånd mellan sig. Brandsläckare måste finnas, liksom ambulans, ett krav byn själv ställer med tanke på att det kommer tusentals människor till byn. Rekordet är 35 000 i början av 80-talet. Då var det fullständigt parkeringskaos och kilometerlånga bilköer in till byn.
– De besökssiffrorna vill vi inte ha tillbaka, säger Peter Jones. Det blir för övermäktigt. 6–7 000 är lagom.
Stämman är numera också miljödiplomerad. Miljöansvarig är Siv Tillsjö. Hon flyttade till Bingsjö för fem år sedan men farmor var från Bingsjö. Hon sögs snart in i stämmoarbetet.
– Jag har bott 20 år här i finnmarken varav de senaste fem i Bingsjö. Efter tre år i Bingsjö var jag med i arbetet och sitter nu i styrelsen för Bingsjöstämman.
Som sjuksköterska förklarar hon varför man måste ha en ambulans på stämman.
– Med så mycket folk är det nödvändigt. Det är faktiskt ett krav från oss i byn. Det är 4–6 mil till närmaste akutmottagningar. Jag skickade iväg en person som fick stroke för något år sedan.

En annan återflyttad efter många år i Stockholm är Håkan Rubensson. Han har just avgått efter några år som ordförande i föreningen Bingsjöstämman. Från näringslivet hade han med sig kunskaper i ekonomi. Han berättar hur stämman har en miljonomsättning och hur pengarna tas om hand under stämmokvällen av Leksands Sparbank. Men hur, det vill ingen i byn berätta.
Man skulle kunna tro att städningen av byn dagen efter stämman är något som man knotar och svär över. Tvärtom. Klockan tio på morgonen, när spelmännen kanske fortfarande sover i sina tält, nästan slåss invånarna om sopskyfflar och skurborstar. Det fejas och tvättas rent.

Buskspelet och dansen pågår hela natten. Dansen pågår på fyra olika dansgolv, två stora dansbanor och två mindre logar. När solen går upp vid fyratiden är dansen fortfarande igång på Danielslogen. Det sista fiolstråket kanske inte tas förrän vid nio–tio på morgonen.
Men på eftermiddagen, efter några korta sömntimmar, har alla spelmännen tagit ner sina tält, kört i väg till nästa stämma och lugnet lägrar sig över byn. Ett lugn som varar i ett år, till nästa stämma.
Då sätter sig byborna vid bystugan när städningen är klar och äter tillsammans. Pustar ut. Och känner en oerhörd stolthet och tacksamhet över sitt evenemang.
– Det är faktiskt otroligt hur folk ställer upp, säger kvinnorna i serveringsgruppen. Det är gemenskap på hög nivå.

Byns uppslutning kring stämman väcker filosofiska frågor om det civila samhället. När Musik vid Siljan hade ansvaret betalade man ut rundliga ersättningar till markägare för camping och parkering. I dag är (nästan) allt ideellt. Vilket gör folk lyckligast? Att jobba för sin egen plånbok? Eller jobba för allas, byns bästa?
Lars Nylander född i byn och även han återflyttad sedan fem år tillbaka säger:
– Man känner att man gör något för bygden. Det jobb man lägger ner är en social investering. Bingsjö finns med på kartan. Vad skulle hända med byn om vi inte gjorde det här?
Lars Nylanders farfars morfar var den kände spelmannen Junkas Jonas. Han son Johan är riksspelman.
Håkan Rubensson är inte själv spelman men tog på sig ordförandeskapet under några år.
– Vi har kul. Alla drar åt samma håll. I stället för att sitta hemma och uggla känner alla att vi åstadkommer något.
Titta på andra liknande byar! De har växt igen. Ängarna i Bingsjö måste man ju ha som p-platser.
Rubensson säger sig vara imponerad över tillströmningen av allt fler ungdomar på stämman. Men i byn har man ett omvänt problem – åldersstrukturen. Befolkningen blir allt äldre. Inga nya fasta invånare kommer till. En fin gammal gård i byns utkant har varit till salu en längre tid.

Vi lämnar Bingsjö i midvintermörker och djup snö. Men om ett halvår kan man stå uppe på Päkkosgården och höra sammelsuriet av musik från alla håll nere i byn, natten lång, ännu när solen går upp klockan fyra.
– Sen följer ett par veckor då byn är alldeles tyst. Det är alldelels, alldeles stilla. Tystnaden blir så kompakt efter stämman, säger Siv Tillsjö.
Det verkar som om bergsryggarna runt byn också går och lägger sig, somnar om. För att vakna till under några hektiska sommarnätter.

****

Bingsjös spelemän

Den första identifierbara spelmannen i Bingsjö var Karnes Hans, född 1769. Många av byns spelmän är ättlingar till honom.
Vid mitten av 1800-talet började byns spelmän beryktas som skickliga. Namn som Peckos och Junkas blev ett begrepp.  
Den främste var Peckos Per, född 1809. Det finns en lång rad låtar efter honom som fortfarande spelas. Hjort Anders, född 1865 var den som blev hans ambassadör och förde ut hans låtar över Sverige. Hjort Anders var bara tolv år när Peckos Per dog men lyckades få in många av hans låtar i ryggmärgen.
Det finns flera släkter i Bingsjö med namnet Peckos. Därför stavas namnet olika.
Bingsjö ligger i Rättviks Finnmark, i oländig skogsbygd.
Spelmansstämman startade 1969. Då fanns fortfarande spelmän av den gamla stammen i livet. Den mest kände, Päkkos Gustaf, dog 2000.
wStämman växte lavinartat från 400 besökare första året till över 30 000 bara tio år senare.