Skriv ut denna sida

Med blick för människan

Johanna Lundqvist 11 december 2014
Med blick för människan
Bild: Oda Lystrup Hodlekve
12 - 2014

Intresset för Roy Andersson har varit enormt sedan han fick ta emot Guldlejonet för sin senaste film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron tidigare i höstas. Folket i Bild/Kultur­front träffade regissören för ett samtal om finurligt retsamma motsägelser, om känslan av att bära på en stor skuld, och hur det kommer sig att två kulspelande pojkar får honom att vilja berätta om människan. Om och om igen. 

En skylt med texten ”Akta! Massa häftstift!”, en del av en gammal ek, två avlagda spisar, plankor, lastpallar, bråte, skit, damm … Studion på Sibyllegatan 24 på Östermalm i Stockholm är långt ifrån de kontrollerade och i de­talj planerade filmmiljöer som har blivit Roy An­derssons signum. Men så är han också sedan länge färdig med En duva satt på en gren och funderade på tillvaron, den sista delen i en trilogi om att vara människa. Miljöerna är rivna och Guldlejonet, det finaste filmpris som delas ut vid filmfestivalen i Venedig, står och glänser i fönsterkarmen.

– Det är ju inte ett pris man tackar nej till precis. Det är nog det största jag har fått. Man fattar inte riktigt ännu vad det är frågan om, utan reaktionen kommer senare, liksom fördröjd. Det kan också dyka upp depression i sådana här framgångssitua­tioner, säger Roy Andersson och blir tyst en stund.

HAN SITTER BAKOM SKRIVBORDET i sitt stora arbetsrum en våning ovanför de där avlagda spis-arna. På ytan trängs ja … allt. Små skrivna lappar, gem, mynt, ordböcker och papper, papper, papper.

– Man kommer på att framgången inte var så rolig ändå, fortsätter han. När jag var yngre och hade ansträngt mig med någon reklamfilm som tog en månad att bli klar med och den blev jättebra kunde jag bli nedstämd efteråt. När jag hade gjort En kärlekshistoria kan man ju tänka sig att kriti­kerna tänkte att ”fy fan, han måste vara nöjd den där personen som får allt det här berömmet”. Men så var det inte. Det var inte alls kul.

Var det inte?

– Nej, det var det inte. Du känner väl till det där med examensdepression och förlossningsdepression?

Jo.

– Jag skulle säga att de är besläktade med var­andra de där grejerna. Allihop.

Och kanske är det inte så konstigt att tomheten infinner sig nu när duvan har funderat fär­digt, studion är så gott som tömd och de 700 in­bjudningskorten till premiärfesten snart ligger på lådan. Roy Andersson berättar att det känns tungt att skiljas från dem som har gjort hans senaste film möjlig.

– Det är ett gäng fantastiska personer jag har haft att göra med, scenograferna inte minst. Näs­tan alla har gått ut scenografiskolan i Skellefteå och sökte praktik hos mig. Det föll sig så lyckligt att efter praktiken behövde vi folk så jag anställde flera av dem. Till den här filmen har jag använt fem scenografer under tre år.

OCH ATT SCENOGRAFIN är av betydelse märks i En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Den består, precis som de två tidigare filmerna i trilogin, av separata noggrant uttänkta scener fil­made med en fast kamera. Ett par av dem utspelar sig i en bar. Plötsligt kommer några soldater in och beordrar alla kvinnor att lämna lokalen. Därefter rider en ung Karl XII in för att få sig ett glas vatten och för att ta med sig den stilige mannen bakom bardisken till slaget i Poltava. Den scenen krävde så mycket utrymme att studion på Östermalm inte räckte till. I stället hyrde teamet en nedlagd pors­linsfabrik i Gustavsberg öster om Stockholm.

Vad som skiljer En duva från Roy Anderssons två tidigare filmer i serien, Sånger från andra våningen från år 2000 och Du levande som kom sju år senare, är att duvan bjuder tittaren på mer av en sammanhållen handling. Två på alla sätt miss­lyckade försäljare av skämtartiklar åker runt och försöker bli av med sina vampyrtänder och skratt­kuddar. Genom dem får vi en inblick i ett Sverige där människor är skuldsatta och mår dåligt. Cen­tral är känslan av ensamhet. Här finns steppdan­sösen som gång på gång blir ratad av sin vackra danspartner i svettigt linne. Samtidigt bjuds titta­ren på allt det där andra som hör livet till. Kärlek till exempel. På Halta Lottas krog i Göteborg kan de manliga gästerna betala supen med en kyss. Och det gör de, hela tiden.

Du säger att En duva är den sista delen i en trilogi om att vara människa. Vad innebär det där att ”vara människa”? Jag har funderat på det själv, men kommer inte på något bra svar. Du har ju levt längre, så du kanske vet?

Roy Andersson skrattar och säger att han inte heller vet, men att det handlar om en upptäckt han har gjort.

– Och den består i att vi är väldigt lika vi människor. Det spelar ingen roll om man pratar med en 80-åring eller en 18-åring, med någon som bor i Afrika eller med en same i övre Norrland. Det finns elementära saker som är lika för oss alla. Det hand­lar om det som smärtar och det som glädjer oss, och då inte bara fysiskt utan även mentalt. Nästa film ska handla om det, om sådana saker jag kallar för ”det oändliga”: saknad, hopp, smärta … De begrep­pen finns hos alla kulturer och i alla generationer.

Din nya film ska behandla just de existen­tiella frågorna?

– Ja, det kan man säga. När man pratar om det så här är det svårt att föreställa sig hur man skulle kunna konkretisera sådana abstrakta begrepp som längtan eller förlåtelse. Men jag tror att jag ska hitta en bra lösning. Jag brukar skoja och säga att det blir den fjärde delen i trilogin om att vara människa. Det är en finurligt retsam motsägelse, säger Roy Andersson och sträcker ut ena benet. Han berättar att han har stukat det för några da­gar sedan. Eller kanske är det en vrickning. Han är inte säker.

– Jag hoppas att det går över snart, man blir liksom begränsad … Du, vänta här ett slag, jag kommer tillbaka, säger han plötsligt och far upp från sin arbetsstol. Vrickningen är som borta. Och det är filmregissören också.

JAG PASSAR PÅ ATT KIKA i de väggfasta hyllorna bakom det enorma skrivbordet och tänker lite mer på det där med att vara människa. I hyllorna trängs böcker av dem som har undrat över det­samma. Här finns Albert Camus Den första män­niskan, Simone de Beauvoirs memoarer De bästa åren, ett filosofilexikon tungt nog att kunna skada någon om man tappar det lite olyckligt, fyra läs­glasögon, två små glasflaskor med skruvkork ... Längre hinner jag inte för nu är jag inte ensam längre. Vi tar upp tråden igen. Roy Andersson be­rättar hur allting började, hur det kom sig att han blev intresserad av människan och hennes bete­ende.

– När jag var 15 år började jag i realskolan och där fick vi läsa böcker av bland andra Nils Ferlin, Hjalmar Söderberg, Stig Dagerman. Det var någonting nytt för mig. Jag är uppvuxen med serietidningar, nämligen. De där böckerna gav mig enorma läsupplevelser. Jag tyckte att det var fruktansvärt fint att människor hade formulerat sig om sig själva och om andra. Författarna ska­pade förståelse människor emellan på något vis. De där upplevelserna gjorde att jag lämnade mina ingenjörsdrömmar – jag ville bli uppfinnare och konstruera evighetsmaskinen, men det har jag lagt ner nu …

Evighetsmaskinen verkar vara lite av ett omöjligt projekt?

– Det sägs så, men jag tror fan inte det, säger han och skrattar. Det är hur som helst inget jag hinner med nu. Var var vi?

Dina läsupplevelser?

– Just det. Jo, det var särskilt en författare, Sten Selander, som gjorde intryck på mig. Han har skri­vit en dikt som lyder ungefär så här i början: ”Vi spelade kula på torget en dag, en liten folkskole­grabb och jag. Jag hade väl femti, han hade fem. Vi spelte. Och han förlorade dem.” Vilken jävla stark formulering!

Roy Andersson knyter ena handen i luften.

– I alla fall … det var där någonstans jag för­stod att jag ville berätta om människan. Under samma tid drog en fantastisk filmvåg in över Europa, jag såg Cykeltjuven av Vittorio De Sica på en ungdomsgård på Hisingen, blev enormt drab­bad och släppte författardrömmarna. Det var film jag skulle hålla på med.

DEN KOLLEKTIVA SKULDEN. Det är ett uttryck Roy Andersson återkommer till flera gånger under vårt samtal och har så gjort i tidigare intervjuer. Det handlar om att den äldre generationen behöver ställas till svars för sina handlingar, förklarar han. I En duva illustreras den där skulden i en ohygg­lig scen där tittaren blir vittne till hur ett gäng vita män i tropikhattar piskar in svarta slavar i en enorm cylinder med fastsatta tutor i olika storle­kar. En av männen stänger luckan och tänder på den bassäng av bensin som cylindern vilar i. Ett eldhav öppnar sig och cylindern börjar sakta rulla framåt till ljudet av desperata fotstamp. De många tutorna bildar tillsammans en melodislinga i takt med att cylindern får fart. Ett uppklätt sällskap kli­ver ut på trappan till en vacker herrgård och njuter av musiken.

– Det där att jag vill ställa de äldre till svars har att göra med att jag skäms. Jag var inte med när kolonisatörerna i Nordamerika fördrev indian­erna, till exempel. Jag är inte skyldig, men skäms ändå. Jag tillhör en ras, eller vad man nu ska kalla det, en kultur som har tillåtit sig sådana övergrepp utan att ha bett om förlåtelse. För att klara av den där skuldkänslan har jag tagit hjälp av en filosof som heter Martin Buber. Han menar att man kan reparera de övergrepp man har gjort mot existen­sen på ett annat ställe och i en annan tid än där de begicks. Hur då? kan man fråga sig. Jo, genom att göra gott. Det tycker jag är en vacker tanke.

Och min generation? Kan man kräva samma ansvar av den?

Roy Andersson vickar på foten och blir tyst en stund. Till slut säger han.

– Vet du vad? Jag blir optimistisk när jag möter människor ur din generation. De är informerade. Det är väl den enda räddningen tänker jag, att man kan sin historia och vill bli informerad. Nej, jag tycker att det finns en jävla intellektuell kapacitet hos unga människor i dag.

Samtidigt har inte min generation samma vana av att organisera sig. Vi söker oss inte till partierna som tappar medlemmar. Du har någon gång sagt att du tycker dig se en upplösning av solidariteten. Är det så?

– Ja, det tycker jag. När underklassen släpptes fri i och med de socialistiska rörelserna lärde den sig att använda sig av det som överklassen hade gjort tidigare, nämligen att se till att bli rik. Det är inte så konstigt, egentligen. I dag har den individu­ella lyckan ställts mot tanken om solidaritet, och det är synd.

Kan du se din egen del i det? Du är ju en ar­betargrabb från Göteborg som har gjort en rejäl klassresa …

– Jo, men jag skulle vilja säga att mycket har handlat om tur. Det här huset till exempel, säger Roy Andersson och sveper med handen över rum­met, råkade vara ledigt för att ägaren var död. Det var ingen som riktigt tog hand om dödsboet, huset var nedgånget och det var lånestopp på banken. Jag löste det genom att ta dyra försäkringar och få ut pengar. Och så köpte jag loss huset. Därefter har det bara stigit i värde och jag har kunnat belåna värdestegringen. Många av mina filmer är bekos­tade med hjälp av värdestegringspengar ... Men det är klart. Jag kan också se min egen utveckling, från den jag var när jag växte upp till den jag har blivit i dag. Samtidigt finns samma ilska kvar.

ROY ANDERSSON BLIR TYST och lägger händerna på skrivbordet, över alla papper, gem och uppslag­na böcker. Ur ett enda andetag kommer den där ilskan farande.

– Jag kan bli arg, ja riktigt jävla förbannad. När jag åker tåg till exempel och ser alla herrgårdar svepa förbi längs spåret. Gårdar som överklassen har rof­fat åt sig. Nu förväntar den sig att underklassen ska passa upp på den och att det ska förbli så.

Ett nytt andetag, en ny pust av ilska.

– Lika jävla arg blir jag på dem som ansvarar för de där förnedringsprogrammen i tv. Idol till exempel, och andra utslagningsprogram där en person måste lämna gruppen. Det är något sjukligt med att kunna sitta och godkänna det. Kanske är det ett symtom på vår tid?

Tiden ja. Den håller på att rinna ut. Telefonen på skrivbordet ringer och har gjort så en stund. Mobilen tjuter envist i filmregissörens jeansficka. Vi lämnar det stora arbetsrummet, alla papper och Simone de Beauvoir. Det är fortfarande intervjuer kvar att göra, berättar Roy Andersson. Under film­festivalen i Venedig gjorde han 76 intervjuer på tre dagar. Journalister från hela världen vill berätta om den svenska superregissörens nya film. En detalj glädjer honom extra mycket. Ilskan sveper bort.

– En ny och yngre publik har hittat till En duva. I Venedig kom det fram några grabbar och gratule­rade och tog i hand. Det var ”hello” och ”congratu­lations”. Att filmen har fått det mottagandet … det känns stort.

Roy Andersson om…

… ATT TA EMOT JAN MYRDALS STORA PRIS – LENINPRISET ÅR 2010:

– Då sa jag att det var det finaste pris jag hade fått, men nu tycker jag nog att Guldlejonet är minst lika bra. Jag vill ju påstå att hade inte marxist-leninismen utvecklats – även om jag inte försvarar den ideologin till varje pris – hade Afrika fortfarande varit koloniserat. Även Asien. Jag är stolt över det där priset och jag tvekade aldrig att ta emot det. Varför skulle jag det? Det hade varit en annan sak om det hade hetat Stalinpriset. Det finns mycket ont att säga om honom kanske, men det får man sätta in i sitt historiska sammanhang. Därför kan jag inte fördöma Stalin rakt av. När jag tog emot priset blev jag anklagad av någon journalist som undrade hur jag kunde göra det. Har du så dålig historisk kunskap? Men faktum är att ryska revolutionen i stort sett var oblodig. Det var först när överklassen med hjälp av utländska överklasser skulle ta tillbaka sina privilegier som konflikten började och det blev grymheter på båda sidor.

… SITT NYA ROMANPROJEKT:

– Jag vill göra en resa genom Sverige, Nils Holgerssons resa. I boken tänker jag låta huvud­personen gå in i vartenda landskap, i varenda landsända och träffa en mängd människor. Det är ett intressant grepp, tycker jag. Boken handlar om en man som på sin resa får höra det ena mer elän­diga eller roliga än det andra. Den här mannen är lite trött också, liksom uppgiven. Han orkar inte lyssna på allas berättelser. I boken får man ta del av alla jävla öden man kan tänka sig.

Kostade 40 miljoner kronor

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är den sista delen i vad Roy Andersson kallar ”en trilogi om att vara människa” i vilken även Sånger från andra våningen (2000) och Du levande (2007) ingår. Filmen tilldelades Guldlejonet i samband med premiärvisningen i september vid filmfestivalen i Venedig 2014. Filmen består av 40 scener, eller tablåer, utan klipp i. Cirka 300 aktörer och statister medverkar. En duva har kostat 40 miljoner kronor att producera, pengar som både svenska och utländska finansiärer har bidragit med. Drygt 6 miljoner kommer från Euri­mages, en underavdelning till Europarådet. Det är det största stödet som en nordisk film har fått.

Johanna Lundqvist

Bildgalleri