Utdrag från skadeståndsansökan
Familjen Eriksson har sänt en skadeståndsansökan till JK den 20 december. Familjen begär skadestånd på grund av Sveriges säkerhetspolis och myndigheters agerande mot familjen.  
Här följer utdrag ur ansökan:

Bakgrund: Sanfrid Eriksson anhölls för spioneri 1976. Händelsen fick stor uppmärksamhet i media, som ställde frågan om ”Morjärvmannen” var en lika stor spion som Wennerström. Regeringen informerades och överbefälhavaren och försvarsministern uttalade sig. Efter en månads förhör, och häktning, släpptes Sanfrid utan att åtal väckts. Sanfrid fick 4 000 kr i skadestånd av staten, då endast för själva frihetsberövandet. Säpomaterialet visar att han förföljdes i 18 år, något som poliserna inte alltid lyckades dölja varken för Sanfrid eller bybor.  Sanfrid och familjen kunde ej 1976 bevisa förföljelsen eftersom vi inte fick läsa spaningsmaterialet. Säpo själva skriver i sin slutgranskning att ”förundersökningen i fallet ’Morjärvmannen’ saknar motstycke i kriminalhistorien”.
Familjen fick äntligen 2008, efter fem skrivelser till Säpo och besök på Riksarkivet, ta del av akten om Sanfrid, ca 2 000 sidor. Det var en kuslig och oerhört påfrestande läsning. Familjen har ej tidigare kunnat begära skadestånd eftersom vi ej har haft några bevis på hur Säpo agerat. Genom att vi fick tillgång till materialet har vi nu dessa bevis, skriftligt, eftersom vi har kopior.
Familjen anser att Säkerhetspolisen och myndigheter på flera punkter brutit mot de mänskliga rättigheterna samt agerat på ett felaktigt sätt. Vi anser framförallt att Säpo Norrbotten har felat.  
Nedan följer uppräkning av felaktigheterna/kränkningarna och det vi begär skadestånd för.

Karin och Sanfrid Eriksson i Leningrad tillsamans med guide.

1. Säpo kontrollerade en oskyldig person i 18 år
Materialet visar på 18 års kontroll av Sanfrid. Starten till Säpos misstanke var vår semesterresa 1956 till Leningrad. Det är djupt orättfärdigt mot Sanfrid och familjen att inte Säpo Norrbotten tog inom honom på förhör i ett tidigt skede. Då hade kontrollen upphört. Säpo kunde inte under sin långvariga övervakning påvisa för riket skadliga kontakter, telefonavlyssning under lång tid visade inget brottsligt, postkontrollen visade inget misstänkt brev, signalspaning utanför bostaden gav inget. Arbetsgivaren Statistiska centralbyrån (SCB) gav Sanfrid dessutom mycket goda vitsord och förklarade att Sanfrids arbete innebar kvällsresor i länet. Trots att inget brottsligt kunde påvisas, fortsatte Säpo kontrollen, på basis av information från hemliga meddelare. På flera ställen i Säpomaterialet ifrågasätts Sanfrids arbete för SCB, och några gånger insinuerade Säpo Norrbotten att arbetet var ett kamouflage. Hur min make/vår far än agerade vändes det till något negativt – berättade han om sina resor på byn sågs detta misstänkt, berättade han inte om resorna vändes hans tystnad mot honom. Båda argumenten användes för fortsatt telefonavlyssning.  

Materialet visar att Säpo gjorde undersökningar på alla tänkbara sätt. På hemsidan www.morjarvmannen.se finns Säpos förfrågan 1976 till arbetsgivaren där Säpos resonemang framgår. Säpo anger att trots omfattande undersökningar har de ej kommit till klarhet och nu ”återstår bl.a. den möjligheten att Eriksson kan ha någon illegal kontakt hos Statistiska centralbyrån”. Enligt materialet kontaktade Säpo Sanfrids arbetsgivare fyra gånger under dessa 18 år.

Journalisterna insåg Sanfrids oskuld efter tre dagar med sin undersökande journalistik 1976, genom att intervjua människor som verkligen kände Sanfrid. Säpo hade kontrollerat Sanfrid i åratal utan att dra den rätta slutsatsen.   
Sanfrid ägnade mycket tid att kontrollera om och när han var övervakad vilket kan läsas mer om i boken. Denna tid togs från umgänge med familjen. Det tog lång tid innan han förstod att det var Säpo. Sanfrid hade små resurser för att få veta på vad som pågick, som att lägga ut kvistar på vägen och ta med släktingar på bilresor för att testa om de kunde bekräfta förföljelsen. Han försökte visa Säpo att han visste om bevakningen och sökte ta dem på bar gärning för att konfrontera dem och få slut på förföljelsen. Sanfrids slutsats efter konfrontationerna var att Säpo ej ville ha kontakt eller avsluta bevakningen.

2006 intervjuade vi förhörsledare Olssons närmaste kollega. Han hade följt Säpos arbete och anhållandet av vår far. Olsson hade snart insett att det ”bara var strunt” och hade uttalat att ”han kunde inte bli spion för han hade ingenting att lämna”. Vidare hade han sagt att ”Kärringarna och gubbarna där uppe hade pratat en massa skit”. Samtalet med kollegan finns inspelat på band, något som är helt lagligt om man själv deltar i samtalet.  
Förhörsledare Olsson insåg Sanfrids oskuld redan efter två veckors förhör och åkte tillbaka till Stockholm. Åklagaren från Luleå fortsatte dock ytterligare två veckor med en ekonomisk utredning.

Sanfrid och Karin Eriksson utanför Källhagens sjukhus

2. Säpo värvade hemliga meddelare i vår bekantskapskrets
Materialet visar att Säpo Norrbotten värvade hemliga meddelare i vår bekantskapskrets i början av 60-talet. Säpo Norrbotten utförde ett arbetskrävande moment att identifiera de människor som kunde vara meddelare. Säpo skulle ha tagit in Sanfrid för förhör istället för att värva dessa meddelare. Konsekvensen av detta värvande blev stor ryktesspridning. Omgivningen började se Sanfrid som kriminell och familjen som suspekt. Eftersom meddelarna troligen fick betalt (enligt SOU - utredningar) ökade deras motivation att misstänkliggöra familjen. Sanfrid anade att det fanns hemliga meddelare i vår bekantskapskrets, och materialet bevisar nu detta.

På hemsidan finns ett exempel på Säpos PM efter samtal med en meddelare. Meddelaren fantiserade om ”koder” i en pärm, vilket i själva verket handlade om tabeller m.m. i Sanfrids arbetspärm från SCB. Flera exempel på meddelares misstänkliggörande uttalanden finns i familjens bok ”Morjärvmannen och Säpo”, sid. 248 ff.

SOU tar upp Säpos agerande med hemliga meddelare, ett arbetssätt som SOU nu kritiserar. SOU upptar även problemet med betalning, som skedde ända in på 70-talet.
Ett annat problem med vissa av säkerhetspolisens uppgiftslämnare torde ha varit att de fick betalt. Detta kan ha medfört att polisens källor, i syfte att påvisa sen egen nyttighet, levererat rapporter som i allt väsentligt bekräftat den hotbild som polisen redan hade (SOU 2002:91 s. 199)
Se fler citat om orättsäkerheten och faran med hemliga meddelare i boken sid. 297 och 298. Arbetssättet med meddelare fick allvarliga konsekvenser för hela familjen.
Värvandet av hemliga meddelare är den största anledningen till att historien fortsatte och eskalerade. Meddelarna fantiserade om allt från narkotikapiller, hemliga resor till kamouflerade sändare i vår bostad.  

3. Säpo anklagade Sanfrid att lida av förföljelsemani när han konfronterade dem
Sanfrid utsattes för en djupt kränkande behandling när han bemöttes av ”Har du förföljelsemani” vid försök till kontakt med förföljarna. Man kan lyssna på Sanfrids egna ord om dessa händelser på hemsidan www.morjarvmannen.se, inspelade på band efter frisläppandet 1976. Detta förödmjukande uttalande gjorde Säpo 1966 och det hemligstämplade materialet visar att Sanfrid då hade kontrollerats i 8 år! Säpo har beskrivit händelsen i Säpomaterialet men här framgår inte vad som sades, promemorian finns på hemsidan. Sanfrids fråga om varför de bevakade honom och Säpospanarens kränkande uttalande dokumenterades ej. Händelsen beskrivs mer utförligt i boken på sid. 272.

På flera ställen i materialet framgår att Sanfrid tilltalade Säpomännen men ofta nedtecknades inte vad som sades. Vi anser att Säpo arbetade på ett oprofessionellt sätt när Sanfrid kontaktade förföljarna. Säpo skulle ha lagt korten på bordet efter dessa kontaktförsök.

4. Säpo skulle ha tagit in Sanfrid på förhör när de insåg att han misstänkte bevakningen!
År 1966 skrev Sanfrids syster ett brev till polisen i Överkalix, vilket lades till Säpomaterialet utan åtgärd. Hon skrev att Sanfrid sa sig vara utsatt av Säkerhetspolisen. Familjen anser att denna underlåtenhet att inte agera stärker oss i misstanken att Säpo Norrbotten inte ville ta in Sanfrid på förhör. Istället fortsatte Säpo att arbeta med fallet 10 år till. Säpo har själva vid flera tillfällen dokumenterat att Sanfrid visste om bevakningen. Många exempel, citat från Säpomaterialet, finns i boken sid. 268 ff. På hemsidan finns ett exempel från Säpomaterialet, en biljakt med Sanfrid som förföljaren (citat finns i boken sid. 272).
Istället för att ta in Sanfrid på förhör och utreda saken ökade Säpo den kostsamma bevakningen och värvade fler meddelare, allt enligt materialet. På hemsidan finns PM som visar pådraget 1974, sex patruller bytte av varandra och följde Sanfrid.  
Fler rubriker i skadeståndsansökan:
5. Säpo planterade narkotikaryktet

6. Säpo nedtecknade skvaller och lögner i materialet
Vi anser att det är oetiskt av en statlig myndighet att skriva lögner och nedvärderande omdömen om den misstänkte. Mycket av det som nedtecknades hade inte med spioneri att göra utan vi drar slutsatsen att anteckningarna gjordes i syfte att måla upp familjen som moraliskt förkastlig.  
Här följer exempel på kränkande och nedvärderande omdömen:  
T.ex. skriver Säpo Norrbotten i en rapport att Sanfrid var som ett socialfall. Sanningen är att han alltid hade arbete och aldrig nyttjat vare sig A-kassa eller socialbidrag. Ett annat exempel är att de smutskastade äktenskapet och vår familjerelation genom att nedteckna oerhört kränkande och osant skvaller, en chockerande läsning, se citat sid. 236 i boken. Vidare nedtecknar Säpo ordet ”tattare” om oss. Säpo verkade ha valt ut det värsta som sades om familjen i kortfattade protokoll. Många fler exempel finns i boken. Uttalanden som kan ses som grovt förtal.
7. Familjen har varit tvungen att bemöta felaktigheterna i en bok
8. Telefonavlyssning och postkontroll på lösa grunder
9. Signalspaning på lösa grunder
10. Myndigheternas agerande efter frisläppandet. De erkände ej Sanfrids oskuld
11. Långvarigheten väcker frågor om motivet för den kostsamma bevakningen
12. Säpo förstörde banden från förhören – protokollen är endast korta sammandrag

13. Sanfrid fick ej se spaningsmaterialet under sin levnad
Materialet hemligstämplades i 70 år. Sanfrid avled 1990 och fick aldrig se det hemliga materialet på 2 000 sidor. Det är inte värdigt en demokrati och rättsstat att en människa får dö utan att ha fått möjlighet att bemöta felaktigheterna samt få vetskap om historiens uppkomst och skeende. Sanfrid och familjen, de berörda, borde ha fått se materialet i ett tidigt skede, med överstrukna namn och andra igenkänningsdata. Spaningsmaterialet hade tidigt givit oss korrekt besked om vad som pågick bakom vår rygg. Det är djupt orättfärdigt att undanhålla oss denna information så länge.

Av Säpo fick vi endast cirka 200 sidor, delar av förundersökningen med förhör från häktestiden. Säpo vägrade, trots upprepade skrivelser, att ge ut mer material. Riksarkivet gjorde en annan bedömning och lämnade ut materialet 2008… Varför vägrade Säpo visa spaningsmaterialet för familjen? Ville de bland annat undanhålla agerandet med hemliga meddelare? Var det även för att undvika skadeståndskrav från familjen?

14. Familjen anser att JO skulle ha gjort en grundligare utredning

15. Fler konsekvenser för familjen p.g.a. historien. Reflektioner av barnen

16. Myndigheten Säpo formade Sanfrid till en udda människa  
Sanfrid blev udda i omgivningens ögon under en process som eskalerade från åren 1962 till 1976. Boken visar hur en vanlig familjefar med drömmar och visioner om sitt liv under en Kafkaliknande process blir en överlevare, som var tvungen att lägga an ett annorlunda förhållningssätt till tillvaron.
Med humorn som sköld och vapen klarade han ryktesspridningen och förföljelsen.

Slutord: Vi lämnar till berörd instans att värdera skadan av Säpos och myndigheters agerande. Familjen anser att myndigheterna bör erkänna att familjen tagit skada av Säpos dåtida arbetssätt. Då kan respekten för Säpo öka och sanningen gör att alla parter kan gå vidare.

Karin Eriksson, maka till Sanfrid Eriksson
Högaktningsfullt
Karin Eriksson, maka till Sanfrid Eriksson

Helena Eriksson, äldsta dottern får representera de fyra barnen. De övriga barnen önskar vara anonyma.
Frågor kan ställas till Helena Eriksson tel. 070-559 26 45.
Korrespondens kan ske genom Karin Eriksson, E-post: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Skrivelsen om skadestånd, liksom boken och bilagor, kopior från Säpomaterialet, är e-postad via mejl till JK.

Bilagor till skrivelsen, inskannade från det hemliga Säpomaterialet 

Säpomaterial
•    Kontakt med arbetsgivaren sid 1
•    Kontakt med arbetsgivaren sid 2
•    Kontakt med arbetsgivaren sid 3
•    Kontakt med arbetsgivaren sid 4
•    Koder
•    Konfrontation
•    Sanfrid visste sid 1
•    Sanfrid visste sid 2
•    6 patruller föjlde
•    Värvning av meddelare
•    Knark, tidningsartikel
•    Resultat av telefonavlyssning sid 1
•    Resultat av telefonavlyssning sid 2
•    Del av förhörsprotokoll

Beslag
Här följer två exempel på Säpos beslag från husrannsakan 1976 samt bilder på konstiga lådor, förmodade sändare, som huvudvittnet hade sett i vår bostad och rapporterade om till Säpo.
•    Första förband
•    Lapp med telefonnummer
•    GOKO-lådan
•    Konstig låda

Tidigare artikel i Folket i Bild/Kulturfront: Morjärvmannen ett övervakat liv

Lars Hedström, Norrbottens-Kuriren: Det tog 32 år innan Säpo dristade sig att släppa ut den 300 sidor långa förundersökningen, sedan tog det stopp. Resten skickade man till Riksarkivet. På Riksarkivet måste det ha funnits lite klokare personal, som efter förfrågning tillät familjen att se huvuddelen av materialet, närmare 2.000 sidor!

För den som är intresserad av att få sina fördomar om effektiviteten hos svensk säkerhetspolis bekräftad, är Morjärvmannnen och Säpo en ren fröjd att läsa.

Samtidigt fastnar skratten i halsen. Det här handlar om en fruktansvärd förföljelse som egentligen, fram till denna dag, inte har lett till en officiell upprättelse. Några tusenlappar i skadestånd känns för en utomstående som ytterligare en förolämpning.