Skriv ut denna sida

Omsorg & uppror

Magnus Zackariasson 11 september 2014
Omsorg & uppror
Bild: Carl Krantz
9 - 2014

Anna jobbar i hemtjänsten där dagarna hackas sönder till noga kontrollerade minuter. Hon älskar att hjälpa de äldre men hatar hur tiden jagar henne. Ibland är hon för långsam, ibland för snabb, det är aldrig nog, det har blivit dags för ett uppror.

Anna är så stressad att fingrarna skakar när hon knappar koden på mobilen för att registrera nästa ärende. Hon står i en sval trappuppgång och pulsen dun­kar. Det är en helt vanlig dag i hemtjänsten, inget speciellt alls.

Hon ligger efter i schemat. Samvetet skaver. Förflyttningarna mellan vårdtagarna är svåra att fixa på utsatt tid. De ska ta fem minuter, exakt, oavsett om avståndet är femtio meter eller två kilometer eller om det åskar eller snöar.

Hon klickar på appen ParaGå i sin Samsung och trycker ”KOM”. Nu har hon sextio minuter för att hjälpa en äldre dam att duscha och laga lunch innan hon ska trycka ”GICK” och hasta till nästa vårdtagare.

Det är på minuten nuförtiden och margina­lerna är små. Häromdagen hade hon tjugo minu­ter för en promenad med en man i rullstol. Tyvärr behövde han pinka fastän det inte stod på sche­mat, sådant händer, och när de äntligen kom ner till gatan återstod trettio sekunder av tiden.

”Ska vi gå åt vänster eller höger eller bara se på utsikten en stund?” tänkte Anna och rullade till­baka mannen till lägenheten och låste om honom i hans ensamhet.

Hon hatar det! Sedan ParaGå infördes tänker hon jämt på minuter … pengar … i stället för på hur hon kan hjälpa vårdtagarna. Ändå känner hon sig ständigt ifrågasatt av arbetsgivaren för att hon slösar med tid: kommer för sent! Går för tidigt! För länge! För kort!

ANNA VRIDER OM nyckeln och går in i den gamla damens ovädrade lägenhet.

Hon vägrar tänka att hon är på väg till en kund och att hon är en resurs som levererar en tjänst. Hon är där för att hjälpa en människa eftersom människan behöver hjälp. Hon tänker att det är viktigt, på riktigt, och älskar faktiskt sitt jobb, men kan inte strunta i reglerna och kollar alltid klockan samtidigt som hon hjälper pensionärerna att handla, laga mat, duscha, gå på toaletten eller bara pratar med dem och lyssnar på deras historier.

Den gamla damens håglösa blick blänker till när hon ser Anna.

”Vad spännande och kul att det är du”, säger hon och undrar hur Anna har haft det sedan sist. Det är så tydligt att hon behöver någon att prata med. Hon går aldrig ut och har inga släktingar som hälsar på.

Anna svarar lite kort. Hon vill inte att stres­sen syns och hejdar sig från att slita fram ugns­formar och kastruller.

”Jag hade tänkt ringa dig för att be dig köpa med några bullar men jag vet ju att du har så brått-om”, säger damen.

Anna ser henne i ögonen och sneglar på den vita väggklockan och tack för den! Nu slipper hon åtminstone fumla fram mobilen för att kolla tiden.

Den gamla damen förstår ändå.

”Sätt igång med maten på en gång så hinner den bli klar när vi duschar” säger hon vänligt.

NÄR LAXEN står i ugnen och potatisen puttrar vill damen visa hur hon arrangerat om sina pelargo­ner i vardagsrummet.

”Det hinner vi inte!” tänker Anna men kom­promissar och stannar till för en titt genom var­dagsrummets dörröppning när hon leder damen till badrummet.

Anna har blivit utskälld av pensionärer för att hon är för långsam och för snabb och för tyst och för glad men de flesta är bara tacksamma för att hon kommer. Ofta blir relationen personlig och kärleksfull och Anna tror att det beror på att hon möter de äldre i det allra mest privata; när de är nakna, sjuka, uppgivna, rädda eller när de berät­tar underbara och svindlande hemligheter från sina liv. Hon trivs verkligen med de hon hjälper men känner sig som en svikare som alltid har schemat i tankarna.

I sju år har hon jobbat i hemtjänsten. Det var stressigt även förr, men då kunde hon skräddar­sy besöken bättre efter pensionärernas behov. Nu, då dagarna hackas sönder i noga kontrol­lerade minuter, är det svårare. När Anna till ex­empel hjälper en kvinna med handling och social samvaro måste hon logga in och ut respektive aktivitet under hembesöket.

Av hänsyn till pensionärerna brukar Anna smyga med knappandet på telefonen men ib­land är det skönt att få berätta hur hon har det, i sin osynliga sele som rycker och sliter i henne. Anna tiger också om sin situation av rädsla för att någon pensionär ska nämna vad hon sagt till någon kollega som tjallar till chefen. Att klaga är mot reglerna och redan på anställningsintervjun förklarades hur företaget ser på lojalitet:

”Visst är det väl inte så att du skulle kritise­ra företaget inför pensionärerna eller prata om sådant du tycker är dåligt?”.

PARAGÅ SKAPAR dessutom absurda situationer. Vanligtvis stressar Anna så snabbt hon kan men ibland förväntas hon faktiskt fördröja arbetet.

”Ni är för kort tid hos pensionärerna, det är för lite timmar indragna” har chefen sagt och uppmanat Anna att dröja sig kvar hos vårdtaga­ren om hon blir färdig före utsatt tid, oavsett om det finns något att göra eller om tiden kan använ­das bättre hos nästa pensionär.

Nyligen hjälpte Anna en kvinna med matlag­ning och blöjbyte. När hon var klar återstod åtta minuter av tiden.

”Vi ses”, sa kvinnan.

”Mmmm …”, sa Anna.

”Hej då”, vinkade kvinnan.

”Ska jag kanske vika din tvätt?” frågade Anna och kände sig som en idiot.

Kvinnan såg ut att tänka likadant och efter­som tvätten inte behövde vikas och disken var diskad och städningen var avklarad så fick Anna gå.

När det inte går att hålla sig kvar har chefen sagt att Anna kan lämna vårdtagaren utan att logga ur ParaGå och stanna just utanför ytterdör­ren. Där kan gps:en inte se att hon lämnat lägen­heten och hon kan lugnt låta tiden rinna ut innan hon klickar ’GICK” och sprintar vidare.

Så vill inte Anna jobba men hon vet att många gör det och det finns fler sätt att fuska. Om en pensionär ringer återbud fyra timmar före utsatt tid får vårdbolaget ingen ersättning men genom att hemtjänstpersonalen smyger hem till pen­sionären utan att ringa på dörren och klickar ”AVBÖJT BESÖK” fixar företaget full betalning ändå. Detta gör Anna förbannad, inte bara för att företaget lurar pensionärerna och landstinget på pengar men för att kollegorna måste springa på låtsasärenden i stället för att göra något vettigt.

NÄR DEN GAMLA damen är duschad och fin leder Anna henne till köket.

Kvinnan har så mycket på hjärtat och Anna låter henne prata. När det är dags att gå backar Anna utåt hallen för att slippa avbryta damen men till slut tvingas hon klippa:

”Lilla vän, nu måste jag tyvärr gå.”

”Jag vet, jag vet, gud, nu måste jag vara tyst, jag vet att du har bråttom, jag ska inte prata så mycket, jag ska inte uppehålla dig.”

De kramar om varandra och Anna lämnar lägenheten och stänger dörren och loggar ut och har fem minuter till nästa pensionär och tankar­na löper: vilket jävla jobb … att behandla äldre människor som skit … miljarder i vinst … paj-jade ryggar … utslitna knän … kollegor som grå­ter … ångest … sömnbrist … inga pengar … ing­en status … inget att säga till om … bortglömda … hit når inte feminismen …

FRAMÅT FYRA går Anna till kontoret för att lämna in mobilen efter dagens sista ärende.

Förr dokumenterades alla besök på kontoret och då hade hon och kollegorna någon halvtim­ma när de kunde snacka av sig arbetsdagen. Nu när allt sköts via ParaGå träffas de bara några få minuter och det känns som att Anna knappt har några arbetskamrater längre. Någon gång har hon beklagat sig över arbetsvillkoren hos chefen, inlindat och försiktigt, för att inte upplevas som för kritisk.

Chefen har gett raka svar:

”Det är så här det ser ut”

”Nu är det så”.

”Det kommer av politiska beslut

Aldrig har han bett henne berätta mer om hur det är eller kan bli bättre och nu har hon tröttnat på honom, men hon vill agera, för om vissa poli­tiska beslut skapade problemen så kan väl andra politiska beslut lösa dem.

Ett tag tänkte hon gå med i Kommunal men eftersom de fokuserade på fördelarna med Para­Gå och kändes allmänt sega så startade hon Hem­tjänstupproret med några kollegor i stället.

Det började med att de stannade upp för att prata med varandra igen, om hur de har det och hur det borde vara. Snart spred sig snacket och någon bjöd till knytkalas och de pratade ännu mer. Efter några gånger skrev de dagordning och protokoll och steg för steg strukturerade de sina tankar: vad är problemet? Vad vill vi? Vad kan vi göra?

DE FORSKADE I hur allting hänger ihop, med politikerna, tjänstemännen i äldreförvaltningen, vårdföretagen, facken, arbetarna och vårdtagar­na.

De bestämde sig för att sprida sin syn på saken och startade en sida på Facebook. Det gick så enkelt! Som om Sveriges hemtjänstarbetare väntat på att någon äntligen skulle säga ifrån och snabbt fick de hundra följare … 200 … 500 … 2 000 … 5 000 … och via sina följares vänner når de långt många fler.

När Anna går hemåt efter jobbet är hon trött men upproret fyller henne med kraft, energi och övertygelse om att det kommer att bli bättre. Från hela landet ansluter fler och fler kvinnor och män, äldre, yngre, timmisar och fastanställda och Anna uppmanar alla att sprida upproret lokalt.

”Börja träffas och bara snacka … på jobbet … eller bestäm en dag.”

Vissa kollegor säger att de inte vet riktigt var de ska börja.

”Det är inte svårare än att börja prata”, säger Anna.

VIA FACEBOOK sprider upproret historier från hemtjänsten och information om sina manifes­tationer och aktioner och exempel på vad som händer i landet, som i Sundsvall där hemtjänsten sägs vara på rätt väg efter att några kollegor sagt ifrån och numera är med och styr verksamheten.

Det går framåt. Ordet sprider sig. De växer och samarbetar med andra vårdnätverk som Sjuksköterskor ryter ifrån, Inte under 24 000 och Socialistiska läkare. Tillsammans blir de starkare när de agerar för att ställa krav på nästa regering, oavsett färg.

---

Fotnot: Namnet Anna är fingerat.

 

Läs även Britta Rings artikel om en enkät bland hemtjänstpersonal i Stockholm.

Magnus Zackariasson

Bildgalleri