F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  12/96
g e r  e n  t u r  t i l l  f ö r  d e  u n g a

I FiB/K nr 9-10/96 utgöt sig Jan Käll och Peter Myrdal över nationens unga litteratur. Läget tycktes hopplöst.

Nu får de svar på tal av författarna Zebaot X och Pelle Lindblom. Litteratur ska stå i opposition och inget annat.

Och det är klart att det finns hopp.

För det finns alternativ. Det existerar faktiskt en ny, spännande och uppkäftig underklasslitteratur som långsamt erövrar mark men den är vidhäftad med ett stort problem. I bästa fall avfärdas vi som skriver den som ekon från 70-talet eller som onyanserade skribenter som brister i gestaltning (vanligtvis är det den själsliga nöden som inte gestaltas fullt ut!) av de borgerliga smakdomare som sprattlar omkring på kultursidorna i sitt estetiska torrsim.

Eller också - vilket är vanligast - tigs vi ihjäl. Där är dessvärre den radikala pressen ofta lika skyldig som de borgerliga kultursidorna. Fortfarande verkar man tro att det är Nordstedts och Bonniers som ska sniffa upp de nya spännande författarna, trots att verkligheten visar att det oftast är hos småförlagen som den nya litteraturen dyker upp.

För grundfrågan handlar inte så mycket om dravlet om generationskrig hit och dit, utan om en helt annan och mycket farligare fråga.

Kan litteratur skildra sin samtid ur ett ideologiskt radikalt perspektiv? Kan man i skönlitterär form analysera, kommentera och till och med visa på vägar bort från utsugning och förtryck?

Svarar man som författare ja på dessa frågor gläder man ingen annan än postverket om man söker sig till de stora förlagen med sina manuskript.

Gert Lundstedt

I samband med årets bokmässa diskuterades bland annat detta i en direktsänd TV-debatt där en av oss - Zebaot X - deltog. För ett drygt år sedan dundrade Zebaot fram och avslöjade hur det gått till när Norstedts bedömt hans underklassroman Fightern från Fittbergsliden. Saken var den att Zebaot hade klistrat ihop några sidor innan manuskriptet skickades iväg. Efter fyra månader kom manus i retur med ett kort refuseringsbrev som berättade att de hade läst romanen men dessvärre tvingades konstatera att den inte alls nådde upp till de kvalitetskrav som förlaget ställde. Problemet var bara att klistret fortfarande satt kvar...

Med sådant engagemang hade man alltså kastat sig över den ständigt efterlysta nya underklasslitteraturen.

Så ser verkligheten ut bakom de vackra fraserna, och det är i det perspektivet som de författare som de borgerliga förlagen vaskar fram bör bedömas. (När Fightern.. sedan kom ut på ett litet förlag erhöll den goda recensioner, sålde bra och belönades med Byggnads stora litteraturstipendium. Som jämförelse kan nämnas att samma kvalitetsmedvetna förlag istället valde att ge ut exempelvis den refererade Hjärtats djur av Erik Hörstadius.)

I TV-debatten försökte Svante Weyler, litterär chef på Norstedts, avfärda detta faktum att han ertappats med brallorna nere, med att istället hävda att inga manuskript analyseras och värderas så noga och generöst som de som kommer från unga och okända skribenter(!). Skitsnack således från en konservativ frasradikal som gråter för Sarajevo men som inte vågar ta ställning i det egna landet, vilket också Göran Greider påpekade i debatten.

Det är dags att börja prata klartext och framhålla sådana här enkla grundfakta om vi ska diskutera varför den nyare litteraturen (eller åtminstone bilden av den) ser ut som den gör.

Johan Svensson

Enklast att avfärda är snacket om nya och missförstådda generationer och det så kallade generationskriget som media älskar att hänga upp sig på, av rädsla för att verka totalt insnöade och ur takt med tiden. 1993 dök generation X upp. Två år senare kom generation Smurf. Nu i höst försöker några unga 08-bimbos lansera en ny generation som än så länge inte erövrat något vedertaget namn på nöjes- och kultursidorna, men konceptet är det välkända: storstadsperspektiv på Sverige, vi vet ingenting, vi kan ingenting, vi är intellektuellt prostitutionsbenägna bortom alla gränser och vi gör vad som helst för att få vara med och snacka skit i TV.

När man numera kommit ner på en omloppstid runt ett år mellan generationerna börjar mellantiderna plötsligt bli intressantare än innehållet.

Men istället för att göra som de borgerliga kulturskribenterna gjort och lägga sig platt inför denna anstormning från IQ-noll klubben, kan man göra som den unga underklasslitteraturen. Nämligen kalla saker vid sitt rätta namn. Många av oss har rötterna i punken och om det var en sak som punken lärde oss så var det att prata klartext.

På kultursidorna jollrar de på om den ironiska generationen.

Vi snackar istället om den infantila klassen.

För det är vad det handlar om. Nu som alltid. För vem inbillar sig att de värderingar som vunnit mark i Sverige under de senaste 15 åren inte skulle ha slagit rot även i de litterära salongerna? Det är inte bara på Blasieholmen och i Rosenbad som man slafsar i sig gåslever. Också i de litterära salongerna klingar kristallglasen tonrent, ackompanjerat av det frasande ljudet från nackar som servilt kröks mot vita stärkkragar. Den gode Strindberg skulle utan problem känna igen professor Stenkåhl och hans litterära spökdinéer om han förmådde blicka ner från sin himmel.

Tony Samuelsson

"Att vara poet innebär att ta ställning", skrev nobelpristagaren Jaroslav Seifert. Han visste vad han pratade om. Han hade sett fängelserna i det stalinistiska Tjeckoslovakien. Han hade sett bokbålen och mött den skrämda tystnaden. Han förstod vad frihet och litteratur egentligen handlar om.

Att ställa sig utanför. I opposition. Att alltid våga ställa de obekväma frågorna oavsett priset, att tacka nej till ryggdunkar från de litterära kamrerstyperna som aldrig vågar göra sig obekväma inför makten. Och att ställa sig i opposition handlar inte om att köpa harley-boots, skära hål på jeansen, säga att man skiter i allt och fnittrande viska fitta i TV.

Yttrandefriheten kan som bekant urholkas på flera sätt. Antingen kan friheten i sig tas ifrån oss eller också meningen. Vi kan sakna frihet att yttra meningsfulla ord, för att istället ges full frihet att yttra meningslösheter. Ingenting är enklare och fegare än att ironisera. Mod handlar om att våga mena någonting, för det är först då som man löper en risk.

Och utan ett underifrånperspektiv i litteraturen som kan balansera upp detta borgerliga horeri som vi möter hos många av de författare som Käll och Myrdal räknar upp, riskerar litteraturen att marginaliseras och bli betydelselös, precis som Stig Larsson skrev i Dagens Nyheter i augusti även om han inte vågade följa sin tankebana fullt ut och sätta in litteraturen i ett samhällsperspektiv.

Att vara rebell i Sverige idag handlar om att utmana trångsynthet och etablissemang, var än de dyker upp: som nationalekonomer, lobbyister, aktieklippare eller litterära pampar.

Trösten är ändå att det långsamt växer fram en yngre litteratur som vågar vårda det klassiska underifrånperspektivet - Upproret. Därför är vi fulla av tillförsikt inför framtiden. Så leta dig ner till botten av boklådorna. Läs Tågsång av Johan Svensson (Prisma), Tal till bruden, av Tony Samuelsson (W & W), Enöga av Zebaot X (Lindelöws), Svälta räv av Gert Lundstedt (Ordfront), eller Dansande fågelskrämma av Pelle Lindblom (Ord & Visor). Samtliga utkomna nu i höst.

Där möter man en anarkistisk strömvirvel i den svenska bokfloden som stiger upp underifrån, som kastar av sig eländesstämpeln och istället reser trotsets och upprorets fana. Men för att hitta denna strömvirvel måste man leta sig utanför de stora förlagens utgivning. På bordellerna möter man ingen äkta kärlek. Den möter man bara ute i det verkliga livet.

Pelle Lindblom

Fotografer: Zebaot X K Roland Lindfors Gert Lundstedt Cato Lein Johan Svensson Mia Andrée Tony Samuelsson Anders K Johansson Pelle Lindblom Ulf B Jonsson

Ursprungsartikeln

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  12/96
i n t e r n e t u t g å v a n

---