F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/96
u n g d o m e n s  t u r  e l l e r  o t u r

Linda Norrman Skugge i Expressen:
"Fick höra att jag var en värdenihilist, ett viljelöst kolli. Tyck någonting för fan. Ta ställning.
Läsa böcker är tråkigt. Står jämt så mycket shit. Teater och Dramaten är tråkigt. Hur trovärdigt blir det med hela Rederiets skådespelare på scen? Politik är tråkigt. Nyheter är tråkigt om det inte händer saker som att bebisar hittas i sopnedkast och såna grejer.
... Jag lever efter tesen 'gör ingenting du inte har lust med'. Och det enda jag riktigt gillar är att prata i phonen, handla smink och kläder, fika, måla naglarna och gå på partyn.
Varför fattar ingen att det är de som börjar grina på Skansen på nyår bara för att det är så vackert som är ytliga. De följer bara invant beteende. Det är det som är ytligt. Det är de som är bimbos."

Det talas idag allt oftare om litteraturens marginalisering. Det är naturligtvis sant. Linda Norrman Skugges nyss utkomna krönikesamling Lindas samlade krönikor 93-95 (Norstedts) är ett tydligt exempel på detta.
Kritikerna gjorde kollektivt knäfall med stora recensioner (minst 5 spalt): Detta är det Nya!

Po Tidholm i DN:

"... det är uppenbart att Lindas attacker på människor som är fel och gör fel och tycker fel i själva verket var attacker på hennes egna svårigheter att leva upp till de uppskruvade innerstadsreglerna."

Åsa Crona i SvD:

"Den (Lindas samlade) är sorglig för att den är så otroligt bra och så ofördolt dum - och för att det aldrig, inte ett ögonblick, känns som en slump. Det är sorgligt för att allt hon är ute efter är det som alla revolutionärer har varit ute efter hela tiden, nämligen livet på en pinne, och det visar sig - i kraft av hennes fenomenala uppriktighet - är hur hopplös det kan te sig i vad som kanske är slutet av demokratins och 'det fria ordets' epok."

Ulrika Knutsson klargjorde i Kulturnytt även hon sin oförbehållsamma beundran för Linda Norrman Skugge. Bokens kvalitet låg enligt Knutsson i att hon blev glad då hon var ledsen och ledsen då hon var glad när hon läste Norrman Skugge.
Drevet går. Fast åt andra hållet.
Varför?

Norrman Skugge är 23 år. Hon bor på Östermalm. Går på krogen. Sminkar sig. Köper kläder. Går på fest. Lyssnar på musik och har ibland ångest över att hennes solglasögon bara kostat 360 kronor och att hennes bröst är för små för en push-up bh.
Detta är ungefär vad som ryms på Linda Norrman Skugges "pinne". Och alla som inte trängs där - "saggeliten", som hon kallar dem - är enbart värda förakt.
Som framgår av citatet i inledningen skiter hon i det mesta - i en intervju inför utgivningen av Lindas samlade säger hon att hon byter åsikter "som smörgåspålägg". Hon är också stolt över att hon är okunnig om det mesta - "...jag har aldrig utgett mig för att kunna något".
Lindas samlade är försedd med ett förord, författat av journalisten Kjell Häglund. Tendensen där är den samma som i recensionerna. Han menar att Linda Norrman Skugges elitism är modig - den ger uttryck för de "existentiella frågorna" - och han jämför henne med Walter Benjamin. Häglund skriver:
"Vad de gamla vänsterlinjära socialreportarna inte förmår förstå är att nu är det Linda Norrman Skugge som står på barrikaderna - och bekämpar fyrtiotalismens diktatur; den politiska korrekthetens imperialism."
Om det inte vore för detta kollektiva knäfall - från vänster till höger - skulle Linda Norrman Skugge vara tämligen ointressant. Men nu är hon ett fenomen. Hon är en av de litterära förgrundsgestalterna i Sverige.
Troligen handlar det delvis om ett hos dagens kritiker tvingande behov att vara först att upptäcka "det nya". För i viss mening är Linda Norrman Skugges krönikor något nytt: ett slags journalistisk fortsättning på de senaste årens ofta hyllade (postmoderna?) supaknulla-romaner. Främst rör det sig dock antagligen om en rädsla hos recensenterna att bli stämplade som gammaldags, att folk ska tro att de inte förstår ungdomskulturen.
Fast:
Varför?

Frågan inställer sig åter efter ett par sidor i Bengt Ohlssons samlade DN-krönikor, Det måste vara något fel på mig, som kom i bokform i våras - även här var det Norstedts som stod bakom utgivningen.
Det måste vara något fel på mig inleds liksom Lindas samlade... med ett svassigt förord. Där öser Theodor Kallifatides beröm över Ohlsson, samtidigt som han förklarar att "det här är inte en kompistjänst".
Tonen hos Bengt Ohlsson är delvis densamma som hos Linda Norrman Skugge. Trots detta uteblev de riktiga halvsides-fanfarerna. Och inte heller fick han, som sin kollega, vara med i TV.
Bengt Ohlsson är helt enkelt inte tillräckligt extrem, varken i estetik eller tankar. I varje fall inte i lika stor utsträckning som Linda Norrman Skugge. Han skulle aldrig kunna åstadkomma något som:
"Blivit kallad slyna helt utan anledning. Och så skulle jag kunna tänka mig att ha med en bild på Counting Crows alla veckor. Varför fattar inte fler av mina vänner att Counting Crows är bra för att Adam sjunger viktiga texter trots att musiken egentligen är gubbrock? Sån som suger."
Denna vurm för det som brukar kallas för populärkultur är utbredd på kultursidor och i kulturtidskrifter.
I årets andra nummer av Timbros Smedjan efterlyser Carl Rudbeck mer populärkultur på dagstidningarnas kultursidor. Med tanke på uppståndelsen kring Linda Norrman Skugge strax efter tycks kulturredaktörerna ha tagit hans tankar till sig.

I slutet av augusti gick Bengt Ohlssons vän och kollega Stig Larsson i DN ytterligare ett steg:
"Det är så här. De mest intelligenta ungdomarna attraheras inte längre av kultur. De börjar jobba på teve, vill skriva för Svenskans fredagsbilaga. Det är synd att litteraturen, de 'gemensamma mest intressanta tankarna', går förlorad."
Förvisso kan man ha olika åsikter om teves programledare och SvD Citys skribenter är intelligenta; men faktum är att de unga journalisterna och författarna allt som oftast är sprungna ur samma kotteri.

Per Hagman

Det började med Per Hagmans Cigarett 1991. Den förklarades i pressen vara 90-talets generationsroman liksom Ulf Lundells Jack var 70-talets. Carina Waern hyllade i DN Hagmans "udda och oväntade bisatser".
Även om Jack inte var en bra roman, var i alla fall inte Cigarett bättre. Liksom sin kompis Linda Norrman Skugge beskriver Hagman tillvaron på Stockholms innekrogar. Det sups, det knullas, det knarkas. Eller som Åsa Crona skrev: "livet på en pinne". Och på denna pinne har nu Hagman vistats i tre romaner.
Per Hagman fick ett antal efterföljare. Claes Holmström kom 1994 ut med romanen Tredje stenen från solen. På sitt sätt var även han nyskapande. I hans bok var den supande och knullande unge mannen också arbetslös.

Erik Hörstadius

1995 gav Erik Hörstadius ut sin debutroman Hjärtats djur. Den tillförde knappast något till genren efter rumskompisen Per Hagmans böcker. Men det kanske inte gjorde så mycket då Hörstadius i en intervju före utgivningen sa att hans enda syfte med boken var att stiga från B-kändis till A-kändis.

Ulf Söderström

I höst ligger ytterligare ett antal av denna typ av romaner på bokhandelsdiskarna. Först ut är Ulf Söderström med Detonerade drömmar (Norstedts). Handling: Micke är musiker (liksom författaren själv) i ett okänt band (liksom författaren själv). Micke knullar. Micke super. Micke är arbetslös. Sedan är det inte så mycket mer. Bokens 381 sidor är fyllda av stycken som:
"Jag skulle ta ett tåg om några timmar. Ett tåg hem till mamma och pappa, ut ur staden. Jag gillade staden."

Claes Holmström

Vidare ger Norstedts ut Claes Holmströms andra roman Startpistolen. Det ska till mycket god vilja för att få den till den samhällsskildring som utlovas på baksidestexten. Startpistolen handlar om Robert Englund som är 27 år, aktiv medlem i Ny demokrati och sysslar med vit slavhandel. Men mest av allt går han naturligtvis på krogen.

Unni Drougge kommer i höst också hon med sin andra roman, Andra sidan Alex (Forum). Detta är en något privat skildring av Unni och Mats Drougges liv tillsammans då de drev tidningen Slitz. Den enda skillnaden mot de andra litteratörerna är väl att här är huvudpersonen kvinna. I övrigt är det krogen och knulla. Möjligen har Drougges bok ett något högre skvallervärde än de övriga diskuterade.

Det sägs ibland att vår tid är en förändringens tid, att vår tid inte längre faller inom de tidigare upprättade måttstockarnas ram. Stämmer detta? Är det så? Och i sådana fall:
Varför?
Frågan måste ställas eftersom vi inte bara kan sätta oss ner och stödja armbågarna mot knäna och hakan i händerna och glo och acceptera talet om att vår tid är så komplex och komplicerad att vi omöjligt kan förstå den, att det inte är någon idé. Göran Greider skrev tidigare i år i DN att: "Förbudet mot att använda litteraturen för att förstå ett liv, en tid, är löjeväckande starkt." Denna attityd intar de allra flesta av litteraturens alkemister; litteraturen är något eget, något fristående från såväl samhälle, liv som historia. Den har gjorts till en inre angelägenhet för ett fåtal. Den är dessutom så illa tänkt och så dåligt skriven att den är oläsbar; samtidsromaner som pliktskyldigt redovisande, livlöst beskrivande. Avsaknaden av perspektiv är total.

För visst är det nödvändigt med en litteratur som formulerar samhälleliga problem och ett samhälleligt tillstånd utöver det rent symptomatiska, utöver något slags "hej-tjosan det är kul att leva"; Söderström slutar sin roman med: "Det fanns liv över allt och det var gott. Jag gillade liv." Holmström sin med: "...jag vill leva." Drougge: "Livet väntade. Ett språng i bröstet. Hon längtade. ...Barnafötter som trummade över brädgolvet. Stora fötter, små fötter. Fötter fulla av liv."

Samtidigt ger ingen av dessa författare egentligen uttryck för någon humanism. Föraktet lurar hela tiden runt hörnet: Holmström anser att alla människor som kan tänka sig ett vanligt arbete är idioter, eller, som han skriver, "galärslavar". Jämförelsen med Linda Norrman Skugges "saggelit" ligger nära till hands. Holmström, Norrman Skugge, Ohlsson och de övriga isolerar sig i sitt kotteri. Detta betyder dock inte, som ibland påståtts, att de är värdenihilister, istället blir det ständigt uteblivna ställningstaganden till ett accepterande av dagens samhälle. Den mest uttalat politiske av dem är Erik Hörstadius. Parallellt med krogromansskrivandet publicerar han sig i Nyliberalen och Smedjan. Men även hos de andra ges, om än inte lika tydligt, uttryck för en tämligen individualistisk och cynisk livshållning. Söderström till exempel avfärdar all form av engagemang som idioti - "Jag hade uppenbart med en dåre att göra."

Dessutom tycks de alla verka efter Linda Norrman Skugges tes: "...jag har aldrig utgett mig för att kunna något."; de blir delaktiga i grävandet av det redan allvarligt hotade bildningsidealets grav.

Litteraturens marginalisering ligger kanske i att dessa författare endast skriver för sin egen vänkrets, vilket Linda Norrman Skugge och Per Hagman också tillstod i en intervju härom året. Kompisarna på TV och litteraturkritikerna med ungdomskomplex hjälper till med publiciteten, och förvandlar de unga litteratörerna till "generationsföreträdare". Läsarna har inte längre något med saken att göra, och frågan är om de över huvud taget läser. Stig Larsson sade en gång i en intervju med Crister Enander: "Jag är mer känd än vad jag är läst ... Det gäller att vara massmedial."

Eller är det inte så det är? Är det vår verklighetsbild som är falsk? Vi som är insnöade, bakom flötet, eller kanske inte tillräckligt ungdomliga? Är Norrman Skugge, Ohlsson, Hagman, Holmström, Hörstadius, Söderström och Drougge älskade författare?

Förhoppningsvis inte. Därför inställer sig frågan återigen:

Varför?

Fotografer: Linda Norrman Skugge Tomas Gidén Per Hagman Magnus Skoglöf Erik Hörstadius Ulla Montan Ulf Söderström Martin Ahlgren Claes Holmström Kjell Johansson

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9-10/96
i n t e r n e t u t g å v a n

---