F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/97
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Någon vidare vacker kvinna är jag naturligtvis inte. Men måste alla vara det? Om alla vore vackra skulle ingen vara det. Allt hos mig är för tjockt. Övertydligt på något sätt. Jag är på tok för baktung, på tok för korta ben, på tok för enorm byst. Nästan som den där jättetjocka tanten i en av Fellinis filmer som blottar sin jättebarm för den nyfikne lille pojken.

Och till råga på allt är jag nu - fortfarande! - något som jag aldrig någonsin varit i mitt hemland, något som jag aldrig någonsin hade drömt att bli: invandrare. Eller säger man kanske invandrerska. Jag vet inte vad lexikonet tycker, men för min del gillar jag varken det ena eller det andra ordet. Låter som ett slags yrke. Ja, faktiskt. Tänk! Bagare. Slaktare. Svetsare. Brottare. Svarvare. Plåtslagare. Svartslagare. Nej, det är visst inget yrke. Svartslagare, om det nu finns så betyder det antagligen detsamma som rasist. En som slår svarta gula och blå så de liknar en svensk flagga. Och så har vi också fiskare. Och så invandrare. Vad var det jag sa? Låter inte det precis som ett yrke? Vad gör en bagare? Han bakar. Han bakar hela dagen. Vissa dagar bakar han sötebröd. Dessa dagar kallas om jag har förstått saken rätt: sötebrödsdagar. Att baka är hans jobb. Och vad gör en fiskare? Han fiskar förstås från morgon till kväll, stackaren, för att tjäna sitt levebröd. Och en invandrare? Ni måste i ärlighetens namn medge att det låter som om han inte gör något annat än invandrar. Non-stop. Från det han öppnar ögonen tills det han somnat. Invandrar gör han och inget annat. Ett heltidsjobb för all framtid. En gång invandrare alltid invandrare.

Jag tycker faktiskt att ett sådant språkbruk är stolligt.

Självklart är man invandrare bara den dagen då man tar sitt pick och pack och sätter sig i ett plan för att byta land! För det är då man håller på och invandrar (eller utvandrar, det beror på hur man ser det). Sedan, när man väl är framme på sin destinationsort, då är man snarare invandrad. Knappast invandrare, herre Gud! Inser ni inte detta? Ska jag lära er svenska, kanske?

Och invandrerskan då? Samma sak med henne. Den arma människan är invandrarens kvinnliga kollega. Och även hon invandrar - enligt det stolliga språkbruket - så att säga non-stop. Fast varken hon eller han får någon lön för mödan. Såvida de inte har rätt till någon socialhjälp av andra humanitära svepskäl. Så jag som städar och står i varje dag tills jag får sveda och värk i både fötter och rygg, på det ena verket efter det andra - är alltså dessutom invandrerska. Vare sig jag vill eller inte. Jag jobbar alltså dubbelt! Men får bara en lön ber jag om att få påminna!

Nej nu är jag hjärtligt trött på att vara invandrerska och min man lika utled på att vara invandrare. Han städar faktiskt i tunnelbanan. Efter allas spottloskor. Och ibland får han i uppdrag att tvätta bort allt klotter på väggarna, där det står: "Stoppa invandringen!" Hur vill ni att han dessutom skall klara av att vara invandrare på heltid? Tänk er själva! Skulle ni plötsligt vilja bli invandrare på heltid för all framtid? Nej, vet ni vad. Någon måtta får det vara. Jag vägrar att vara invandrerska en dag till. Om man nu absolut måste kalla mig för nåt vill jag på sin höjd bli kallad invandrad, i varje fall ett tag. Sen får vi se! Erkänn att "invandrad" är en exaktare benämning än invandrare. Vem sjutton hittade på det löjliga ordet? Det måste varit nån med mycket skrala kunskaper i svenska. Ja, kanske var det rent av, men inte alls säkert, ...en invandrare. Förlåt, jag menar invandrad.

Att jag så utförligt talar om för er hur jag ser ut är inte alls för att ni ska tycka synd om mig. Jag vet att det finns svårare handikapp här i livet än att vara baktung, kortbent och invandrad. De flesta överlever det och en del lyckas till och med att bli mer eller mindre lyckligt gifta. Jag till exempel. När min man friade till mig innan han blev min man trodde jag inte mina öron. Inte mina ögon heller. Han var ju faktiskt snygg. Han hade ingen kalaskula då och så hade han mycket hår på hjässan som han dränkte i väldoftande olja, fast det störde inte mig eftersom jag är så kort. "Nej, det kan inte vara möjligt. Killen måste vara närsynt." Och det var han. Det är han än. Han var helt enkelt för fåfäng för att skaffa sig glasögon. Eller för stolt. "Hellre dör jag! Inte fan vill man se ut som nån jävla läkare, eller lärare. Kompisarna skulle skratta ihjäl sig." Så därför har han fortfarande inga glasögon. Tur för mig för annars skulle han säkert tjata varje dag om att jag ska banta. Jag skulle hellre dö än att svälta ihjäl mig för att tappa futtiga trettio kilo. Som han ändå inte ser! Om han inte riktigt ser hur jag ser ut, måste han, tror jag, föreställa sig att jag ser mycket bättre ut än vad jag gör.

Ibland fantiserar jag om hur han föreställer sig mitt yttre. Jag blir då riktigt smickrad. Jag frågade honom en gång rent ut: "Hur ser du mig?" "Som du är, älskling." Det där med "älskling" gjorde mig lugn och trygg. Fast jag undrar om han ibland inte tittar efter långbenta blonda flickor på stan eller på tunnelbanan när de måste lyfta påkarna riktigt högt när han ska sopa under fötterna på dem. Men jag tröstar mig med att han måste se dem lika suddigt som han ser mig. Men han kanske fantiserar om dem när vi är ihop, för vad sjutton kan han se hos mig? ...och vad kan han se hos dem, stackarn. Han som är så närsynt. Han ser säkert ingen skillnad på en laserman och en biljettkontrollant på SL. Ibland undrar jag hur han sköter sitt jobb. Han måste lämna kvar en massa loskor på golvet. Men faktum är att han inte har fått sparken än.

Men det har jag fått en gång. Det var när jag var nyinvandrad och ganska ung. Jag höll på och städade en dag efter kontorstid när en byråchef som låtsades jobba över kom och började tafsa på mig där bak. Jag skrek till. Inte av ren förtjusning, det kan jag lova. Jag vrålade till karln på urusel svenska ungefär: bort med tassarna för jag har en man som jag gillar och jag gillar inte sånt här och inte han heller. Då rosslade han att han tyckte rasande mycket om svartmuskiga feta kvinnor och då tipsade jag honom alldeles gratis att gå och göda upp sin kärring och färga hennes kalufs svart om hon gick med på det. Det där gillade inte byråchefen alls. Han som påstod älska svartmuskiga fruntimmer han fräste åt mig: "Stick iväg härifrån din jävla svartskalle och kom aldrig mer tillbaka".

Sedan, för att vara på den säkra sidan, städade jag ett tag på en bögklubb. För herrar naturligtvis. Jätterara killar. Riktiga svärmorsdrömmar varenda en. Men efter ett tag släppte de dumt nog in likasinnade kvinnor också och då var det slut med friden. De rara pojkarna var så ledsna när de fick höra att jag ville sluta. Jag blev tvungen att hitta på att jag hade fått aids av min otroligt otrogne man och de trodde mig. Pojkarna tyckte förfärligt synd om mig och sade att såna horbockar borde kastreras. De var alla mycket förstående och skramlade ihop en nätt liten summa åt mig som avskedspresent. Först tänkte jag köpa glasögon åt min man för pengarna, men jag var övertygad om att han aldrig skulle sätta på sig dem och dessutom var det lika bra att han såg mig som han ville - det vill säga knappast alls. Sedan undrade jag om jag inte skulle gå och köpa mig några sexiga underkläder om det nu finns sådana i min storlek men så sade jag mig att det skulle varit sällsynt dumt med tanke på min mans närsynthet.

I stället gick jag raka vägen till saluhallen och handlade så mycket gott att jag måste ha gått upp minst tre kilo den kvällen efter middan och alla härliga efterrätter jag fick i mig. Men jag skulle som sagt aldrig drömma om att banta. Jag gjorde det en gång. Drömde alltså. Gud vilken mardröm! Jag blev så sugen av det mitt i natten att jag gick raka spåret till kylskåpet och satte igång och lagade mat till klockan två.

Min son kom hem ungefär då: "Jag är skithungrig morsan, sa han. Schysst att du håller på och fixar käk." Så vi smorde kråset han och jag på tu man hand. Eftersom maten som alla vet är nyckeln till mannens hjärta började han lätta sitt. Han berättade att han hade gjort slut med tjejen. "Vilken då?" frågade jag, inte det minsta spydigt. "Linda, du vet, den där magra. En riktig benget." Jag vet inte om han sa så där bara för att göra mig glad, men jag kände mig faktiskt lycklig över att min son hade så en god smak. Så jag tog en tallrik spagetti till och det gjorde han också, fast på honom syns det aldrig, hur mycket han än slänger i sig. Och min stackars gubbe tror visst att detsamma gäller för honom. När min son blev mätt rapade han, fast betydligt ljudligare än när han var en baby och jag dunkade honom på ryggen för det. Nu sköter han det hela alldeles själv och anstränger sig verkligen för att det ska låta riktigt ordentligt så det till och med hörs hos grannen. Jag undrar hur killen bär sig åt. Jag börjar misstänka att han tränar i smyg.

Efter den prestationen frågade han mig om jag var lycklig med hans far. Jag tittade på honom utan att kunna dölja min förvåning och frågade om han möjligen hade druckit. "Några bärs. Inget märkvärdigt. Nå morsan, avvik inte från ämnet, är det prima liv mellan gubben och dig?" Jag svalde, suckade och svarade att när man har uppnått en viss ålder och även en viss vikt så är sådana frågor inte längre så viktiga. Människan lever icke allenast av lycka utan även av bröd, även om det inte blir sötebröd varenda dag. Det kan vilken bagare som helst intyga.

När jag gick och lade mig igen, riktigt mätt och belåten, gnisslade sängen ganska ordentligt så min man halvvaknade och rullade mot mig på grund av den plötsliga lutningen. Han tryckte sig mot mig och rosslade att han älskade min "stora härliga bak". Då kunde jag inte låta bli att tänka på byrådirektören, och ni kan säkert begripa att det inte verkade precis upphetsande på mig. Så jag skyllde på en fruktansvärd migrän som jag hört att de flesta kvinnor brukar göra när de inte är upplagda för sånt, men själv vet jag knappt hur migrän känns. Tills nu visste jag inte heller hur ordet stavades så jag fick slå upp det innan jag skrev det. Jag trodde alltid att det stavades med "enn", men det måste bero på att jag uttalar fel och försöker stava därefter.

Min syster, som bor i Rinkeby, brukar tjata om att jag ska banta. Hon erkände att hon bantade hela tiden fast jag hade svårt att tro det eftersom hon är lika tjock som jag. "Men jag försöker åtminstone!" sade hon. "Hur länge har du hållit på?" frågade jag henne. "Sen jag kom till Sverige. I sjutton år. Hur så?" Jag log och önskade henne lycka till i hennes eviga kamp mot kilona.

Men det värsta är att mina döttrar som är fjorton och sexton, också vill att jag ska banta. De påstår att de själva gör det, vilket får mig att se rött för jag tycker att jäntor i den åldern skall växa åt alla håll och inte krympa om de ska åstadkomma stora ting här i livet. Orka sköta sig själv och sin familj, kunna ta emot livets hårda slag och en hel karls vikt utan att krossas. För även om livet är en dans på rosor om man skall tro världens alla smörsångare så får man i alla fall inte glömma bort taggarna.

Det händer att jag just innan jag somnat får inspiration till ett munvattnande recept. Ibland mitt i natten mitt i en dröm. Då tänder jag min lilla ficklampa och skriver ut det på ett block jag alltid har på nattduksbordet. Min äldsta dotter hon rättar alla stavfelen och renskriver sedan på maskin för jag kan inte sköta sånt. Jag skulle behöva dubbelt så många fingrar för att klara av det, tror jag. Och det händer också att jag provar ut mina recept. Alltid på en söndag. Det händer faktiskt till och med att det smakar som i drömmen men oftast får tyvärr katten äta upp det bedrövliga resultatet. Ibland låter jag katten provsmaka när maten ser så skum och osäker ut att man inte riktigt vet om det är fågel eller fisk.

Katten är min lilla försökskanin. Någon glädje ska man väl ändå ha av sina katter när det inte ens finns råttor att jaga i huset. Annat var det i vår hemby. Där fick katter rätta mun efter matsäck och göra rätt för sig. De fick ingen mat om de inte åt råttor.

På tal om det; förra året började det springa otäcka råttor på gatan framför vårt hus. Vi kunde inte förklara det. Men det kunde grannarna. Så snart de såg mig började fru Andersson och fru Nilsson att tala mycket högt och tydligt med varandra - på mycket elementär svenska för s.k. invandrare - för att vara helt säkra på att jag skulle förstå vinken. "Minns du inte, Maggan, att det aldrig fanns några råttor här på vår gata förr? Ja, de måste ha kommit hit från utlandet." "Ja, kära du, tullmyndigheterna har fullt sjå med att hindra ohyran från att komma in i landet. Men det är snart omöjligt att skydda sig längre." "Har ni hört talas om råttgift" frågade jag när jag gick förbi dem, men de låtsades att de inte hade förstått - att jag hade talat på utländska - så de såg bara förvånade ut och svarade ingenting. Eller också var de förvånade över att jag överhuvudtaget hade vågat svara och vågat lägga mig i sånt som inte angick mig. Lägga näsan i blöt, heter det visst på svenska fick jag lära mig en gång.

Så samma kväll sa jag till min man: "Låt oss göra en god gärning och befria vår gata från alla dessa råttor." "Du är inte klok! Det går inte. De finns överallt!" Jag gav mig inte. Dagen därpå köpte jag en stor burk råttgift och så strödde vi det lite varstans. En vecka senare hade vi dödat trettiofem feta råttor. Då hörde jag fru Andersson säga till fru Nilsson: "Tänk, va bra att kommunen har tagit tag i det här ordentligt. Skönt att det är över nu. Nu vågar jag släppa Lisa i sandlådan utan att vara orolig med tanke på att ungar kan stoppa vad som helst i munnen."

Det där med råttorna fick mig att tänka på stackars Hassen, en tunisisk vän till min man. Han bor i en liten håla någonstans i Sverige, jag minns inte vad den heter. Där jobbade han som sophämtare. I denna by gick det en mystisk mördare lös som redan hade mejat ned sju invandrare på bara en vecka. Av detta blev den där stackars Hassen så fruktansvärt skrämd att han vart sjuk och tvungen att ligga till sängs. Han vågade inte gå ut och jobba så länge mördaren gick fri och under tiden samlade sig skiten på hög och stank förskräckligt så det blev olidligt för alla människorna där. Råttorna började springa omkring i hundratal bland matresterna. Usch! Det var fruktansvärt... Jag vet bara att alla där blev mycket arga på den där Hassen. De tyckte att han var feg som var så himla rädd för en mördare som ännu inte hade gjort honom något för när. Och oansvarig till tusen, tyckte de också att han var, som lät staden täckas av berg med stinkande sopor. Han fick massor med hotelsebrev och ilskna människor ringde till honom och tyckte att han skulle åka tillbaka till sitt land.

Jaa, herregud, om jag var författare skulle jag skriva en pjäs om det där. Om jag kände nån författare skulle jag tipsa honom om det ...om han nu ville lyssna på en obildad tjock invandrad städerska med stavningsproblem.

De flesta svenskar som jag känner är för det mesta mycket snälla, till och med när de har druckit - eller kanske mest då. De tillhör den s. k. tysta majoriteten och vill så väldigt väl som alla så väl vet. Synd bara att den är så himla tyst. Till och med fru Nilsson och fru Andersson började hälsa på mig när vår gata blev råttfri igen.

De som inte känner mig håller sig däremot försiktigt på sin kant. Särskilt när de åker buss eller tunnelbana. Inte ens i den värsta rusningstiden går de med på att sitta bredvid mig - och det är inte bara när jag har ätit vitlök. Det har alltså antagligen inte att göra med hur jag luktar. Det kan helt enkelt bero på att det finns så lite plats kvar att sitta på när jag har satt mig. Fast riktigt säker kan man aldrig vara. Invandrade luktar kanske annorlunda än infödda svenskar. Det kan bero på att de använder andra sorters tvålar eller i vissa fall kanske på att de invandrade tvättar sig oftare. Det händer att jag måste hålla mig för näsan ibland. Vissa gubbar - oavsett nationalitet - tycks vara allergiska mot vatten, tvål ska vi inte tala om. Men om de andra svenskarna - majoriteten alltså - luktar annorlunda än de invandrade vågar jag inte svara på. Som ni säkert förstår kan jag inte gärna gå runt och börja sniffa på folk utan vidare - utan att ens ha blivit presenterad! Och vem skulle förresten presentera mig för dem?

Ibland är det inte vår personliga doft som ger upphov till tandagnisslan, utan doften av vår mat. Flottyrolja och vitlök är två härligheter som alltfler svenskar har lärt sig att uppskatta, sägs det, men tyvärr gäller det inte de svenskar som bor i vår fastighet. Där håller sig folk demonstrativt för näsan när de går förbi vår dörr och en del ringer till och med på och klagar. Jag har försökt att övertyga dem om hur gott det egentligen är, bjudit dem på smakprov, men det hjälpte inte. "Kan ni inte laga vanlig mat som inte doftar något?" frågar de en aning irriterade, och avslutar alltid med att "man ska ta seden dit man kommer".

Det var med tanke på just detta som vi i en hel vecka tvingade oss att varje dag lyssna på svensk spelmansmusik i stället för på den vi brukade, vårt hemlands musik, som våra grannar tyckte lät "så gnällig och enformig". Det var verkligen ingen dans på rosor för oss att lyssna på de där knätofslåtarna, timmar i sträck på den där gälla gigan, särskilt som vi hade satt upp volymen väldigt högt för att visa grannarna vår goda vilja till fullständig anpassning. Men vad tror ni hände då? De kom faktiskt och klagade! Bankade i väggen. Grannarna ovanför oss stampade i golvet och de under oss slog i taket (helt i otakt naturligtvis). Folk är aldrig nöjda! Inte ens folkmusik passar! Någon gång skall vi försöka med en kille som heter Beethoven eller någonting i den stilen. Kanske de gillar det. Men det tvivlar jag på för han lär ha varit döv, stackarn. Kunde han inte ha valt ett annat jobb då, undrar man?

Vår son, som hör utmärkt men sällan lyssnar, i alla fall inte på oss, har försökt få tag på ett arbete i flera år. Han kallas aldrig ens till en anställningsintervju. Härom året fick han för sig att det berodde på hans utländska för- och efternamn, så han bytte till Nils Dahlgren. Sedan skickade han in en ansökan om ett jobb som vaktmästare på ett kontor. Då kallades han till anställningsintervju! Han gjorde nästan kullerbyttor så lycklig var han. Fast hans kompisar tyckte att han för säkerhets skull också borde färga håret blont, man vet ju aldrig. "Aldrig i livet!", skrek han. "Inte fan är man bög... i helvete heller!" Jag sa till honom att alla de förtjusande bögarna jag kände inte alls var blonda. Det hjälpte inte. Han gick dit med sin svarta lockiga kalufs och fick naturligtvis inte jobbet. Det fick en mycket närsynt albino från Danmark i stället, som inte ens kunde tala begriplig svenska. Så det där med hårfärgen, det måste ha betytt en förfärlig massa på det där företaget. Om det åtminstone varit en frisersalong men de tillverkade och sålde vanlig målarfärg.

Min son hade en jämnårig nyinvandrad kompis som lärt sig en otroligt bra svenska. Till och med svordomarna kunde hade som en infödd. Inte nog med att han stavade bättre än vår son, han var oslagbar på siffror också. Han hade riktigt pippi på att räkna. Han ville alltid räkna allt. Han påstod att en siffra sa mer än tusen ord. Fast jag tror att det beror litet på vilken siffra och vilka ord också. Man kan inte dra dem alla över en kam.

En gång fick han för sig att han skulle räkna alla de svenskar som gick med på att sätta sig bredvid honom på bussar och i tunnelbanan. Han hade alltid med sig en anteckningsbok och prickade för mycket noga. Antecknade busslinje, dag, klockslag, stadsdel. Sedan tyckte han att han skulle jämföra olika städers trafikanter. Vad var det han kallade det där för? Katsistik, tror jag, fast säker är jag inte till hundra procent. Jag minns inte vilken stad som till slut var bäst eller värst. Resultatet blev i alla fall publicerat i en dagstidning och han fick sig en liten hacka för det - men då blev han utvisad för att han saknade arbetstillstånd!

En natt i förra månaden skrev jag inget matrecept utan - jo, faktiskt - ett brev till Sveriges statsminister. Ett riktigt brev. Minst fyra sidor. Egenhändigt. På fint dyrt brevpapper som jag hade köpt på Åhléns. Jag talade om för honom, helt uppriktigt, hur dumt jag tyckte att det där ordet invandrare var. Jag föreslog att det skulle användas enbart om sådana som höll på att invandra, som höll i en resväska och hade ett pass i handen (om de inte hade kastat bort det). Ja, sådana som satt i ett plan eller en båt och spydde allt de orkade under det att de bytte land. Sedan skulle de, om det finns någon lågik (jag är inte riktigt säker på att ordet stavas med å) här i världen; få heta "invandrade". En enda liten bokstav skulle behöva ändras. Det är väl inte så mycket begärt, eller hur?

Jag har inte fått något svar än men jag har inte gett upp hoppet. Jag förstår mycket väl att statsministern har en massa andra saker att rätta till här i landet än något olyckligt valt ord som dessutom inte berör majoriteten av det svenska folket. För vad en statsminister vill ha, som alla vet, det är en nöjd majoritet. Eller så har han kastat mitt brev i papperskorgen för att han inte stod ut med alla stavfelen. Min äldsta dotter var på skolresa den veckan, så hon kunde inte hjälpa mig. Och min son han stavar lika illa som jag trots att han tappert klarat sig igenom årskurs nio.

Han har naturligtvis inget arbete än, men däremot en förfärlig massa tjejer. Undrar vad det skall bli av honom. Till och med han kallas för "invandrare" som inte ens är invandrad eftersom han föddes på Sabbatsbergs sjukhus, klockan tolv på natten en julafton.

Exklusivt

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  3/97
i n t e r n e t u t g å v a n

---