Då skriver han i stället uppbyggelselitteratur, med lite modeord från dataspråket och mediavärlden. Lika fräckt som en modern präst med vågor i håret.
Det vilar med andra ord lite Livets Nord över pastor Pohjanens heliga skapelse.
Jomenvisst får man en känsla av att det är själve skogshuggaren Josef som fått syn på sin kvinna Maria när hon blir koncipierad av ett gudomligt väsen ute på de fuktiga norrländska myrarna. Inte ont i det - ty det fina med alla stora religioner är just deras universalitet. Även om författaren bibehåller sina geografiska korrelat som Betlehem och Jerusalem får man en märklig känsla av Pajala- och Luleåstuk i berättelsen, vilken ändå överraskande troget följer förlagan.
När jag jobbat i Norrbotten har det slagit mig att de raka rör som gäller i umgänget människor emellan också karaktäriserar det karga snacket mellan sabror, infödda israeler. Denna bipolära upptäckt upphör aldrig att förvåna mig, och utgjorde framgången för det barn- och ungdomspsykiatriska arbete jag ett tag bedrev i lapphelvetet.
Tillbaka till boken: nog fick man smak av kallt pörte i Pajala när Sonen föddes i krubban. Det fattades bara att de tre vise männen kom med ackjorna fyllda med pälsar, silversmycken och starkvaror. Men man kan ju inte alltid bli bönhörd.
Likaså påminner nordkalotten Jesus Josefssons tempelbesök om tvivlarens krogrundor på Lule stadspub, med välta bord och intill djurisk misär i lokalerna.
Vad jag däremot saknar är den judiska värld Jesus rörde sig i - dess religiösa tvister och politiska stridsfrågor. Romarnas närvaro gav fyr åt brasorna. Men Norrbotten har ju aldrig varit ockuperat annat än av oss sörlänningar, varför samspelet mellan idé och materia tagit sig mer sansade uttryck på tundran än i de glödheta öknarna.
Eftersom jag är en ivrig anhängare av folkbildning vill jag som komplement till detta verks föredömliga dialektiska upplägg särskilt rekommendera de böcker som bär Jonathan Freuds signatur. Inte för att de på något sätt är bättre än Pohjanens diskurs utan för att de är annorlunda. Bland annat hans hetlevrade Herodesbetraktelse, "judarnas konung", där han tar den påstådde tyrannen i försvar, borde vara berikande. Inte minst för salongspietisten Pohjanen.
Den frejdige och reslige reseguiden - salig Freud kommer ursprungligen från Småland - kan sitt heliga Israel. När han tar hand om svenska frikyrkogrupper brukar han gå på Genesarets sjö. Detta brukar imponera på och skrämma hicka på frimicklarna. Ända tills han avslöjar sitt gemena trick: han balanserar på raka avloppsrör från kibbutzerna.
På något sätt kan man spegla den värld man rör sig i, och jag tycker att bägge författare klarar av denna svåra ekvibrilistik.
En sak kan jag däremot helhjärtat hålla med Bengt Pohjanen om så här i juletider - Jesus var inte söt.
Avslutet följer
