För många är det säkert en tröst att få höra kyrkans vackra klockor slå dagens och dopens och dödens slag. De känner kanske närhet till den högre makt de tror finns och som således också då skall verka här på jorden. Personligen fylls jag i stället av den eggande tanken på närheten till vår historia, även om den oftare blir till en ständig påminnelse om de återkommande fasorna, lidandet, orättvisorna och den fjättrande ofriheten.
”Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna." Så formulerade ju Karl Marx det på sitt slagkraftigt och skrämmande exakta sätt.
Där har inget ändrats. Vi sitter fast i våra inskränkta perspektiv. Ingen kan på något enkelt sätt hoppa ur den kultur eller det givna sammanhang som alltid värker och är verksamt i vårt medvetande. Det är också vad som först slår mig när jag läser Pohjanens lilla bok.
Han sitter - mot sin uttryckliga vilja - fast i den västerländska kristna traditionen. Att han medvetet och med en vilja av järn strävar och tågar mot öster - då främst mot mystiken och en avsevärt mer avskalad innerlighet i sitt trosutövande - tycks inte vara tillräckligt.
Han når ändå inte ända fram.
Det är såsom Milla Clemensdotter från Föllinge, den fascinerande kvinnan som i grunden förändrade den då redan rutinerade prästen och före detta briljante botanisten Lars Levi Laestadius liv, det är som om just hon ännu levde kvar i såväl Pajala som Gällivare.
Den efter troskrisen som följde efter bekantskapen med Milla Clemensdotter alltmer hänryckte och lidelsefulle Laestadius står nu bredvid den senkomne arvtagaren Pojhanen. Han står där säker och betryggande med sin apart-reformerta oförsonlighet gentemot dryckenskapens djävul och orättfärdighetens härjningar i Sameland.
Den fängslande skriften Världens rus från 1843 ligger säkerligen ännu kvar på den i Svenska kyrkan en gång så obekväme prästen Pohjanens nattduksbord.
Och tankarna från Laestadius spränger upp mellan raderna i den egendomliga bok Pohjanen nu skrivit. Dessa funderingar får på sina ställen hans text att krackelera och dra mot en i mina ögon högst osund tendens till dogmatism. En trosform som lätt, åtminstone under andra historiska och kulturella förutsättningar, skulle kunna leda till oförsonlighetens fundamentalism.
Det blir nu mer än uppenbart hur djupt de frågor som plågat Pohjanen går. De tycks ha sprungit ur den djupa frustration som givit författaren Bengt Pohjanens böcker ett starkt sugande djup, en i svensk litteratur milt sagt sällsynt dimension. Den behöver inte nödvändigtvis kallas religiös. Dess like finns även bland några profana författare, vilka är ännu ovanligare här i Sverige. Hos den sene P. O. Enquist - från och med Kapten Nemos bibliotek och pjäsen I lodjurets timma - kan den lyhörde läsaren hitta stråk av samma problem.
Ändå upptäcker man snart att det - trots vad kartan än säger - är mycket långt mellan Hjöggböle och Pajala. Rent religionshistoriskt är det fascinerande långt, trots att roten är densamma.
Där Enquists kamp har gällt att överleva, att rädda sitt eget inre från undergången, har Pohjanen en gång i tiden valt en renodlad uppgift för sitt liv här på jorden. Enklast uttryckt som ett missionerande bland såväl menigheten som prästerskapet. Försöket att förändra Svenska kyrkan i egenskap av präst och senare som teolog vid universitetet var givetvis dömt att misslyckas. Han fick också ta sin kaftan och lämna kyrkan bakom sig och levde länge sitt andliga liv i en självvald skrivandets inre exil. Där fann han snart de ryska och kristet ortodoxa rötterna han länge rotat och sökt efter.
Men nu är han alltså tillbaka i rollen som missionär.
In i min grannes hus - Domkyrkan - kommer han då sannerligen inte, åtminstone inte så länge den trendige och politiskt lydige biskopen K. G. Hammar bestämmer över detta lättskötta stift. Å andra sidan är ärkebiskopens kräkla snart i Hammars hand. Att det är en karriärens hand det handlar om bör man aldrig glömma. Den var knuten och höjd till kamp när vindarna under lång tid hade blåst från vänster och krampaktigt knutna i bön om att partiboken i SAP inte skulle synas när åttiotalet var som mörkaste blått.
K. G. Hammar skulle i likhet med de flesta inflytelserika potentater i den Svenska kyrkan aldrig acceptera det krav på att Tro och Liv måste hänga samman som Pohjanen ställer på de som reser sig upp i församlingen och kallar sig för kristna.
I den maktfullkomliga kretsen - som biskop Hammar är en så tydlig och allmänt övertrevlig representant för - har den motsatta åsikten härskat länge. De anser att egentligen tror alla på gud; särskilt gäller det då alla de som tror att de inte tror på deras gud. Därför har det också varit rockgalor och flummiga konstutställningar som konkurrerat ut och lyckats överträffa Jörgen Nashs Drakabygget.
Det är moderna samtalsgrupper nere i Domkyrkans krypta som sitter där på sina kuddar och talar och talar om sexualitet - fast allra helst om homosexualitet på ett groteskt fördomsfullt sätt - och om hur fria och ohämmade vi moderna människor faktiskt är. Det är självfallet gud som hjälpt oss dit och Jesus var hans lilla gåva till mänskligheten.
Jesus är deras terapeut.
Gudstjänsterna är mest till besvär. Sakramentens betydelse är enligt dessa poppiga präster alldeles för överskattade i de kristna kyrkorna världen över. De vet minsann bättre än så. Gratisterapi är ju ändå gratisterapi och den kittlar dessutom gott i själen och tillfogar ingen smärta.
Mot detta har Pohjanen inte haft minsta chans. Goliat kan inte vinna fejkade enviger eller några uppgjorda matcher. Men Pohjanen är inte den som i första taget verkar beredd att vända andra kinden till. Nu använder han ett hårdare språkbruk, mitt i den berättelse som mest tycks skriven på ett språk avpassat för en lite fjollig barnslighet. Där dyker likväl oförsonlighetens hårda ord upp.
Söte Jesus är en krävande jävel.
Det som människan måste vara beredd att offra för sin tro på Jesus är inte enbart familjen, hemmet eller tryggheten. Nej, priset är detsamma som Jesus, enligt Pohjanen, krävde av sina lärjungar:
"sina egna liv.
'Den som älskar sitt eget liv mer än mig kan inte vara min lärjunge', förklarade Jesus bestämt." (s 159)
Här är det som om Bengt Pohjanen nu har återvänt, efter en lång längtan, till två av sina gamla passioner; två oförenliga tankevärldar som gjort hans böcker till en så spänningsfylld läsning. Själv har han ringat in det med beskrivningen att det var ett starkt inflytande från Tornedalens "oförenliga ideologier, stalinismen och laestadianismen".
Där snuddar nog Pohjanen vid den kärna som driver hans skrivande framåt och gör det till litteratur och inte som i den nya boken till mest fåniga liknelser eller får dessa glimtar att blända läsaren, skärvor av en skrämmande böjelse åt att dras med av de allt kraftigare fundamentalistiska strömningarna. Och det oavsett om de kommer från Öst eller Väst.
Men jag nöjer mig med det ovan anförda lilla citatet ur Söte Jesus som exempel. Där finns förvisso flera, men jag har inget behov av eller någon som helst önskan att se Bengt Pohjanen uppspikad på vare sig hånfullhetens vägg eller skammets kors.
Vår tid är - och bör förbli - en tid utan tro. Gud är sedan länge död, ordentligt nergrävd i en av Första världskrigets leriga skyttegravar och sedermera kvävd även som metafysisk leksak för intellektuella och som verklighet för folket av de gasmoln som svepte över Europa med lukten av människokött.
I en sådan tid är tron på en gud, kristen eller inte, orimlig. Västerlandet avsade sig rätten och dödade förmågan till denna flykt undan verklighetens realiteter. Även för den som vill tro är tron omöjlig, orimlig och inget annat än ett djupt förakt och hån mot vår egen historia.
Det innebär dock inte detsamma som att Pohjanens Gud inte är verklig för honom; lika lite som det skulle vara omöjligt att tänka sig att biskop K. G. Hammar har en gud hemma i sin kammare när tvivlet någon sällsynt gång möter honom en mörk natt när Domkyrkan slutat klämta sina timmar.
Men utan tillstymmelse till tvekan föredrar jag en troende som - trots världens verklighet - äger tro och förmågan till självrannsakan och en vilja till att förena denna tro med det liv han eller hon lever.
De är i mina ögon - och jag tänker då på just Bengt Pohjanen som exempel - att föredra långt före dessa små hammarspikar som inte ens kan förstå att det gör ont att få en nubb genom den hand de annars bara använder som ett slappt och svettigt handslag i maktens korridorer.
Likväl är det långt, mycket långt till gud, även för den som bor granne med Sveriges vackraste Domkyrka.
