F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/95
s k r i f t v ä x l i n g

Jo, jag kommer ihåg striderna med utlänningskommissionen. Det var nästan omöjligt då att få asyl om man kom från en västlig diktatur. Det var bara de östliga som gällde. Spanien och Portugal ansågs i princip vara fria stater. Vi var ju flera som gick till aktion, så snart det dök upp ett fall, jag minns Jakob Lindberg och Sven Hamrell, och jag minns en afton i Studentstaden i Uppsala, då vi just talade om regeringens flyktingfientlighet men en annan ung student, Bo Södersten, sa att det var pissliberal humanism, eller något sådant, från vår sida, vi skulle ägna oss åt klasskampen istället, så ordnade sig det andra sedan. Han var mycket radikal.

Det har blivit värre på så sätt att det är nästan omöjligt att riva upp ett beslut idag. Opinionen i fallet Åsele har varit stark men det hjälper inte. På 50-talet gick det lätt att riva upp ett beslut. Utlänningskommissionen var så strykrädd efter allt den gjort under kriget att den gav sig så snart det stod en artikel i Expressen. Man kanske kan tolka det som att det fanns en mera utbredd anständighet då. Men idag är den politiska klassen feg, därför att den anar att det finns en oanständighet tätt under ytan, som Ny Demokratis korta succé visade. Denna feghet är outhärdlig. Just därför inger Åseleopinionen hopp. Åseleborna tar ett ansvar då den politiska klassen sviker sitt ansvar.

Jag delar flera av dina uppfattningar. Jag kan inte på rak arm säga var jag är oense, om jag är det. Jag ska närma mig det jag tycker är en grundfråga med det perspektiv som du föreslår: språket. Grundfrågan är hur man ser på välfärdsstaten. Först då man är på det klara med det kan man säga vad som bör göras. Många oklarheter idag beror på att grundfrågan inte har besvarats.
Välfärdsstaten har från början varit socialdemokratins huvudidé. Den fick sitt namn under kriget, närmast från England (i Tyskland säger man socialstat, i Frankrike Försynens stat), men idén var gammal. Inte socialism utan social demokrati var idén, det var därför smågruppsvänstern var så arg på sossarna (många där har fortsatt vara det, men nu från höger). Osynlig hand styrd av en synlig hand var idén. Eller annorlunda uttryckt: den tredje akten i den europeiska emancipationens stora drama, först medborgerliga rättigheter, sen politiska, och till slut sociala.

Välfärdsstaten befinner sig i en ekonomisk kris i Sverige liksom i några likartade länder. Frågan är om den befinner sig i nån annan kris? Här går i själva verket en viktig skiljelinje i politiken. Den går inte bara mellan partierna utan genom partierna. Om man med traditionalism menar att vilja rekonstruera välfärdsstaten, så att den går ihop, men ändå gör det den ska göra, det vill säga skapar en jämlik frihet, så är jag traditionalist. Om man med förnyare menar dem som tycker det är nåt annat fel på välfärdsstaten, så att den delvis behöver avskaffas, att det ligger något fundamentalt fel i tanken att genom gemensam, dvs politisk handling skapa individuell frihet, att man på ett otillbörligt sätt inkräktar på marknaden om man avgör de verkligt viktiga frågorna på demokratisk väg, då är jag naturligtvis inte förnyare. Ja, jag skulle säga att då är "förnyelse" oförenligt med vänsterpolitik i någorlunda normal mening.
Här har vi en dispyt, som på en gång är central och oförståeliggjord. Oförståeliggjord genom retoriska feldefinitioner av frågan framför allt. Jag ska ge några exempel.

Man säger att välfärdsstaten är kollektivistisk, medan människor idag vill ha individualistiska lösningar. Motsättningen kollektiv-individuell spelas ständigt ut i angreppen på välfärdsstaten. Allt detta är nonsens. Det politiska handlandet är till sin natur kollektivt, men i detta fall syftar det till individuell frihet. Välfärdsstaten är ett sätt att skapa hälsa, kunskap och tid åt var och en så att han eller hon kan råda över sitt eget öde. Du säger samma sak då du härleder självständighet från gemensamt handlande. Man blandar alltså ihop mål och medel. Det man är emot är medlet, alltså det politiska handlandet, som med nödvändighet är kollektivt, men man låtsas att det i själva är målet.
Dessa retoriska figurer ingår i själva verket i en underliggande strid, som gäller politikens räckvidd. Från höger är då strävan att knuffa tillbaka politiken från så stora områden som möjligt, så att andra dominansförhållanden, främst ekonomiska, får råda, medan från vänster strävan tvärtom är att utsträcka politikens, dvs demokratins räckvidd även över de stora ekonomiska frågorna. (De små är marknaden bäst på att lösa.)

Ett annat sätt att felformulera samma fråga är att, som moderaterna, säga att "människorna måste få bestämma själva". Det låter ju bra, det har tex vänstern alltid sagt, men i själva verket avses inte alls något medborgarstyre utan tvärtom motsatsen: människorna måste få bestämma själva som något annat än medborgare, nämligen kunder, medlemmar eller anförvanter, de roller som det sk civila samhället antas ge medborgaren, då han kommer in från torget.
En replik på samma tema är att människor blir osjälvständiga, då staten tar hand om dem. Felet med välfärdsstaten är då inte att den är för dyr, även om den också är det, utan att den på något sätt passiviserar människor. Jag ser till min häpnad att flera socialdemokrater är inne på denna tanke. Det beror troligen på okunnighet eller dåligt minne. Socialdemokratin lider i allmänhet av dåligt minne idag. Den minns inte sina filosofiska grundbeslut och heller inte sina framgångar och har därför svårt att rekonstruera sin politik.
Med dåligt minne menar jag i detta fall närmast minnet av de strider som omgav välfärdsstatens uppbyggnad. Vad som då alltid sas från höger var just att människan skulle bli passiv, om staten hjälpte henne. Termen var "understödstagaranda". Det är det klassiska högerargumentet. Man kan följa det från den moderna högerns barndom. Tocqueville, den franske filosofen, upprörs i sitt innersta då han i England ser staten dela ut bröd till de fattiga. Trashankarna kommer att skadas i sitt innersta, om de tar emot skorpan, fruktar han. De kommer att passiviseras för resten av livet.

Hela tiden, då vi studerar dessa retoriska figurer, rör vi oss nära en idé om samhället utan stat. Det är en kanske inte konservativ men extremliberal dröm. Drömmen om befrielse från politiken, dvs idag demokratin. Denna dröm har i svensk politik tagit gestalt i något som kallas det civila samhället. Termen är tvetydig. Civil kommer av latinets civilis som betyder medborgerlig. Det medborgerliga samhället alltså. Det är också så ordet används de gånger det används i den politiska filosofin. Men i Sverige menas något annat, ett område utanför politiken, innefattande privatlivet och kanske ekonomin, i varje fall ett område där medborgaren har lagt av sin politiska makt och är underkastad de andra dominansförhållandena, framför allt de ekonomiska. Jag förstår mycket väl varför moderaterna tycker om det civila samhället men jag förstår inte varför idén vunnit insteg även i socialdemokratin. Troligen beror det på missförstånd och dåligt minne även här.
Det civila samhället är naturligtvis en mycket bra idé om man som de östeuropeiska dissidenterna på 80-talet därmed menar ett medborgerligt utrymme, där en ny ordning förbereds, när despoti råder, eller om man menar lokalt självstyre i allmänhet. Däremot är det en mycket dålig idé om man menar befrielse från politik. Det retoriska greppet här är naturligtvis att låtsas tala om ideal demokrati när man menar ingen demokrati alls.
Det jag mest hoppas av socialdemokraternas kongress är att den ska lyckas spränga dessa timmerbrötar av missförstånd.

Jag ska nämna ytterligare ett: många ojar sig idag över social ingenjörskonst och den Myrdalska tyranniska omsorgen. Lägga livet till rätta som Yvonne Hirdman formulerar det. Bo Rothstein har mycket intelligent analyserat denna felformulering. All retorik är ju i någon mening felformuleringar. Det sker i en SNS-skrift om det civila samhället: "Civilt samhälle kontra offentlig sektor" (1995).
Rothstein går igenom den principiellt viktiga 30-talsstriden om huruvida socialpolitiken syftade till att göra människor lyckliga eller fria. Det är ju en dispyt med ekon från franska revolutionen: är det statens uppgift att skapa le bonheur de tous, allas lycka, som 1789 års rättighetsförklaring säger, eller att genom maktskapande åtgärder göra det möjligt för var och en att råda över sitt eget öde. Gustaf Möller går på den senare linjen, makarna Myrdal på den förra. Myrdals vill se hela och rena och nöjda medborgare, även om man får ta dem i hampan, Möller vill se medborgare som bestämmer själva. Möller segrar och Myrdals förlorar. Välfärdsstaten byggs upp efter den Möllerska linjen, men angrips alltid som om den byggts upp efter den Myrdalska. Kritiken mot välfärdsstaten har under hela efterkrigstiden byggt på detta inte oskyldiga missförstånd. Det är naturligtvis därför den har slagit slint. Folk vet bättre. Ändå äter sig missförståndet in så sakta som yttranden av även förnuftiga socialdemokrater som Mona Sahlin visar.
Då är frågan: vad göra?

Det vanligaste svaret är: nya idéer. Socialdemokratin behöver nya idéer. Vänstern i allmänhet också, i den mån det finns en vänster i allmänhet. Alla säger så i kör. Det är nonsens. På detta område, politikens, finns inga nya idéer. Det problem socialdemokraterna brottas med idag är i huvudsak detsamma som Platon analyserar i sin dialog "Staten" från 300-talet före Kristus, nämligen väktarnas förhållande till handlarna.
Väktarna är de som sköter staten och handlarna är de som sköter marknaden. Om den ene gör den andres arbete går det illa, säger Platon. Ett rättrådigt samhälle utmärks av att väktarnas uppgifter hålls isär från handlarnas.
Efter en period då väktarna gjort en stor inbrytning på handlarnas område (det kallades i sin renodlade form socialism) och därefter en period då handlarna gjort anspråk på stora delar av väktarnas område (det kallades nyliberalism) är vi framme vid ett labilt för att inte säga aggressivt mellanläge, där ingen riktigt vet åt vilket håll det går nästa gång.
Det finns inom socialdemokratin olika förslag: göra som i det första fallet ("återställare"), göra som i det andra ("förnyare"), komma med helt nya idéer (babblare). Den politiska debatten sköts delvis av den babblande klassen som Christopher Lash påpekar.

Men det är inte riktigt så enkelt. Två stora frågor är kopplade till varann. Den första är givetvis arbetslösheten.
Alla säger att bara vi får tillväxt så kommer jobben tillbaka. Alla vet också att det är lögn. Arbetslösheten kan inte lösas med nuvarande politiskt tänkande. Frågan är då vilket politiskt tänkande som behövs för att lösa arbetslösheten. Gamla idéer återvänder. En är arbetstidsförkortning, dvs arbetsdelning. Den diskussion som André Gorz förde för femton år sen var förutseende. En annan idé är rätten till arbete som försvann nån gång efter 1848, helt enkelt därför att kapitalismen under sin glanstid hade gott om arbete. Troligen kan man säga i vilken riktning svaret kan sökas. Typiskt för rika länder som Sverige är att de har råd med en stor mängd betalt ickearbete, det är ju arbetslösheten, men inte med en mängd nyttiga arbeten inom framför allt kultur och vård. Det finns alltså pengar utan arbete men också arbete utan pengar. Om dessa faktorer förs samman närmar vi oss ett svar.

Men det räcker inte med att känna riktningen. Det måste också finns en idé om hur den förlorade politiska makten ska rekonstrueras. Nyss var Sverige ett tvåkejsardöme. Kapital och arbete regerade som jämbördiga kejsare. Idag är arbetet starkt försvagat på grund av öppna gränser. Sverige är ett litet land i en värld av stora företag. Politiskt samarbete inom framför allt EU är då en intressant möjlighet. Hur skapa en synliga hand som återigen är jämbördig med den osynliga? Hur återcivilisera marknaden i det större politiska rummet? Frågan om arbetslösheten är alltså nära förbunden med frågan om hur EU ska se ut (den konstitutionella frågan, aktuell i år på regeringskonferensen) och därmed vad vi vill använda EU till.
Dessa två frågor, arbetslösheten och EU:s styrelsesätt, överskuggar alla andra just nu. Det är mot den bakgrunden inte nya idéer socialdemokratin behöver utan ett gott minne, så att den filosofiska grunden för välfärdsstaten åter framträder (maktskapande åtgärder), och mod och koncentration att ta itu med de viktiga frågorna. Att återställa minnet är den första uppgiften. Den fordrar att all den minnesfördunklande retorik som vi båda exemplifierat i våra brev måste dekonstrueras och läggas åt sidan. Den första, och största, svårigheten för socialdemokratin, eller i allmänhet arbetarrörelsen, är att minnas att den har rätt.

Tiden lider. Det snöar. Det är kallt. Jag har sått tomater. Jag ska hämta min son i Södertälje. Livet leker i själva verket. Man måste minnas det också. Utopisterna i industrialismens barndom drömde om en framtid, då människan nått så långt i teknisk utveckling, att hon kunde klara sin ämnesomsättning med naturen på några morgontimmar och ägna resten åt dagen åt det roliga, tex att jaga räv och skriva essäer. Marx kallade det frihetens rike. Det kan ibland vara nödvändigt att erinra sig, att där är vi nu. De faktorer som lagda i en viss ordning skapar ett Inferno kunde, lagda i en annan ordning, skapa ett Paradiso.

Bästa hälsningar från din gamle vän

Anders

Joachim Israels brev

Föregående brevväxling

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/95

---