F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/95
    s k r i f t v ä x l i n g


    R A D I K A LV Ä G

    Käre Anders,

    för cirka en månad sedan fick jag ett brev från Miguel. Efter att ha varit FN:s representant i Guinea-Bissau i tjugo år har han nu bosatt sig i Lissabon. Kommer Du ihåg honom? På 50-talet var han av en av mina studenter på Stockholms universitet. Han bodde ihop med en svensk flicka som råkade bli gravid. Hennes far, en höjdare med kontakter och rasistiska åsikter, lyckades få dåvarande utlänningskommissionen att utvisa honom. Han ansåg att en svarting som gjort hans dotter med barn var ett brott som skulle bestraffas med utvisning. Utlänningskommissionen gick faktiskt på hans linje.
    Tillsammans startade vi en kampanj. Du skrev en rad artiklar i Expressen och jag ett par i Aftonbladet. Han fick stanna och inrikesminister Rune Johansson tillsatte en utredning. Det hela slutade med att utlänningskommissionen avskaffades.
    Jag är tveksam om vi skulle lyckas idag med samma företag. Den svenska politiken mot invandrare har inte bara hårdnat. Den har fått drag av omänsklighet. Den är också ett uttryck för feghet och rädsla. I stället för att beslutsamt gå emot främlingshat och invandrarfientlighet driver man en hård avvisningspolitik. Som all eftergivenhetens politik är den resultatlös.

    Jag har sedan två år tillbaka hjälpt till att gömma en zigensk kvinna med ett treårigt barn. Ständiga framstötar hos Invandrarverket, Utlänningsnämnden och regeringen har inte hjälpt. Hon är gift med en svensk, men trots detta skall hon ut ur landet.
    Jag hade en förhoppning om att den socialdemokratiska regeringen som tillträdde 1994, skulle kunna visa större generositet och medmänsklighet än den borgerliga regeringen. Men som invandrarminister placerade man en avdankad fackföreningsboss, som 1986, då han var Metalls ordförande, kastade glåpord på Kommunal, landets största fackförbund. Han kallade det "en gökunge i boet".
    Hade man lyssnat noga skulle man ha förstått att glåporden utgjorde en signal. Kommunals medlemmar arbetar i den offentliga sektorn. Det var en av de första angreppen så att säga inifrån mot den offentliga sektorn. Bo Södersten bland andra tog upp handsken och förklarade att den offentliga sektorn och gökungarna var tärande i motsats till det närande privata näringslivet. Påståendet har varit och förblivit nonsens. Ty i enlighet med den sortens nationalekonomi, som helt och hållet dominerar svensk universitetsutbildning, och som är en till vetenskap förklädd ideologi, bidrar alla varor och tjänster, oberoende om de produceras offentligt eller privat, till den samlade BNP.

    Nu håller man på att rasera det välfärdssystem som under hela efterkrigsperioden byggts upp. Människorna skall i stället i nyliberal anda kunna ta "ansvar för sig egna liv" och komma bort från "inlärd hjälplöshet". Det intressanta är bland annat det språk som använts. Den som försvarar en väl fungerande välfärd kallas "traditionalist" och den som vill rasera den kallas "förnyare". Därmed är saken avgjord. Men om jag försvarar demokratin mot nynazismen är jag då "traditionalist" och nazisterna "förnyare"? Om jag anser att den tygellösa, av spekulation präglade finansmarknaden bör omgärdas med restriktioner är jag då "förnyare"? Om jag uttalar mig mot dödsstraff är jag då "traditionalist"? Om Livets Ord vill förbjuda abort är det då en "förnyare"?
    Frågorna är självklart retoriska. Men ett centralt problem är dock språkbruket. Jag har i annat sammanhang argumenterat för att det är språket som styr vårt tänkande och inte tvärtom. Jag gör det bland annat av kunskapsteoretiska skäl. Språket eller användningen av språket får oss att konstruera världen. Den utgörs av vår egen beskrivning. Den finns inte där i förväg och välbeskriven. Vem skulle ha gjort denna beskrivning? Världen kan inte tala. Det kan bara vi. Vi skapar och åstadkommer alltså världen både med våra händer och genom det vi säger om den, det vill säga genom vår kunskap. Säger vi något som är felaktigt får vi ta konsekvenserna. Detta gäller både för den fysiska världen, men i ännu högre grad för den sociala världen som helt och hållet är vår skapelse.

    För att undgå varje missförstånd vill jag betona att det är en skillnad mellan ordet "stol" och den stol på vilken jag sitter när jag skriver dessa rader. Stolen finns oberoende av oss, men ordet "stol" gör stolen först meningsfull för oss genom att ordet pekar på användningsmöjligheter. Men själva det påstående att det finns en självklar skillnad mellan ordet "stol" och en stol är såsom ett påstående ett språkligt uttryck och förutsätter att vi kan använda vårt vardagsspråk på ett korrekt sätt. Vilket vi vanligtvis kan.
    Tänkandet ser jag som ett tyst talande med sig själv. En del människor talar inte med sig själva, det vill säga de bara pratar utan att tänka. Andra pratar på en nivå som motsvarar grundskolans lågstadium. Jag tänker på en avhyst statsministerkandidat. Andra använder språket som sofisteri. Jag tänker på en före detta vice statsminister som funnit sitt rätta jag som buskisskådespelare och numera styrelsemedlem i Stenbecks imperium. Han talade dessutom obegripligt om den obegriplige C. G. Jung.

    Jag har handlett doktorander som inte kunde skriva korrekt svenska. Värst är en stor del av massmediernas journalister, speciellt de som sysslar med ekonomi. Men det har sagts mig att man på journalisthögskolorna inpräntar i eleverna att man skall undvika att sätta sig in i ett problem för att inte ha förutfattade meningar. Som om okunskap och dumhet skulle underlätta att analysera världen och de problem vi möter.
    Inom parentes sagt, har man för länge sedan inom vetenskapen uppgivit den sortens naiva empirism som tror sig kunna samla in fakta, hårda data oberoende av den teoretiska utgångspunkt man intar och som gör att man överhuvudtaget först uppfattar något som ett problem, värt att forska i.

    Låt mig återgå till välfärden och dess faktiska nedrustning bland annat för att kvalificera sig till den europeiska monetära unionen. Ur sociologisk synpunkt är det intressant att göra jämförelser mellan Sverige och Frankrike. I Sverige har fackföreningsrörelsen både på LO-sidan och på tjänstemannasidan Europas högsta organisationsgrad. Dessutom är den enhetlig, medan splittringen i Frankrike är stor mellan minst tre organisationer, CGT, Force Ouvriére och CFDT. Deras organisationsgrad sammanlagt uppgår till 40 procent. I Sverige röstar riksdagen genom de stora nedskärningarna och vad sker? Folk fortsätter att köpa julklappar. I Frankrike har, när detta skrivs, folk strejkat i tre veckor mot den barbariska nyliberalismen och dess konsekvenser, även om den socialistiska CFDT tycks ha stött regeringen.

    Visst finns det både historiska och kulturella skillnader. Men en slutsats jag vågar dra är att den svenska fackföreningsrörelsen inte bara har förlamat utan helt och hållet pacificerat stridsviljan hos gemene man, i varje fall så länge det finns en socialdemokratisk regering. Det är en intressant lärdom. Hög organisationsgrad - bland annat som resultat av att arbetslöshetskassorna förvaltas av fackförbunden - behöver inte vara ett stöd för medlemmarnas intressen. Den kan användas till att hålla dem i schack. Fackföreningsrörelsen - i varje fall dess byråkrati - har blivit en av kapitalismens viktigaste stöttepelare. När har man kraftfullt tagit ställning mot den arroganta ekonomismen i nyliberal ideologisk dräkt? LO:s ekonomer talar om för höga lönepåslag, samtidigt som de själva fördubblat sina löner.
    Det finns bland annat två, som jag anser, mycket intressanta problem med den pågående utvecklingen. Det första har med inställningen till välfärden att göra. Det andra rör den politiska filosofins område.

    Bo Rothstein har påpekat att kritiken mot välfärden och välfärdsstaten är mycket mera omfattande och negativ i USA än i Sverige. I USA, där man praktiskt taget saknar välfärdsanordningar, sociala försäkringssystem och andra trygghetsskapande åtgärder är man alltså mera negativ än i Sverige. Rothstein föreslår som förklaring till detta, till synes, paradoxala fenomen att sociala institutioner skapar inte bara bestämda materiella förhållanden. De påverkar även människornas attityder, deras grundläggande värderingar och inte minst de förväntningar som de har. Med andra ord: de sociala institutionerna har en djupgående värdemässig och ideologisk - ordet använt i en positiv bemärkelse - effekt. Vad kan vi lära av detta?

    Först och främst bör vi överge en gammal marxistisk distinktion som skiljer mellan den materiella basen och den ideologiska överbyggnaden. Det finns inte någon sådan skiljelinje.
    Ideologiska förhållanden såsom värderingar, ställningstaganden, själva världsbilden påverkar lika mycket de materiella förhållandena som dessa influerar ideologiska faktorer. Dessutom har ju själva språket, den kunskap det förmedlar, den information vi förvärvar (och information är inte alltid kunskap) blivit viktiga produktivitetskrafter.
    En andra lärdom är följande. Den nedrustning av välfärden som nu pågår, kommer i sin tur påverka människornas inställning och övertygelse på ett kanske irreparabelt sätt. Jag ser som en av de viktigaste motsättningarna inom den västliga kapitalismen den mellan välfärdskapitalismen och ekonomismen, som bygger på den naiva föreställningen om en självreglerande marknad som ordnar allt till allas bästa genom att alla söker maximera egennyttan. Bakom denna uppfattning skymtar Adam Smiths numera ganska senila osynliga hand. Denna fungerar kanske i ett mekaniskt newtonskt system, men inte vare sig i den tankebyggnad som utgörs av kvantfysiken eller, vilket är viktigare, i ett system präglat av människors handlingar. Där får vi, för att tala med Karl Popper, räkna med de oavsiktliga konsekvenserna av ändamålsenliga handlingar. (I debatten hävdas det ofta att Marx är föråldrad och hans teorier obsoleta. Men Adam Smith dog redan 1790).

    Varför talar jag om en viktig motsättning mellan välfärdsideologin och ekonomismen? Skälet är att välfärdsstaten med en i stort sett fungerande offentlig sektor sätter bestämda gränser för marknaden. Den gör sjukvård och undervisning, för att nämna två områden, till sociala rättigheter. Därmed kan de inte bli varor på en marknad. Ju mera man bryter ned välfärden och den offentliga sektorn, desto större blir ekonomismens chanser att invadera människornas föreställningsvärld och förvandlar dem från subjekt till objekt, alienerar dem för att använda en marxistisk term. Objektet blir en produktionsfaktor, som den konventionella nationalekonomiska visdomen eufemistiskt kallar människorna och deras arbetskraft.Detta är den andra viktiga lärdomen. Det är för mig obegripligt att de socialdemokratiska "förnyarna" inte förstått denna fara. De talar om modernisering och menar moderatisering om man till exempel lyssnar på en man som Vidar Andersson, som dock är en obetydlig pratmakare i jämförelse med till exempel Kjell-Olof Feldt som är av samma ideologiska kaliber. Fortsätter den pågående utvecklingen får vi om några år samma negativa inställning till välfärdsanordningar som man nu finner i USA. Det är kanske avsikten. Då får man opinionsstöd för sin avvecklingspolitik, samtidigt som man kvalificerar sig för Maastricht-avtalets konvergensregler.

    Men för socialdemokratin innebär det att den förlorar sin politiska legitimitet som ju byggde på välfärden inklusive full sysselsättning. Den senare målsättningen har man sannolikt definitivt givit upp. I stället var en överordnad målsättning för Ingvar Carlsson att spränga det borgerliga blocket. Alltså småskuren politisk taktik i stället för genuina politiska och ideologiska ställningstaganden. Men sannolikheten att man därigenom skadar sig själv är stor. Med den nuvarande politiken kan man räkna med att man stöter bort traditionella socialdemokratiska väljare. Ett scenario är detta: Vid nästa val kommer socialdemokraterna kanske att få 30 procent av rösterna, moderaterna lika många, medan v och mp tillsammans också får 30 procent. Mittenpartierna får nöja sig med 10 procent tillsammans. Då återstår för socialdemokraterna endast att bilda koalition med moderaterna - något som det hela tiden ageras för. Med utgångspunkt i den förda politiken kommer en sådan koalition inte att innebära några större förändringar.
    Det vi bevittnar är alltså med stor sannolikhet att en lång politisk tradition håller på att gå i graven.

    Låt mig nu ta upp det andra problemet. I USA, där man inte haft någon välfärdsstat har det under många år pågått en livlig och i många fall djupgående debatt om rättvisa, om jämlikhet, om liberalismen och dess teoretiska förutsättningar. Jag behöver bara nämna namn som Rawls, Walzer, Nozick, Charles Taylor och så vidare. I Sverige däremot, där man byggt upp en välfärdsstat har det praktiskt taget inte förekommit en diskussion av samma kaliber som i den anglosaxiska världen. I Sverige har man gått helt pragmatiskt till väga. Man har i Myrdalarnas fotspår ägnat sig åt social ingenjörskonst med "piecemeal" reformer och i stort sett struntat i att diskutera problem inom den politiska filosofin. Man har avstått från att underbygga det man gjorde med en solid moralisk bas. Ändå är dock politiken uttryck för ett välgrundat moraliskt ställningstagande eller borde vara det.

    Ett undantag jag kan komma på var Ernst Wigforss som bland annat introducerade tanken om begränsade utopier. Vi har kanske inte haft behov av grundläggande diskussioner, utan överlåtit dem till anglosaxiska filosofer, för vilka dessa problem är och varit av teoretisk art, därför att de saknade anknytning till den sociala verkligheten. Dessutom har Uppsalafilosofin med dess utpräglade antimetafysiska program försvårat en sådan diskussion och samtidigt banat vägen för en märklig version av utilitarism, där man hittar grumliga begrepp som "statsnyttan". Ändå har liberalismen spelat en viktig roll för den svenska politiska och sociala utvecklingen. "Vi hade insupit", skriver Ernst Wigforss 1944, "jämte marxistiska teorier om det kapitalistiska samhällets utvecklingstendenser - ganska mycket av den gamla liberalismens allmänna demokratiska frihetstro och dess speciella parlamentariska uppfattning". Han hävdar också att den parlamentariska demokratin i Sverige kommit till världen genom en fruktbringande samverkan mellan liberalismen och socialdemokratin.

    I en av R. Bellamy, en engelsk statsvetare, utgiven bok tas ett besläktat tema upp. Han hävdar att i dag använder sig alla större grupperingar av det liberala språket rörande rättigheter, frihet och jämlikhet för att ge uttryck åt och legitimera sina synpunkter och demonstrera ett motsvarande allmänt accepterande av liberala uppfattningar rörande demokratin och marknaden. "Från den nya högerns konservativa till demokratiska socialister är vi alla numera liberala".
    Om vi alla är liberala så blir det meningslöst att överhuvudtaget använda själva ordet, ty då har det förlorat sin karakteriserande innebörd. Om det å andra sidan skulle finnas vissa gemensamma värderingar för ett stort antal människor, en sorts överideologi, är det av avgörande betydelse att framhäva det som skiljer dem åt.
    Att markera rågångar är speciellt viktigt i en situation där neoliberalismen med dess utpräglade individualism och betoning av egennyttan, dess kolartro på marknadens förmåga att lösa, om kanske inte alla, så dock de flesta sociala, ekonomiska och politiska problem, tagit monopol på liberalismen och samtidigt får spela en politisk roll i Sverige.

    Själv har den liberala traditionen, förknippad med sådana namn som Adam Smith och John Stuart Mill liksom med Kant och Hegel - för att nämna bara några få - varit föremål för stora förändringar i samband med de transformationer som det 20. århundradets kapitalistiska industrisamhällen undergått. "Långtifrån att vara ett tecken på dess intellektuella och praktiska överlägsenhet, vittnar liberalismens relativt nytillkomna mutation från ideologi till metaideologi, om dess allmänna teoretiska och politiska bankrutt", skriver den tidigare citerade engelske statsvetaren.
    För mig går rågången mellan den individualistiskt präglade och den som något felaktig kallats, kommunitaristiska liberalismen. Den förra präglas exempelvis av Hayek och de något mindre dogmatiska individualister som Rawls och Dworkin. Alla tre har dock det gemensamt att de som utgångspunkt väljer den autonoma människan som i Kants anda sluter ett kontrakt med samhället. Detta kontrakt innebär att samhället måste vara neutralt och därför inte kan föreskriva människorna några politiska och moraliska regler angående det goda livet. Dessa är individens ensak och uppvisar därför stor variation. Men som jag ser det finns det två problem med denna ståndpunkt.

    Det första är att den är motsägelsefull. Hayek till exempel föreslår att statens uppgift är att verka för frihet och tolerans, Rawls talar om rättvisa och fairness, Dworkin om respekt och omsorg.
    Det innebär att den neutrala staten inte kan vara helt neutral utan att bestämda värdepremisser smugglas in. Men dessa är inte abstrakta utan ger upphov till bestämda samhälleliga ställningstaganden av moralisk art, det vill säga om det goda livet. Talar man om tolerans råkar man genast i liberalismens dilemma: skall toleransen också garanteras dem som är intoleranta och motarbetar den, något som blivit en het potatis här i Sverige. Talar man om rättvisa måste man förr eller senare ta upp problemet med jämlikhet. Talar man om omsorg måste man ta ståndpunkt för eller emot välfärden. Med andra ord: det goda livet kan inte bara vara ett individualistiskt projekt. Det kräver samhälleliga ställningstaganden och skapandet av sociala institutioner, till exempel en offentlig sektor, som kan realisera dessa ställningstaganden.

    Det andra problemet är följande. Den individualistiska liberalismen utgår från det autonoma subjektet. Men den tar i motsats till de kommunitära versionerna inte ställning till hur det autonoma subjektet har blivit till. Människor är sociala varelser, bland annat på grund av att språk och kommunikation alltid är intersubjektiva. En person ensam kan inte tala ett språk, som Wittgenstein övertygande har visat. Men vi kan utvecklas först som människor med autonomi såsom en konsekvens av social interaktion. Det är inte så att interaktion förutsätter redan en välutbildad autonom personlighet. Tvärtom är en sådan en konsekvens och ett resultat av interaktion och samspel. Det är en revolutionerande ståndpunkt. Den andre är inte som hos Sartre den alltid främmande. Duet, som Buber säger, förutsätter Jaget och Jaget kan inte bli till utan Duet och tvärtom.
    Men om vi alla är en produkt av social interaktion måste vi också acceptera att denna interaktion inte kan pågå i ett lufttomt rum. Den förutsätter samhälleliga normer och institutioner. De senare måste ha politiska och moraliska utgångspunkter och målsättningar, det vill säga en samhällsmoral. Det är det som Hegel kallar "Sittlichkeit" i motsats till den individuella moralen.

    Då måste vi, du och jag slåss för hur denna "Sittlichkeit" skall se ut. För mig är det viktigast att motverka den nyliberala ekonomismen, det vill säga den som agerar för att marknaden skall styra och att politiken och demokratin skall underordnas denna mystiska "Marknads" diktat. Det innebär bland annat att avslöja de mäktiga aktörer som använder sig av "Marknaden" som kamouflage och vars enda målsättning är att maximera eller optimera sina vinster, oberoende vad det kan kosta för menige man. Det är ekonomismen som den franske sociologen Pierre Bourdieu kallat "det moderna barbariet". Jag håller med om detta och jag hoppas att Du, trots divergenser ställer upp på min sida.

    Lev väl

    Jockl (Joachim Israel)

    Anders Ehnmark svarar

    Föregående brevväxling



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/95