F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Innan man kommenterar rebellrörelsen ur politisk aspekt kan det vara nödvändigt att något ytterligare beskriva rörelsens slutskede ur psykologisk synvinkel och försöka frilägga de extrema tendenser som blommade för fullt under det skedet. Med risk att kallas psykologiserande dilettant vill jag rubricera tendenserna "antiintellektualism", "religiositet" och "puritanism" - väl medveten om att dessa tendenser inte är separata enheter utan att de tvärtom flyter in i varandra och innehåller varandra.

Antiintellektualismen

Antiintellektualismen är knappast svårförståelig i ett vidare, "socialpsykologiskt", perspektiv. Den extrema vänstern består till största delen av f.d. borgerliga akademiker. Dessa akademiker är belästa människor. En beläst människa hamnar, om hon lämnar skönlitteraturens småstadsidyll och löser enkelbiljett till den politiska informationens Grand Canyon, i den belägenheten att hon känner en svindlande litenhet inför det nya landskapet (den nya verklighetsbilden). Den kultur hon tidigare gonade sig i omhuldar Jaget, Personligheten. Den nya verkligheten handlar däremot om kollektivet, klassen, solidariteten. Läsaren är därmed inte längre solitär, suverän; han/hon är inte längre den romantiska slängkappans Zorro som har rätt att rista sitt Z med egocentricitetens värja i sina medmänniskors ryggar, han/hon har tappat det tidigare självklara privilegiet att enligt den fria konkurrensens djungellag stövla in individualismens karatesparkar i ansiktet på de medmänniskor som befinner sig ett pinnhål under på karriärstegen. Detta förstår han/hon med ens. Verkligheten, kollektivet, har givit honom/henne människokänsla. Vad händer då? Jo, detta: den nyupplyste börjar förakta sitt tidigare liv. Han/hon betraktar hela sin tidigare kulturella miljö som ett fängelse, som ett nattsvart bedrägeri. Han/hon tycker sig ha suttit instucken med huvudet i den kapitalistiska indoktrineringskroppens jättelika svullna analöppning, där han/hon tvingats dra in i medvetandets lungor avgaserna och odörerna från Martin Luthers kavringmackor, Herbert Tingstens ruttna ägg och Lyndon Johnsons bruna bönor. Men nu har han/hon kommit loss ur uppfostrans skamgrepp, han/hon har bytt den förpestade luften mot frihetens och insiktens friska molekyler. Han/hon märker skillnaden. Och då blir människan rasande. Hon vill inte höra talas om den lämnade kulturens diet, vars lukter så till den grad kan omtöckna människor att dessa utan protester låter forma sig till näringslivets ämbetsmän och byråsekreterare. Vi bör inte förvåna oss över antiintellektualismen, ty den är en om än överdriven så dock momentant förståelig reaktion mot en kultur som iså många år - via dagstidningar, skolans undervisning och i en del fall föräldrarnas insnöade tomtebofilosofi - hållit undan Sanningen.
Rebellerna gjorde sig av med alla böcker de samlat under sin borgerliga pubertet. De rensade bokhyllorna hundraprocentigt och placerade Maos lilla röda (ofta i många exemplar) i dem. All intellektuell gymnastik - om vi med sådan menar kanske något planlösa men dock mångsidigt inspirerade piruetter enligt renässansmönstret "Intet mänskligt är mig främmande" - reducerades till mekaniska citatarmhävningar. Påminnande om den despot som en gång under antiken brände ner Alexandrias bibliotek resonerade rebellerna så: "Om en bok är borgerlig är den skadlig. Om en bok är revolutionär är den överflödig - ty allt finns redan koncentrerat i den lilla röda". Så rensades allt överflödigt och/eller skadligt bort: boktravarna forslades till antikvariat varefter de erhållna pengarna lades i gruppens gemensamma kassa. Alla konstföremål - foton, målningar, skulpturer, smycken, grammofonskivor - var potentiellt farliga emedan de kunde fastnagla medvetandet vid den borgerliga världens dagdrömmar. Biografbesök bannlystes, då filmindustrin endast producerade lismande opium för folket. Till och med dagstidningarna bojkottades - det var endast den ledande rebellen som läste dem; han ensam ansågs kapabel att plocka ut det acceptabla ur de reaktionära förfalskningarnas textmassa, precis som påven inom katolska kyrkan anses vara den ende som är immun mot pornografi och därför utan att ta skada kan censurera respektive godkänna populärgynekologins allt grövre sinnesretningar.
Men antiintellektualism är ju inte bara att kasta konsten, kulturen, på sophögen. Den har en betydligt allvarligare aspekt, nämligen den att intellektet så att säga torkar ut - och att därmed tankarnas och reflexionernas och de logiska analysernas böjlighet, snabbhet, djärvhet och självständighet övergår till stelhet, långsamhet, överanpassning och bundenhet. Detta inträffade under maj månad för rebellerna och urartade till grotesk intellektuell stiltje under cellvistelsen juni-juli. Att maj månad kan sägas vara antiintellektualismens avgörande utvecklingspunkt beror på att rebellerna bildade sin egen organisation den 9 maj. Det var då avskärmningen från yttervärlden började. Tidigare, under striderna inom KFML och Clarté och FNL-kommittén, bröts rebellernas åsikter ideligen mot motståndarnas - vilket medförde en ständig intellektuell beredskap på båda håll. Men sedan rebellerna dragit undan trupperna från slagfältet ställdes de inför ett dilemma som de inte insåg vidden av: deras intellektuella verksamhet blev att blott och bart studera Mao-citat och den obevekliga följden av en sådan inskränkt verksamhet blev att man inte ens avvek från Maos formuleringar! Om man i månaden maj mötte en rebell på gatan och sporde vad han tyckte om dagens väder, svarade han: "Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse." Faktum är att de flesta rebeller inte kunde uttrycka sig personligt. Det var som om deras egna formuleringar var slem i halsen, motbjudande sekret som det borgerliga spöket i deras undermedvetna avsöndrade för att sabotera det revolutionära proletära medvetandets triumfatoriska invasion. Om man frågade en rebell hur lång promenadtiden är från Rackarberget till Fyrisbiografen märkte man hur han tvekade, hur han långsamt bläddrade sig igenom Maos lilla röda för att hitta svaret. För en utomstående bekant till rebellerna var det särskilt oroligt att iaktta hur deras verklighetsfjärmade intellektuella tillvaro orsakade ett totalt förakt för humor, hur varje skämt i syfte att lätta upp atmosfären bemöttes med frasen "Revolutionen är ingen gemytlig te-bjudning". Ett oerhört allvar belägrade deras sinnen, en sammanbitenhet och dödlig religiositet som borrade sig igenom och trasade sönder den mellanmänskliga konversationen.
Redan under beskrivningen av rebellrörelsens förlopp kunde vi konstatera att rebellernas sätt att tala i stor utsträckning var avindividualiserat. Deras offentliga tal var i regel ordagranna översättningar från Peking Review. Eftersom de betraktade de kinesiska tidskriftsartiklarna och förstås Maos citat som sakrosankta och giltiga även för svenska förhållanden, fick deras ord ofta en löjlig klang. Exempelvis använde de hela tiden ordet "massorna" om sig själva, trots att ordet i originaltexterna åsyftar miljontals kineser. Det är som om den vanartige Emil Ruda skulle tåga in genom svängdörrarna på Grönköpings Varuhus och vråla "Massorna kräver gratis varor!" - dvs. det är att nyttja ett pluralis majestatis som rätteligen borde heta pluralis elefantiasis. Rebellerna vågade inte anpassa sina heliga texter till den svenska situationen. De betraktade sin lilla kulturrevolution som en miniatyrmotsvarighet till den stora kinesiska och efterapade därför troget officiella dokument från Kina, band sig slaviskt till de formuleringar som "de stora grabbarna" använde. Vi har också sett hur identifikationen med Kina drev rebellerna till att tolka citatboken felaktigt.

Religiositeten

Med begreppet "religiositet" bör vi inte mena enbart sådant som att den svenska vänstern kan parallelliseras med den svenska kristenheten på så sätt att socialdemokratin är statskyrkan, VPK högkyrkliga, KFML pingströrelsen och rebellerna Maranata. Inte heller bör vi stanna vid den lättköpta liknelsen mellan rebellerna och Korpelarörelsen, en laestadiansk utbrytarsekt i 1930-talets Lappland som väntade på att Noaks ark skulle sänka sig från himlen ner till Torne träsk och som fördrev väntetiden genom att sitta på heta vedspisar för att bränna ut djävulen ur kroppen. Vi bör nog i stället ta fasta på den speciella religiositet som kallas gudadyrkan. För rebellerna blev till sist Mao Gud och Lin Piao sonen på hans högra sida. Under sista skedet, dvs. cellvistelsen, utvecklades en märklig kult kring inte bara Maos tankar utan även hans person. Sålunda spekulerade rebellerna mycket kring porträttet av Mao (den enda konstnärliga utsmyckning som tilläts) och då särskilt Maos ögon. Man talade om hur "goda" ögon Mao har, hur hans visdom och människokärlek formligen lyser ur dem med ett matt och perfekt avvägt skimmer. Utifrån Maos ögon bildades egendomliga "ögonfraktioner", dvs. rebeller som hade likadana ögonutstrålningar som Mao ansågs äga en nästan metafysisk hemlig samhörighet med denne och varandra. Vi ser här hur den tidigare beskrivna antiintellektualismen får en mystisk komponent, hur det från intellektuell inspiration avskurna medvetandet vandrar bort mot otillgängliga djungler för att få chansen att överhuvudtaget sträcka på benen. Maos gestalt kom att förkroppsliga Iden, Ideologin, Sanningen - och ambitionen blev att uppgå helt i Mao, att likt hinduen bli delaktig av Världssjälen. Att meditera sig till identifikation med Mao var att förstå världen, förstå Historien och den kosmiska lagbundenhet som predestinerar Revolutionen. Varje antydan om att Mao i något läge handlat mindre klokt var blasfemi. Varje antydan om att Mao var behäftad med fysisk insufficiens var ett kontrarevolutionärt angrepp. Det gick så långt att Maos person blev abstrakt, ett andeväsen, en för evigt existerande Gud. Ifall Mao avlidit denna sommar skulle rebellerna inte ha reagerat med bestörtning eller sorg, ty Mao hade passerat den fysiska människans sfär. Om Mao var död skulle Världen dö. Varje meddelande om hans frånfälle hade uppfattats som en oförstående dåres fantasier. Mao var Solen, vars strålar botade sockersjuka (en diabetiker bland rebellerna fråntogs sitt insulin med hänvisning till ideologins läkande kraft) och förintade det kapitalistiska samhällets alstrade synder.
Det är gudadyrkan. Vi kan inte använda något annat ord. I yttre mening antog religiositeten högst traditionella former. Under de övningar som rebellerna varje morgon hade i Uppsalas och Stockholms parker hölls korum: man inledde med högläsning ur den lilla röda, en utvald kamrat talade sedan över dagens predikotext, därefter följde gymnastik och avslutning med ny högläsning.

Puritanismen

Puritanismen är tvilling, till religiositeten. Den tar sig många uttryck, för rebellernas vidkommande särskilt när det gäller utseende, vandel och sexualitet. Vi kan också bruka termen "moralism", om vi vill vara lite mindre exakta.
Innan vi betraktar några exempel på detta bör vi anknyta till resonemanget kring antiintellektualismen, som ungefär kan sammanfattas med att det är förståeligt att människor som glupskt inmundigat den framtida revolutionens blodkorv ratar den vattniga ärtsoppa gårdagens och dagens bakfalska kockar serverar.
Rebellerna stängde in sig i sitt Valhall, i sitt himmelska gille. Inte av snålhet, inte för att de vägrade dela med sig. Men för att omvärlden plågade dem med dess fuktiga förförelser. De ville äta sig starka i isolation för att sedan träda ut rustade till tänderna. Varför skulle de utsätta sig för risken att befläcka sina medvetanden med ovidkommande (det är tidspillan) eller fientliga (det är farligt) informationer? Etern är full av fördärvade lögnares röster som kväker, bräker, vaggar till sömns och lägger ut villospår. Marodörer har tagit massmedia i besittning, de sitter och talar i TV och radio och skriver i tidningen. Så tänkte rebellerna. Men deras paranoia blev inte anarkistisk. Det kunde annars ligga nära till hands att utveckla följande vision: "Där går kapitalismens korridorgudar, överstepräster och rituella regissörer alldeles oskyddade och oantastade längs trottoarerna! Varför ligger vi inte uppe i vindskuporna och skjuter prick på dessa Bedrägeriets apostlar? Varför låter vi dem inte störta i rännstenen med glasögonen före och slipsen runt halsen? Varför stampar vi inte deras nackar, mosar deras ryggtavlor till pölsa? Det måste vara legitimt att döda bedragare. Om det inte är legitimt gör vi det legitimt. Vi skjuter från hustaken och vindskuporna, öser på skott efter skott tills hela förbannade rasket är utplånat. Dom kommer förstås att växa upp på nytt, ty bedragare har också genitalier. Men vi möter dem på samma sätt, vi gör barn i vindskuporna och tränar våra barn att skjuta vidare. Generation efter generation kommer striden att stå. Vi slår sönder deras pressar, redaktioner, bokförlag, filmateljéer, studiolokaler, parlamentsbyggnader. Deras undergång ska bli ömklig, utan lyster. Dom har tvingat oss till det". - Så skulle Bakuninanarkister fundera. Men rebellerna gjorde inte det, ty de var maoister. De insåg att det desperata kriget bara gynnar fienden. De insåg även att det var nödvändigt att arbeta undanskymt, att organisera och konsolidera sig i tysto. Att artikulera sig offentligt är att peka ut sig själv. Och om desperata handlingar praktiserades av revolutionens kärngrupp skulle slipsmarodörerna slå tillbaka, hela etablissemangets brandkår skulle rycka ut, varje grönsakshandlare skulle bli en Spiro Agnew.
Nej, rebellerna föll inte i farstun för den överilade aktionens förföriska paroller. Och det bör man hålla dem räkning för. Att vara Bakunin-anarkist är att resonera som så: "Varför accepterade judarna i Dachau att bli upphängda som oxbringor i takkrokarna? Varför slängde sig inte alla mot de strömförande stängslen? Någon gång måste strömmen ha strejkat". Den kursiverade sista meningen är anarkismen i ett nötskal: det vanvettiga hoppet om ett tumultuariskt mirakel.
Rebellerna hyste inte ett vanvettigt hopp av det slaget. De hyste ett annat vanvettigt hopp: att förvandla sig själva till renlevnadsmänniskor.
Att vilja tänka och leva "rent" är att vara puritan. Rebellerna blev stålhårda, fanatiska bekämpare av borgerliga vanor och seder. De kvinnliga deltagarna slutade använda bysthållare och smink, de manliga rakade av sig mustascher och skägg, samtliga upphörde med ovanan att röka och dricka sprit. Rebellernas studiekamrar antog i maj månad utseendet av kyska klosterceller med tomma väggar, gardinlösa fönster och asketiskt omadrasserade sängar för psykisk och fysisk späkning. Det förgångnas vanor och seder var monster som man skar halsen av. Granitfasta åsåg rebellerna exekutionen av sina gamla personligheter och de upplevde en paradoxal stolthet, en "rening".
Samtidigt som de i vittnesbörd efter vittnesbörd och flygblad efter flygblad förkastade Liu Shao-chis "självfostran", ägnade de sig åt en verkligt rigorös självfostran. Den fundamentala marxistiska tesen att samhällets ekonomiska och sociala struktur måste ändras innan människornas medvetanden kan ändras, vändes upp och ned. Ingen av rebellerna tycktes ha klart för sig att de därmed sällade sig till en lång rad idealistiska förvillelser under historiens gång - företrädesvis religiösa sekter som genom "inre rening" tänkt sig kunna omstörta samhällets struktur. Genom självkritik väntade sig rebellerna kunna omstöpa sina personligheter till genuina proletärer för att så småningom leda proletariatet i kampen mot kapitalistiskt förtryck. De ville bli bättre proletärer än proletärerna själva. Ett slags övermänniskoideal började formas hos dem, en drömbild av Proletären eller rättare sagt Den Nya Proletären - en andligt och kroppsligt fulländad Tarzan som svingar sig i marxismens lianer genom imperialismens djungel. För att bli sådan gällde det att skoningslöst trycka ner alla smutsiga tendenser i sinnet. Uppmuntrade av den kinesiska ungdomens omvittnade avhållsamhet ålade sig rebellerna en långt driven disciplin på det sexuella området. Så måste exempelvis ett gift par anhålla om kamraternas tillstånd för att bedriva älskog, en anhållan som nådigt beviljades i den mån paret lovade att utöva "proletär" kärlek med varandra (dvs. städse ha Mao i tankarna). På detta och liknande sätt höll rebellerna sig själva i konstant frustration ända fram till det oundvikliga sammanbrottet.
Antipatin mot erotiska handlingar tycks vara genomgående inom marxist-leninistiska grupper även på kontinenten. Författaren äger speciell kännedom om Irlands maoister och kan bekräfta att en sexualpuritansk anda råder bland dem. Vid ett besök hos Dublins KFML motiverades exempelvis maoisternas förakt för Bernadette Devlin med att hon är "a fucking bitch". Uttalandet var ingen svordom av allmängiltig betydelse utan en bokstavlig anklagelse mot henne för syndigt och dekadent leverne. Att irländarna är katoliker (och därmed från barnsben benägna att se strängt på libertinism) har ingen betydelse i sammanhanget. Det torde vara möjligt att hävda att politisk puritanism generellt alstrar sexuell puritanism.
Vi kan alltså beskriva rebellerna som eunucker i den kastrerade tankens tempel. Hur blev de sådana? För att komma i närheten av ett rimligt svar måste vi skärskåda deras ideologi.

Politisk kommentar

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---