F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Marxismen har ett starkt framträdande fatalistiskt drag. Revolutionen är oundviklig, säger den. Hur de reaktionära krafterna än försöker streta emot och hur de än försöker hålla sitt sandslott intakt gentemot revolutionens tidvatten så är de dömda till nederlag. Revolutionen kommer, den kan inte hindras. Den är programmerad enligt Marx' ritningar. Även om fascisterna tar över i Grekland och Rhodesia, även om den tredje världens utplundrade folk utplundras allt effektivare för varje år. Revolutionen kommer. Vänta bara! Det är fråga om en Lag, en naturens oomkullrunkeliga determinism. Tids nog skall plågoandarna störta i Ginungagap och folken ta makten. Det är vetenskapligt bevisat av Marx: feodalism övergår i kapitalism som övergår i imperialism som övergår i socialism som övergår i kommunism. - Sådan är den ortodoxa marxismens vision.
Men kineserna ville inte vänta så länge. De påskyndade utvecklingen - eller rättare sagt: de avvek från den deterministiska prognosens långsamt evolutionära motlut. De gjorde revolution fortare än planerat och bröt mot det lagbundna mönstret.
Därför förnekar ortodoxa marxister att Kina är statt i utveckling mot det klasslösa samhället.
Den kinesiska ideologin är antideterministisk. Den säger inte: "allt går automatiskt i rätt riktning". Därför kom kulturrevolutionen, ty en ekonomisk revolution medför inte att utvecklingen är utstakad. Människan, Folket, avgör hur utvecklingen blir. Den är inte lagbunden. Människan, Folket, är inte en marionett som styrs av ekonomins ståltrådar. Ett rättfärdigt socialistiskt ekonomiskt system garanterar inte att samhället blir beboeligt. Det kan utvecklas i fel riktning om ideologin saknas, om folkets medvetande inte aktiveras. Gamla orättfärdiga privilegier från den förrevolutionära epoken kan återinföras om ideologin faller i träda. Gamla mandariner kan återkomma - och: om ideologin inte lever kan elittänkande och byråkratiska later uppstå hos även revolutionens barn. Så skedde på flera håll i Kina under början av 1960-talet. Därför kom kulturrevolutionen. De nya mandarinerna utsattes för folkets vrede. Ideologin ledde den nya revolutionen inom revolutionen. Ständigt måste ideologin leva. Människans medvetande måste genomsyras av ideologin. Ty människans medvetande styr utvecklingen lika mycket som den materiella framryckningen.
De svenska rebellerna tog fasta på detta. De var antideterminister. De ville bryta med den instängda ensidiga materialism som säger att medvetandet är en reflex av produktivkrafterna och produktionsförhållandena. De trodde på Människans kraft. Men de var omgivna av personer som knäböjt inför den mekaniska materialismen, inför marionettmaterialismen.
Hur kom det sig då att rebellerna med sin heta vilja att bryta sönder det fatalistiska perspektivet urartade till en sekt så frustrerad och lamslagen?
Det kom sig av att rebellerna var sprungna ur KFML. De var skolade inom KFML, inom en ortodox grupp som inte proklamerat någon frigörelse från den traditionella Komintern-marxismens determinism. Därav deras benägenhet att driva fram motsättningen mellan "proletärt" och "borgerligt". När rebellerna betonade den revolutionära kampens och ideologins huvudroll hade de inte frigjort sig från den fatalistiska anda som präglar KFML. Splittringen mellan rebellerna och de förbundstrogna uppstod därför att KFML hade (och har) en strängt fastlåst teori om ideologins roll. KFML menar i korthet att ideologin speglar klasstillhörigheten. Följden av en dylik åsikt blir att en ny ideologi stämplas som tillhörig en annan klass än proletariatet. Deras syn på ideologin är med andra ord passiv. Det är därför som KFML inte inskred i exempelvis gruvstrejken. KFML tänker sig att varje arbetarstrejk automatiskt är progressiv, att ideologin inte alls behöver spela någon aktiv roll i en strejk. Så snart arbetarna strejkar är det i sig något positivt som obönhörligen leder till revolution. Det var mot en sådan inställning rebellerna vände sig. De ville ha en aktiv propaganda vid varje tecken på oro i arbetarleden. När gruvstrejken kom i december 1969 fanns ingen vilja inom KFML att höja den politiska medvetenheten hos de strejkande; rebellerna var sedan ett och ett halvt år tillbaka utplånade och endast försiktiga reformister fanns inom förbundet. Dessa reformister uttalade sitt stöd för Ture Rantatalo, mannen som bröt udden av hela resningen.
Det var denna olyckliga allians mellan ideologisk extas och idén om ideologin som reflex av klasstillhörigheten som orsakade den våldsamt överdrivna motsättningen mellan "proletärt" och "borgerligt" medvetande hos rebellerna. Ideologin yttrade sig i rent masochistisk självkritik. En rebell råkade under cellvistelsen av misstag snegla på en rubrik i Dagens Nyheter medan han satt på toaletten (man använde borgerliga dagstidningar till toalettpapper), varefter rebellen öppet tillstod denna synd och krävde resolut bestraffning av kamraterna. När rebellerna spärrade in kättare och avvikare på toaletter eller i små rum eller på balkonger behövde de inte ens utse några vaktposter - de inspärrade kontrollerade sig själva och underkastade sig kamraternas bestraffningar med glädje! Hos en av Stockholmsrebellerna gick självbestraffningskättjan så långt att han på fullt allvar föreslog kamraterna att han skulle forslas runt Sverige i en glasbur, i en ambulerande monter, så att folket skulle kunna se vilket kontrarevolutionärt monster han var!
Man erinrar sig direkt Moskvarättegångarna på 1930-talet när man tar del av sådana fakta. De bekännelser rättegångsoffren undertecknade var, såsom Michael Wächter påvisat i sin bok "Hjärntvätt", inte framtvingade genom fysisk tortyr utan konsekventa resultat av den stalinistiska ideologiska logiken. Hade man felat på en enda liten punkt var man objektivt deltagare i en kapitalistisk kontrarevolutionär konspiration!
Att samma fenomen uppträder i KFML och rebellrörelsen är inget att förvåna sig över, ty KFML är en stalinistisk organisation. Det betyder att KFML i likhet med Stalin inte skiljer mellan de olika slags motsättningar som existerar i sinnevärlden, nämligen motsättningen mellan Den Egna Ideologin och Fienden och motsättningarna inom Den Egna Ideologin. I stället för att göra en klar distinktion mellan de två motsättningstyperna, vilket i praktiken betyder att man löser motsättningen till Fienden medelst antagonistisk strid (med fördel fysisk sådan) och motsättningarna inom Den Egna Ideologin medelst intellektuella argument (i syfte att uppnå enhet), har man betraktat alla som icke till punkt och pricka delar en speciell detaljtolkning av Den Egna Ideologin som medlemmar av Fiendens härskara. På så sätt vill stalinisterna inom den kommunistiska rörelsen hänföra trotskister och castroiter och rebeller och appelianer till kontrarevolutionens läger, emedan de senare icke tolkat Marx' och Engels' uttalanden på exakt samma sätt som stalinisterna, vilket är detsamma som att revidera Sanningen - dvs. göra sig skyldig till "revisionism-. Så ser vi dagligen exempel på hur den stalinistiska sektens medlemmar kan föra avspända samtal med öppet deklarerade fiender såsom bankdirektörer och rationaliseringsexperter, medan de drabbas av fysiskt illamående och mentala spasmer när kommunistiska "revisionister" oförhappandes dyker upp i deras synfält. Man skulle ju teoretiskt kunna antaga att kättare inom Den Egna Ideologin (= marxismen) trots att deras tolkning av ideologins detaljer inte överensstämmer helt med sektens tolkning ändå borde bemötas på ett något mera överseende sätt än Fiendens zeloter. Men iakttagbara fakta utvisar att sekten inte åstundar att lösa motsättningarna inom Den Egna Ideologin medelst intellektuella argument utan att sekten brukar antagonistisk strid som lösningsmedel. Därvid kan vi se ett groteskt fenomen uppstå, nämligen hur Fienden tacklas med varsamma verbala argument medan "revisionisterna" tilltalas som genom en megafon eller rentav utsätts för en energisk klappjakt som borde ha riktats mot Fienden och inte mot de i grunden Den Egna Ideologin hängivna. Vi känner till hur Stalin löste meningsmotsättningar inom det kommunistiska partiet i Sovjetunionen: han lät arkebusera kommunister i stället för att tala dem till rätta. Samtidigt kunde han leende ingå nonaggressionspakt med Adolf Hitler, Fiendens galjonsfigur.
När man betänker att KFML är en stalinistisk organisation blir det alltså mindre svårförståeligt att motsättningarna inom KFML blev antagonistiska och urartade till likvidationshysteri.

II.

Rebellrörelsens slutskede chockade den övriga vänstern. Att en kommunistisk grupp kunde utveckla en så extrem självplågarpraktik kom som en fullständig överraskning, även om tendenserna varit synliga under offentliga massmöten. Det är svårt att spekulera över vad som hade hänt ifall rebellrörelsen inte brutit samman, men det troligaste är att den terror som bedrevs inom gruppen skulle ha riktats mot företeelser utanför den. För att hålla ihop organisationen skulle alltså rebellerna ha tvingats slå mot inte bara förhatliga socialistkonkurrenter utan även icke-socialistiska institutioner som polismakten eller enskilda ledande kapitalister. Därmed hade vägen legat öppen mot ren och skär vulgäranarkism med allvarliga sabotage och politiska mord. Godard pekar i sin framsynta film "Kinesiskan" på en sådan konsekvens.
KFML, Clarté och Vietnamrörelsen insåg att den direkta orsaken till att rödgardister över huvud taget figurerat i den svenska kommunistiska verksamheten var de grundläggande felaktigheter som förekom inom deras egna led. Rebellrörelsen var en historisk nödvändighet, eftersom det existerade - och än idag existerar - en strikt byråkrati inom KFML och eftersom Vietnamrörelsens målsättning faktiskt bestämdes (och i ännu högre grad i dag bestäms) av KFML:s ledande auktoriteter. Det stod också klart för samtliga att rebellrörelsen inte introducerade spontanism och moralism i de berörda organisationerna utan att tvärtom spontanismen och moralismen var förutsättningarna för rebellrörelsens uppkomst och utveckling. Det råder ingen tvekan om att Vietnamrörelsen exempelvis fungerade som en Regis Debray-inspirerad organisation där den militanta medvetenheten tänktes växa fram ur den spontana kampen mot polisen och där den till allmänheten riktade propagandan ständigt tog moralistiska former, dvs. en moralisk indignation över de amerikanska bestarnas illdåd fick ersätta en rationell analys av krigets karaktär. Den sortens moralism har bidragit till att majoriteten av Sveriges befolkning önskar "FRED I VIETNAM" men inte "FNL:s SEGER I VIETNAM". Att nästan var och varannan borgare och reaktionär ogillar USA:s krigföring i Sydostasien uppfattas av Vietnamrörelsens ledare som ett tecken på rörelsens starka genomslagskraft bland allmänheten, vilket är ett monumentalt självbedägeri. Eftersom de amerikanska trupperna helt uppenbart kommer att förlora kriget är det ju inget konstigt i att alla möjliga anti-socialister önskar att kriget upphör med det snaraste. Denna allmänna önskan om "fred i Vietnam", som alltså finns även hos högerpolitiker, tolkas av Vietnamrörelsens aktivister som om rörelsen spelat en enorm opinionsskapande roll. Det finns personer i rörelsens ledning som hävdar att befolkningsmajoriteten radikaliserats så pass att den faktiskt stöder en hundraprocentig militär seger för FNL! Den illusionen överger inte Vietnamrörelsens aktivister förrän en grymt avslöjande folkomröstning kommer till stånd. Ännu idag hyser således Vietnamrörelsen, dvs. dess bakomliggande styresmän i KFML, den grovt felaktiga uppfattningen att moralisk indignation och socialistisk medvetenhet går hand i hand. Det var denna vidunderliga felaktighet som rebellerna bl.a. vände sig mot när de påbörjade sina attacker mot rörelsen. Att förvandla spontanism till medvetande och moralism till medvetande är fortfarande problemet för Vietnamrörelsen, KFML och Clarté.
Men även om man inom dessa organisationer begrep att rebellverksamheten var en konsekvent och nödvändig kampanj, vägrade man att begå självkritik eller på ett rimligt sätt analysera bakgrunden. Under Clartés sommarläger 15-18 augusti 1968, dvs. en månad efter rebellernas sammanbrott, diskuterades för första gången vad som inträffat. Sammanfattningen löd:

OM ORSAKERNA TILL "REBELLRÖRELSEN".
Allmänt: "Rebellrörelsen" är inget unikt för Sverige. Liknande rörelser finns i många andra länder. Den gemensamma orsaken till dem är att söka i det revolutionära uppsving som nu äger rum i de kapitalistiska länderna och som än så länge mest omfattar den studerande ungdomen. Den revolutionära rörelsen tillförs då en mängd småborgerliga element och idéer. Den antiimperialistiska kampen har varit den dominerande. Kontakten med arbetarklassen har varit dålig.
I ett revolutionärt uppsving är det logiskt att det borgerliga inflytandet tar sig uttryck i "vänsteravvikelser" - de felaktiga idéerna måste kläs i vänsterfraser för att vinna gehör.
Då rörelsen hittills består framför allt av studerande ungdom är den också mycket sårbar för avvikelser av olika slag. De flesta har blivit socialister genom teoretiska studier och diskussioner och har inte genom sin sociala position upplevt sig som tvingade att kämpa för socialismen. Det är i mycket en personlig fråga. Kamperfarenheten begränsas ofta till teoretiska debatter och till den antiimperialistiska kampen. Kontakten med arbetarklassen och deltagande i dennas eller de studerandes klasskamp är fortfarande dålig. De intellektuellas klasskänsla är därför ännu outvecklad. Politiskt är de därför osäkra och mycket lättrörliga och kastar våldsamt mellan olika ståndpunkter.
Säkert upplever många intellektuella, när de skall agera politiskt bland arbetare, en besvikelse över att dessa inte sätts i rörelse så snabbt som man trott. Det småborgerliga föraktet mot arbetarna späds också på.
Man är här alldeles för otålig för att deltaga i den tålmodiga dagliga kampen för dagskraven och söka politisera den. Man inser inte kampens betydelse för att arbetarna (och studenterna) skall höja sin politiska medvetenhet. Vikten av att knyta an till deras egen erfarenhet och betydelsen av att kommunister får förtroende för sin politik och sig själva bland arbetarna (och de studerande). Man ser heller inte betydelsen av att utveckla den ekonomiska kampen i Sverige idag, där det nästan inte förekommer någon sådan överhuvudtaget. Bland de ledande likvidatorerna spelade säkert ren bekvämlighet in när det gällde deltagandet i massarbetet. Kravet på underordnande och disciplin har alltid varit de intellektuellas stora svaghet i den revolutionära rörelsen.
Subjektivismen, idealismen, självfostran, det mekaniska och odialektiska synsättet är också brister som i stor utsträckning kan förklaras utifrån att det framför allt rörde sig om borgerliga intellektuella.
Slutligen hade också de som deltog i den tid och möjlighet att ägna sig åt det. Man hade ofta inget förvärvsarbete, studerade, lånade pengar, levde hemma etc.

Denna "analys" har inget som helst förklaringsvärde, eftersom de anförda egenskaperna inte var speciellt utmärkande för rebellerna utan gällde - och gäller idag - de flesta medlemmar av den radikala vänstern. Författarna bakom "analysen" är själva "borgerliga element" som engagerats i de kapitalistiska ländernas revolutionära uppsving. Det är ledsamt att behöva konstatera att de senare analysförsök som KFML, Clarté och FNL-rörelsen presterat inte höjer sig över denna nivå.
När det gäller rebellernas fundamentala egenskap av intellektuella har rebellerna själva kommit längre i insikt om denna. I en "preliminär analys" som rebellen Kjell Pedersson författade strax efter sammanbrottet heter det:

Vi får inte bortse från den roll som vår förvirrade syn på oss själva som intellektuella spelade. Denna syn tog sig framför allt uttryck i att vi förnekade vår ställning i samhället. Våra idéer om de intellektuella och deras roll i revolutionen stod i uppenbar motsatsställning till verkligheten, men den slutsats vi drog av detta var att det var fel på verkligheten och inte på våra idéer. Visserligen resonerade vi inte på det sättet men konsekvensen av vårt handlande var detta. Konkret visade det sig i vårt tal om att förena oss med arbetarklassen och de misslyckade försök till detta som vi också gjorde. Denna önskan att förena sig med proletariatet har naturligtvis också en positiv sida, men för vår del bottnade denna önskan i första hand i att vi ville bli proletärer och i andra hand i att vi ville sprida marxismen-leninismen Mao Tse-tungs tänkande till arbetarklassen. I själva verket var detta ingenting annat än ett uttryck för idealism och metafysik. Detta framgår mycket klart av att vi i det ena fallet utgick från våra önskningar och inte från verkligheten, och i det andra fallet av att vi utgick från det faktum att vi var isolerade från arbetarklassen, och utan att analysera det historiska skeende i vilket vi konstaterat detta faktum drog vi våra slutsatser, som naturligtvis var felaktiga, och gick till aktion.
Ett annat exempel på vårt metafysiska betraktelsesätt var att vi inte gjorde någon distinktion mellan borgerliga och revolutionära intellektuella. Vad vi såg var skillnaden proletär-borgare och med borgare menade vi då alla som inte uppfyllde vår drömbild av proletären. En följd av detta blev en till sin yttersta gräns driven antiintellektualism som resulterade i att vi förkastade allt som hade med studier att göra. Visserligen läste vi Mao Tse-tung, framför allt då citatboken, men detta läsande utmynnade i en extrem form av självfostran eller snarare självfrälsning. Orsaken till detta var den individualistiska syn som medförde att vi konsekvent utgick från vår ställning som individer och inte från vår ställning som grupp i samhället. Från denna syn är steget inte långt till självfrälsningen och det kom också i och med såna frågeställningar som "Hur ska jag göra för att tjäna folket? Vad ska jag göra för att bli proletär?" dök upp i våra hjärnor. Den riktiga frågeställningen "Vilken uppgift har vi som revolutionära intellektuella i revolutionen?" förvandlade vi helt enkelt till "Vad betyder revolutionen för mig?"

Appelianismen

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---