F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Efter sammanbrottet samlades de rebeller som hade psykiska möjligheter därtill i Clarté, vars verksamhet legat död sedan rebellerna "krossat" organisationen i början av maj. Den 7 september återupplivades Clarté på ett medlemsmöte, lett av Lars Axelsson - en av de rebeller som inte deltagit i cellverksamheten och därtill en av de vid sista "rättegången" närvarande personer som genom kritik mot "den ofelbare" Sarrion fick det välkomna sammanbrottet till stånd. Det var nu Gotfred Appel och hans teorier om den "mutade" arbetarklassen började studeras av Uppsalas f.d. rebeller.
Låt oss se på Appels teori, såsom den presenteras av honom själv i artikelserien "Två linjer" ur Kommunistisk Arbejdkreds tidskrift Kommunistisk Orientering. Appel skrev sin artikelserie som ett svar på KFML:s angrepp mot honom i förbundets organ Gnistan. Eftersom Appels teorier har en utomordentlig betydelse för föreliggande boks kommande slutsatser tillåter jag mig citera honom utförligt:

Vi har hävdat som vår uppfattning att inte bara en liten del av arbetarklassen utan att arbetarklassen som helhet lever väl under kapitalismen idag, och vi har hävdat som vår uppfattning att inte bara en mindre del av arbetarklassen utan arbetarklassen i vår värld som helhet idag måste beskrivas som en arbetararistokrati som är mutad av kapitalisterna med hjälp av superprofiter från utsugningen av mänsklighetens flertal i de tidigare och nuvarande koloniala, halvkoloniala och avhängiga länderna i Afrika, Asien och Latinamerika.
Vad menar vi när vi säger att "arbetarklassen som helhet lever väl under kapitalismen idag"? Kort sagt menar vi att arbetarklassen som helhet har tillräckligt med mat, har tak över huvudet, kläder på kroppen - att de inte svälter eller fryser - och att arbetarklassen som helhet inte behöver frukta att inte ha mat för dagen.
Så enkelt är det. Och det försöker GNISTAN heller inte bestrida. Men GNISTAN vill bestrida att det finns ett samband mellan denna situation och situationen i de undertryckta länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. Massor av statistik skulle kunna citeras som styrker vårt påstående. Borgerliga vetenskapsmän och skribenter av alla åsiktsriktningar är eniga om att en tredjedel av världens befolkning - med detta menar vi Europa och Nordamerika - äter upp två tredjedelar av världens mat och t.o.m. de bästa två tredjedelarna. Alla tycks vara på det klara med att den genomsnittliga livslängden i Lex. Danmark och Sverige är nästan dubbelt så hög som den i Indien och andra asiatiska staters. Det är ingen som förnekar att det är en skrämmande obalans mellan antalet läkare och sjukhus per innevånarie i vår värld och bland mänsklighetens flertal i de s.k. u-länderna.
GNISTAN förnekar inte dessa fakta, men vägrar ändock hårdnackat att dra de självklara slutsatserna från detta.
Vi behöver inte ens fortsätta. Vi behöver inte tala om bilar, sommarstugor, dyra hobbyleksaker, semesterresor, sjuklön, arbetslöshetsunderstöd. Vi kan nöja oss med att tala om mat, om barnadödlighet, om livslängd, sjukdom och svält.
- - -
750 miljoner vuxna människor i u-länderna kan varken läsa eller skriva. Hälften av barnen under skolåldern i dessa länder får så dålig näring att de får långvariga fysiska och mentala skador och dödligheten bland dem är 60 ggr större än bland danska och svenska barn.
Vem vågar sedan säga att arbetarklassen i vår värld inte lever väl under kapitalismen?

Appel redogör sedan för begreppen "utsugning" och "reallön", varvid han givetvis inte förnekar att arbetarna i den kapitalistiska världen producerar mervärde som hamnar i kapitalisternas fickor. En sådan "utsugning" försiggår i Sverige och Danmark, dvs. kapitalisten skaffar sig ett överskott eftersom han kan sälja de av arbetarna framställda varorna för mer pengar än han betalar arbetaren i lön. Det är den normala "utsugning" som sker i alla kapitalistiska länder. Men: arbetarens veckolön blir inte mindre av att kapitalisten tjänar på att köpa och använda hans arbetskraft. Själva termen "utsugning" är närmast löjeväckande att använda om den nordiska arbetarklassens situation. Utsugning associerar till en blodigels verksamhet, en plågsam och hård utarmning av arbetarna medan kapitalisterna roffar åt sig kolossala vinster. Kort sagt, utsugning betyder att man suger hälsa och must ur arbetaren. Utsugning är synonymt med utplundring, utarmning, att arbetaren blir fattigare och fattigare. Men så förhåller det sig ju inte i den svenska verkligheten. Varje svensk av under- eller medelklass vet, när han/hon tänker tillbaka på sin barndom, att faderns inkomst ökat stegvis och att det rentav finns besparingar eller små privata rikedomar i byrålådan därhemma. Genom att använda sig av termen "utsugning" ställer man sig på 1800-takspråkets nivå, ty den utsugning som förvisso förekommer i världen sker inte på våra breddgrader; den skedde på våra breddgrader. Med utsugning menade Lenin följande: "Arbetaren utarmas absolut, dvs. han blir direkt fattigare än tidigare, han tvingas att leva sämre, att äta sämre, att vara mer undernärd, till att bo i källarrum och vindskamrar. . ." Varenda människa kan se att denna absoluta utarmning inte har inträffat i den västerländska arbetarklassens ekonomiska situation med undantag för korta nedgångsperioder i samband med världskrigen. För att klara sig undan den uppenbara verkligheten hävdar därför KFML att "den absoluta utarmningen kommer till uttryck i ökad arbetsintensitet". Tvivelsutan förekommer en ökad arbetsintensitet i arbetsprocessen (dvs. större muskel- och nervkraft används), men denna negativa verklighet uppvägs mer än väl av kortare arbetstid, längre semester, bättre arbetsförhållanden, bättre hygien etc. Det väsentliga beviset för att arbetsintensiteten inte försämrat livsvillkoren för arbetaren är den ständigt ökande genomsnittliga livslängden. Man torde kunna hävda som ett obestridligt faktum att den absoluta utarmning som Lenin talade om inte försiggår i vår världsdel. Ska man då förklara Lenins definition som ett misstag? Nej, förklaringen är enligt Appel denna:

Den västliga kapitalismen har utsugit så stora profiter från kolonierna, halvkolonierna och de avhängiga länderna att det inte har varit nödvändigt för de europeiska kapitalisterna att pressa ned sina arbetares löner.
Det är detta som vi har menat med att arbetarklassen i vår värld idag är en mutad klass (vi upprepar att den samtidigt härmed också är en utsugen klass i den betydelsen att den producerar mervärde).

KFML hävdade i polemiken mot Appel och hävdar än idag att "den svenska arbetarklassen är idag mer utsugen än någonsin tidigare". Om det är så att växande kapitalistisk utsugning leder till att levnadsstandarden stiger, då kan man ju bara fromt önska att de indiska bönderna blir ännu mer utsugna! Ju mer man utsätts för KFML:s form av "utsugning" desto mer mat har man i skafferiet, desto flottare kläder bär man, desto modernare bostad bor man i och desto rymligare kylskåp får man råd med.

Denna form av "utsugning" gäller i de västeuropeiska fullt utvecklade kapitalistiska länderna. Men i de tidigare och nuvarande koloniala och halvkoloniala länderna i Asien, Afrika och Latinamerika gäller emellertid fortfarande lagen om den absoluta utarmningen. De har det sämre i Asien, Afrika och Latinamerika idag än de hade för 50 år sedan. Det går flera hemlösa på Calcuttas gator, nöden är större på Latinamerikas landsbygd.
Den svenska arbetarklassen utsugs mer än någonsin, säger GNISTAN, och så bör fallet vara även i Danmark. Och den svenska arbetarklassen har det bättre än någonsin, säger GNISTAN också, och detsamma gäller nog i Danmark.
Borde man då inte hjälpa Perus indianer, de 10 miljoner fattiga vita eller de indonesiska lantarbetarna till lite mer av denna "utsugning"? Det finns två möjliga slutsatser att dra av den faktiskt existerande situationen i vår värld idag: antingen har den kapitalistiska utsugningen sina otvivelaktiga fördelar för de utsugna, eller också har den våldsammaste utsugningen förlagts till andra delar av jorden, medan vi i vår värld allihop drar nytta av dessa frukter. Varför är detta så svårt att inse? Varför är detta så svårt när redan Engels talade om att den engelska arbetarklassen fick del av superprofiterna från kolonierna och gladeligt tog del av bytet från denna utplundring? Varför är detta så svårt att inse när redan Lenin talade om att de engelska kapitalisterna från Indien och andra kolonier hämtade hem en profit som var många gånger större än den profit som de kunde pressa ut ur sina egna arbetare?
Varför är detta så svårt att inse när samme Lenin uttryckligen sade att den europeiske proletären (inte ett litet skikt i toppen utan den europeiske proletären) delvis var i den situationen att det inte var hans arbete utan de miljoner utsugna i kolonierna som upprätthöll hela det kapitalistiska samhället?
Ja men, säger GNISTAN, arbetarna i Sverige (och i Danmark) har själva betalt välfärden. De har själva betalt arbetslöshetsunderstöden, de har själva betalt folkpensionen, de har själva betalt sin semester.
Nåväl, arbetarna betalar till sin arbetslöshetskassa, de betalar höga skatter, de betalar folkpensionsavgift o.s.v. Men var har de fått pengarna ifrån? Pengarna måste finnas i påsen innan de kan utkrävas. Arbetarna får endast sina pengar ifrån ett ställe: som pris på den vara, arbetskraften, som de säljer till kapitalisterna. Arbetarna äter sig mätta varje dag. De kan upprepa sin arbetsprestation från dag till dag och de kan sätta en ny generation arbetare till världen. Det innebär att de får sin arbetskrafts värde.
Arbetarna kan dessutom skaffa sig alltfler konsumtionsvaror - och de kan t.o.m. betala de skyhöga avgifterna och skatterna.
Det kan bara betyda en sak: att det pris de får för sin arbetskraft av sin arbetsgivare ligger över denna arbetskrafts värde. Någon annan förklaring är inte möjlig.
Lenin fastslog det enkla faktum att kapitalexporten från de imperialistiska länderna försvagade antagonismen mellan arbetsgivare och arbetare. Vad innebär detta? Det innebär att arbetsgivaren får råd att ge efter på sitt krav om att arbetaren endast skall betalas till sitt värde och inte ett öre därutöver. Det innebär att kapitalisterna betalar ett högre pris för arbetskraften än denna arbetskraft är värd. Och det innebär att profiten från kapitalexporten är orsak till detta.
Det innebär att när arbetsgivaren i den imperialistiska världen inte håller ned arbetskraftens pris i nivå med dess värde, beror detta på utplundringen av de koloniala och halvkoloniala länderna.
Något annat kan inte Lenins ord innebära.
ÄR DANMARK (OCH SVERIGE) MED I DENNA UTPLUNDRING?
GNISTAN är ohyggligt upprörd över att vi tillåter oss att påstå att det finns ett samband mellan den danska arbetarklassens ekonomiska situation och den danska kapitalismens andel i superprofiterna från den koloniala och neokoloniala utplundringen -och GNISTAN är särskilt rasande över att det finns förnuftiga svenskar som säger samma sak om förhållandena i Sverige. GNISTAN tar helt och hållet avstånd från denna ohyggliga beskyllning mot det svenska monopolkapitalet. Den svenska kapitalismen har enligt GNISTANS mening endast gjort sig skyldig till att utsuga de svenska arbetarna så hårt att fler och fler av dem nu har bil eller sommarstuga, kameror, frysboxar, tv och elektriska leksakståg. Ingen kan komma och säga om det svenska monopolkapitalet att det har utsugit de koloniala och de halvkoloniala folken.
Som "bevis" drar GNISTAN upp en rad statistiska uppgifter om hur många produktionsföretag det svenska monopolkapitalet idag äger i andra länder och var dessa ligger. Man kommer triumferande fram till resultatet att endast knappt 20 % av denna typ av företag ligger i de undertryckta länderna i Asien, Afrika, Latinamerika. Man konstaterar vidare att den övervägande delen av dessa företag har grundats efter andra världskriget och att pengarna till denna investering nog så vackert har exporterats från Sverige med Riksbankens tillåtelse.
Och var har då pengarna kommit ifrån? Ja, när de exporterats genom Riksbanken från Sverige, är det ju klart att de är hämtade ur svenska arbetares fickor.
(---) Hur uppstod kapitalismen i Sverige? Hur försiggick industrialiseringen i Sverige? Den baserades i mycket hög grad på lån från de kapitalistiska stormakterna - England, Tyskland. Och varifrån fick dessa stora kapitalistiska länder de pengar som de lånade ut? Det vet vi från Marx, från Engels, från Lenin: från kolonierna.
(---) Hur ligger det till med en sak som svensk export av järnmalm till den snabbt expanderande tyska industrin omkring sekelskiftet? Finns det något samband mellan den tyska industrins stora efterfrågan på svensk malm och den utsugning som ägde rum i de tyska kolonierna i Afrika, som bl.a. innebar total utplåning av hela afrikanska folkslag? (Sysslar inte den västtyska kapitalismen idag med neokolonial utsugning och köper den inte fortfarande svensk järnmalm?) GNISTAN skulle kanske undersöka dessa problem i stället för att behandla svenskt monopolkapital av år 1968 som om det inte hade någon förhistoria och som om det var helt isolerat i den kapitalistiska världen.
- - -
GNISTAN skriver om reformisterna:
"I början av detta århundrade påstod de att arbetarna inte var utsugna därför att de hade ytterkavaj eller överrock och gick med vit krage till söndags till skillnad från 1870- och 1880-talets proletärer som inte hade råd till någotdera. På 20- och 30-talet "vederlade" de utsugningen med hänvisning till att det börjat förekomma badrum även i de för arbetare nybyggda enrumslägenheterna och att arbetarna i allmänhet hade radio, cykel, 48-timmarsvecka och i många fall kolonistuga, vilket de inte haft under 1900-talets två första årtionden."
Det är karaktäristiskt för GNISTANS underliga sätt att behandla problemen att den inte för ett ögonblick försöker förneka att den här beskrivna höjningen av arbetarklassens faktiska materiella levnadsstandard är riktig.
Vi kan alltså med full rätt säga att GNISTAN och vi är eniga om att arbetarklassen i våra två länder har fått en höjd levnadsstandard sedan sekelskiftet.
Skillnaden mellan de av GNISTAN omtalade reformisterna och oss är den att reformisterna tog denna nya levnadsstandard som ett bevis på kapitalismens förträfflighet och förmåga att efterhand ge sina arbetare bättre förhållanden, medan vi tar den som ett uttryck för kapitalismens gräslighet - som ett uttryck för att kapitalismen i våra länder direkt och indirekt har utsugit och plundrat de koloniala länderna på det mest bestialiska och ohyggliga sätt och har låtit sina arbetare få en del av detta rov. Skillnaden mellan GNISTAN och oss är den att medan GNISTAN som enda orsak till arbetarklassens stigande levnadsstandard anför en våldsamt ökad utsugning av arbetarklassen, beskriver vi den som ett resultat av mutning.
När GNISTAN således hårdnackat förnekar varje samband mellan arbetarklassens stigande levnadsstandard och utsugningen av kolonierna, är det ett uttryck för en europeisk-chauvinistisk och en i realiteten rasistisk vägran att erkänna att den vita västeuropeiska "civilisationen" är uppbyggd på högar och åter högar av färgade människors liv. Det är i verkligheten ett uttryck för en feg och avtrubbad vägran att öppet erkänna att den vita västeuropeiske imperialismen - att vita människor - har härjat och bränt, mördat och skändat, rövat och plundrat i hela den övriga världen, för att själva skaffa sig en människovärdig tillvaro. Det är en renodlat opportunistisk vägran att öppet erkänna att den västeuropeiska arbetarklassen aldrig har fått obehagliga förnimmelser i magen av att äta av imperialisternas väldukade bord, som dignar av stöldgods.

Appel betonar starkt att "bara idioter och dogmatiska vanetänkare" kan förneka att den breda befolkningens levnadsstandard i Europa har stigit och att termen "våldsamt utsugen" om vår världs arbetarklass idag endast kan nyttjas av personer som glömt Mao Tse-tungs ord om att "man skall anpassa sina tankegångar efter de ändrade förhållandena". Det borde vara uppenbart för alla att kapitalismen genom sin neokolonialism använt de enorma profiterna till att (genom jordbrukets mekanisering) sänka arbetskraftens värde och samtidigt (genom hittills osedda reklamkampanjer) skapa helt nya konstlade behov hos den breda befolkningen. En explosionsartad produktionsutveckling har skett jämsides med en kolossal avsättning av s.k. varaktiga konsumtionsvaror. Det är under denna period som TV blivit vanligt i hemmen och kylskåp, frysboxar, bandspelare, smalfilmskameror etc. blivit var mans egendom. Tonåringarna har trätt fram som köpkraftiga konsumenter av speciella varor. Man har rentav börjat anlägga parkeringsplatser till elevernas bilar vid nybyggda gymnasier i Norden. Det är också under denna period som vi har Vietnamkriget, vilket betraktas med total passivitet av de breda arbetarmassorna i Västeuropa. Hamnarbetarna i London strejkar till fördel för en rasistisk, konservativ politik. Ordförande i de danska sjömännens förbund väljs till sin post emedan han som huvudfråga lanserat nödvändigheten att sparka ut de utländska sjömännen från Danmarks transoceana båtar. Arbetarklassen i våra länder idag är helt visst "utsugen", men den är inte fattig. Den önskar inte förändring, den önskar inte revolution, den önskar inte socialism!

Genom att vägra - helt medvetet vägra - att öppna ögonen för det faktum att orsaken till att den svenska arbetarklassen (precis som den danska) till stor del är borgerlig och till ännu större del låter sig ledas av borgerlighetens agenter skall sökas och bara kan finnas i vissa imperialistiska drag i utvecklingen, påtar sig GNISTAN den omarxistiska uppgiften att tala eller skriva arbetarna till förståelse för socialismens nödvändighet. GNISTAN glömmer att arbetarklassen måste ha praktisk, daglig erfarenhet av kapitalismens ohygglighet, att vi måste ha en kris, att vi måste ha förbittring, vrede och hat, som följd av en sådan kris, för att det skall bli möjligt att övertyga klassen om revolutionens nödvändighet.
- - -
En av orsakerna till att vi ännu inte har fått den socialistiska revolutionen står att finna i det faktum att den ekonomiska utvecklingen i vår del av världen har skapat en arbetarklass som är ur stånd att av egen kraft störta den kapitalistiska klassen från tronen. Hävstången i den socialistiska revolutionen i de fullt utvecklade kapitalistiska länderna i Västeuropa skall ännu inte användas i dessa länder själva - den skall användas i de tidigare och nuvarande koloniala, halvkoloniala och avhängiga länderna.

Appel använder som hjälpmedel för sitt resonemang Marx' briljanta analys av den irländska frågan och dess betydelse för den engelska arbetarklassens frigörelse. Ur Marx' brev till Meyer och Vogt (9.4.1870) citeras bl.a. följande passager:

"Efter att ha sysselsatt mig med den irländska frågan i många år har jag kommit till den slutsatsen att det avgörande slaget mot de engelska härskande klasserna (och det kommer att bli avgörande för arbetarrörelsen över hela världen) inte kan riktas i England utan bara på Irland.
- - -
Och viktigast av allt! Varenda industri- och handelscentrum i England har nu en arbetarklass som är uppdelad i två fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. Den engelske arbetaren i allmänhet hatar den irländske arbetaren som en konkurrent som sänker hans levnadsstandard. I jämförelse med den irländske arbetaren känner han sig som medlem av den härskande nationen och gör sig därmed till redskap för sitt lands aristokrater och kapitalister mot Irland, varvid han stärker deras dominans över honom själv. Han hyser religiösa, sociala och nationella fördomar mot den irländske arbetaren. Hans inställning till honom är i stort sett densamma som de "fattiga vitas" inställning till "niggrerna" i de f.d. slavstaterna i USA. Irländarna betalar honom tillbaka med samma mynt. Han ser i den engelske arbetaren på en gång en medskyldig och ett enfaldigt redskap för den engelska regeringen på Irland.
Denna antagonism hålles på konstgjord väg vid liv och förstärkes av pressen, predikstolen, veckopressen, kort sagt av alla de medel som står till den härskande klassens förfogande. Denna antagonism är hemligheten bakom den engelska arbetarklassens vanmakt, trots dess organisation. Det är den hemlighet med vars hjälp den kapitalistiska klassen upprätthåller sin makt. Och denna klass är helt på det klara med detta.
- - -
Och för Centralrådet i London är det en särskild uppgift att väcka en medvetenhet hos de engelska arbetarna om att för dem är Irlands nationella frigörelse inte en fråga om abstrakt rättvisa eller humanistiska stämningar, utan den första förutsättningen för deras egen sociala frigörelse."

Appel hävdar i likhet med Lenin att Marx' hållning i den irländska frågan bör vara riktmärke för de förtryckande nationernas proletariat när det betänker den nödvändiga solidariteten med nationella rörelser. Men istället för att exempelvis upplysa de svenska arbetarna om att deras deltagande i Cabora Bassa-projektet innebär att svika de undertryckta nationernas frigörelsekamp, går KFML ut med kravet på 36 timmars arbetsvecka för Sveriges arbetare. KFML föreställer sig att arbetarna därmed kommer att inse att KFML är deras sanna vänner och att ett så starkt förtroende kommer att vinnas bland arbetarna att dessa i fortsättningen ska lyssna på KFML när socialismens nödvändighet predikas. Appel ironiserar:

Det framgår dessvärre inte av handlingsprogrammet eller av GNISTANs artiklar när arbetarna, tack vare denna insats från KFML:s sida, kommer att bli övertygade om socialismens nödvändighet och genomföra den proletära revolutionen. Kanske kommer det att hända redan medan de under KFML:s ledning modigt kämpar för 36 timmars arbetsvecka (som samma KFML har talat om för dem att de kan skaffa sig under kapitalismen). Kanske kommer de att bli helt övertygade om den brådskande nödvändigheten att gripa till vapen för att störta kapitalistklassen först när denna klass och dess samhälle tillåtit dem att få 36 timmars arbetsvecka - naturligtvis med full löneutjämning.
Det är under alla omständigheter - och det är det enda som med säkerhet kan sägas - ett revisionistiskt och ekonomistiskt struntprat.

Vad Appel vill utsäga, även om han inte gör det i klartext, är att socialdemokratin i Sverige kommer att genomföra alla reformer som är möjliga inom det kapitalistiska systemet - därför att dessa reformer gynnar systemet, tillförsäkrar systemet en längre existens. Att kräva 36 timmars arbetsvecka är lika litet meningsfullt som att kräva 28 eller rentav 10 timmars arbetsvecka. 36 timmars arbetsvecka kommer att kunna genomdrivas inom det rådande systemet, därför att utsugningen av den fattiga delen av världen ökar. Och den utsugningen ökar bl.a. därför att kravet på 36 timmars arbetsvecka för världens överklass ställs. Det ligger i kapitalismens intresse att hålla "de sina", dvs. bundsförvanterna inom arbetarklassen, lugna genom eftergifter (= reformer). Ja, arbetarna behöver inte ens kämpa för förkortad arbetstid! Eftergifterna görs oavsett om de krävs eller inte krävs av en militant fackförening. På så vis blir 36-timmars-parollen inte bara överflödig utan den rentav förstärker den orättvisa relationen mellan världens rika och fattiga delar. KFML har uppenbarligen glömt att revolutionen inte betyder en förbättring av det bestående samhället utan grundläggandet av ett nytt samhälle där privategendomen förintats och klasserna upphävts. Om man kämpar för att arbetarna ska få bättre lön och en säker existens bryter man deras revolutionära kraft, man gör deras situation så uthärdlig att deras lust att skapa ett nytt samhälle försvinner. Det är att ställa sig i borgerskapets tjänst, det är att passivisera arbetarna.
Appel går också till rätta med KFML:s säregna uppfattning att varje strejk inom det rådande systemet måste uppmuntras. Strejken är den heliga kon, oavsett vem som mjölkar den. Därför har ju också KFML uttalat sitt stöd för de välbetalda svenska lärarnas lönekamp och gjort detsamma när officerare i svenska armen krävt svindlande löner för sina improduktiva sysslor. Om bankdirektörerna skulle strejka hade de till sin förvåning upptäckt att KFML, förespråkare för "proletariatets ekonomiska kamp", uppmuntrat deras strejk för ofantliga löner.
Det är helt klart att KFML trots sina bedyranden att de baserar sin politik på Kinas Kommunistiska Partis "Förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje", dvs. det s.k. 25-punktsprogrammet från 1963, inte kunnat läsa innantill ur denna för all dagens kommunistiska verksamhet fundamentala text. I texten heter det: "DET ÄR OMÖJLIGT FÖR ARBETARKLASSEN I DE EUROPEISKA OCH AMERIKANSKA KAPITALISTISKA LÄNDERNA ATT BEFRIA SIG, DÄREST DEN INTE ENAS MED DE UNDERTRYCKTA NATIONERNA OCH UTAN ATT DESSA NATIONER BEFRIAS." Det verkar som om KFML:s ledande teoretiker inte vill erkänna att Sverige hör till de kapitalistiska länderna. KFML insisterar på att den svenska arbetarklassen kan genomföra en socialistisk revolution innan den förenat sig med de undertryckta nationerna. I stället för att framhärda med en slik lokalchauvinistisk utopi borde KFML dra konsekvenserna av Lin Piaos viktiga yttrande i "Leve segern i folkkriget":

Då vi betraktar världen i dess helhet kan Nordamerika och Västeuropa kallas "världens städer" medan Asien, Afrika och Latinamerika utgör "världens landsbygd". Efter andra världskriget har den proletära revolutionära rörelsen av olika skäl temporärt bromsats upp i Nordamerikas och Västeuropas kapitalistiska länder, medan folkens revolutionära rörelser i Asien, Afrika och Latinamerika kraftigt växt. På visst sätt erbjuder den nuvarande världsrevolutionen en bild av inringning av städerna från landsbygden. Vid den slutliga analysen hänger världsrevolutionens hela sak på den revolutionära kamp som utkämpas av folken i Asien, Afrika och Latinamerika, vilka utgör den överväldigande majoriteten av världens befolkning.

Ett svenskt kommunistiskt partis uppgift måste vara att höja arbetarnas politiska medvetenhet, att förklara för dem att sötebrödsdagarna under imperialismens tidevarv beror på utplundringen av de undertryckta folken, att förklara för dem att de i snäv mening "onda tider" som kommer bör hälsas välkomna eftersom endast de kan skapa objektiva förutsättningar för socialismen och världsfreden, att bryta ner illusionerna om "demokrati" och "den fredliga vägen", att inpränta den våldsamma revolutionens nödvändighet, att oupphörligt bekämpa varje svenskt deltagande i den neokolonialistiska utsugningen, att agera för positivt stöd åt de avhängiga nationernas kamp. Detta handlingsprogram är oerhört viktigt att genomföra om man vill förhindra att arbetarklassen i vår del av världen gör gemensam sak med imperialismen mot de avhängiga ländernas frigörelsekamp, om man alltså vill bekämpa den evigt underskattade faran att arbetarna ställer sig på fascismens sida. Varje socialist måste ha i minnet att arbetarna utan att blinka gått ut i två världskrig som inte alls gynnade arbetarna utan endast de härskande klasserna. Om de undertryckta folken reser sig för att krossa imperialismen ligger det nära till hands att frukta att de imperialistiska ländernas arbetare ställer sig på fel sida för att försvara sina orättmätiga privilegier. Det måste ses som den primära uppgiften för varje europeisk kommunist att förhindral ett så vidrigt ställningstagande.
Appels teori kan således sammanfattas i tre påståenden: pro primo att utsugningen inte ökar i Sverige, emedan arbetskraftens värde minskar; pro secundo att vårt välstånd huvudsakligen grundas på utsugning av de fattiga länderna; pro tertio att den intensifierade utsugningen av de fattiga länderna ger kapitalisterna superprofiter, vilka kommer de svenska löntagarna till del i form av "mutor". Ur denna teori framväxer visionen om hur arbetarklassen fascistiseras i samma mån som deras välstånd ökar.
Man tvingas ge Appel rätt när han påpekar Sveriges roll som utsugare av de fattiga folken, eftersom det svenska kapitalets direkta transaktioner med de fattiga folken är många (och ökar alltmer i antal) och eftersom Sverige är en integrerad del av det västliga imperialistsystemet. Att fastställa kapitalrörelserna in och ut från Sverige är svårt, eftersom företagen har en stor arsenal finter och knep för att dölja sina transaktioner. I Berntson/Perssons skrift "U-hjälp och imperialism" kan man dock inhämta en hel del uppgifter, exempelvis dessa:

Riksbankens tillstånd för direkta investeringar under perioden 1960-65 uppgick till 2 764 miljoner kronor. Av detta belopp utgjordes knappt 30 % eller 813 miljoner kronor av investeringar i underutvecklade länder. Under samma tid betalades till Sverige från utlandet i form av räntor, utdelningar, provisioner, licensavgifter, royalties, patent m.m. inte mindre än 3 150 miljoner kronor.

Dessa siffror gäller alltså en period då svenska företag just börjat intressera sig för investeringar i u-länder. 1970 borde rimligtvis vinsterna vara avsevärt större, även om siffrorna är sekretessbelagda. Exemplen på de rika ländernas rovdrift i de fattiga länderna är talrika och behöver inte anföras. Det står klart för var och en som studerat handelsimperialismen att inte bara de aktiva kapitalisterna tjänar orimliga summor på att plundra de fattiga länderna. Eftersom vinsterna kommer hela västvärlden till del kan man påstå att även arbetarklassen i våra länder lever på de fattiga ländernas bekostnad. Att sedan gruvarbetarna i Kiruna eller hamnarbetarna i Göteborg inte känner sig mutade beror på att de inte förmår relatera sin standard till de undertryckta ländernas standard.
När man hävdar en sådan åsikt blir man omedelbart attackerad av KFML, som därvid pådyvlar motståndaren en "arbetarfientlig" attityd. Det var också vad som hände när KFML:s avdelning i Malmö tog intryck av Appels åsikter och började kritisera KFML:s förbundsledning för att den inte tillräckligt tänkt över "mutaspekten". Den 29 juni suspenderades Malmöavdelningen p.g.a. "förbundsfientligt handlande". Malmöavdelningen blev inte svar skyldig. I en resolution gick man till motangrepp och påvisade de allvarliga opportunistiska fel KFML begått i sin analys av klasskampen:

1. I analysen av klassmotsättningarna i det svenska samhället försummar KFML att uppmärksamma imperialismens parasitära karaktär. Man vägrar att erkänna att proletariatets karaktär i de imperialistiska länderna till följd av att arbetarklassen drar nytta av de imperialistiska extraprofiterna har en parasitär sida. Marx och Engels uppmärksammade uppkomsten och utvecklingen av denna sida hos det engelska proletariatet, Lenin uppmärksammade när han analyserade andra internationalens sammanbrott att grunden för opportunismens spridning inom arbetarklassen var just imperialismens parasitära karaktär, att imperialisterna kunde ge mutor åt arbetarklassen i hemländerna. Idag måste vi också uppmärksamma vilken speciell karaktär imperialismens parasitism ger åt arbetarklassen i de imperialistiska länderna. KFML:s påstående att arbetarklassen inte är mutad, utan i stället mera utsugen än någonsin är ren svindel. Uppenbarligen har inte KFML-ledarna förstått klassanalysens funktion. KFML:s utredningar om att den svenska arbetarklassen är mer utsugen än någonsin, dvs. att lönens andel av produktionen är mindre än någonsin, har nämligen inte med klassanalysen att göra. De har betydelse endast som verifikationer av marxismens grundbegrepp, klassanalysens utgångspunkt. De visar att den bestämmande klassmotsättningen fortfarande är motsättningen mellan kapitalister och proletärer. Däremot ger de inga kunskaper om respektive klassers och skikts ekonomiska läge och subjektiva tillstånd, vilka är de aspekter klassanalysen undersöker, med utgångspunkt från de ur produktionsförhållandena uppstående objektiva klassmotsättningarna. Mutaspekten, den parasitära sidan i arbetarklassens karaktär, är relevant endast genom sin inverkan på arbetarklassens levnadsförhållande och subjektiva tillstånd. Marx, Engels och Lenin tog upp mutaspekten just på grund av dess verkningar på det subjektiva planet. De föreställde sig aldrig att mutaspekten upphävde de objektiva klassmotsättningarna i det kapitalistiska samhället, lika litet som det förföll till att förneka de objektiva klassmotsättningarnas säregna uttryck på det subjektiva planet i olika tidsperioder i olika länder. De insåg också att endast om kommunisterna förstod att rätt bestämma dessa säregna uttryck för de objektiva klassmotsättningarna kunde de utforma en framgångsrik politik och föra revolutionen till seger.
KFML:s dogmatiska förnekande av mutaspekten är skadligt just därför att det omöjliggör utformandet av en framgångsrik politik. Endast om man erkänner att det är till följd av mutaspektens verkningar arbetararistokratin kunnat erövra den politiska dominansen inom arbetarklassen, kan man förstå kommunisternas uppgifter och ideologins roll i klasskampen. Endast om man förstår att reformisterna har framgång just därför att de bygger sin politik på arbetarklassens parasitära sida kan man utforma ett revolutionärt alternativ till reformismen. Endast om man erkänner mutaspekten kan man övervinna dess verkningar på det subjektiva planet, småborgerlig ideologi, reformism, chauvinism och snäv egoism. Om man förnekar mutaspekten leder detta automatiskt till att man förstärker den borgerliga ideologins inflytande.

Särskilt det andra stycket i texten är tungt vägande. Det verkar som om KFML med sin måttlösa överskattning av den svenske arbetarens själsliv inte insett att den svenske arbetaren röstar socialdemokratiskt därför att den socialdemokratiska blandekonomin förser arbetaren med bekvämligheter. Arbetaren röstar inte på Palme emedan det "inte finns något socialistiskt alternativ", han röstar på Palme därför att Palmes politik mutar honom med reformer. Om de svenska arbetarna ville ha en radikal socialism skulle de genast organisera sig i ett radikalt socialistiskt parti. Man är tvungen att se sanningen i vitögat: arbetarklassen är förborgerligad, passiviserad. Arbetarna i Sverige önskar inte socialism och kommer inte att önska socialism förrän de informeras om vad deras välstånd bygger på. Den informationen vill inte KFML ge åt arbetarna, därför att arbetarna då skulle gå bärsärkagång och kasta agitatorerna i gruset. Därmed, genom att räddhågset undvika alla påpekanden om varpå välståndet grundas, sällar sig KFML till den borgerliga ideologins konservatorer.
Poängen i KFML:s reformkrav "36 timmars arbetsvecka", "Slopa omsen", "Sänk skatterna", "Sänk priserna" och "Sänk hyrorna" påstås (av KFML) vara att dessa krav kommer att stöta på motstånd från socialdemokratin, varvid socialdemokraterna avslöjar sig som det beståendes förvaltare och därmed förlorar arbetarnas förtroende. Det är precis den linjen som SKP arbetade efter i många år. Men linjen misslyckades. SKP blev socialdemokratins blindtarm. Därför är det nödvändigt att ompröva reformkravens roll i det kommunistiska partiet. Malmö-"rebellerna" formulerar sig sålunda i sin resolution:

Det grundläggande felet i den gamla SKP-linjen förefaller oss vara att den bortser från att proletariatet kan organiseras för sina revolutionära uppgifter endast på grundval av det socialistiska medvetandet, i motsats till den reformistiska och ekonomiska spontaniteten. Allmänt sett gjorde SKP samma fel som de ryska ekonomisterna. Lenin visade i sin polemik mot ekonomisterna att dessa ville inskränka proletariatets politiska kamp till den ekonomiska kampen, kampen om priset på arbetskraften och villkoren för arbetskraftens försäljning. Detta ledde till att ekonomisternas politik - alla högtidligt deklarerade målsättningar till trots - blev en borgerlig politik som accepterade det kapitalistiska systemet. I polemiken mot ekonomisterna visade Lenin att ekonomisternas väsentligaste fel låg i deras missuppfattning av ideologins roll i klasskampen. Ekonomisterna gjorde knäfall för arbetarmassornas spontanitet, vilken oundvikligen leder till den ekonomiska och reformistiska politiken. Lenin visade att i stället var socialdemokraternas uppgift att bekämpa spontaniteten, dra arbetarrörelsen bort från spontaniteten genom att tillföra rörelsen den socialistiska ideologin.
- - -
Grundfelet i KFML:s politiska linje är dess bortseende från ideologins roll i klasskampen. Man tror att det socialistiska medvetandet spontant växer fram ur arbetarklassens kamp för dagskraven, i stället för ur kampen för en revolutionär politik grundad på den revolutionära teorin. Man tror att uppgiften är att vinna massornas förtroende för organisationen, inte för den revolutionära politiken.

Det säger sig självt att KFML skakades av "appelianernas" åsikter, ty man kan inte komma ifrån att Appels och Skåne-"rebellernas" kritik är mycket viktig. Det är därför ingenting underligt i att KFML satte in alla resurser mot den "arbetarfientliga" oppositionen. Här finns förklaringen till KFML:s sätt att angripa "Rebellrörelsen": att sammankoppla Appels teorier med rödgardisternas i Uppsala. Vad KFML strävar efter med denna felaktiga sammankoppling är att locka läsaren av deras dokumentsamling om rebellrörelsen att tro att Gotfred Appels teorier obönhörligen leder till religiös tortyr! Genom att från början slå ihop den skånska "appelianismen" med den upsaliensiska kulturrevolutionen vill man få den fåkunnige nybörjaren att inbilla sig att Uppsala/Sthlm-rebellernas cellverksamhet var en följd av Appels idéer. KFML kan genast slå ifrån sig denna anklagelse med att hänvisa till att inga bevis finns för att en sådan satanisk historieskrivning varit medveten. Nåväl, om inga hemliga protokoll finns tillgängliga som visar hur deras falska historieskrivning planlagts, så finns dock två uppenbara "indicier":
1. Under många samtal med nykomlingar i Vietnamrörelsen, dvs. sådana personer som inte var politiskt engagerade under rebelltiden, har jag på tal om Appel hört följande kommentar: "Nej, Appels teorier är inte bra; det vet man ju hur dom teorierna tar sig uttryck i praktiken - självplågeri, fanatism, psykiska störningar". Om man frågar nykomlingarna varifrån de dragit sådana slutsatser blir svaret: "Från KFML:s dokumentsamling om vänsteropportunismen!" Det är alltså tydligt att KFML:s historieskrivning om Rebellrörelsen tjänar syftet att korrelera rebellernas negativa äventyr i de isolerade cellerna med Appels åsikter.
2. Om då KFML förnekar att deras intention varit att "smutsa ner" Appels teorier genom att skildra rebellcellernas sista skede som en konsekvens av dem, så uppstår frågan: vilket annat syfte kan finnas med en sådan orättvis sammankoppling? Jo, ett enda syfte kan finnas utöver det påvisade, nämligen att göra historieskrivningen bekväm för sig - att alltså "av praktiska skäl" behandla rebellerna och Appel på samma gång. Om det är så att ren bekvämlighet legat bakom KFML:s historieskrivning kan man inte undvika att en smula skadeglatt påpeka att KFML som en grundläggande orsak till rebellrörelsens framväxt angivit bekvämlighet hos "vänsteravvikarna".
Appels resonemang är fortfarande en dödlig utmaning mot KFML. Därför hatar KFML alla personer som i något avseende anser att Appels tankar är värda att grunna på. Det går utmärkt för en f.d. högerpartist att söka inträde i KFML, men för en person som hyst eller hyser respekt för Appels teorier blir det kalla handen. En SÄPO-agent betraktas av KFML med mindre misstro än en "appelian". Man ser dagligen exempel på denna alldeles vanvettiga inställning hos KFML:s aktivister. Det är kanske elakt men ingalunda ogrundat att likna KFML vid en pensionerad major som roar sig med att bevaka sitt med utstuderad terapeutisk noggrannhet uppbyggda korthus. Så fort någon uppenbarar sig i dörren och försöker blåsa in lite syre i rummet, rusar majoren upp alldeles hysterisk och knuffar bort inkräktaren. Denne kan ju rasera korthuset! Det neurotiska fi11bakaui.sandet av kritik visar att KFML innerst inne vet att deras ideologiska system är instabilt, ett lätt hoprasande korthus. Man "skyddar" därför sina medlemmar från farliga intryck. Mot KFML kritiska synpunkter stämplas som "kontrarevolutionära idéer". Föreliggande bok kommer exempelvis att bannlysas och kallas allt från "fascistisk" till "trotskistisk" -det senare en bland KFML:are så avancerad svordom att den bara används om riktigt usla förrädare. Och därmed är vi framme vid det fenomen som Göran Therborn uppmärksammade redan i sin Zenitartikel (nr 12/69), nämligen: "Speciellt efter rebellrevolten våren 1968 har KFML också i allt högre grad börjat uppvisa den politiska sektens olika kännetecken. Motståndarna bemöts med ett våldsamt och uppjagat språkbruk, där skällsorden ersätter den distanserade analysen. En påvisad oförmåga att begripa och förklara sin egen position och roll, samt framförallt att se relativt på denna. Den därmed sammanhängande föreställningen att ha monopol på den revolutionära uppgiften. Kompensationen av sin egen litenhet med en ofta ohejdad voluntarism - 'vi kan bara vi vill'. Användningen av klassikerna till interna citatstrider (jfr Maos lilla röda) i stället för nödvändig analys. Upplevelsen att man är så pass övervakad att man måste ha hemliga kongresslokaler." Den mest skrämmande sidan av KFML:s nuvarande verksamhet är dess inre disciplin som urartat till orimliga överdrifter i flera fall. Det förhåller sig nämligen så att "den proletära klasståndpunktens moral" predikas ihärdigt i KFML:s grundcirkel, dvs. den studiecirkel där varje nybörjare uppfostras till riktig medlem genom att först tillgodogöra sig de fundamentala marxist-leninistiska sanningarna och sedan (!) applicera dessa sanningar på den svenska verkligheten. Den etik som predikas tar sig följande uttryck: "Ständigt och jämt, var vi än befinner oss, på arbetsplatsen, i skolan, på gator och torg eller i familjen, måste vår inställning vara ödmjuk"; "Ge exempel på hur du själv brustit i tillit och förtroende för folket"; "Ge exempel på hur du satt dina egna intressen framför andras eller hela rörelsens"; "Hur betraktar du dina arbetskamrater som ännu inte frigjort sig från den borgerliga ideologin?" (citat ur grundcirkelns avsnitt om Den Proletära Klasståndpunkten, s. 20-22). Denna etik är alltså vad KFML kallar "självkritik" och den är helt tydligt ett arv från rebellrörelsen. Dess konsekvenser för medlemmarna behöver väl inte poängteras: de styrs av en dunkel rädsla att "stå på fel sida" eller att tjäna klassfienden i stället för arbetarklassen. De är - vilket bestyrks av de dagliga iakttagelser jag kan göra - spända som fiolsträngar av oro för att göra bort sig bland kamraterna. En medlem som inte kommer till studiecirkeln p.g.a. sjukdom eller annat förhinder måste förbehållslöst redogöra för förhindrets art inför kamraterna. Om medlemmen svarar att "en privatsak" hindrat henne att medverka vid ett sammanträde utsätts hon för förnedrande kamratkritik. I ett av de många fall jag känner till fick en kvinnlig medlem veta att hennes frånvaro p.g.a. svår huvudvärk var en kontrarevolutionär handling, ty -som gruppledaren sade - "hur skulle det gå om alla hade huvudvärk när revolutionen kommer?"!
Självkritik av intimaste sort krävs av f.d. rebeller om de vill återinträda i KFML. Många av de rebeller som var med vid sammanbrottet har sökt sig tillbaka till den organisation de tidigare velat krossa. Ett flagrant exempel på vad "självkritik" innebär för KFML är Ingemar Blombergs långa Canossa-krypning, som finns publicerad i KFML:s dokumentsamling om "vänsteropportunismen". Blomberg bildade tillsammans med Sarrion och Ehn den styrande rebelltrojkan i Uppsala. Vi kan se Blombergs "självkritik" som ett bevis för att KFML deformerat själva innebörden av begreppet "självkritik" och förvandlat det till detsamma som självförnedring, slavisk underkastelse, högstämd bön om syndaförlåtelse:

Till
Kommunistiska förbundet, Uppsalaavdelningen. Kamrater!
Rebellrörelsens sammanbrott i somras, de negativa erfarenheter den givit och de marxist-leninistiska studier sammanbrottet gett upphov till, har för min del lett fram till en självkritisk omprövning av mitt handlande i rebellrörelsen. Jag vill delge avdelningen det resultat jag kommit till.
Jag inser nu att KFML hela tiden företrätt en riktig marxistleninistisk linje. Rebellrörelsen har varit en grov vänsteravvikelse från början till slut. Förbundsstyrelsens resolution 12-15 april är riktig (reservation på en punkt, se nedan). Rebellrörelsen har varit terroristisk, småborgerligt anarkistisk, arbetarfientlig och kontrarevolutionär. Den har skadat den revolutionära rörelsen i Sverige och vanhedrat marxismen-leninismen, Mao Tse-tungs tänkande, Kina, kulturrevolutionen och socialismen. Under förevändning att KFML, Clarté och FNL-kommittén var revisionistiska och kontrarevolutionära, tog rebellrörelsen som sin uppgift att krossa dessa organisationer. Då det nu står klart att dessa organisationer följt en riktig linje, står det klart att de åtgärder KFML vidtagit, däribland min egen uteslutning ur förbundet, för att skydda organisationen och bekämpa rebellrörelsen har varit helt korrekta och befogade.
Resterna av rebellrörelsen har nu reorganiserats, uppenbarligen under ideologiskt ledarskap av Mats Andersson i Malmö. Jag anser att denna reorganiserade rebellrörelse är en fortsättning av den tidigare rebellrörelsen. Den har slipat av de värsta vulgärdragen och har fått en klarare ideologisk-teoretisk utformning, men den bär inom sig drivkraften till samma utveckling som rebellrörelsen. Bl.a. har kardinalfelet, att göra motsättningar inom folket antagonistiska, inte korrigerats. I stället för att efter sammanbrottet göra en total omprövning, erkänna de fel som begåtts och göra allvarlig självkritik, har den restaurerade rebellrörelsen som första åtgärd haft fräckheten att programmatiskt fastslå och offentliggöra att KFML är dess huvudfiende, som skall "sprängas", att KFML är en högeropportunistisk sekt. Detta visar att den restaurerade rebellrörelsen framhärdar i sin vänsteravvikelse och sin kamp mot de revolutionära organisationerna.
Att "vänstern" nu lika litet som tidigare har något med kommunism att göra framgår klart av KFML:s f.d. Malmöavdelnings resolution. Det görs här gällande att Komintern under Stalins ledning inte genomfört Lenins politik. Eller som Hans Isaksson yttrade i Uppsala för en månad sedan: "för oss gäller det inte att ta avstånd bara från den moderna opportunismen, utan även att avgränsa oss historiskt gentemot SKP och Komintern". Följdriktigt kan man från Malmölinjen uppfatta en historisk kontinuitet tillbaka till den vänsteropportunism som Komintern under Lenins och Stalins ledning bekämpade. Detta gäller bl.a. frågan om arbete i fackföreningar, kampen för dagskraven, förhållandet mellan arbetarklassen och dess allierade (småbourgeoisin). Malmölinjens åsikter om arbetarklassens mutning eller utsugning strider också mot Lenins och Stalins åsikter, strider mot imperialismens grundlag. Genom att godta Lenin, men förkasta Stalin företräder "vänstern" samma slags marxism som den Therbornska nyvänstern som accepterar Marx men förkastar Lenin. Den restaurerade rebellrörelsen företräder en modern form av trotskism.
De fel jag hittills funnit i rebellrörelsen hänför sig till följande. Underlåtenhet att skilja på motsättningar inom folket och motsättningar mellan oss och fienden. Felaktiga metoder att lösa motsättningar inom folket, överdriven kamp och skoningslösa slag, felaktiga kritikformer. Detta fel, liksom andra i rebellrörelsen, går tillbaka till behandlingen av FS beslut om kandidatur.
Vi utgick faktiskt inte från en önskan om enhet utan behandlade en motsättning inom folket som en antagonistisk motsättning. Bosse och Bernt hade uppenbarligen en önskan att rätta till de oklarheter som rådde kring FS behandling av denna fråga och lösa den motsättning som uppstått, så att motsättningar inte skulle ackumuleras och bli antagonistiska. Felaktigt betraktade jag ett sådant erbjudande med misstänksamhet, som smicker och värvning. I stället för att bekämpa Franciscos ända från början medvetna (det har han senare sagt) splittringspolitik och angrepp på ledande kamrater, kom jag alltmer att binda mig vid honom. Min delaktighet i behandlingen av Bernt och den kampanj som riktades mot honom vid uteslutningen ur styrelsen är helt enkelt skamlig. Det var ett grovt okamratligt uppträdande och en felaktig kaderpolitik. Tillväxten av felaktigheter att lösa motsättningar inom folket skedde kontinuerligt och var en av orsakerna till rörelsens sammanbrott. Händelseförloppet är ju känt.
Vårt dogmatiska och mekaniska överförande av kulturrevolutionen till svenska förhållanden strider direkt mot Mao Tse-tungs direktiv att kulturrevolutionen är en revolution under socialistiska förhållanden. överhuvudtaget en missuppfattning av världsrevolutionens karaktär som vi uppfattade som en revolution utan gränser.
En avgörande missuppfattning av den moderna revisionismen och kampen mot denna. Vi såg inte de kinesiska kamraternas kamp mot Kinas Chrustjof som en integrerad del av den internationella kampen mot den moderna revisionismen. Vi ansåg att kampen mot Liu Sjao-tsji hade en "internationell karaktär" och representerade en ny fas i kampen mot den moderna revisionismen. Detta fel parat med felet att göra motsättningar inom folket antagonistiska gjorde att vi betraktade Liu-revisionismen som en internationell konspiration. Detta ledde till att vi felaktigt satte likhetstecken mellan Liu Sjao-tsji och förbundsledningen. Likhetstecken ska rätteligen stå mellan Chrustjof, Liu Sjao-tsji och revisionismen i SKP-VPK. KKP och KFML står på samma sida i kampen mot den moderna revisionismen. Ledande kamrater i KFML har bekämpat denna revisionism tillsammans med KKP i flera år innan förbundets bildande. Det var en grov felaktighet av oss att inte ta detta i beaktande.
En dogmatisk och mekanisk tillämpning av Mao Tse-tungs tänkande och Lin Piaos verk. En fanatisk entusiasm fick ersätta all eftertanke, kritisk analys och alla krav på undersökningar. Vi visade oss inte ett dugg kunna tillämpa marxismen-leninismens metod att göra analyser och undersökningar. Citatboken användes till recitativläsning. Överdrivna kampformer hindrade all vettig diskussion. Slutligen utvecklades en extrem antiintellektualism. Detta slags fel jämte oförmågan att lösa motsättningar inom folket tillväxte hela tiden i etapper och ledde slutligen fram till häxprocesserna och rörelsens sprängning. En skrikande motsättning mellan teori och praktik. Ju mer vi läste citaten om masslinjen desto mer isolerade vi oss i en sekt. Ju mer vi exempelvis läste citatet "Kommunister måste alltid se på orsakerna och skälen till allt, bruka sina huvuden och noga tänka över huruvida det det rör sig om svarar mot verkligheten och är väl grundat. De bör på inga villkor följa blint och på intet vis uppmuntra slaviskhet", desto mer blev vår praktik ett förnekande av detta citat. På detta sätt har vi allvarligt förbrutit oss mot och diskrediterat Mao Tse-tungs tänkande.
Godtycke har präglat vårt användande av citatboken. Det var vi i rebellrörelsen och inte KFML som använt Mao Tse-tungs tänkande för våra egna syften och på sådant sätt att vi bekämpat Mao Tse-tungs tänkande. Subjektivism och idealism. Förväxling av egen (inbillad) medvetenhet och massornas medvetenhet och beredskap att acceptera en revolutionär politik. Detta tog sig bl.a. uttryck i ett nedvärderande av den ekonomiska kampen för dagskraven och ett överbetonande av det (abstrakt) ideologiska arbetet.
Slaviskhet och personkult kännetecknade rebellrörelsen. Personligen tror jag inte att jag någon gång intagit en så slavisk inställning till någon som till Francisco Sarrion. Okritiskt och utan eftertanke har jag följt honom i det mesta. Först efter sammanbrottet har jag gradvis och slutgiltigt förstått att han varit en på sitt sätt skicklig sol-och-vårare, en lögnare, maktsugen rampljusegoist och fuskare. Denna slaviskhet är naturligtvis av borgerligt ursprung.
Mot denna slaviskhet svarar ett småborgerligt bekämpande av auktoriteter. Parollen "ned med falska auktoriteter" användes för att bekämpa ledande kamrater inom KFML, Clarté och Vietnamrörelsen som Nils Holmberg, Bo Gustafsson, Bernt Westerberg och Sköld Peter Matthis. Jag förstår nu att dessa kamrater är proletära och inte borgerliga auktoriteter.
En extrem självfostran. Vår teori och praktik blev att individen måste befrias för att man ska kunna göra revolution och befria samhället. Detta är en anarkistisk och odialektisk och idealistisk teori. Den är både betingad av och orsak till den sekterism som kännetecknade rörelsen mer och mer.
Den politiska linjen. Teorin att den svenska arbetarklassen är "mutsugen", i första hand mutad och inte utsugen, strider mot vad Lenin och Komintern ansett, nämligen att endast en liten del av arbetararistokratin är mutad och att detta för den stora massan av arbetare betyder ett ökat förtryck. Till imperialismens väsen hör också en ökande utsugning av arbetarna även i de imperialistiska länderna. Den linje vi drev i rebellrörelsen att avstå från arbete i fackföreningar och kampen för dagskraven strider också mot Lenins och Kominterns linje att förbinda kampen för dagskraven med de långsiktiga revolutionära målen. Lenins polemik mot ekonomismen, som vi refererade till, gällde en ideologi som var uttalat reformistisk. KFML:s program i dessa frågor är principiellt riktigt och i överensstämmelse med Kominterns och KKP:s linje. Våra ståndpunkter om den antiimperialistiska kampen, huvudmotsättningen i världen och i Sverige var förvirrade och uppenbart felaktiga. KFML:s linje här är uttryck för en riktig analys och står i överensstämmelse med masslinjens krav. Konsekvenserna av vår politiska linje i rebellrörelsen blev sekterism, terrorism och isolering från massorna i stället för mobilisering av massorna. Rebellrörelsens politik gick inte ut på att föra det arbetande svenska folkets kamp mot monopolkapitalet. Vi kom att betrakta oss som en femte kolonn bakom fronten i de förtryckta folkens kamp i Asien, Afrika och Latinamerika. Den politiska linje rebellrörelsen förde var inte kommunistisk. Den ställde arbetarna i de imperialistiska länderna på fiendens sida, precis som fascismen vill göra. Den gav uttryck för ett aristokratiskt förakt för det arbetande folket. Som konsekvens skulle den väpnade terrorn ha blivit den primära kampmetoden om rörelsen fortsatt att utvecklas. Denna politiska linje vidhålles i princip av den restaurerade rebellrörelsen.
Att rebellrörelsen var utpräglat anarkistisk visas framför allt av de resultat den åstadkom. Medan "det entusiastiska" nedrivandet säkerligen förorsakat den revolutionära rörelsen svåra skador visades rebellrörelsens totala inkompetens och kvacksalveri när det gällde att bygga upp något konstruktivt under den andra halvan av rörelsens existens.
De organisatoriska avvikelserna präglas av anarkism och småborgerlig individualism. De utgör ett brott mot alla marxistleninistiska organisationsprinciper, förbundets stadgar och av avdelningen fattade beslut. Redan i mars bildades en fraktion bestående av Francisco Sarrion, mig och Kjell Ehn. Från fraktionens bildande kom partidisciplinen att ersättas av fraktionsdisciplin, ansvarighet inför avdelningen och förbundsstyrelsen ersattes av ansvar inför fraktionen och kamp gentemot förbundsstyrelsen och avdelningen. Vårt förhållande till avdelningen blev borgerligt byråkratiskt. I praktiken handlade vi därefter inte som förbundsmedlemmar och hade i praktiken redan brutit med förbundet. Någon gång i mars sammanträffade vi i Uppsala med Mats Andersson. Detta kan betraktas som ett utvidgat fraktionsmöte. Från sammanträffandet i Malmö i april kom kampen mot förbundet att föras offentligt på ett ohämmat sätt. Det markerar en öppen brytning med förbundet. En serie våldsamma angrepp på hela den revolutionära rörelsen sattes in. Det hela präglades av en ytterlig anarkism och antagonistisk inställning till motsättningar inom folket. Exempel på detta är de "revolutionära massmötena" i Malmö och Uppsala, uppträdena på Oktober, Kinesiska ambassaden och FNL-kontoret samt agerandet på Clartés och FNL-kommitténs möten. Till de grova avvikelserna vi begick hörde att vi offentligt förde ut meningsmotsättningar i förbundet och att vi propagerade en politisk linje som inte diskuterats i avdelningen. Bernt Westerbergs uteslutning ur styrelsen och Kjell Ehns inval strider mot den demokratiska centralismen, eftersom avdelningen har att tillsätta och avsätta medlemmar i styrelsen. Till de avgörande felaktigheter vi gjorde var vårt agerande i samband med AU:s sammanträffande med avdelningen. Genom vårt handlande gjorde vi motsättningarna i avdelningen oåterkalleligt antagonistiska.
Sammanfattningsvis kan sägas att rebellrörelsen varit en serie av grova småborgerliga vänsteravvikelser som skadat den revolutionära rörelsen. Detta gäller väl särskilt i Uppsala där de värsta stötarna sattes in, t.ex. slottsbacksmötet och cellvistelsen i somras. Jag är medveten om att min ställning som en av initiativtagarna och ledande personerna i denna rörelse medför ett särskilt ansvar. Mitt uppträdande har ofta varit okamratligt. Detta gäller särskilt mot ledande kamrater i förbundet som Bernt Westerberg, Bo Gustafsson och Nils Holmberg.
Hur kunde det komma sig att man hamnade i det träsk som rebellrörelsen utgjorde? Hur kunde det komma sig att man i oförstånd begått en serie direkt kontrarevolutionära handlingar, trots att man velat vara revolutionär?
Djupast sett måste orsaken vara att jag inte grundligt har tillägnat mig den proletära klasståndpunkten att tjäna folket och arbetarklassen, att den borgerliga klasståndpunkten, att tjäna sig själv och sätta sig själv först, fortfarande dominerar. En motsägelse föreligger här mellan å ena sidan en uttalad och allvarligt menad önskan att tjäna folket och arbetarklassen och å andra sidan min praktik som visar att min vägledande ideologi inte varit att tjäna folket utan mig själv. Det är denna motsägelse som måste lösas för att andra felaktigheter ska kunna korrigeras och upprepade allvarliga misstag undvikas i framtiden. Såväl klasståndpunkten som de konkreta misstagen måste korrigeras.
För min egen del gäller att jag kommer från en utpräglat småborgerlig familj, min far är en utkonkurrerad småföretagare. Denna borgerliga klassbakgrund förstärks av ställningen som student. Misslyckandet att lösa motsättningen mellan studier och politiskt arbete har lett till upprepade studieavbrott. I denna klassbakgrund bottnar den individualism, otålighet, desperation, fanatism, sekterism, felaktiga inställning till folket m.fl. borgerliga avvikelser som jag uppvisat i mitt handlande.
Bristande marxist-leninistisk skolning är en fundamental orsak. De studier jag bedrivit har varit skolastiska, skilda från praktiken. Därför har jag inte kunnat använda marxismen vid lösandet av praktiska problem, analyser och undersökningar.
Särskilt har jag brustit i att kunna behandla motsättningar inom folket och motsättningar mellan folket och fienden samt användandet av den dialektiska materialismen överhuvudtaget.
Som Lenin och Mao Tse-tung påvisar beror vänsteravvikelser på bristande erfarenhet. Detta gäller både mig personligen och rörelsen som sådan. Det huvudproblem vi stod inför i förbundet, skapandet av ett kommunistiskt parti, hade de flesta av oss ingen erfarenhet av. Genom den kamp som utvecklats har åtskilliga lärdomar kunnat dras, vissa frågeställningar och oklarheter som var en av utgångspunkterna för rebellrörelsen har lösts, t.ex. frågan om övergång från förbund till parti, urval av medlemmar. Genom den kamp som utvecklats har förbundet kommit ett steg närmare partibildning.
Det inflytande och den auktoritet som utövats av Francisco Sarrion p.g.a. hans kinavistelse spelade säkert en stor roll för händelseutvecklingen. Nu står det emellertid klart att han varit en falsk auktoritet. Den självkritik som framlagts ovan kan inte vara uttömmande. Jag kan inte heller påstå att jag kommit helt till klarhet om alla fel som begåtts. Det är emellertid så långt jag kan komma f.n. Rebellrörelsens negativa och svidande erfarenheter glöms inte så lätt. Jag tror den har gett en läxa som sitter. Dessa erfarenheter får ligga till grund för fortsatt korrigering. Rebellrörelsen har hos mig uppdagat så allvarliga avvikelser från marxismen-leninismen att korrigeringen nödvändigtvis kommer att ta lång tid. Korrigeringen kan inte ske utan en längre tids studier och praktiskt revolutionärt arbete och kamperfarenhet, däribland kamp mot den nu restaurerade rebellrörelsen. Korrigeringen kan inte heller ske i isolering. Därför behövs kamratlig hjälp och vägledning. Efter sommarens upplevelser och medvetenheten att ha bedrivit en kontrarevolutionär verksamhet har man naturligtvis fått bekämpa en tendens att misströsta och lägga ner vapnen. Nu är det i alla fall dags att handla enligt Mao Tse-tungs anvisning "att kasta av bagaget och sätta igång maskineriet". Den korrigering som har påbörjats kommer inte att ske utan kamp, motgångar och svårigheter. Det är emellertid mitt fasta beslut att misstagen skall korrigeras samt att de förluster i möjligaste mån gottgöras som mitt handlande har åsamkat den revolutionära rörelsen. Jag är ingalunda predestinerad att förbli kontrarevolutionär. Mao Tse-tungs tänkande är fortfarande ett mäktigt vapen att omvandla människors ideologi.
I förbundsstyrelsens resolution 12-15 april sägs att namngivna personer haft "en önskan att tjäna monopolkapitalet mot arbetarklassen". Jag varken vill eller kan undandra mig ansvar för mitt agerande som ledande person i rebellrörelsen. Jag vet också att monopolkapitalet objektivt tjänar på detta. Men jag vill för min del bestrida att jag haft en önskan om att tjäna monopolkapitalet mot arbetarklassen. Trots allt har jag en önskan om att tjäna folket och arbetarklassen och arbeta för en socialistisk revolution. Det finns ingen politisk neutralitet. Alla handlingar och yttranden har sin klasskaraktär. Då jag nu kommit till klarhet om de grova misstag jag gjort och att KFML står för en riktig marxist-leninistisk linje kommer jag i fortsättningen att stödja och stå lojal mot Kommunistiska förbundet och försvara dess politik mot angrepp både från "vänster" och höger. Jag skulle också vilja deltaga i avdelningens arbete och studieverksamhet under de former avdelningen anser lämpliga och på de villkor avdelningen fastställer. Däremot är jag medveten om att jag förverkat min rätt till medlemskap i förbundet tills dess min praktik visat att jag grundligt har korrigerat de begångna avvikelserna.

Uppsala den 4 okt. 1968
Med kamratlig hälsning
Ingemar Blomberg

Flera f.d. rebeller har presterat liknande syndabekännelser, som går ut på att ödmjukt konstatera hur bottenlöst kontrarevolutionär rebellrörelsen var och patetiskt fastslå hur proletärt riktig KFML:s officiella linje alltid har varit. Trots att dessa syndabekännare måste känna till att KFML:s beskrivning av rebellrörelsens förlopp och ideologi är behäftad med åtskilliga förvanskningar, så accepterar de förvanskningarna på det att de måtte bli delaktiga i KFML:s gemenskap. Som det heter i en bekant underkastelsepastisch önskar de bli "ett litet stolsben åt mor och far". Med en självutplåning som måste kallas religiös godkänner de att göra upprepad "självkritik" av ovan redovisad art och med scoutpliktens hurtighet alltid vara redo till allehanda göromål i rörelsens tjänst.

Hur gick det då till sist med rebeller och appelianer?
De sammangick ideologiskt under hösten 1968. Från Malmö började Mats Anderssons grupp utge "Kommunistisk Tidskrift", i vilken Gotfred Appels tankar spelade en stor roll. Uppsalas f.d. rebeller, dvs. de som inte önskade göra avbön till KFML utan ville dra fram de positiva slutsatserna av rebellrörelsen och fullfölja kampen mot förbundet, anslöt sig till Kommunistisk Tidskrifts teoretiska utgångspunkt. Den 26 oktober kom Appel själv till Uppsala och Stockholm där han höll ett föredrag betitlat "Om att önska socialismen". Däri konstaterade han att flertalet av den arbetande svenska befolkningen inte önskar socialismen så länge kapitalismen ger dem en dräglig tillvaro. Utifrån den ekonomiska basen förklarade han opportunismens tillfälliga seger inom arbetarrörelsen och poängterade sambandet mellan opportunismen och de förändrade klassförhållanden som uppstått genom de imperialistiska ländernas utplundring av de beroende länderna i tredje världen. Appels besök satte fart på studieverksamheten i Uppsala och Stockholm. Uppsaliensarna samlades under benämningen "Svarta Clarté" och presenterade under våren 1969 många artiklar i sitt föreningsmeddelande, vari "mutaspekten" och förhållandet välstånd-utplundring analyserades. Men medlemmarnas antal minskade. En efter en av de f.d. rebellerna hoppade av, antingen till KFML eller till allmänna studier i främst ämnet socialantropologi vid universitetet. I slutet av maj 1969 upplöstes "Svarta Clarté" när endast ett tiotal medlemmar kvarstod. Men före det hann de agera offentligt under Röd Front-demonstrationen i Stockholm, där de spred ett flygblad med titeln "Gnistan och präriebranden". Flygbladet var en artikel ur Appels danska tidskrift "Kommunistisk Orientering" och utgjorde en gycklande beskrivning av KFML:s självpåtagna roll som den gnista som ska tända den snustorra svenska arbetarprärien.
De skånska appelianernas tidskrift lades ner efter tredje numret. Sedan hösten 1969 kan man påstå att ingen appelianism längre finns i Sverige rent organisatoriskt. På smärre platser, såsom Ljungby och Trollhättan, förekom en viss Appel-propaganda inom Clartésektionerna ända fram till nyåret 1970 - men efter den tidpunkten är allt dött. Rebellerna och appelianerna finns inte längre organisatoriskt. De arbetar i dag individuellt inom olika grupper, bl.a. i Palestina-kommittén i Uppsala.
KFML kan alltså med viss rätt hävda att "rebellerna" (denna beteckning används även på appelianerna) likviderats. Allt borde vara frid och fröjd. Men allt är inte frid och fröjd. KFML har sugit upp många negativa sidor hos rebellrörelsen, dvs. den "rödgardistiska" rebellrörelsen, och kommer om inte alla tecken slår fel att drabbas av en ännu våldsammare rebellrörelse inom en snar framtid. Anledningen till det är att många medlemmar inom KFML börjat förstå att kampen mot Appels idéer förts på ett byråkratiskt sätt. Mats Andersson-gruppen i Skåne suspenderades utan att dess teorier diskuterades seriöst bland KFML:s medlemmar. "Svarta Clarté" i Uppsala uteslöts ur Clartéförbundet utan att de ideologiska meningsskiljaktigheterna penetrerades. Med blint hat "krossade" KFML appelianerna organisatoriskt, med lika blint hat som "rödgardisterna" våren 1968 attackerade KFML:s auktoriteter. Så länge KFML beter sig på detta vis mot allvarliga kritiska synpunkter kommer KFML aldrig att lyckas i sitt uppsåt att bygga ett avancerat kommunistiskt parti.
Låt oss antyda en slutlig skiss till en mera verklighetsnära analys av ett kommunistiskt partis uppgift i förtryckarnationer. Först måste man ställa sig frågan vilken social och ekonomisk bakgrund den västerländska radikala rörelsen har. En ytterst viktig bakgrundsfaktor är förändringen i den parasitära imperialismens ekonomi som ökat behovet av kvalificerad arbetskraft inom ickeproduktiva sektorer (handel, samfärdsel, privata och offentliga tjänster). Det är orsaken till "utbildningsexplosionen", som i sin tur orsakat ordentliga ändringar i de gamla utbildningsformerna. Den intellektuella arbetskraften massproduceras, vilket innebär att de intellektuellas ställning i samhället ändras. Studentsångens "ljusnande framtid" kommer allt mer att bli en mycket ordinär framtid. Samtidigt som arbetarklassens barn får en högre utbildning så "deklasseras" det stora småborgerliga befolkningsskikt som tidigare slussades in i en säker karriär som storfinansens administratörer. Det är knappast förvånansvärt att den mörkare framtiden för studentgrupperna väcker opposition. Denna opposition tar sig uttryck i en mångtydig och motsägelsefull antikapitalistisk ideologi, vilken historiskt sett liknar Romantiken under 1800-talets början; Romantiken var en intellektuell revolt mot den expanderande kapitalismen och bars upp av en småbourgeoisi med schizofren attityd gentemot utvecklingen. Vår tids studentrörelse bär också tvetydiga drag: dels influeras den av socialistiska revolutioner (Kina, Vietnam, Kuba) och grundas därför teoretiskt på Mao Tse-tungs och Lenins arbeten, dels inspireras den av anarkistiska handlingsutopiska ideal (Che Guevara, Bakurin). Till de senare kan klassas de särskilt bland USA:s och Västtysklands intellektuella uppskattade psykologiserande auktoriteterna Marcuse och "den alltför unge Marx", vilka givit rörelsen ett svårutrotat romantiskt inslag. Det är helt uppenbart att anarkosyndikalismen fått förnyad aktualitet under "det revolutionära uppsvinget" på kontinenten: Rudi Dutschke och Daniel Cohn-Bendit formulerade exempelvis sin målsättning som "anti-auktoritär" och beskrev "manipulationen av individen" och "de petrifierade maktstrukturerna" som de viktigaste fienderna i kampen. En betydande roll spelar även Régis Debrays s.k. foco-strategi, som framhäver det väpnade revolutionära avantgardet (gerillan) före partiet; avantgardet tänks skapa den revolutionära situation som saknas. Den strategin låg till grund för Che Guevaras bolivianska äventyr.
En väsentlig lärdom som studentrörelsen i de imperialistiska länderna gjort under senare tid är att arbetarklassen måste förenas med studentkampen. Särskilt i Frankrike har studenterna arbetat på att propagera bland arbetarna bakom de etablerade fackföreningarnas ryggar. Men försöken har misslyckats helt enkelt därför att någon djupgående ekonomisk kris inte drabbat den parasitära imperialismen, varför arbetarnas förtroende för imperialismen inte rubbats i grunden. I stort sett har arbetarklassens levnadsstandard fördubblats under efterkrigstiden. Därför misslyckades den stora franska majrevolten, trots att tio miljoner arbetare gick i strejk. Den semifascistiska de Gaulle-regimen lyckades snart isolera de progressiva marxistiska studenterna och arbetarna och därmed konsolidera etablissemanget. Man bör inte glömma det faktum att den franska majrevolten mest helhjärtat stöddes av ett "manschettproletariat", dvs. tjänstemännen vid museerna och teatrarna och laboratorierna och massmedia. Det visar att "det revolutionära uppsvinget" i västvärlden har ett annat klassinnehåll än vad somliga entusiaster vill hävda. Det är viktigt att samtidigt notera de reaktionära motrörelser som utlösts av den progressiva kampen. Inte minst i Sverige har den socialdemokratiska regeringen utnyttjat blottorna i den radikala rörelsen och i skydd av en egen "radikal" image (kritik mot Greklands fascistjunta, "självständigt" agerande mot USA etc.) flyttat fram imperialismens positioner.
Man kan således påstå att "det revolutionära uppsvinget" i imperialistländerna är en begränsad rörelse som omfattar vissa ungdoms- och intellektuella grupper i de stora städerna. "Uppsvinget" grundas ingalunda på någon ekonomisk eller social kris inom imperialismen, även om en viss stagnation kan iakttas efter den stora högkonjunkturen efter världskriget.
Denna åsikt anses av KFML "vederlagd" genom exempelvis gruvstrejken i Malmfälten och stuveriarbetarstrejken i Ådalen. Men dessa strejker är inga djupgående revolutionära tendenser. De riktar sig mot fackföreningsbyråkratin, mot hårda arbetsplatsförhållanden och dylikt. Dessa negativa saker ändras enkelt och smärtfritt av etablissemanget. Fackföreningarna blir "närdemokratiska" institutioner, arbetsmiljöerna förtrevligas etc. Givetvis kan man inte bortse från att strejkernas ideologiska innehåll delvis är progressivt och innehåller en viss kritik mot det kapitalistiska systemet. Men strejkideologin är inte antiimperialistisk, den uttalar sig inte för stöd åt de revolutionära folkens befrielsekamp. Det är tvärtom tydligt att det spontana uppsvinget i de intellektuellas kamp inte vunnit stöd hos arbetarmassorna. Därför har inte världsrevolutionens principiella förlopp ("från landsbygden mot städerna") ändrats. Det är galet att tolka upprorsstämningen bland västvärldens intellektuella som en definitiv tendens, som ett tecken på att det västerländska proletariatet har en ledande roll i världsrevolutionen. Om man inser att välståndet i de imperialistiska länderna betingas av eländet i de undertryckta länderna kan man inte bedriva propaganda för en folkomstörtning som påstås konfirmera välståndet. Det skulle nämligen innebära att folket efter sin revolution med all kraft bibehåller de globala produktionsförhållandena, att folket vägrar att avskaffa neokolonialismen. Att predika en demokratisering av en på utplundring vilande samhällsbildning blir liktydigt med att predika fascism. De ekonomiska grundvalarna för samhället måste klargöras. Stödet åt de undertryckta folkens frigörelsekamp måste sättas i främsta rummet. Det är en synnerligen allvarlig brist att en sådan paroll saknades under arbetardemonstrationerna i Frankrike maj 1968.
Låt oss inse detta en gång för alla: västerlandets väg till socialismen går ovillkorligen via våra staters nederlag i kampen mot de revolutionära folken i tredje världen. Som alla revoltförsök i västvärlden visat har de kapitalistiska staterna en mycket funktionsduglig självförsvarsmekanism som punkterar alla revolter. Vi är inte våra befriare. De undertryckta i våra vasallstater, de utplundrade, är våra befriare. Västerlandets system är ett oerhört skickligt konstruerat fängelse. Vi behöver hjälp utifrån för att bli fria, vi behöver de undertryckta massornas kanonkulor mot våra betongmurar.
Så ligger det till: våra stater måste lida nederlag. Därför är de västerländska kommunisternas viktigaste uppgift att på alla sätt stödja de undertryckta folkens kamp. Vi måste tålmodigt informera folket om varför de undertryckta folkens kamp är viktigare än vår egen. Vi måste - med risk att bli misshandlade till döds - attackera all nationalism, socialimperialism, chauvinism och allt rasistiskt högmod som florerar bland folket. Vi måste upplysa folket om att Sverige inte är något "bättre" imperialistland än USA. Det är minsann inte "defaitism" att gå ut med en sådan agitation. Det är tvärtom den modiga socialismens väg, en väg som inget "arbetarparti" -vare sig SAP, SKP eller KFML - hittills vågat beträda.

Efterord

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---