F  O  L  K  E  T    I    B  I  L  D  /  K  U  L  T  U  R  F  R  O  N  T
b    o    k      p    å      b    e    g    ä    r    a    n

Den historia som här berättas ligger långt tillbaka i tiden. Fastän våra liv nu länkats in i nya banor sitter smärtan fortfarande djupt kvar i minnet och i kroppen. En skilsmässa är alltid en katastrof med oöverblickbara följder, i synnerhet för den som överges. Man har blivit granskad under luppen och inte befunnits hålla måttet. Man dög inte. För att inte slås sönder och samman av förtvivlan förde jag under hela skilsmässo-processen ett slags loggbok där jag försökte analysera det skeende som jag var indragen i. Genom att skriva om det pågående förfallet trodde jag mig kunna bevara ett uns av min värdighet och min självrespekt, kanske gjorde jag det också. Jag skrev, men lät det stanna i skrivbordslådan.
För mig har skrivandet alltid varit förbundet med det liv jag levt. Det betyder inte att allt jag skrivit bär "sanningens" prägel. Tvärtom tillät jag mig trotsa den verklighet som trängde sig på genom att uppfinna en diktad verklighet över vilken jag hade kontroll. Därtill kommer att "sanningen" alltid är relativ. Jag har min "sanning" och du din. Men jag har åtminstone försökt vara min känsla trogen, återgivit min upplevelse av tillvaron som den drabbat mig. Detsamma gäller också den destruktiva process som här återges. Visst skulle jag ha önskat en större distans och måttfullhet i beskrivningen. Men vad skulle man ta sig till när marken rämnade under fötterna, kärleken svartnade till hat och livet höll på att kantra? För mig återstod att mitt under den pågående härdsmältan skriva mig ett försvar, att med ordens hjälp hålla mig kvar i livet till varje pris.
När jag nu i efterhand läser igenom mina gamla besvärjelser och förbannelser över det oundvikliga skeendet inser jag att jag inte skrivit en roman i traditionell bemärkelse, snarare då en sjukjournal eller psykisk dokumentär; en svartsjukans låga visa. De personer som uppträder i romanen är därför bokförda i min fantasi och inte i verkligheten. Dock inbillar jag mig att det i detta aktstycke finns ett känslotryck och en autenticitet som kan angå andra människor i en liknande situation. Ett ytterligare skäl för mig att publicera detta mänskliga tillkortakommande är att jag måste få denna upplevelse ur kroppen och ur mitt liv. Alltför länge har den blockerat mina uttrycksmöjligheter, hindrat det nya att bli till. Jag måste helt enkelt upparbeta detta avfall för att därmed kunna förpassa det till det förgångnas bergrum.

Författaren

Ett smakprov

1

Det är en av de första sommardagarna och balkongdörren står på glänt. Ute på Mälaren vitnar det av oräkneliga segel och armador av fritidsbåtar i olika storlekar puttrar eller ryter fram över de krusade vattenvidderna med sin stojande last av familjelycka. Det är en dag för bad, matsäckskorgar och loja rörelser i skuggan, men själva sitter vi kvar i vardagsrummet, lata och oföretagsamma med var sitt glas hallonsaft med isbitar i. Solen dundrar in genom fönstren och avslöjar obamhärtigt att också dammsugaren bestämt sig för en semestervecka.
Klockan är ett och vi är ensamma hemma. Johan, som är femton, befinner sig sedan två veckor hos sin pappa i England och Ylva, som är ett år äldre, sitter som vanligt på en hästrygg ute på Ljusterö.
Att rida är lycka för henne. Att få spränga fram i full galopp ute i det fria. Men också att få sköta om de fyrfota vännerna, rykta dem och borsta dem och göra rent i stallet. Tänk om hon kunde betrakta sitt eget rum som ett stall i stället! Någon värdig bostad för en häst är det förvisso inte men det är ju hennes ensak. Det finns de som inte skulle trivas vid mitt arbetsbord heller.
Vad Johan har för sig just nu vet jag inte. Han är inte precis någon brevskrivare och de korta meddelanden som ibland når oss från hans indiske pappa handlar mest om flygplanstider och praktiska arrangemang. Men jag vet att han har det bra. De långa pappasemestrarna brukar vara händelserika, vare sig de tillbringas i England eller på någon annan exotisk ort. Johans pappa, som utbildat sig vid juridiska fakulteten i Daar es Salam, har nämligen som specialitet att skriva grundlagar för nya stater. Hans senaste verksamhetsområde är nu förlagt till Mikronesien och ibland brukar Johan och jag studera kartan tillsammans och leta rätt på alla nya länder som pappa Ganga "gjort".
Men för en gångs skull är det bara jag och Ann. Vi har minst tre timmar på oss innan det är dags att hämta Linda, som är på födelsedagskalas hos Jenny, bästisen som fyller fem och som bor tvärs över vägen. I vår ålder är det ju mest barnen som går på kalas, utstyrda i finkläder och med små presenter i händerna. Som om de imiterade ett vuxenliv som de bara läst eller hört talas om. Själva går vi ju aldrig på sådana eftermiddagstillställningar. Men Linda älskar de här söndagsevenemangen som blivit på modet i vårt bostadsområde. Det är alltid noga med klädseln och till vår stora häpnad vill hon numera få hjälp med att tvätta och reda ut håret för att bli riktigt fin. Hon som bara för några månader sedan illtjöt om någon av oss antydde att en hårtvätt nog inte skulle vara så dumt. Men sedan söndagsfesterna började har hon helt ändrat stil. När hon för några timmar sedan var färdigklädd för festen såg hon ut som en älsklig illustration i en Elsa Beskow-bok.
För oss är det däremot en fest att ensamma få rå om varandra en stund och ägna oss åt sådant som vi sällan eller aldrig hinner med i vårt upptagna och almanacksstyrda vuxenliv: Prata om ditt och datt. Planera semestern. Slippa hitta på lekar åt Linda. Kanske rent av älska.
Vi sitter i den en gång vita Ikeasoffan, som vi under stånk och stön släpade hem förra våren och som jag mot alla odds faktiskt lyckades skruva ihop trots de komplicerade anvisningarna.
Ovanför TV:n sänder mitt ärvda Piranesitryck sitt mörka budskap: resterna av Hadrianus villa på Tivoli. Taket har störtat in och under valvet, som reser sig under en mörk och hotfull himmel, irrar några gestalter vilset omkring. Bredvid hänger en osignerad skiss av August Malmström föreställande en av pojkarna som åser slagsmålet på den berömda grindslantstavlan, en skiss skänkt till min farsfarsfar. Annars är det mest Anns troféer som pryder väggarna. Ett färgglatt etiopiskt tryck från hennes förhistoriska tid som biståndsarbetare i Afrika, en vackert snidad adventskalender i mörkt trä från Etiopien, några små oljor av Rune Bergström, en lokal storhet från Avesta.
Själv är Ann född i Skedbo, ett brukssamhälle bara ett par mil därifrån. Anns föräldrar drev ett litet glasmästeri på bruket. På fritiden deltog de i en konstcirkel som Rune Bergström ledde. Tavlan i vårt vardagsrum är ett minne från den livaktiga epoken och har sedan dess följt henne genom livet och nu hänger den här på väggen.
Så dras världen och tiden samman i vårt vardagsrum. Våra livs historia finns ackumulerade i dessa bilder på väggarna. När och var fick vi dem i vår ägo? Vilka budskap sänder de nu till varandra?
Glaset med isbitarna kyler behagligt i handen och det klirrar associationsrikt när jag för det till munnen. Så skönt att bara få sitta och slappa, utan dåligt samvete för outförda plikter. Också Ann ser ovanligt bekymmerslös ut. Den stränga rynkan mellan ögonbrynen finns där inte längre. Hon har en lös, ledig röd blus och blå jeans. Det kortklippta mörkbruna håret doftar nytvättat och ramar mjukt in hennes finskurna ansikte och får de grönskimrande ögonen att se onaturligt stora ut. Dessa outgrundliga ögon som jag förlorade mig i för länge, länge sedan och vars djup jag ännu inte kunnat loda. För det är ju i ögonen vi söker varandras innersta tankar. Som fanns själen gömd i de fina nästan osynliga åderstrimmorna.
Sedan den gången, för snart trettio år sedan, har vi båda sett in i andras ögon, varit delaktiga i andras liv, andras vanor. Men omständigheterna ville att vi skulle mötas på nytt med vardera två upplösta äktenskap bakom oss. Som genom ett under var det vi nu - äntligen.
Efter den första omtumlande nyförälskelsen hade vi båda trevat oss igenom alla år som livet berövat oss, gått på grund i varandra, huggit mot missförståndens och svartsjukans blindskär, men kommit loss igen. Nu, efter åtta år, flöt vi äntligen på fritt vatten tillsammans. Kanske hade vi, som det så vackert heter, mognat. Visserligen hade vi som sagt också hunnit med våra kriser och kransar.
Ett par år efter vårt stora återseende meddelade Ann en vanlig tisdagskväll att hon påföljande dag skulle företa en charterresa till Österrike. Hon skulle åka ensam, hyra en bil och vara för sig själv. Jag kommer exakt ihåg situationen när hon sa det. Vi hade just följt Johan och Ylva till Uppsalatåget eftersom Ganga var på Sverigebesök hos sin nya flickvän, som lovat ta emot dem på perrongen. Just som jag skulle svänga ut på Vasagatan säger Ann:
- Bli inte hysterisk nu men jag måste resa bort för mig själv en vecka. Planet går i morgon bitti.
Klart att jag blev hysterisk. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad som rörde sig i henne. Varför hade hon inte sagt något? Men så hade det för all del ofta varit mellan oss. Ann ruvade och bar på hemligheter som jag inte hade en aning om. På det sättet var vi varandras motsatser. Medan jag visade mina känslor öppet dolde hon sina. Själv kallade hon det att vara "amerikansk", men i själva verket tror jag att det var en yttring av den brukskultur som hon vuxit i. Inte heller hennes mamma visade sina känslor utan fogade sig efter vad pappa Harry tyckte och tänkte.
Hur som helst for Ann beslutsamt iväg på sin resa. Själv var jag utom mig av ångest och oro över vad hon skulle komma fram till eftersom jag inte ett ögonblick kunde tänka mig ett liv utan henne. Jag städade, dammsög och putsade fönstren för att göra våningen - eller var det mig själv jag tänkte på? - så trivsam som möjligt inför hennes hemkomst.
När dörrarna gled isär på Arlanda omfamnade jag henne och grät av ångest och lycka. Men Ann var precis som vanligt. Under bilfärden in till stan berättade hon kort och koncentrerat om sin resa. Den hade varit bra. Hon hade hunnit tänka igenom en hel del. Hon ville fortsätta vårt gemensamma liv.
En sten föll från mitt bröst. Det är klart att jag anade att allt inte stod rätt till. Men jag var för rädd för att fråga henne varför hon hade gett sig iväg så abrupt. Dessutom måste hon ha planerat resan långt i förväg eftersom hon uppenbarligen inte ville att jag skulle vara ensam med Ylva och Johan. De skulle för övrigt komma hem nästa dag. Men jag låtsades som om jag trodde henne och sög begärligt i mig hennes försäkran att livet nu skulle återgå till det normala igen.
Det gjorde det också, åtminstone skenbart. Tills det plötsligt stod klart för mig att hon inte hade varit alldeles ensam i den där hyrbilen.
Det blev en ny skräll när jag kom på det på det på tvivelaktiga sätt som alla hemliga förbindelser avslöjas på: jag tjuvläste ett brev som jag hittade i hennes handväska!
Men det där var länge sen nu och det var heller inte allvarligt menat enligt Ann. Tvärtom hade hon velat att jag skulle göra just det som jag hade gjort: tjuvläsa brevet och "avslöja" henne.
Det här hände för sex år sedan och det var den sista stora krisen. Sedan hade vi flyttat från våningen i stan ut hit till vår stora och bekväma våning i Gröndal. Molnen hade äntligen skingrats och vårt liv hade sakta men säkert stabiliserats. Också Johan och Ylva hade nu efter en del skärmytslingar förlikat sig med mig. Jag var inte längre ett hot och en rival om Ann utan en självklar del av deras vardag. Också Ganga erkände numera att jag fanns och det hade rent av uppstått en viss sympati mellan oss. Och sedan - som en gåva från himlen - blev Ann gravid med Linda, vårt kärleksbarn, som nu firade Jennys födelsedag tvärs över vägen.
Nog var livet värt en skål i hallonsaft!

Ann halvligger i soffan, de två översta knapparna i blusen har knäppt upp sig själva och jeansen stramar över den antydda upphöjningen mellan hennes ben. Jag känner den välbekanta värmen strömma till i kroppen. Älskade Ann. Jag vet ju precis hur du är. Mina händer har smekt och undersökt varje skrymsle av din kropp. Jag kan placera ut dina födelsemärken på rätt ställe genom dina kläder. Utan att röra vid dig känner jag din envisa lilla bula på högra skinkan när jag lyfter dig emot mig. Jag har räknat varje litet veck på dina läppar. Jag känner redan din tunga som tvinnar sig kring min. Älskade Ann.
Det är då hon säger:
- Jag vill skilja mig!
Bara det. Först hör jag ingenting. Förstår inte vad hon talar om. Vem är det som ska skilja sig? Inte kan hon väl mena att vi ska skiljas? Vad menar hon? Men en inre bandspelare i mig har registrerat varje bokstav i de ord hon just uttalat och jag ser dem målade i svarta bokstäver på den vita väggen framför mig. Anns röst har sagt att hon vill skilja sig från mig.
Jag ser länge på henne. Ingenting i hennes yttre tyder på att hon menar vad hon just sagt. Fortfarande halvligger hon lojt och avspänt på sin del av soffan. Knapparna i blusen är alltjämt uppknäppta. Hennes ansikte är precis lika levande och inbjudande som nyss. Men värmen som jag kände är borta.
Nu är det iskallt vatten som flyter i ådrorna. Jag fixerar en isbit i glaset och tänker att det är den som är det viktigaste i hela världen just nu. Ingenting annat än just dessa frusna vattendroppar, som sakta löses upp i det omgivande vattnet.
- Jag sa att jag vill skiljas!
Det är Anns röst igen. Jag blir torr i munnen. Det är sommar och vi sitter och dricker saft i vårt vardagsrum och ska snart gå och hämta Linda, som är på fest hos Jenny. Ann har visst sagt något och förväntar sig ett svar. Men jag känner mig plötsligt så trött, så intill döden trött. Tröttheten väller upp ur mig och ut i alla leder. Sova. Jag vill sova. Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så förbi av trötthet. Ann väntar på att jag ska säga något men först måste jag sova. Dessutom har jag redan glömt vad hon sa.
- Vi kan inte fortsätta så här. Det vet du också.
Nu är det piskrapp. Hon strimlar mig vaken. ANN HAR SAGT ATT HON VILL SKILJAS
- Men, men...
- Smit inte undan. Jag vill inte längre.
Hennes röst är flinthård. Befallningsrösten. Jag söker efter ord men hittar inga. Vad ska jag säga? Det är ju orimligt. Äntligen har vi hittat fram till ett liv tillsammans. Vi har varit gifta i åtta år. Vi har fått Linda, vårt kärleksbarn. Inte kan hon vilja slå sönder allt som vi byggt upp. Men revisorsrösten inom mig säger att det är precis vad hon vill.
- Men Ann, jag fattar det inte. Har det hänt något?
- Inget särskilt. Men jag vill inte leva med dig. Du kväver mig.
Kväver? Återigen vår urgamla konflikt som återkommit i ideliga repriser under de år vi varit gifta. Att jag flyter som tjockolja på hennes levande vatten. Att mina känslor förkväver hennes, att hon inte får andas egen luft.
Särskilt i början av vår tid tillsammans sa hon ofta att jag utplånade henne, att jag krävde att hon skulle underkasta sig. Jag försökte förstå vad hon menade. Jag försökte förminska mig. Medvetet undvek jag att säga emot henne om vi tyckte olika om någonting. Jag försökte lägga band på mina känslor. Jag ville att Ann skulle känna sig sedd av mig, att hon skulle få rymd omkring sig för att kunna växa.
Ändå är det lätt att missta sig på Ann. Utåt sett förefaller hon ju så välförankrad i sig själv, så säker och självmedveten. Det är hon som är den framgångsrika av oss, åtminstone socialt sätt. Medan jag frilansade mig fram som poet och kulturjournalist och tog olika vikariat där de erbjöds hade Ann en trygg och säker tjänst som kulturadministratör. Först som handläggare på Hammarsköldfonden och nu som politiskt sakkunnig på utbildningsdepartementet. Hon var någon som man lyssnade på och tog intryck av. Men den sociala framtoningen behöver ju inte ha något att göra med den egna existentiella upplevelsen.
- Dessutom har jag en annan. Igår när du var borta var jag hos honom hela natten.
Jag hör vad hon säger, men vägrar förstå vad hon säger. En smärta vrider sig sakta och glödhet upp genom hela min kropp, en föraning av en katastrof som kommer att förändra allting och kanske till och med ända mitt liv. Jag inser att någonting oerhört är på väg att ske, kanske har det redan skett utan att jag ännu vågar tillstå det för mig själv. Det Ann sagt löses sakta upp i mig och sprider sig som ett gift i hela min kropp. Jag sitter som förlamad, förmår inte säga ett ord.
Det känns som om vi båda just nu fotograferas, den sista bilden som finns kvar på vår gemensamma filmremsa. Ändå har ingenting till det yttre förändrats.
Genom fönstret skymtar jag segelbåtar och motorbåtar, overkliga farkoster på väg mot sommarnöjen och badstränder. Och här sitter jag och fryser. Är det sommar där ute? Sitter vi verkligen här i vår våning och dricker saft? Finns vi över huvud taget?
Jag ser på Ann för att förvissa mig om att det verkligen är hon som halvligger i soffan. Min Ann? Det är inte hon som ligger där. Det är bara någon som liknar henne. Det är en främmande kvinna som tagit hennes plats. Någon som jag inte känner och om vars liv jag ingenting vet. Vad har hon med mig att göra?
Jag vill att Ann ska komma. Jag längtar efter Ann, men hon är inte här. Det är viktigt att hon kommer för vi ska snart gå och hämta Linda, som firar Jennys födelsedag tvärs över vägen.

42

Det händer något med oss när en människa som vi hållt av dör. Döden är så definitiv, obönhörlig. Vi djupnar i vår ensamhet. Ofta fick vi aldrig sagt det vi helst av allt ville. För alltid kommer vi att bevara de outtalade orden inom oss. Den biologiska döden, även om den är förutsedd och väntad, drabbar oss ändå alltid med samma oförklarliga plötslighet. Den sänder signaler djupt ner i vårt undermedvetna. Kanske dör samtidigt någonting inom oss eftersom allt liv hör ihop och en länk i livskedjan brister.
Inför döden blir alla ansikten nakna. När människor tar farväl vid kistan lyser deras egen död genom ansiktshuden. Men de döda vi älskat dör aldrig inom oss. De finns kvar i våra tankar och drömmar. Ibland hör vi dem tala till oss, vi känner deras närvaro i rummet vi befinner oss i, vi kan ana oss till vad de skulle tycka och säga i konkreta situationer. De har flyttat in i våra egna liv. Deras själar lever men deras kroppar har gjort sig osynliga. Först när vi själva dör lämnar de döda oss i fred. Men då har vi redan flyttat in hos våra efterlevande.
Skilsmässodöden är på sätt och vis overkligare än den slutgiltiga. Den biologiska döden kan vi aldrig värja oss mot. Den drabbar oss vare sig vi vill eller inte. Men skilsmässodöden är en död mitt i livet. Till skillnad mot den biologiska döden hade den kanske kunnat gå att undvika. Om vi bara hade insett dess hotande fara i tid. Om vi bara hade lyssnat mer uppmärksamt på varandra, om vi bara inte hade utfört de sårande handlingarna.
Att sörja en människa som är död kan vara tungt. Men att sörja en människa som fortfarande lever men som gjort sig död mitt i livet är ännu tyngre. Nu är Ann död men ändå lever hon. Hon är till förväxling lik den hon var men är ändå en annan människa än den jag lärde känna och älska. Ann är nu en imitation av sig själv fast utan den del som tillhörde mig. När jag talar till henne förstår hon inte vad jag säger. Vårt ordlösa språk, där ögonkast och minspel kunde säga mer än tusen ord, är utraderat. Aldrig mer kommer vi att läsa varandras hemligheter i våra ansikten. Aldrig mer kommer vi att med ett enda ord eller antydning få den andra att förstå hela cykler av gemensamma upplevelser.
Ann är en annan.
Medan jag lever med ansiktet och mina tankar riktade mot det förflutna, mot det ohjälpligt förlorade, är Ann vänd mot framtiden. Nu gör hon sig beredd att gå in i en annan människa liksom hon en gång gick in i mig. Hon kommer att växa in i en annan människas förflutna. Lära känna hans drömmar och vanor. Sakta kommer minnet av mig att förblekna. Jag är redan ett gulnat fotografi i hennes album. Någon hon kände en gång men inte längre känner eller bryr sig om. Jag blir historia, årtal, händelser. Men den levande puls som band oss samman kommer att avstanna.
Däremot växer Jörgen in i henne. Det är hans händer och mun nu. Hans kön som får henne att öppna sig och vädja till hennes sin skyddslöshet. Om Ann var död, om hon inte längre fanns bland de levande, skulle jag fortfarande kunna leva i ett förbund med henne. Våra minnen skulle vara okränkbara. Detsamma om det var jag som var död och det var Ann som förvaltade dem. Vi skulle vara bärare av ett liv som fanns och som aldrig skulle kunna förfalskas eller förvrängas. Men nu är det bara jag som vårdar minnet av vår kärlek, den som inte längre finns för Ann och som kanske heller aldrig har funnits. Vem av oss är det då som nu reviderar vår historia? Är det jag som aldrig har förstått någonting av det liv vi levt tillsammans eller är det hon som nu ogiltigförklarar åtta år av vårt liv?
Hur kunde jag tro på en kärlek som förde ut Ann ur mitt liv? Hur är det möjligt att fortsätta att leva när allt som jag värdesatte högre än allt annat plötsligt är makulerat, destruerat? Om det bara var min egen föreställning om kärlek jag älskade - har jag då inte byggt hela mitt liv på en livslögn? Och om min förmåga till kärlek bara var drömmen om en kärlek men en total oförmåga att se den i vaket tillstånd - har jag då inte ogiltigförklarat mig själv?
På något sätt har jag har levt i och av hennes nåd. Nu vänder hon sitt ansikte från mig och jag känner hur jag mörknar och kallnar. Hon är tidvattnet som drar sig ut och lämnar mig ensam kvar i gruset och den ruttnande tången.
Aldrig mer ska jag känna hennes närvaro strömma genom mig och ge mig kraft och livsmod. Med henne blev ju också de mest triviala upplevelser meningsfulla. Till och med den tillfälliga, omgivande verkligheten; en anonym vänthall, en rostig cykel, en likgiltig vägskylt fick en mening och en avsikt tillsammans med henne. Allt vi gjorde och sa till varandra, också våra gräl och tröttheter, rörde vid min livsnerv.
Skilsmässodöden är skoningslös och långt mer utplånande än den verkliga. För det är en död, där man hela tiden är medveten om att liver redan flytt.
Ingenting berör mig nu på allvar. Jag lever på rutin. Går upp om morgnarna, borstar tänderna och läser tidningen. Men ingenting är längre verkligt. Vad jag än företar mig, vilka jag än träffar, sker det i ett vakuum Ständigt idisslar jag vårt förflutna, mitt förflutna, som kunde jag fortfarande hämta livskraft ur det.
Men det förflutna blir alltmer förflutet, alltmer avlägset. Dagar av tomhet läggs till dagar av tomhet. Glappet mellan Anns värld och min ökar och med det vårt främlingsskap inför varandra. Jag har ingen plats i hennes värld längre. Däremot lever jag på de sista resterna av oss. Jag suger mina ord ur det som var. Jag bär fortfarande ringen på fingret utan att inse att det är tomheten, den anonyma luften som strömmar genom den när jag tar den av mig, som den nu symboliserar.
Hur länge räcker ett minne? Hur länge räcker en livslögn?

Åter till presentationen av Härdsmälta

Här kan du beställa denna fina bok!

F  O  L  K  E  T    I    B  I  L  D  /  K  U  L  T  U  R  F  R  O  N  T
b    o    k      p    å      b    e    g    ä    r    a    n

---