F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  12/96
ä r  n y f i k e n  o c h  h a r  p e n g a r

Den digitala tekniken skapar nya möjligheter för den läsande allmänheten och för forskningen. Via internet kan du på några sekunder öppna världens digitala bibliotek och logga in dig på en databas.

Men vem har rätten till kunskaperna och hur mycket ska det kosta?

om rättigheterna till denna nya form av publicering. Det handlar förstås om pengar och ytterst om makten över tanken och det fria meningsutbytet.
När det gäller tryckta skrifter har det under tvåhundra år vuxit fram en ordning som definierat upphovsrätten och som sammanfattas i Bernkonventionen, men på det digitala området finns inte motsvarande regler.
Redan idag måste man ha ett "password" och betala för att komma in i många databaser. Risken är nu att dörren till det digitala biblioteket stängs för gott för den som inte kan betala. I Geneve avgörs frågan på en diplomatisk konferens i december. Det handlar om ett tillägg till Bernkonventionen och avsikten är att skapa en internationell ordning för digitala rättigheter.

Förslaget har lett till våldsamma protester från världens stora biblioteksorganisationer, IFLA och FID. Också det europeiska EBLIDA (som bevakar de europeiska bibliotekens intressen) ser med förtvivlan på förslaget.
Friheten att surfa på nätet kommer säkert att finnas kvar, men inte för avancerad forskning eller studier utan bara för allmänt pladder.
Förslaget kan i det värsta scenariot bli ett dunderslag mot universitet, forskning och allmänna bibliotek. Det tror Kjell Nilsson som är chef för BIBSAM, Kungliga bibliotekets avdelning för nationell samordning och utveckling.
Det var den amerikanska regeringen som tog initiativ till ett nytt regelverk för den digitala tidsåldern. De flesta är nog överens om att det behövs en ny, internationell ordning. Frågan är bara vilka intressen den skall tjäna.

Å ena sidan har vi rättighetsinnehavarna. Det handlar till exempel om datajättar som vill skydda sina program eller om företag som köper och säljer digitala rättigheter, en business som i USA lär vara en av de mest lönsamma.
Å andra sidan har vi de stora teleföretagen som nu bygger ut för brinnande livet och som vill ha något att stoppa in i sina sladdar. Det skall vara billigt, helst gratis.
Då Clinton-administrationens förslag presenterades i USA ledde det till protester från 120 juridikprofessorer och de starka, amerikanska biblioteksorganisationerna. De ansåg att förslaget uteslutande var skrivet för producenter och digitala handelsmän och krävde att också de allmänna intresset måste skyddas. Vem försvarar biblioteken?
Protesterna ledde till att Clinton-administrationen beslöt att försöka få igenom förslaget på internationell nivå med ett tillägg till Bernkonventionen. Efter ett tag följde EU med och nu föreligger alltså den text som diskuteras i december i Geneve.
Producenterna vill förstås ha betalt när deras böcker eller program skickas ut på nätet. Också för författare och andra upphovsmän är det legitimt att bevaka sina intressen.

För vanliga böcker är det här reglerat. Biblioteken köper in dem och sen kan vi sitta där och läsa. Här finns det gamla regelverket som skyddar såväl upphovsmän som det allmänna intresset. Biblioteken är en frizon. Dit kan alla gå och titta i samma ex. Det är ett skydd för informationsfrihet och för forskning.
Men i det nya förslaget finns inget motsvarande skydd. Varje gång du tittar på ett dokument, ja till och med i en innehållsförteckning är det att jämställa med kopiering. Du måste ha tillstånd och sen betala.
För böcker gäller den så kallade pliktleveranslagen. Den innebär att förläggare/boktryckare måste skicka ett ex av varje tryckt skrift till Kungliga biblioteket samt sex universitetsbibliotek.

CD-ROM omfattas visserligen också av den här lagen, men när det gäller allmänhetens rätt att ta del av CD:n uppstår en ödesdiger skillnad. Kungliga biblioteket köpte för några år sedan en CD-ROM av statens konstmuseer. (Man brukar köpa en del ex förutom de pliktlevererade.) Den innehöll ett konsthistoriskt verk, Svensk måleri 1500-1940, och KB betalade ett par tusen kronor.
Man skulle kunna tro att det därmed var fritt för bibliotekens besökare att titta på CD:n i bildskärm, men så var alls inte fallet. Upphovsrättsorganisationen, BUS, ansåg att visningsersättning skulle utgå varje gång någon slog på bildskärmen. Enligt rättighetsinnehavarna är det nämligen liktydigt med framställning av ett nytt exemplar.
Efter en del diskussioner fastställde BUS att man ville ha 500 kronor per bildskärm och år i fast avgift. Det är lätt att föreställa sig konsekvenserna för biblioteken. Produktionen av CD-ROM växer närmast lavinartat och man kan leka med siffror för att belysa de problem som uppstår.

Låt säga att KB förutom sina fyra miljoner böcker kommer att ha ett par tusen CD-ROM. Eller ännu längre fram hundratusen. Låt oss vidare säga att KB kommer att ha tio bildskärmar.
Biblioteket skulle då tvingas att betala 5.000 kronor för varje CD-ROM per år. Med hundratusen CD-ROM blir biblioteket tvingat att betala 500 miljoner kronor per år.
För tryckta böcker betalar KB ingenting. Folkbiblioteken betalar för sin del en slant för varje ex som lånas ut eller läses som referens. Några astronomiska summor handlar det inte om. Tanken är ju att allmänheten ska ha chans att hålla sig informerad.
Inte undra på att bibliotekens företrädare är oroade. Bibliotekens tillgång till elektronisk information måste skyddas, hävdar Sveriges allmänna biblioteksförening, SAB. Det gäller inte bara CD-ROM som i exemplet ovan. Bibliotekens rätt att till rimlig kostnad hämta in digital information måste slås fast nu när man ska skriva ett internationellt avtal.

Samma regler borde gälla för elektronisk och tryckt information.
Medan förhandlingarna i Geneve sköts av kulturdepartementet i Norge anses inte stängda, digitala bibliotek vara en kulturfråga här i Sverige. Frågan handläggs av justitiedepartementet.
Det allmänna intresset står på ett ovanligt tydligt sätt mot affärsintresset, men några reservationer har de svenska representanterna inte framfört vid de förberedande förhandlingarna i Geneve.
Det är lagman Henry Ohlsson som är ansvarig på justitiedepartementet. Han menar att Sverige måste följa EU:s linje, men att de svenska representanterna är medvetna om de problem som finns.

Det är oklart vari den medvetenheten skulle bestå, för nyligen inbjöds ett trettiotal av de kommersiella intressena till en hearing på justitiedepartementet. Ingen enda av användarna var inbjudna.
- Jag råkade höra talas om det här, säger KB:s Kjell Nilsson. Så med en halv dags varsel gick jag dit.
Den dystra sanningen är att Sverige i de förberedande förhandlingarna inte redovisat någon uppfattning alls. Den svenska linjen verkar outgrundlig. Är det bara pengar som gäller nu? Vart tog informationsfriheten vägen?
I regeringens forskningsproposition (1996/97:5) sägs att "det är viktigt att se till att nya hinder av ekonomisk och praktisk natur inte uppkommer som begränsar tillgängligheten". Ändå är det just detta som nu riskerar att ske.

Bibliotekens världsorganisation, IFLA, skriver i en resolution som antogs i Peking:
- Om inte bibliotek och användare har klara rättigheter kommer klyftan att öka mellan fattiga och rika på informationens område.
Också den andra världsorganisationen, FID, anser att man måste vänta och försöka hitta ett regelverk som skyddar både det allmänna intresset och producenterna. Men i Sverige är frågan mörklagd. Varför då?
Gunnar Petri som är direktör på Stim har i Aftonbladet (10.11.96) hävdat att förslaget i Geneve visst tar hänsyn till biblioteken. Men var i avtalsförslaget kan man finna ett skydd för samhällsintresset?
Svar: ingenstans. Den norska biblioteksföreningen skriver:
"Inte någon av de grundläggande samhällsvärderingarna finns i protokolltexten. Inte heller har någon regeringsrepresentant (vilket framgår av not 12:10) begärt att något särskilt undantag tas med i texten."

What are the Capitalists saying about this?

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  12/96
i n t e r n e t u t g å v a n

---