F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  12/96
v e m  ä r  d e n  m a n n e n ?

Det är svårt att sia om det kommande, men helt klart är i varje fall att såväl fin du siécle-stämningarna och det mörkt apokalyptiska som det mer lyckorusande religiösa har en mylla att växa ur. En ny tid av messianska förväntningar ligger med all säkerhet framför oss. Och i takt med att den kristna traditionen tonar bort i vår kultur är det självklart fritt fram för allsköns charmerande charlataner och falska frälsare - med deras myter och mantra, kristaller och karma. Religionens återkomst bäddar i vår tid verkligen inte med självklarhet för Jesu återkomst.

I denna multikulturella och multimediala virvel av drömmar, hopp och business kommer det dock säkert att finnas ett växande intresse också för honom vars födelse bestämmer vår tideräkning. Så den avhoppade prästen i Svenska kyrkan Bengt Pohjanen ligger helt rätt i tiden när han nu skriver om Jesus. En bok om hans födelse och död, hans liv och lära, hans väg från Betlehem till Jerusalem - varken mer eller mindre.

”Att den stora berättelsen om Jeshua bar Josef, Jesus Josefsson, börjar i Nasaret i Galileen skulle kunna vara en ren tillfällighet - om det inte varit för alla sällsamma löften som i tusen år flutit i tidens hav likt en rostig mina som plötsligt sprängs vid en speciell tidpunkt...", skriver Pohjanen.

Det var tacksamt att vara Messiaskandidat i Palestina, där revolutionärer och rabbiner, kollaboratörer och konspiratörer kämpade med varandra och med den romerska ockupationsmakten. Luften vibrerade av förväntningar och förhoppningar; och precis som i våra dagar var förvirringen stor och de självutnämnda profeterna många. Detta mycket lilla land - "lätt att lära känna" - kom genom sitt läge på gränsen mellan Europa, Asien och Afrika ständigt att hamna i storpolitikens korseld. I förhistorien till Jesusberättelsen skymtar Octavianus/Augustus, Antonius och Lepidus. Men också Abraham, Isak och Jakob, Mose och alla profeterna - med stora löften och mystiska förutsägelser.

Intriger, politik och maktkamp - och ett förtryckt folk som tog Gud på allvar: tiden var sannerligen inne när Jesus framträder. När profetiorna börjar uppfyllas och tecknen hopa sig detonerar minan och svallvågorna ändrar världshistoriens förlopp.

Den som vill veta något om Jesus är i stort sett hänvisad till Nya Testamentets fyra evangelier - skrivna i ett bestämt, förkunnande syfte. Den vetenskapliga värderingen av dessa skrifter finns lättillgängligt beskrivet hos en av bibelforskningens 'grand old men', Joseph Fitzmeyer. Hans Tjugofem frågor om Jesus från förra året är bra att läsa, liksom lundensaren Bengt Holmbergs Den historiske Jesus - nutida diskussionsläge och bedömning, den bästa artikeln i Jesustolkningar idag som också kom i fjol. Där redogör Holmberg för hur Jesusforskningens sökande efter 'den historiske Jesus' två gånger strandat; och hur ett nytt, tredje sökande ser ut.

Pohjanens Biografi, Legend och Berättelse - däremot - är en personlig väv av tro, vetande och fabulerande. Här kommer såväl änglarna som de klassiska beläggen till tals, och ständigt korsar fakta och fiktion varandras vägar - medan själva frågan i vad mån berättelse och historiska fakta förenas i en sann myt lämnas öppen.

Den som för pennan är berättaren Pohjanen från norr, där människorna (med ord från hans egen poesi) är "födda med snö i skorna, ett vinterns folk". Och Nordans vinande karghet och utmanande kärvhet stämmer väl överens med den Jesus som tonar fram i berättelsen.

Det är en krävande gestalt Pohjanen porträtterar, en ständig nagel i ögat. Denne Jesus är något helt annat än borgerlighetens välkammade kristendom, med dess anständiga moral. Själv var han fanatisk i sin övertygelse in till döden. Motsägelsefull, radikal och med ett väldigt självanspråk utmanar han ständigt sin - och vår! - samtid. Mannen som skrikande med piska i hand slår och driver ut månglarna ur templet chockerade då; och den Jesusbilden är mycket långt ifrån vår egen sockersöte herde. "Jesus var inte kristen!" fräser Pohjanen. Och fortsätter: "Jesus gick långt i sin kritik av religionen som självbedrägeri". Han slog hårt mot allt fromleri, alldeles särskilt om det var kombinerat med obarmhärtighet.

Samtidigt kräver han allt av sina efterföljare, ett totalt engagemang, en total omvändelse. "Gud kan inte reparera den här världen med gulliga ordspråk" - det krävs "en radikal kärlek till allt och alla... en fullständigt orimlig lag och ett orealistiskt rike." Denna Bergspredikans väg är ett hårt tal som enligt vår berättare gjorde Dostojevskijs Storinkvisitor i Bröderna Karamazov "riktigt förbannad på Jesus för att denne lämnat 'resten' därhän. Storinkvisitorn hade tagit sig an resten, marknadsanpassat riket och gjort det helt realistiskt."

Mot detta sätter Pohjanen ständigt i sitt författarskap ett annat ideal: "Take it or leave it!" Det är en slags dårskapens kristendom, starkt existensialistisk och med en närmast extatisk livsföring. Här i gudsberusningen är han i gott sällskap, vilket till exempel visar sig vid läsningen av boken Mänskliga gränsområden. Om extas, psykos och galenskap. Där finns det bland mycket annat ett kapitel om de heliga dårarna i Rysslands kyrka - vilken nu, vilket är allt annat än en slump, är Pohjanens andliga hemvist. I Överkalix driver nu herr och fru Pohjanen Sirillus - ett ikongalleri, café och ortodoxt centrum som arrangerar gudstjänster, föredrag och seminarier. Där ska han också bygga en ortodox kyrka.

Men tillsammans med den ryska andligheten går han också ett steg utöver det radikala evangeliet till "tron på det absurda", som Pohjanen skriver i en recension av den ryske religionsfilosofen Lev Sjestovs bok Kirkegaard och den existensiella filosofin. En bok som - bland annat - är ett frontalangrepp på tänkandet och på människans möjligheter att nå insikt. Ja, på hela det moderna arvet av framsteg och förnuft från 1789 och framåt.

Det idag allt mer utbredda ifrågasättandet av individens kritiska förnuft och självständiga handlande finner ofta god grogrund i kristna sammanhang. I sina försök att komma bort ifrån den alltmer livlösa och i dålig mening akademiska universitetsteologin låter sig många troende, med lite enkla hänvisningar till att tänkandet aldrig kan fånga Gud, idag dras med i anti-moderna och allmänt förnuftsvidriga strömningar. Politiskt oskuldsfulla är de inte heller på något sätt medvetna om vad de därigenom banar väg för. I sin glädje över att få medhåll i sin gamla misstro mot den moderna världen missar de ofta dock en sak: alla tankesystem med anspråk på objektiv sanning ifrågasätts idag - också deras eget; det finns ingen sanning.

Men nämnde Sjestov instämmer också i detta, vilket är mer än de flesta andra skulle göra. "Därför att Gud vill det är det goda gott. Därför att Han vill är sanningen sanning.", skriver han föredömligt klart. Gud står här så bortom moral och sanning att människan bara genom att bortse från sitt förnuft och sin logik kan hålla fast vid honom.

Jag menar att det är helt uppenbart att kristendom i Jesu efterföljd handlar om liv, inte principer att bolla med på filosofiska seminarier. Och människan är förvisso mer än hjärna, hon har en rikare erfarenhet av världen än den uteslutande intellektuella. Men det är lika uppenbart att hon också har en hjärna och att förnuftet har sin roll också i troslivet. Frågan om det är sant och rimligt, det som berättas om Jesus, måste ställas - och besvaras; även om troslivet sedan inte i första hand är att bejaka en mängd trossatser. Man måste kunna ge goda skäl för sitt hopp insåg redan Paulus.

Att Jesus brinner för "Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, icke filosofernas och de lärdes Gud" - för att tala med Blaise Pascal - behöver inte alls leda till oförnuft. Men Pohjanen, doktor i litteraturvetenskap, kan här inte värja sig: "Jag känner mig som en avsvimmad misolog (förnuftshatare)." Avsvimmad, därför att han inser konsekvenserna av Sjestovs tro, men ändå inte förmår något mot hans argument.

Avsvimmad, därför att han är totalt ärlig i sin kamp.

Det som gjort - och gör - Bengt Pohjanen intressant är just denna hans brottning med Gud och hans längtan efter en icke kompromissande tro. I sin prästgärning gjorde han skandal med sina predikningar och sina utfall mot den Svenska folkkyrkan och dess politiskt korrekta ledarskap. I sina böcker återvänder han ständigt till de starkt lysande gestalterna. Dagning; röd! om 1930-talets Korpelarörelse och Ropandes röst om norrlandspredikanten Lars Levi Læstadius. Förra årets Himlalots om det norrbottniska och ryska, om prästen som blir galen av livet och tron och slår ihjäl sin familj med yxa, och om ett mystiskt knivhugg i bröstet som värker och blöder.

Det finns också i hela den nya Jesusboken ett slags underström av att vara berörd och personligt engagerad. Nästan ett slags dolt, bultande vittnesbörd. Han skriver själv om "årtusendets stora fråga: Vem är den mannen?" När nu den tid med kristen statsreligion i nästan hela Europa som inleddes på 300-talet går mot sitt slut, kan den frågan ställas på ett nytt sätt. När tvånget upphör och den kristna kyrkan snart står utan stöttor öppnas möjligheten till att återupptäcka kristendomens "själ".

Som präst menar jag att Pohjanen i stort sett ger en riktig bild av Jesus och innehållet i hans undervisning. Han slår - utan att blinka - helt riktigt fast att "den söte Jesus aldrig har funnits". Men vem är han då? En judenhetens kättare, en islams profet, en kyrkans Messias? Det är symptomatiskt att bokens huvuddel handlar om Betlehem, platsen för Jesu ursprung. Hans väsen avgörs ju av faderskapsfrågan: den romerske soldaten Pantera, Josef eller Gud själv? Söte Jesus når aldrig fram till ett svar på sin egen fråga. En Jesusbiografi har inte - och kan inte ha - mer än ett idéhistoriskt intresse. Bibelns berättelse om Jesus öppnar sig i sina djup bara för den som öppnar Skriften törstande efter gudomlig uppenbarelse. Utan denna ställning på knä i hänsynslöst sökande efter Jesus själv - inte tolkningarna, inte åsikterna - kommer man aldrig att nå sanningen.

Texten måste till slut läsas i en akt av tillit, av tro och sökande.

Frälsaren leder korsfararna. Illustration Gustave Doré.

Fortsättningen följer

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  12/96
i n t e r n e t u t g å v a n

---