F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
 |
Hinner man rädda boken?
Peter Curman har funnit ett och annat som borde inspirera de svenska litteraturutredarna till nya reformer.En portmonnä med 30 miljoner friska kronor har kulturministern försett dem med. Kanske hade de själva gärna velat växla in några av miljonerna mot mer tid - men eftersom Marita Ulvskog är en handlingskraftig minister ville hon inte överlåta åt sin efterträdare - om det nu blir en sådan! - att skörda resultatet. Förmodligen ett mycket klokt förbehåll.Litteraturutredningen var både önskad och oönskad. Författarna hade redan i flera år försökt driva på kulturdepartementet att tillsätta en utredning - förläggarna var emot och kulturrådet, som har regeringens uppdrag att vaka över bl. a. bokbranschen, förhöll sig neutral. Inte heller kulturutredningen, som hade riksdagens uppdrag att göra en övergripande granskning av kultursverige, sa ett pip trots påstötning från författarna.
Men verkligheten talade ett desto tydligare språk. 1995 bröt Svenska Förläggareföreningen, som avskaffat ordet Bok i sitt föreningsnamn av rädsla för att inte hinna ikapp den digitala utvecklingen, det normalkontrakt som varit kraft sedan 1947 och som reglerat förhållandet mellan författare och förläggare. Som enda land i Norden stod plötsligt det litterära Sverige avtalslöst.Orsaken: förläggarna kunde inte acceptera att författarna tillsammans med andra ordskapare - Dramatikerförbundet, Läromedelsförfattarnas förening och Journalistförbundet - bildat rättighetsorganisationen ALIS (Administration av Litterära Rättigheter i Sverige). Istället ansåg de att samtliga rättigheter tillkom förläggarintresset.Men författarna stod fast vid sin uppfattning; ville förläggarna komma i åtnjutande av de digitala rättigheterna fick de förhandla om dem. Därmed var konflikten ett faktum.Men det finns konsekvens i dårskapen. Sverige är idag ett av de mest avtalslösa länderna i Europa - när det gäller bokmarknaden. Det finns heller inte längre något gemensamt bokhandelsavtal mellan bokhandelsföreningen och förläggarföreningen utan det är den starkes rätt som råder.
Prissättningen på böcker är fri och konkurrensen hämningslös. Pallförsäljning av bestsellerböcker är det svenska framgångsreceptet. Åhlens eller bokhandel kvittar lika, den som lyckas pressa ut största möjliga rabatter - "maktrabatter" - vinner.Sverige har idag den minsta bokhandelsmarknaden i Europa sett i relation till försäljningen. Merparten av de svenska böckerna säljs nämligen av bokklubbar, som ägs av förlagsintressen. Fripris-systemet har blivit den svenska bokbranschens heliga ko trots att de europeiska förläggarna tillsammans med European Writers Congress nyligen gjorde ett uttalande till förmån för fasta bokpriser, som är det förhärskande systemet i hela Europa inklusive Norden.Men ingenting förmår rucka de svenska förläggarna i deras inställning - sannolikt heller inte litteraturutredningen fast den fått kulturministerns uppdrag att granska prisfrågan.Men vad kan då en statlig utredning med begränsade resurser uträtta mot en motspänstig (förläggar-) bransch som tror sig vara den bästa i världen? Ett gott sammanfattande råd är: titta på Norge! Även om det tycks förbli en utopi att införa fasta bokpriser i Sverige (fastän det gick i Frankrike 1981!) finns det en hel del goda förebilder i Norge.
Deras stödinköp till biblioteken (1.000 ex av varje ny norsk bok) för att ta ett exempel. Och momsfriheten på böcker - aj, den potatisen får inte de svenska utredarna vidröra, branschavtalen mellan förlag och bokhandel som garanterar att minst ett exemplar av varje ny norsk bok skickas ut till bokhandeln med 70 procents rabatt.Det är konstigt att Norge och Sverige är grannar när kulturpolitiken är så totalt olika. Norge är nämligen till skillnad från Sverige ett kulturland och det beror inte på oljan utan på en annan inställning till kulturens värde. Kanske har det att göra med självrespekt, att inte låta någon annan hunsa med kulturpolitiken. Hur som helst finns det ett och annat som borde inspirera de svenska litteraturutredarna till nya reformer.Men de svenska utredarna har naturligtvis rätt att komma med egna idéer. Den nya tekniken borde uppfordra dem till kulturpolitiskt nytänkande. Nog vore det naturligt att i dagens situation göra en översyn av det svenska litteraturstödet som per automatik fungerat sedan mitten av 70-talet. Inte minst i en tid när åtskilliga förlag skakar av sig s. k. olönsamma författare borde ett "Print-On-Demand-stöd" övervägas. För litteraturstödet ska ju gynna litteraturen i första hand och inte förläggarna. Dessutom finns det något djupt olustigt i ett system som göder de redan rika medan de unga och små förläggarna får ta stryk.
Att ändra på kravet att ett förlag måste trycka minst 1.500 exemplar av en bok för att vara kvalificerat för litteraturstöd är naturligtvis nonsens i en värld där försäljningssiffrorna normalt pendlar mellan 200 och 600 exemplar!Likaså borde det vara möjligt att söka marknadsföringsbidrag för att lyfta fram de kvalificerade titlarna i bokhandeln. Men oavsett hur litteraturutredningens rekommendationer kommer att se ut har Marita Ulvskog chansen att bli den kulturminister som lyssnade på remissopinionen.
För just remissomgången kommer den här gången att bli av avgörande betydelse. Det är då alla bokköpare och bokläsare har chansen att säga sitt liksom alla småförläggare och kulturskribenter som inte fått den stora lyckan att sitta med som experter i själva utredningen.FiB/Kulturfront kommer att uppmana alla sina lokalavdelningar att ta upp utredningen till en ordentlig debatt. Låt oss då alla tillsammans skapa en kulturfront värd namnet tillsammans med det frivilliga föreningslivet i Sverige och säga ifrån hur vi vill ha vår bokpolitik.Låt oss slå ett slag för återupprättandet av en levande och mångfacetterad bokhandel i Sverige igen (det är en skam att 1/4 av alla svenska kommuner saknar bokhandel idag).Låt oss kräva att litteraturen återigen ges en framträdande plats på schemat i våra skolor och att biblioteken åläggs att vara öppna på söndagar då människor har ledigt och tid att låna böcker!För boken är ju, som alla vet, grunden för all annan bildningsverksamhet. Dör boken dör våra tankar. Då stannar inte bara Sverige utan hela livet!
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 8-9/97
i n t e r n e t u t g å v a n
