Löjtnant Victoria har arbetat för gerillan i 17 år. Idag är hon 32 och hoppas kunna börja studera på universitetet.

- När jag gick upp i bergen sa jag: "Jag blir inte borta längre än fem år. Jag lovar..." Men det blev nästan tre gånger så lång tid utan någon kontakt! Jag träffade nyligen min mamma. Det var tretton år sedan vi sågs senast! Att få återförenas med henne igen var nog det bästa som hänt under tiden här. Det är lördagskväll och har blivit dags för kvällsmat. Både män och kvinnor är med och förbereder maten. Det är tydligt att man håller hårt på rutinerna. Alla ansvarar varje dag för någon gemensam syssla - t. ex. matlagning, samla ved, hålla vakt eller diska. Som internationell gäst får jag maten serverad först. Grönsakssoppa med tamales, en slags majsdeg, med kallt sötat kaffe. Med hjälp av ett par bilbatterier hålls en TV och video igång. Efter middagen samlas alla för att se den kubanska filmen om Che Guevaras sista dagar i Bolivia. Det har blivit kolmörkt, syrsorna spelar och folk trycker sig tätt intill varandra för att hålla kylan borta. Senare hålls en gudstjänst under den stjärnklara och kyliga himlen. Nära ett hundratal personer sitter i en cirkel och säger spontant namn på anhöriga som har stupat i striderna. Ingen präst är närvarande. Guds välsignelse mumlas i kör på spanska och indianspråket quiché. Flera bryter ut i gråt av de väckta känslorna. Kanske är kvällens mässa ett uttryck för den starka roll religionen har spelat i många latinamerikanska politiska rörelser. Under det konfliktfyllda 80-talet kunde man läsa militärens rättframma budskap sprejat på husväggar i Centralamerika: "Gör en insats, mörda en präst!". Så blev också fallet, massvis av kristna har stupat i den väpnade kampen i Latinamerika. Gudstjänsten visar också på betydelsen av att hedra stupade kamrater. - Att förlora sina vänner är det som har varit svårast under dessa år. Det är viktigt att hedra dessa, att finna deras kroppar och ge dem en värdig begravning. Men många gånger hann vi helt enkelt inte. Fienden var på oss hela tiden. Vi behåller minnet av dem här, säger Hector och pekar på huvudet. Den 29 december förra året skrevs det sista i raden av tio fredsavtal under mellan gerillan och militären. Överallt vid fronten är optimismen över fredsavtalen stor och de flesta menar att det är en triumf för folket. Vid det slutliga undertecknandet den 29 december trängdes hundratalet soldater från fronten Luis Ixmatá framför TV:n och bevittnade festligheterna från huvudstaden Guatemala City. Felipe, en av Hectors kamrater, uttrycker en åsikt som delas av de flesta vid fronten, nämligen att fredsavtalen är ett resultat av gerillans väpnade kamp. - Fredsavtalen har bara kunnat bli verklighet genom den väpnade kampen. Den nya kampen är den politiska; då uppgiften är att få till stånd en riktig fred, en fred utan hunger, en fred med rättvisa. Därför måste vi fortsätta att kämpa för att bygga den nya nationen. Hector instämmer: efter fredsfördragen tar kampens andra fas vid. En kamp minst lika ansträngande som den tidigare. Men nu med andra medel, med politiken som vapen.

- Vi kommer att fortsätta vår kamp, men utan vapen och istället direkt med folket. Att fredsavtalen uppfylls kommer att vara en av våra viktigaste frågor när vi har lagt ned vapnen.
Det har blivit sent. Ett par hundra meter bort hörs ljudet från bandspelaren. Gerillasoldaterna dansar och sjunger med sina kamrater från de närliggande byarna. Om några månader har de lagt ned sina vapen för gott. Vem förvånas då över att det råder feststämning vid fronten Luis Ixmatá?