F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/97
    i n t e r n e t u t g å v a n

    BILD: manlig gerillasoldat

    På tröskeln till fred...
    Kampen går vidare, men utan vapen

    GUATEMALA, fronten Luis Ixmatá, i början av året. Hos gerillan - URNG - anar man krigets slut. Snart skall fredsavtalen slå igenom i praktiken och en lång och blodig period avslutas.

    Hur kommer det då att gå? Med vilka tankar ger sig ärrade »guerilleros« in i ett fredsförsök?

    Jens Holm var där, frågade och skrev för oss.

    text & bild Jens Holm

    Gevärspipor, unga uniformsklädda soldater och en bandspelare som dånar ut Nazareths Love hurts i spansk version på högsta volym. Efter flera timmars jeepfärd och vandring genom djungeln har vi till slut kommit fram till fronten Luís Ixmatá hos gerillan URNG i västra Guatemalas högland. "Välkommen till lägret", står det skrivet på en utspänd presenning. En vaktpost ler mot oss och säger:
    - Lägret ligger bakom kullen, så kliv på bara.
    Fronten ligger strategiskt dold i den mörkgröna djungeln. Från dess högsta punkt har man utsikt över ett böljande hav av skog. Syrsorna spelar och exotiska frukter som avokado, mango, bananer och kaffe växer vilt på träden. Det skulle kunna vara paradiset om det inte vore för ett decennier långt krig mellan militären och gerillan.
    - Under början av 1980-talet var vi mycket nära att ta makten över samhället. Men som en följd av USA:s stöd och militärens brutala agerande gentemot den guatemalanska befolkningen led vi stora nederlag åren därpå.
    - Folket och byarna fungerade för oss som vattnet för fisken, det var bland folket vi kunde gömma oss. Militärens strategi blev därför att ta bort vattnet för fisken; att massakrera bybefolkningen och bränna ned byarna på landsbygden för att komma åt gerillan.
    - Dessa år, 1986-90, blev en jättehård tid för oss. Ofta svalt vi. Vi var tvungna att söka mat, rötter, växter, svamp etc, ute i djungeln. Detta, samtidigt som striderna rasade så gott som hela tiden. Den som berättar detta är Hector, kapten vid fronten Luis Ixmatá. Hector är drygt 30 år och har spenderat hälften av sitt liv i gerillan. Han är lång och gänglig, iklädd den mörkgröna militäruniformen som alla i URNG-gerillan bär. En amerikansk baseballkeps på huvudet och ett glatt leende för tankarna snarare till en gymnastiklärare i skolan än en högt uppsatt gerillakrigare. Hector anslöt sig till gerillan i början på 80-talet då han ansåg att det inte fanns något annat sätt att kämpa mot landets brutala militärdiktatur än den väpnande kampen.
    - Jag gick upp i bergen i början av 1980-talet när jag var 17 år gammal. Det var då frågor väcktes kring varför det inte fanns arbete åt alla och hur det kom sig att de enorma jordegendomar som fanns var fördelade på så få händer. Andra gick med i gerillan för att de helt enkelt inte hade något val; hade de inte gått med hade de tvingats in i militären och tvingats till att lära sig döda sina kamrater.
    Hectors berättelse stämmer överens med många jag möter i lägret. De flesta är fattiga bönder och indianer som har gått med gerillan för att försvara sig själva och sin familj. Nu går de flesta vid fronten Luis Ixmatá och väntar på att integreras i det civila samhället. Folk kommer upp till lägret från de näraliggande byarna och berättar senaste nytt. Lägret har blivit en mötesplats för kamrater, familjemedlemmar och flick- och pojkvänner som inte har träffats på många år. Även Hector har till slut kunnat få återse sin familj.



    BILD: kvinnlig gerillasoldat
    Löjtnant Victoria har arbetat för gerillan i
    17 år. Idag är hon 32 och hoppas kunna
    börja studera på universitetet.


    - När jag gick upp i bergen sa jag: "Jag blir inte borta längre än fem år. Jag lovar..." Men det blev nästan tre gånger så lång tid utan någon kontakt! Jag träffade nyligen min mamma. Det var tretton år sedan vi sågs senast! Att få återförenas med henne igen var nog det bästa som hänt under tiden här.
    Det är lördagskväll och har blivit dags för kvällsmat. Både män och kvinnor är med och förbereder maten. Det är tydligt att man håller hårt på rutinerna. Alla ansvarar varje dag för någon gemensam syssla - t. ex. matlagning, samla ved, hålla vakt eller diska. Som internationell gäst får jag maten serverad först. Grönsakssoppa med tamales, en slags majsdeg, med kallt sötat kaffe.
    Med hjälp av ett par bilbatterier hålls en TV och video igång. Efter middagen samlas alla för att se den kubanska filmen om Che Guevaras sista dagar i Bolivia. Det har blivit kolmörkt, syrsorna spelar och folk trycker sig tätt intill varandra för att hålla kylan borta. Senare hålls en gudstjänst under den stjärnklara och kyliga himlen. Nära ett hundratal personer sitter i en cirkel och säger spontant namn på anhöriga som har stupat i striderna. Ingen präst är närvarande. Guds välsignelse mumlas i kör på spanska och indianspråket quiché. Flera bryter ut i gråt av de väckta känslorna. Kanske är kvällens mässa ett uttryck för den starka roll religionen har spelat i många latinamerikanska politiska rörelser. Under det konfliktfyllda 80-talet kunde man läsa militärens rättframma budskap sprejat på husväggar i Centralamerika: "Gör en insats, mörda en präst!". Så blev också fallet, massvis av kristna har stupat i den väpnade kampen i Latinamerika. Gudstjänsten visar också på betydelsen av att hedra stupade kamrater.
    - Att förlora sina vänner är det som har varit svårast under dessa år. Det är viktigt att hedra dessa, att finna deras kroppar och ge dem en värdig begravning. Men många gånger hann vi helt enkelt inte. Fienden var på oss hela tiden. Vi behåller minnet av dem här, säger Hector och pekar på huvudet.
    Den 29 december förra året skrevs det sista i raden av tio fredsavtal under mellan gerillan och militären. Överallt vid fronten är optimismen över fredsavtalen stor och de flesta menar att det är en triumf för folket. Vid det slutliga undertecknandet den 29 december trängdes hundratalet soldater från fronten Luis Ixmatá framför TV:n och bevittnade festligheterna från huvudstaden Guatemala City. Felipe, en av Hectors kamrater, uttrycker en åsikt som delas av de flesta vid fronten, nämligen att fredsavtalen är ett resultat av gerillans väpnade kamp.
    - Fredsavtalen har bara kunnat bli verklighet genom den väpnade kampen. Den nya kampen är den politiska; då uppgiften är att få till stånd en riktig fred, en fred utan hunger, en fred med rättvisa. Därför måste vi fortsätta att kämpa för att bygga den nya nationen.

    Hector instämmer: efter fredsfördragen tar kampens andra fas vid. En kamp minst lika ansträngande som den tidigare. Men nu med andra medel, med politiken som vapen.

    - Vi kommer att fortsätta vår kamp, men utan vapen och istället direkt med folket. Att fredsavtalen uppfylls kommer att vara en av våra viktigaste frågor när vi har lagt ned vapnen.
    Det har blivit sent. Ett par hundra meter bort hörs ljudet från bandspelaren. Gerillasoldaterna dansar och sjunger med sina kamrater från de närliggande byarna. Om några månader har de lagt ned sina vapen för gott. Vem förvånas då över att det råder feststämning vid fronten Luis Ixmatá?


    BILD: gerillasoldater läser om sig själva i tidningen
    Man ser sig själva i ett reportage i tidningen El Nuevo Quetzalteco


    OMSLAGSBILDEN Kvinnorna har spelat en viktig roll i gerillan.
    Att gå med i gerillan har ofta varit synonymt med kvinnofrigörelse.



    Gerillans bakgrund



    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/97
    i n t e r n e t u t g å v a n