F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/97
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

    BILD: karta över Guatemala

    GUATEMALA
    Gerillans bakgrund

    text Jens Holm

    1982 gjorde Guatemalas tre gerillagrupper, ORPA, EGP och FAR, gemensam sak och bildade URNG, Unidad Revolucionaria Nacional Guatemalteca, (revolutionära nationella guatemalanska gerillaenheten). Men den väpnade kampen i Guatemala har en längre historia än så. 1954 avsätts den folkvalde presidenten Jacobo Arbenz regim efter att ha genomfört en långtgående jordreform. Kuppmakarna, en fraktion inom den guatemalanska militären uppbackade av CIA och United Fruit Company, inledde en period av hårt förtryck och utrensningar av vänsteraktivister. Som en konsekvens av detta gjorde en grupp progressiva officerare ett kuppförsök 1960. Kuppen misslyckades men de omstörtande krafterna kom att finnas kvar inom det förbjudna kommunistpartiet PGT. Inspirerade av den kubanska revolutionen bildades två år senare De väpnade rebelliska styrkorna, FAR. Strategin var att genom små väpnade grupper, focos, sprida revolutionen över hela landet. I början av 70-talet bildades två nya grupper, Organisationen folket med vapen, ORPA och De fattigas armé, EGP. Istället för den tidigare foco-strategin kom betoningen allt mer att ligga på en långsammare och bredare folklig organisering genom utbildning och agitation bland fattiga på landsbygden. Även om marxism-leninismen har varit den teoretiska basen för URNG har de konkreta omständigheterna alltid haft ett stort inflytande för gerillaorganisationen. Befrielseteologi och synen på indianerna som motsvarigheten till industriproletariatet har varit viktiga kännemärken. URNG:s främsta rekryteringsbas har varit fattiga indianer på landsbygden.

    Under 80-talet rasade kriget som värst mellan gerillan och regeringsarmén. 1979 tog Sandinisterna makten genom en revolution i Nicaragua, något som resulterade i en upptrappning av spänningarna i Guatemala. Gerillan ansågs ha stort stöd hos den fattiga indianbefolkningen på landsbygden. Den nya strategin från militären blev då att eliminera detta stöd genom att utplåna alla förmodade gerillasympatisörer. Detta resulterade i 440 skövlade byar, 100.000 mördade eller försvunna, 500.000 flyktingar i exil, 1.000.000 interna flyktingar och ytterligare en miljon hemlösa.

    1990 började fredsförhandlingarna mellan URNG och regeringen. De kom att få en accentuerad hastighet under högerledaren Alvaro Arzús tillträde som president i början av 1996. Den 29 december 1996 tecknades det sista i raden av tio fredsavtal mellan de stridande parterna. I avtalen finns något som kan liknas vid en jordreform, konstitutionella reformer, en tidsplan för gerillans integrering i det civila samhället och långtgående skrivningar om ursprungsbefolkningens rättigheter. I enlighet med fredsavtalen har de fyra fronterna inom URNG nyligen lagt ner sina vapen och upplöst sig själva. URNG:s stora uppgift idag är att omorganisera sig till ett politiskt parti. Siktet ligger inställt på valen 1999.

    Strax innan det slutgiltiga undertecknandet av det sista av fredsavtalen, den 18 december 1996, antog kongressen en "försoningslag" som ger amnesti för brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts under inbördeskriget. Lagen ändrades emellertid, efter en maratondebatt i parlamentet, så att de ansvariga för de grövsta brotten - tortyr, mord och försvinnanden - inte skulle innefattas av amnestilagen. Lagen är emellertid så otydligt formulerad att många menar att det kommer att bli mycket svårt att få någon fälld med dess hjälp. Två fall ses nu som avgörande för lagens trovärdighet. Det första rör mordet på antropologen, Myrna Mack 1990. Hennes syster driver fallet med tämligen klara bevis för att det är en grupp militärer som ligger bakom mordet. Det andra fallet är en massaker på återvändande flyktingar från Mexiko i byn Xaman hösten 1995. Även här pekas de skyldiga ut inom militären. Om dessa två fall inte klaras upp är risken stor för nya oroligheter.





    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  5/97
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n