F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Januari 1968

I KFML:s avdelningsstyrelse i Uppsala utvecklas en mångsidig kritik mot Förbundets ledning. Kritiken omfattar följande anklagelser:
1. KFML:s bildande midsommaren 1967 skedde byrå kratiskt och "utan kamp";
2. KFML:s handlingsprogram utgör endast paroller och saknar strategi;
3. Mao Tse-tungs tänkande har fått alltför liten plats inom förbundet;
4. KFML:s ledare Bo Gustafsson och Nils Holmberg har förtryckt medlemmarna i egenskap av "falska auktoriteter";
5. frågan om framtida parlamentariskt valdeltagande har aldrig diskuterats bland de vanliga medlemmarna;
6. den ideologiska kampen har satts på sparlåga och den ekonomiska framhävts orimligt mycket;
7. organisationen har satts före politiken;
8. kvantiteten (medlemsvärvningen) har satts före kvaliteten (den politiska skolningen).

Dessa anklagelser får stort och spontant gensvar från drygt hälften av avdelningens medlemmar. Det är heller ingen tvekan om att de åtta kritiska påpekandena hade verklighetsunderlag. I Göran Therborns artikel "KFML, en historik" (Zenit nr 2/69) bekräftas exempelvis att "beslutet att bilda KFML fattades av en liten grupp äldre SKP:are som över en natt drev igenom sin linje utan opposition från de ganska osäkra yngre militanternas sida" (s. 11). Att Maos tänkande fått en undanskymd roll är riktigt, vilket kan utläsas av förbundets vid midsommar konferensen 1967 antagna Grundsatser och Handlingsprogram. Där nämns faktiskt inte Maos namn en enda gång. Grundsatsernas punkt 3 lyder:

"Förbundet står på marxismen-leninismens, dvs. den vetenskapliga socialismens, grund. Förbundet vägleds i sin verksamhet av marxismen-leninismens allmängiltiga principer, strävar efter att tillämpa dessa på ett riktigt sätt i sin praktik och bekämpar revisionism, sekterism och andra yttringar av borgerligt inflytande inom arbetarklassen."

De åtta anklagelserna skvallrar om att den kinesiska kulturrevolutionens teori och praktik är de kritiska rösternas klangbotten. Det är därför nödvändigt att poängtera följande:
När Clarté gjorde sin gruppresa till Kina var det i början av den proletära kulturrevolutionen, som entusiasmerade huvuddelen av folket och satte folkets antibyråkratiska instinkter i rörelse. Detta undgick inte att påverka de svenska gästerna. Däremot påverkades inte det ledande skiktet inom KFML nämnvärt av kulturrevolutionen. Bo Gustafssons, Nils Holmbergs och Sköld Peter Matthis' prokinesiska inställning hade formats långt innan kulturrevolutionen, närmare bestämt under den tid då presidenten Liu Shao-chi var KKP:s "förmyndare". Kulturrevolutionen innebar att Liu Shao-chi störtades och stämplades som "revisionistisk skabbhund", "förrädare", "kapitalismens lakej" etc. - medan Mao Tse-tung fördes fram som den absoluta auktoriteten. Liu var en "falsk" auktoritet, Mao en "sann". Det är i ljuset av detta man bör se den retorik de svenska förbundskritikerna använder.
Bo Gustafsson och övriga auktoriteter inom KFML visade ingen särskild entusiasm för den kinesiska kulturrevolutionen. Många yngre aktivister som deltagit i Kinaresan hyste därför misstro mot förbundsledningen. Denna misstro kanaliserades i Uppsala av en viss Francisco Sarrion, en spansk marxist (till yrket stuckatör) som privat vistats i Kina under kulturrevolutionens mest drastiska period 1967. Sarrion var "det senaste ögonvittnet" från Kina och blev som sådan mycket inflytelserik i Uppsalas KFML-avdelning. Med hjälp av sin odiskutabla oratoriska talang, som han omsatte i livfulla skildringar från händelserna i Kina, injicerade han hos många känslan av att en svensk kulturrevolution vore det enda som kunde styra in KFML på en riktig väg mot en eventuell framtida partibildning. Därmed inte sagt att Sarrion skulle vara någon sorts demonisk inspiratör eller "agent" som "lurar" lättrogna nybörjare att attackera påstådda byråkrater. En sådan historieskrivning skulle vara lika falsk som att exempelvis förklara andra världskrigets utbrott med att Hitler led av syfilis. Man bör i stället se Sarrion som en karismatisk ledare, en person som helt enkelt formulerade den kritik mot KFML som låg latent inom rörelsen. Att hans antibyråkratiska paroller vann sådan omfattande sympati är lättförståeligt om man till det tidigare redovisade lägger det faktum att "atmosfären" inom hela vänstern var ordentligt uppjagad i början av 1968. Anledningen till det var den famösa polisbrutalitet som kom till uttryck under den stora demonstrationen i Stockholm 20 december 1967, då fredliga demonstranter utan pardon jagades och mörbultades av beriden polis. Många av FNL-aktivisterna kände helig vrede inför det av statsapparaten sanktionerade våldet. En viss benägenhet för att "tävla i djärvhet" uppstod bland aktivisterna: personer som fått åtskilliga batongslag i huvudet kunde plötsligt påräkna överdriven aktning bland kamraterna. På flera håll hystes rentav planer på att bilda karate-grupper i självförsvarssyfte. Det förelåg alltså en viss mottaglighet för berättelser om fysisk kamp i Kina.
Men de aktivister som kände sympati för de kinesiska rödgardisternas stridbara metoder riktade inte sin ilska mot den kapitalistiska statens polis utan mot KFML:s auktoriteter, mot de veteraner som byggde sin prokinesiska inställning på KKP:s antiryska polemik och som ansåg kulturrevolutionen vara en kinesisk angelägenhet. Sarrion och hans många förtrogna menade att kulturrevolutionen inte var en intern kinesisk rörelse utan en världsomfattande rörelse, en korrigeringsrörelse inom hela den revolutionära rörelsen - alltså även i det kapitalistiska samhället. Avsikten med den skulle vara proletariatets erövring av makten inom alla kommunistiska partier och organisationer. En sådan erövring krävde inte alls att arbetarklassen först tillskansat sig statsmakten, menade man. Det konkreta målet för Sveriges "rödgardister" - eller "rebeller" som man började kalla sig redan i februari - var att rensa ut revisionistiska element ur KFML, att på så vis stärka KFML kvalitativt till ett förbund som ostört av inre stridigheter skulle kunna sprida Maos tänkande till arbetarklassen och därmed preparera den för en definitiv samhällsomstörtning.

Februari 1968

De kulturrevolutionära åsikterna sprids hastigt till Uppsalas FNL-kommitté eftersom de flesta medlemmarna inom KFML även tillhör kommittén. Redan på kommitténs årsmöte den 14 februari betonar Kjell Ehn, en av Sarrions mest hängivna sympatisörer, kraftigt "den ideologiska skolningens roll" (dvs. Mao Tse-tungs tänkande). Han får bifall från majoriteten av de närvarande. Ur mötesprotokollet kan citeras följande stycke, som utgör ett bra koncentrat av "rebellernas" och den traditionella gruppens motstridiga synsätt:

"§ 9. Kjell Ehn underströk det drag av planlöshet som karaktäriserat det tidigare arbetet och att man inom kommittén inte hade varit fullt klar över målsättningen, att vi ska sträva efter att få ortens befolkning att omfatta våra tre paroller. Hade vi varit medvetna om nödvändigheten av ideologisk skolning, dvs. att vi genom studier och diskussioner försökt få ett riktigt perspektiv på vårt arbete, hade kanske många av de brister som uppenbarat sig varit mindre framträdande i kommitténs arbete. Det är därför mycket viktigt att vi i vårt fortsatta arbete kraftigt betonar den ideologiska skolningens roll. - Curt Ekström kritiserade denna arbetsstil och menade att vi måste skapa 'en så bred rörelse som möjligt för att kunna öka pressen på regeringen'. Flera kamrater tog upp kritik mot Curt Ekströms syn på Vietnamrörelsen och menade att ett allmänt prat om 'breddning' - som Svenska Kommittén för Vietnam är ett exempel på - bara är ett sätt från de styrande grupperna i samhället att försöka få kontroll över Vietnamrörelsen och få den att bli så harmlös som möjligt. Om man med tal om breddning och ökad press menar att vi bör skapa en Vietnamrörelse där figurer som Gunnar Myrdal står och talar om 'den amerikanska demokratins tragiska misstag' och i nästa mening lovprisar den svenska regeringens reaktionära Vietnampolitik, så är det definitivt inte den väg de Förenade FNL-grupperna bör ta."

Inom Uppsalas Clartésektion råder i februari en annan uppfattning. Rebellernas kulturrevolutionära ideologi har inte vunnit insteg där ännu. Clarté arbetar efter en helt motsatt linje: "studenternas intressekamp" har blivit sektionens huvudfråga. Universitetsreformen UKAS ses av clartéistema som en allt överskuggande fara och under parollen "Nej till näringslivets utbildningsfabrik" bildas den första svenska sektionen av SDS (Studenter för ett Demokratiskt Samhälle). Tidskriften "Flamman", vari den "proletariserade" studentens talan förs mot kapitalismens förrädiska reformidéer, börjar publiceras av sektionen. Något internationellt perspektiv har tidskriften inte och Maos namn figurerar inte i dess artiklar. Clarté och SDS är inställda på att föra studenternas intressekamp som parallellinje till KFML:s officiella linje om arbetarnas intressekamp, att kort sagt fungera som KFML:s "Unga örnar".

Mars 1968

Clarté håller kongress i Stockholm. Uppsalasektionens motion om studenternas intressekamp åsidosätts. En grupp från Lund/Malmö, som i tre månader intensivt tillägnat sig den danske marxisten Gotfred Appels teorier om den "mutade" västerländska arbetarklassen och som i enlighet med dessa teorier betraktar det svenska folkets kamp för ytterligare ekonomiska privilegier som objektivt en kamp riktad mot de undertryckta nationernas nödvändiga frigörelse, betonar den ideologiska kampens primat. Kongressens majoritet går på Lund/Malmö-linjen och beslutar att Mao Tse-tung hädanefter skall vara Clartéförbundets högsta auktoritet. "Den oförsonliga kampen mot reformism och revisionism" proklameras.
Uppsalasektionen drabbades alltså av ett nederlag och lämnade kongressen med den obehagliga känslan av att vara en bunt "högeravvikare". Direkt efter hemkomsten till Uppsala utövar därför sektionens styrelse bitter självkritik och konstaterar att organisationen satts före politiken, att studiecirklarna varit alltför akademiska och fjärran från verkligheten, att Maos tänkande försummats. Den 16 mars avsätts den gamla styrelsen och ersätts av nio den kinesiska kulturrevolutionen hängivna aktivister. Agitationen är febril under det möte som driver fram styrelsebytet. Med Maos lilla röda citatbok i högsta hugg förklarar Francisco Sarrion, Ingemar Blomberg och Bertil Vikström (alla tre styrelseledamöter i KFML:s Uppsalaavdelning och tillika ordinära Clartémedlemmar) att den svenska arbetarklassens och de svenska studenternas ekonomiska kamp är "skit" och att i stället den ideologiska kampen mot USA-imperialismen måste föras med kraft. Det svenska folket ska inte gödas med pengar utan med Maos tänkande, hävdas det. Stödet åt de fattiga ländernas befrielsekamp fastslås som viktigare än det relativt sett välmående svenska folkets ekonomiska kamp.
Vid mötet anvisas de korrekta texter som varje sann kommunist bör använda: förutom Maos citatbok Lin Piaos "Leve segern i folkkriget" och KKP:s centralkommittés 16 punkter om kulturrevolutionen. Därmed konstateras att KKP:s 25-punktsprogram om de grundläggande motsättningarna i världen (från 1963), dvs. KKP:s sammanfattning av polemiken mot SUKP, är ett "revisionistiskt" program och att förrädaren Liu Shao-chi "haft ett finger med i spelet" vid dess författande. Eftersom KFML:s ledning betraktar 25-punktsprogrammet som den revolutionära socialismens fundamentala dokument konstateras att KFML:s ledning är "revisionistisk".
Rebellernas övertagande av Clartésektionen får direkt konsekvenser för SDS. De fyra SDS-delegater som invalts i Uppsala studentkårs fullmäktige förkastar i fortsättningen kampen mot UKAS och börjar i stället använda studentkårens talarstol som plattform för Maos tänkande. De nyvordna rebellerna inleder allt oftare sina anföranden med favoritcitatet "Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse". Därmed åsyftas att bonderörelsen i Hunan, som Mao rapporterade om i sin ungdom, nu har fått sin svenska ättling. Rebellerna kräver att studentkårens internationella biståndsfond oavkortat ska ge 30.000 kr till FNL samt att kårordförandes och övriga funktionärers arvoden ska skäras ned till plus minus noll och skänkas till FNL. Summa 160.000 kr ska därvid tillfalla kampen mot USA-imperialismen. De SDS-medlemmar som står utanför den ideologiska kampen mellan rebeller och "högeropportunister" inom KFML, Clarté och FNL-kommittén protesterar mot att SDS förvandlats från studentparti till maoistisk agitationskanal. Rebellerna lämnar då sina fullmäktigeplatser med följande resolution:

Vi fyra som valdes in på SDS:s lista vid kårfullmäktigevalet, Robin Gerholm, Kristina Magnusson, Henke Pelling och Roland Sundqvist, vill deklarera att vi inte i fortsättningen betraktar oss som SDS-are eller känner oss ansvariga inför den organisationen. SDS bildades av clartéister under premisserna att studenternas intressekamp skulle ses som en huvudfråga i det politiska arbetet. Genom den ideologiska kamp som under våren har förts inom Clarté, Kommunistiska förbundet, SDS och FNL-kommittén har denna högeropportunistiska linje förkastats och befunnits vara ett uttryck för den revisionism som genomsyrat dessa organisationer.
Kinas försvarsminister, kamrat Lin Piao, har i sin utomordentligt viktiga skrift "Leve segern i folkkriget" gjort en analys av huvudmotsättningen i världen. Han skriver: "Motsättningen mellan Asiens, Afrikas och Latinamerikas folk å ena sidan och imperialisterna med Förenta Staterna å den andra är huvudmotsättningen i världen idag." "Intet folk eller land i världen som önskar revolution, oavhängighet och fred kan annat än rikta spjutspetsen i sin kamp mot den amerikanska imperialismen".
Huvuduppgiften för varje progressiv grupp måste idag vara kampen mot USA-imperialismen och dess lakejer. Utgående från denna huvuduppgift måste all annan politisk verksamhet bedömas. SDS:s bildande och agerande utgick inte från detta fundamentala faktum och därmed är hela grundvalen bortryckt. Vi fyra har tagit konsekvenserna av detta och gjort uppror mot SDS och framför allt mot Clarté, som utgjort grogrunden för denna högeropportunism.
Mao Tse-tung säger om ungdomen:
"Hur bör vi bedöma huruvida en ung människa är revolutionär? Hur kan vi veta det? Det kan endast finnas en norm, nämligen huruvida hon är villig att förena sig med arbetarnas och böndernas breda massor och i praktiken gör det eller inte. Om hon är villig att göra det och verkligen gör det, är hon en revolutionär; annars är hon en icke-revolutionär eller en kontrarevolutionär".
Vår uppgift som revolutionärer är att tillsammans med den svenska arbetarklassen och andra grupper i Sverige vidga och intensifiera kampen mot USA-imperialismen och dess lakejer här. Vårt vapen i den kampen är Mao Tse-tungs tänkande, som vi kommer att studera, tillämpa och sprida. Det är det ideologiska och politiska vapen som folk i hela världen framgångsrikt använder i sin befrielsekamp.
Eftersom studenterna är en del av folket som står i motsättning till USA-imperialismen, ligger det i deras intresse att förena sig med alla folk i världen i kampen mot USA-imperialismen. Mao Tse-tung sade i en solidaritetsförklaring till det japanska folket:
"De kinesiska och japanska folken måste förenas, folken i flera av Asiens länder måste förenas, alla undertryckta folk och nationer i världen måste förenas, alla fredsälskande länder måste förenas, alla länder och individer som är underkastade USA-imperialismens aggression, kontroll, intervention och tyrannvälde måste förenas och bilda en bred enhetsfront mot USA-imperialismen för att omintetgöra dess planer på aggression och krig och för att försvara världsfreden". Detta bör också studentkåren se som sin centrala uppgift. Vi kräver av den kårledning som tillsätts att den klart deklarerar var den står i frågan om kampen mot USA-imperialismen och dess lakejer i Sverige. Vårt vidare deltagande i kårfullmäktige bestäms av i vilken mån det kan bidra till att stärka den kampen.
- - -
"Varje kommunist måste inse sanningen i orden 'politisk makt växer ut ur en gevärspipa,' " (Citaten s. 59).

Inom KFML-avdelningen i Uppsala förstärks "rödgardisternas" ställning efter att Clarté nästan hundraprocentigt accepterat den kulturrevolutionära linjen. Sarrions anhängare inom styrelsen ser sig ha fria händer att börja utöva "proletariatets diktatur". Den 22 mars avsätter man styrelseledamoten Bernt Westerberg (tillika medlem av förbundets styrelse som konstituerats midsommaren 1967). Westerberg tillhör Bo Gustafssons trognaste vapendragare och har under Sarrions framväxande häftiga kritik mot förbundsledningen hela tiden ställt sig skeptisk mot den svenska kulturrevolutionens berättigande. Han är därmed en "falsk auktoritet". Tillsammans med Bror Norén utgör han den enda oppositionen mot rebellerna i avdelningsstyrelsen. Sarrions grupp har oskadliggjort Norén genom att aldrig kalla honom till styrelsens möten. Med Westerberg är det allvarligare: i egenskap av "pamp" i förbundsledningen måste han skoningslöst rensas bort. Det sker på ett hemligt styrelsemöte där Westerberg inte får minsta chans att försvara sig. Till ny sekreterare adjungeras Kjell Ehn, en mycket hård och i språkbruket grov rebell. Efter att Westerberg avsatts författar rebellstyrelsen en stencil som dagen efter skickas till KFML:s medlemmar. Däri förklaras Westerbergs "likvidering" med att denne inte förstått Maos tänkande, att han rentav motarbetat dess spridning, att han i likhet med förbundsledningens byråkrater satt organisationen före politiken och att han inte begripit den moderna revisionismen i Liu Shao-chis tappning. Westerberg anses därför böra arbeta på "basnivå" för att lära sig hur "massorna" tänker.
Anledningen till att Westerberg så drastiskt avsätts, utan att de ordinära medlemmarna i avdelningen får yttra sig, är att rebellerna i styrelsen vill framprovocera en splittring inom hela avdelningen. Man vill "dela ett i två" för att höja kvaliteten hos medlemmarna. Rebellerna vet att en stor del av medlemmarna inte alls står på rebellernas sida. Genom en drastiskt provokativ handling önskar man blotta vilka som står på "rätt" sida och vilka som fastnat i kontrarevolutionens träsk.
Förbundets arbetsutskott upprörs över det inträffade. Utskottet kräver att få sammanträffa med hela avdelningen. Rebellerna nonchalerar kravet med motiveringen att ingen medlem önskar möta "de falska auktoriteterna". Utskottet hänvisar dock till att två av avdelningens fem grupper protesterat mot "likvideringen" av Bernt Westerberg och sänder därför på eget bevåg ut kallelser till ett stormöte den 31 mars i Uppsala. När rebellstyrelsen får veta att kallelser utgått, uppmanar den sina trogna att bojkotta mötet. Denna uppmaning åtlyds av samtliga rebeller. Till mötet kommer endast KFML-are som håller fast vid förbundsledningens politik, dvs. knappt hälften av avdelningens medlemmar. Dagen före detta möte drabbar arbetsutskottet och rebellstyrelsen samman vid ett internt möte, som definitivt spräcker Uppsalas KFML i två delar och också spräcker allt vidare samarbete mellan Uppsalaavdelningens styrelse och förbundsledningen. Med synnerligen uppförstorad aggressivitet dundrar rebellerna -särskilt "trojkan" Sarrion-Ehn-Blomberg - mot utskottets medlemmar, kräver att dessa skall avgå, kallar dem "ideologiska giftspridare" och "Liu Shao-chic lakejer", hävdar att av förbundets tolv punkter i handlingsprogrammet är åtta revisionistiska. Då utskottet försiktigt påpekar vikten av att den formella ordningen upprätthålls inom en organisation, far särskilt Ingemar Blomberg ut i våldsamma anklagelser om "borgerlig formalism". Han påpekar att rebellerna inte kan erkänna några former som ärvts av reformistiska pseudokommunister och påminner om att Tyskland under Hitler och Italien under Mussolini skådat perfekta organisationsformer som dolde den bakomliggande ruttenheten. Byråkratiska paragrafer skall sopas undan och "massornas" spontana vilja vara allenarådande. Utskottet försöker till en början resonera lugnt och metodiskt med rebellerna, men blir ideligen saboterat av skanderade citat ur Maos lilla röda. När en sansad diskussion inte kan genomföras och rebellerna uppträder fysiskt hotfullt lämnar utskottet mötet i uppbragt tillstånd. På stormötet dagen efter, dit endast förbundsvänliga personer kommer, antar utskottet plus de närvarande en petition där ett öppet möte mellan avdelningens styrelse och avdelningens medlemmar krävs för att styrelsens agerande skall underkastas medlemmarnas kritiska granskning. Detta möte blir aldrig av; rebellstyrelsen undanber sig konfrontation med "massorna" av "personliga skäl" och "familjeskäl".

April 1968

De ledande rebellerna känner sig hotade av förbundsledningens motoffensiv. De gör ett nytt schackdrag för att gardera sig mot ett eventuellt nederlag (Sarrion, Ehn och Blomberg visste inte exakt hur många anhängare de hade inom avdelningen; läget var ungefär "fifty-fifty" mellan rebeller och förbundsvänliga): den 5 april reser "trojkan" ner till Malmö och Lund för att kollaborera med Mats Anderssons grupp. Tidigare hade inget samarbete etablerats mellan Uppsalas rebeller och "appelianerna" i Skåne. I den pressade situation rebellerna hamnat i efter arbetsutskottets mobilisering mot dem erinrar de sig att Mats Anderssons grupp inom Lunds KFML-avdelning under hela vintern och våren polemiserat mot förbundets officiella linje i intressekampsfrågan. Visserligen utgår inte Anderssons fraktion från kulturrevolutionen i sin kritik, men Uppsala-trojkan finner det mödan värt att få till stånd en enhetsfront mot förbundsledningen. Sarrion, Ehn och Blomberg möter sålunda Mats Andersson, Lennart Kanelind, Per Maunsbach, Pauli Lappalainen och Ulf Agrell - de dominerande personerna i den "mjukare" skånska fraktionen som oberoende av striderna i Uppsala ägnat sig åt att penetrera Gotfred Appels tankar om den mutade europeiska arbetarklassen i tidskriften "Kommunistisk Orientering". Sammanträffandet blir en triumf för Uppsala-trojkan. Gemensamt med de skånska rebellerna reser man nu för första gången parollen KROSSA KFML! På Lundaavdelningens medlemsmöte den 7 april talar Sarrion mycket inspirerat och yttrar enligt protokoll: "Vi har haft kamp inom förbundet. Motsättningen har blivit antagonistisk. I Uppsala har styrelsen haft ett möte med arbetsutskottet. Förbundsledningen har fel. Vi ska kämpa för den rätta linjen. Styrelsen i Uppsala har kämpat hårt. En styrelsemedlem har sparkats. Förbundsledningen ville ställa sina poster till förfogande om de hade begått fel. Men om vi tar över kommer vi att fortsätta förtrycka. En människa delas i två ideologier så länge det finns klasskamp. Vi vill inte ta makten. Vi lämnar förbundet. Vi vill inte sprida giftet. Vi har Kinas Kommunistiska Parti, vi har Mao Tse-tung, den störste marxisten i vår tid. Kina är centrum för revolutionen. Vi vill inte ha ett marxist-leninistiskt parti, utan utgöra en cell till KKP. Bo Gustafsson och Nils Holmberg är falska auktoriteter. Bekämpa dem! Lämna förbundet! Bilda röda garden! Revolutionen har börjat i Sverige. De revolutionära massorna har rest sig i Uppsala och Malmö!" åhörarna rycks uppenbarligen med av Sarrions extatiska uppmaningar. Under flera månaders tid har man i Lund/Malmö sysslat med tämligen abstrakta studier om mervärdesbegreppet och ekonomiska transaktioner. Uppsala-trojkan kommer farande som ett rensande oväder, lanserar eggande praktiska paroller och entusiasmerar särskilt de yngre medlemmarna. Gruppen kring Mats Andersson deklarerar högtidligen att den med omedelbar verkan utträder ur förbundet. "Självkritik" enligt rödgardistmodell tillämpas. Andersson själv förklarar öppet att han gjort sig skyldig till förtryck av andra kommunister, men att detta missförhållande orsakats av att han själv varit förtryckt av Bo Gustafsson. På det hela taget slår den uppsaliensiska kulturrevolutionen igenom i Skåne under just detta medlemsmöte.
Det bör understrykas att mötet mellan Uppsalas rebelltrojka och Skånes "appelianer" inte medför något ömsesidigt ideologiskt utbyte. Rebellerna uppträder som givare, inte som mottagare. De introducerar kulturrevolutionen hos "appelianerna" men påverkas inte själva av Appels mutteori. De är endast intresserade av att etablera ett organisatoriskt samarbete med "appelianerna" för att få en så bred front som möjligt mot KFML:s officiella linje. Man får alltså inte inbilla sig att vänskapspakten mellan rebeller och appelianer innebär att kulturrevolutionens paroller och Appels ekonomiska analys smälter samman till en enhetlig brygd. Faktum är att rebellerna under hela första halvåret 1968 inte ens är medvetna om vad Appels teori handlar om. (Först efter rebellrörelsens sammanbrott blir Appels perspektiv på revolutionen studieobjekt för en del av de gamla rebellerna.) Anledningen till detta påpekande är att KFML utgivit en dokumentsamling om rebellrörelsen ("Kommunistiska förbundet och vänsteropportunismen") där en helt felaktig historieskrivning presenteras, nämligen den att "den kontrarevolutionäre och arbetarfientlige vänsteropportunisten" Gotfred Appel vid årsskiftet 1967/68 spritt sin "villolära" till vissa makthungriga usurpatorer i Skåne och Uppsala. Det skulle betyda att "appelianismen" är den ideologiska grunden för rebellrörelsen. Det är alldeles oriktigt. Rebellrörelsen och appelianismen är två skilda saker. Rebellerna influerades av kulturrevolutionen i Kina, appelianerna av Appel och - efter den 7 april 1968 - vissa formella kulturrevolutionära egenheter. I Uppsala/Stockholm fick rebellrörelsen med tiden ett våldsamt och hysteriskt förlopp just genom avsaknaden av teori, medan den skånska rörelsen fick ett lugnt och föga spektakulärt förlopp just genom förekomsten av en genomarbetad teori (Appels). Dessa två separata rörelser hade en gemensam nämnare: kritiken mot KFML:s betonande av den ekonomiska intressekampens huvudroll. När rebellerna kritiserade KFML:s ekonomiska linje utgick de från övertygelsen att Mao Tse-tungs tänkande är viktigare än avideologiserad materiell kamp, medan appelianerna kritiserade ekonomismen utifrån övertygelsen att den västerländska arbetarklassens ekonomiska kamp riskerar att framkalla en latent fascism hos arbetarna riktad mot de utplundrade ländernas frigörelsekamp. Det är i sanning två helt olika utgångspunkter.

Samtidigt som rebelltrojkan försäkrar sig om de skånska appelianernas stöd går rebellerna inom Uppsalas Clarté till attack på Clartés centralstyrelses möte i Stockholm. Under mötet framför rebellerna åsikten att "allt är skit inom Clarté", att förbundet måste rivas ner till grunden. Två framträdande rebeller, Lars Axelsson och Hans Seyler, tilldelas uppdraget att summera mötets åsikt i ett resolutionsförslag. Efter en natts febrilt författande framläggs förslaget, som förkastas av centralstyrelsens majoritet. Därmed är splittringen inom Clartés administrativa ledning ett faktum.
Det förkastade resolutionsförslaget förvandlas till en grundläggande deklaration och antages som rebellernas första officiella program. Eftersom dess innehåll är ett utmärkt koncentrat av rebellideologin bör det citeras i sin helhet:

DEKLARATION ANTAGEN VID REVOLUTIONÄRT MASSMÖTE I UPPSALA DEN 9 APRIL 1968:
"Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse. Inom mycket kort tid kommer flera hundra miljoner bönder i Kinas mellersta, sydliga och nordliga provinser att resa sig som en mäktig storm, som en orkan, en kraft så snabb och våldsam att ingen kraft förmår, hur stark den än må vara, att hålla den tillbaka. De kommer att krossa bojor som binder dem och storma framåt på vägen till befrielse. De kommer att sopa alla imperialisterna, krigsherrarna, de korrumperade ämbetsmännen, lokala tyrannerna och elaka herrskapen i graven. Varje revolutionärt parti och varje revolutionär kamrat kommer att prövas av dem och efter deras beslut godtas eller förkastas. Vi har tre ting att välja på. Ska vi gå i spetsen för och leda dem? Ska vi släpa efter dem, gestikulerande och kritiserande? Eller ska vi ställa oss i vägen för och bekämpa dem? Varje kines är fri att välja, men händelserna kommer att tvinga er att träffa ert val snabbt." (Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan. Mao Tse-tung.)

KAMRATER,
ett historiskt beslut fattades av Clartékongressen. Strävan att skapa enhet på marxismen-leninismen, Mao Tse-tungs tänkande inskrevs. Skolningen i marxismen-leninismen, Mao Tse-tungs tänkande måste ovillkorligen ske i förening med klasskampens praktik.
Hur skall vi uppnå enhet på denna grund?
Ordförande Mao säger: "Motsättningar och kamp mellan olika slag av idéer förekommer ständigt i partiet. Detta är en återspegling inom partiet av motsättningar mellan klasserna och mellan det gamla och det nya samhället. Om inga motsättningar och ingen ideologisk kamp för att lösa dessa förekom i partiet, skulle partiets liv ta slut". Vidare säger han: "Om enhet söks genom kamp kommer den att leva, men om enheten söks genom eftergifter kommer den att förstöras" (Aktuella taktiska problem i den antijapanska enhetsfronten).
Bara genom en ideologisk kamp mot borgerligt tänkesätt inom rörelsen, mot den moderna revisionismen både i Chrusjtjovs och i Liu Shao-chis tappning, kan vi alltså uppnå enighet på Mao Tse-tungs tänkandes grundval.
Vårt kongressbeslut är av stor betydelse. I praktiken måste det innebära en total kamp mot revisionism, byråkratism, falska auktoriteter, förtryckare av massorna, självfostran och all annan borgerlig ideologi som genomsyrat det gamla Clarté. Mot dessa gift måste vi föra en kompromisslös kamp enär dessa krafter alltid kommer att föra oss bort från den uppgift alla sanna revolutionärer måste ha för ögonen, nämligen att genomföra den socialistiska revolutionen. Låt oss ta detta beslut på allvar.
Revolutionära kamrater i Uppsalasektionen har redan påbörjat denna kamp. De har startat en omfattande kritik mot det gamla Clarté. De har analyserat "Marxbreven" och kritiserat dem för självfostran, vilket innebär en total separering av teorin från praktiken. De har kritiserat byråkratiska arbetsmetoder som belagt medlemmarna med tunghäfta och förlamat och undertryckt medlemmar och som lagt på dem arbetsbördor som de inte upplevt meningsfulla. De har attackerat de falska auktoriteter som försökt påtvinga medlemmarna sina åsikter och sin politik och som aktivt bekämpat de revolutionära massornas kritik.
Denna kamp innebär ett nedrivande av de gamla Clarté. Ordförande Mao säger: "Det finns inget uppbygge utan nedrivning. Nedrivning innebär kritik och förkastelse, den innebär revolution. Den innefattar att resonera ut saker och ting, vilket är att bygga upp. Om man sätter nedrivandet först får man uppbygget under processens gång."
Denna kamp som de revolutionära kamraterna i Uppsala påbörjat är bra. De har börjat lära sig tillämpa kamrat Mao Tse-tungs tänkande i klasskampen. Deras klasståndpunkt prövas i striderna. Det är mycket bra om alla clartéister lär av de revolutionära kamraterna i Uppsala, studerar deras erfarenheter och påbörjar kampen mot alla slags borgerliga och revisionistiska inflytanden i rörelsen.
Nedrivandet av det gamla Clarté kan inte ske om inte medlemmarna djärvt mobiliseras mot lokala förtryckare, falska auktoriteter, byråkratism och all slags revisionism och borgerliga tänkesätt. Försök att styra det hela uppifrån, att låta diskussionen stanna på ett akademiskt plan och att tillämpa metoden att ge direktiv från styrelsen är förkastligt. Den enda tillåtna metoden är att låta medlemmarna själva föra kampen och själva lära sig avgöra vad som är rätt och fel. Tilliten till massorna är den grundläggande revolutionära principen och misstro mot massorna är kontrarevolutionär och byråkratisk.
Den enda garantin för att inte byråkratin växer upp och begår övergrepp mot massorna av medlemmar är deras egen vaksamhet mot sådana tendenser och att de obönhörligt slår ned på dem, kritiserar dem och med all kraft bekämpar dem. Allt tal om att på organisatoriska vägar söka finna garantier mot byråkratin, genom stadgar och beslut, är att hänge sig åt illusioner och söka förleda massorna och bör likaledes kritiseras och bekämpas. Om Clarté skall kunna ställa sig på Mao Tse-tungs tänkandes grundval kan bara avgöras i den stora kampen mellan borgerlig och proletär ideologi. I denna kamp skall vi använda Mao Tse-tungs tänkande som enda auktoritet för att skilja mellan rätt och fel. Alla idéer och handlingar skall bedömas mot Mao Tse-tungs tänkande.

Punkt 3 i KKP:s 16 punkter om kulturrevolutionen: "Sätt oförvägenheten före allt annat och mobilisera massorna djärvt.
Vad som blir resultatet av denna stora kulturrevolution kommer att avgöras av huruvida partiledningen vågar mobilisera massorna med djärvhet eller inte. För närvarande finns det fyra olika situationer med avseende på den ledning som partiorganisationer på olika nivåer ger kulturrevolutionens rörelse.
1) Det finns den situation i vilken de ansvariga för partiorganisationerna utgör rörelsens förtrupp och vågar mobilisera massorna med djärvhet. De sätter oförvägenheten före allt annat, de är oförskräckta kommunistiska kämpar och goda lärjungar till ordförande Mao. De förespråkar anslag med stora skrivtecken och stora debatter. De uppmuntrar massorna att avslöja vålnader och monster samt också att kritisera brister och misstag i ansvariga personers arbete. Detta slags korrekta ledarskap är resultatet av att man satt proletär politik i första rummet och Mao Tse-tungs tänkande främst.
2) I många enheter har de ansvariga personerna bristande insikt om ledningens uppgift i denna stora kamp. Deras ledning är långt ifrån medveten och effektiv och följaktligen finner de att de är inkompetenta och i en svag position. De sätter fruktan före allt annat, klamrar sig fast vid föråldrade metoder och förordningar och är ovilliga att bryta mot praxis och gå framåt. De har överraskats av de nya tingens ordning, massornas revolutionära ordning, och det har till följd att deras ledning släpar efter i det aktuella läget, släpar efter massorna.
3) I en del enheter är de ansvariga personerna, vilka begått fel av ett eller annat slag i det förflutna, än mer benägna att sätta fruktan före allt annat, eftersom de är rädda för att massorna skall komma på dem. I själva verket skulle partiet och massorna visa överseende med deras fel om de gjorde allvarlig självkritik och accepterade massornas kritik. Men om de ansvariga inte gör det, kommer de att fortsätta att begå fel och bli hinder i vägen för massrörelsen.
4) En del enheter kontrolleras av dem som nästlat sig in i partiet och slagit in på den kapitalistiska vägen. Sådana personer i ansvarig ställning är ytterst rädda för att bli avslöjade av massorna och söker därför varje tänkbar förevändning för att hålla massrörelsen nere. De tillgriper taktiken att ändra angreppsmål och förvandla svart till vitt i ett försök att leda in rörelsen på villovägar. När de finner sig isolerade och inte längre kan fortsätta som förut, tillgriper de än fler intriger, angriper folk bakifrån, sprider rykten, suddar ut skillnaden mellan revolution och kontrarevolution så mycket de kan, allt i syfte att angripa revolutionärerna.
Det som partiets centralkommitté begär av partikommittéerna på alla nivåer är att de håller fast vid att man skall tillhandahålla korrekt ledning, sätta oförvägenheten före allt annat och med djärvhet mobilisera massorna, ändra svaghets- och oduglighetstillstånd där de förekommer, uppmuntra de kamrater som begått fel men är villiga att rätta till dem, att kasta av sig sina andliga bördor och ansluta sig till kampen, och från ledande poster avskeda alla de i ledande ställning som har slagit in på den kapitalistiska vägen och på så sätt göra det möjligt för de proletära revolutionärerna att återerövra ledningen."

DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR!
LEVE MAO TSE-TUNGS OÖVERVINNERLIGA TÄNKANDE!
LÄNGE LEVE DEN STORA PROLETÄRA KULTURREVOLUTIONEN!
LÄNGE LEVE VÅR STORE ORDFÖRANDE MAO!
Undertecknat:
REVOLUTIONÄRA REBELLER I UPPSALA OCH STOCKHOLM

Rebellerna i Uppsala och nu även Stockholm känner sig efter stadfästandet av den grundläggande "9-april-deklarationen" beredda att på allvar börja "mobilisera massorna djärvt". Att den mäktiga bonderörelsen i Hunan är identisk med den svenska rebellrörelsen betvivlar ingen rebell. Att "imperialisterna, krigsherrarna, de korrumperade ämbetsmännen, lokala tyranner och elaka herrskapen", som omtalas i Maocitatet, anspelar på KFML-ledningens kapitalistlakejer är självklart för rebellerna. Mao har i sina texter från 30- och 40-talen visionärt uppenbarat vad som skulle hända i Sverige 1968! Redan här kan det vara på sin plats att notera hur rebellerna utövar en nästan svärmisk citatdyrkan och bokstavstrohet. De översätter ordagrant de heliga texterna och åstadkommer på så sätt en skrattretande kollision mellan originalet och den svenska verkligheten. Om man läser De Sexton Punkterna om Kulturrevolutionen, som alltså är KKP:s centralkommittés officiella dekret, framgår det med all önskvärd tydlighet att den kinesiska kulturrevolutionens syfte är att via störtandet av byråkratiska auktoriteter omskapa överbyggnaden i den socialistiska samhällsstrukturen och därmed förstärka samhällets produktivkrafter. För de svenska rebellerna betyder "den socialistiska samhällsstrukturen" helt enkelt "den kommunistiska rörelsen" och "samhällets produktivkrafter" översätts till "den kommunistiska rörelsens arbetskapacitet". I och med att den för rebellerna giltiga översättningen inte samtidigt får en efter deras tolkning anpassad språkdräkt blir effekten förödande åtminstone för varje normalt proportionssinnad människa. Det mest flagranta exemplet på detta fenomen är rebellernas ständiga nyttjande av ordet "massorna". Det tycks inte alls bekymra rebellerna att ordet "massorna" i De Sexton Punkterna syftar på miljontals personer i Kina. När man använder ordet "massorna" om de svenska rebellerna, som till antalet inte överstiger 500, hamnar man i en språklig återvändsgränd. Ty vad ska man sedan använda som beteckning på det svenska folket, de riktiga massorna? Om rebellernas lika statiska som kuriösa formuleringsvanor ska längre fram i boken anföras ytterligare synpunkter. Tills vidare kan vi nöja oss med att studera ett belysande exempel på hur bokstavstroheten kan orsaka fatala misstag - Maos lilla röda citatbok inleds med orden: "Den kraft som innerst leder vår sak framåt är Kinas Kommunistiska Parti". Detta citat tolkas av rebellerna på så vis att det behövs inget kommunistiskt parti i Sverige eftersom "vår sak" leds framåt av Kinas parti! Det är denna egendomliga tolkning som ligger bakom Francisco Sarrions deklaration inför Lunds appelianer att Sveriges revolutionärer bör "utgöra en cell till KKP". Tolkningen grundar sig på ett önsketänkande, nämligen att "vår sak" är identisk med de svenska rebellernas och de kinesiska massornas. Likaså förutsätter rebellerna att De Sexton Punkternas inledningskonstaterande att kulturrevolutionen "innebär ett nytt stadium i den socialistiska utvecklingen i vårt land" (dvs. Kina) handlar om Sverige. Hur man än ställer sig till rebellernas försök till ideologisk förnyelse i Sverige måste man medge att inte ett enda belägg finns för att Mao eller Lin Piao skulle ha menat att den kinesiska kulturrevolutionen bör genomdrivas inom de kapitalistiska ländernas kommunistorganisationer.
Omedelbart efter "9-april-deklarationens" stadfästande inleder rebellerna det aktiva nedrivandet av gamla Clarté och mobiliserar massorna djärvt i kampen mot de personer som "nästlat sig in i partiet och slagit in på den kapitalistiska vägen". En pampig väggtidning ("anslag med stora skrivtecken") tillverkas och undertecknas av "massorna" med "Fredrik Svensson" (täcknamn för Francisco Sarrion) i spetsen. Det nyss utstencilerade medlemsbladet Clartéisten konfiskeras och makuleras, enär "revisionisten" Gunnar Bylins programmatiska inledning till 1968 års Clartékongress finns publicerad däri. Ärkefienden Bo Gustafsson föräras en egen väggtidning, vari hävdas att Bo medvetet felöversatt Maos skrift "Om det rätta sättet att lösa motsättningar bland folket". Broschyren "Vad vill KFML" förses med giftetikett och stiftas upp på anslagstavla. Den kreativa spontanismen fortsätter med att rebellerna embarkerar fyra personbilar och kör i rasande fart till Stockholm, där de hemsöker bokhandeln Oktober och klistrar giftetiketter på tidskriften Clarté samt vid uttåget lägger beslag på ett antal stora Mao-märken med motiveringen "Maos bild tillhör massorna". Därefter besöks FNL-kontoret i samma anda: de artiklar och urklipp kontoret hängt upp studeras bistert och minutiöst, varvid Bo Gustafssons alster överkorsas med tuschpenna och anbringas slagordet "Ner med alla falska auktoriteter!". Korstågets höjdpunkt blir besöket på Kinesiska Folkrepublikens Ambassad, dit rebellerna beger sig för att tala ut med vissa "personer i ansvarig ställning". Rebellerna hyser nämligen misstanken att ambassadens tjänstemän hindrat spridningen av kulturrevolutionära nyheter. Ett bevis sägs vara att bildmagasinet Kina i sitt senaste nummer inte i tillbörlig utsträckning hyllat rödgardisternas verksamhet. Man misstänker att magasinet är förfalskat, att det på vägen från Peking utsatts för korrigeringar. Sedan gästerna avspisats av ambassadens personal konstaterar de att den kinesiska delegationen i Sverige styrs av kontrarevolutionärer och beslutar att i fortsättningen endast ambassaden i Oslo, där tjänstemännen troligen är renläriga marxist-leninister, ska besökas i frågor som dessa.
Dagen efter den händelserika Stockholmsaktionen börjar rebellerna arbeta på att splittra FNL-rörelsen. KFML och Clarté hade redan framgångsrikt delats i en "massornas progressiva linje" och en "byråkratisk högeropportunistisk linje". Nu vill man sprida kulturrevolutionen också till den numerärt största vänsterrörelsen. Till att börja med vill man rensa bort alla icke-socialister ur FNL-kommittén, dvs. sådana personer som inte är uttalade kommunister utan bara rent generellt sympatiserar med FNL:s kamp mot de amerikanska angriparna. Inför Vietnamveckan, då samtliga FNL-are arbetar för högtryck med stencildragning och liknande göromål, utsår rebellerna förvirring genom att ifrågasätta själva propagandaarbetets målinriktning. Uppropet. till Vietnamveckan kritiseras hårt och utpekas som skadligt för den revolutionära utvecklingen. Felet med uppropet sägs vara att det inte handlar om Sovjetrevisionismen och kulturrevolutionen. Vietnamveckan bör inte "trycka för mycket på Vietnam", menar rebellerna. Eftersom USA-imperialismens bekämpande är huvuduppgiften för världens folk och eftersom den kinesiska folkrepubliken leder kampen mot imperialismen bör parollerna under Vietnamveckan förskjutas från Vietnam till Kina och då speciellt handla om Kinas kamp mot Sovjetrevisionismen. Rebellernas förslag röstas ner av majoriteten inom kommittén med hänvisning till att Nordvietnams Förenade Arbetarparti och Sydvietnams FNL själva aldrig angripit Sovjetunionen i tal eller skrift. Sjuttio procent av Nordvietnams och FNL:s militära materiel kommer från Sovjetunionen och Nhan Dans politiska ledarartiklar uttrycker vecka efter vecka hög uppskattning av den tekniska och ekonomiska hjälpen från sovjetiskt håll. Rebellerna får alltså se sig tillfälligt slagna, men de revanscherar sig genom att inte underteckna uppropet till Vietnamveckan.
Långfredagen 12 april samlas sjuttio rebeller till "revolutionärt massmöte" i Laboremuslokalen i Uppsala. Syftet med mötet är att koordinera Stockholms och Uppsalas rebellverksamhet, att klargöra de framtida gemensamma riktlinjerna för kampen mot "högeropportunismen" inom KFML och FNL-rörelsen. De församlade enas om att "huvudmotsättningen" i Sverige är den mellan folket och USA-imperialismen, vars förtryck i första hand är ideologiskt och därför bör bekämpas med en starkare ideologi - nämligen Mao Tse-tungs tänkande. Det riktiga sättet att medverka i kampen är att "rena sig själv ideologiskt" och efter reningens fullbordande vandra ut likt apostlar med det sanna budskapet till arbetarklassen. Att kämpa för högre löner och kortare arbetsvecka förklaras vara reformistiskt; det väsentliga är att sprida Maos tänkande till folket, inte att ge folket en massa tomma privilegier.
KFML:s förbundsledning beslutar dagen efter att rebellerna i Uppsalaavdelningens styrelse måste "likvideras". Den 18 april avsätts "rebelltrojkan" Sarrion-Ehn-Blomberg och utesluts ur förbundet på obestämd tid. Sju ordinära medlemmar suspenderas även, då dessa förklarar sig sympatisera med trojkan. I den resolution som föregår uteslutningarna förklarar KFML:s ledning lägets allvar med följande påståenden:

Under senaste tiden har en handfull personer inom Kommunistiska förbundet attackerat förbundet. De påstår att förbundet sprider "revisionistiskt gift", att de själva genomför kulturrevolutionen i Sverige och bekämpar falska auktoriteter och att de i allt detta företräder MaoTse-tungs tänkande. De säger sig vilja "krossa Kommunistiska förbundet". De mest framträdande inom denna lilla klick är Mats Andersson i Malmö, Per Maunsbach i Lund samt "Fredrik Svensson", Kjell Ehn och Ingemar Blomberg i Uppsala. Flertalet eller samtliga dessa har redan lämnat förbundet.

Redan i resolutionens inledning noterar man att även KFML:s rebellfientliga ledning villkorslöst anammat den jargong Peking Reviews artiklar odlar. Man kallar rebellerna och appelianerna "en handfull personer" och "en klick". Sanningen är att oppositionen mot KFML vid resolutionens tillkomst uppgår till ungefär fyra hundra personer. Den siffran inkluderar då rebellernas och appelianernas sympatisörer. Om man kallar 400 personer för "en handfull" våldför man sig mot svenska språket, särskilt som förbundets totala medlemsantal vid tillfället inte överstiger 700. Noteras bör även att KFML:s ledning utan distinktioner sammanför rebellerna och appelianerna till en och samma "klick". Följden av ett sådant förfarande blir att man i resolutionens fortsättning tillvitar den ena rörelsen vad den andra hävdat. Så säger man exempelvis att "klicken" har följande klasståndpunkt och politiska linje:

att förhållandet mellan arbete och kapital i dagens Sverige inte kännetecknas av att arbetarklassen är utsugen och förtryckt utan av att den främst är mutad av kapitalisterna;
att den svenska arbetarklassen således är en korrumperad arbetararistokrati, som mer solidariserar sig med imperialismen än med de förtryckta folken;
att KFML:s strävan att utveckla kampen för de arbetandes dagskrav mot monopolkapitalet såsom ett led i kampen för den proletära revolutionen är "revisionism" och ekonomism;
att kampen för dagskraven dessutom innebär att småbourgeoisin krossas mellan arbetarklassen och monopolkapitalet och att denna kamp därför är ett förräderi mot principen att bilda enhetsfront med småbourgeoisin mot USA-imperialismen.
Denna politiska linje, som i huvudsak är gemensam för klicken, har inte det minsta med Mao Tse-tungs tänkande att göra. Den står tvärtom i skriande motsättning därtill. Mao Tse-tungs tänkande kräver först och främst en proletär klasståndpunkt och "konkret analys av konkreta förhållanden". Men klickens politiska linje uttrycker bourgeoisins klasståndpunkt och deras egna subjektivistiska fördomar.

De anklagelser som riktas här mot "klicken" är befogade om de gäller de skånska appelianerna. Men så vitt jag kunnat utröna i mitt rekonstruktionsarbete och via åtskilliga intervjuer med under händelserna närvarande vittnen så har Uppsala-rebellerna icke under något möte före rörelsens sammanbrott yttrat ordet "mutad" om den svenska arbetarklassen. Vad man sagt är att den ideologiska kampen måste anses primär i förhållande till den ekonomiska. Man har också häcklat reformismen med hänvisning till att fascistiska stater under historiens gång visat sig kunna genomföra tämligen omfattande reformer. Men någon teoretiskt skärpt "appelianism" har aldrig legat bakom sådana åsikter. Vad beträffar den fjärde ståndpunkten i "klickens" ovan redovisade politiska linje är det mycket dubiöst huruvida den ens omfattats av appelianerna. I det kommande kapitlet om "appelianismen" ska klargöras hur svårförenlig med Appels teorier en slik inställning måste vara. Tills vidare kan konstateras att Uppsalarebellerna under inga förhållanden ömmat för småbourgeoisin. Tvärtom mot att förorda en "enhetsfront" med småbourgeoisin menade rebellerna att Vietnamrörelsen skulle göra sig av med alla borgerliga medlemmar. De krävde faktiskt att Maos tänkande skulle vara FNL-kommitténs enda auktoritet, att den numerära ansvällningen skulle hindras och ersättas med strikt maoistisk skolning av aktivisterna.
I resolutionen bombarderar man vidare "klickens 'teoretiska' ståndpunkter":

Den förbundsfientliga klicken hävdar: "Vårt handlingsprogram finns hos Lin Piao, våra stadgar i Maos lilla röda".
Lin Piaos broschyr "Leve segern i folkkriget" är ett viktigt bidrag till Mao Tse-tungs tänkande och dess tillämpning. Maos lilla röda är ett koncentrat av Mao Tse-tungs tänkande, som är en andlig atombomb. Därför studeras också dessa och andra skrifter flitigt i vårt förbund. Men vad gör den förbundsfientliga klicken? Den använder Lin Piaos broschyr som motivering för att bekämpa förbundets handlingsprogram och övriga program. Den använder också Lin Piaos broschyr, som huvudsakligen behandlar de förtryckta nationernas kamp, för att bekämpa KKP:s "Förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje", som fastställer marxismen-leninismens kamplinje också för arbetarklassen i de kapitalistiska länderna. Båda dessa dokument ger uttryck för Mao Tse-tungs tänkande. Men klicken, som säger sig acceptera Lin Piao, förkastar KKP:s förslag, som enligt klicken luktar revisionism. Detta är att bekämpa Mao Tse-tungs tänkande med Mao Tse-tungs tänkande. Klickens dolda motiv är, att den motsätter sig arbetarnas kamp mot monopolkapitalet i de kapitalistiska länderna, vars nödvändighet påvisas just i KKP:s förslag.
Den reaktionära politiska ståndpunkten lyser också igenom i klickens dogmatiska och subjektivistiska motivering för sina bedrövliga försök att genomföra "kulturrevolution" i förbundet. Vad är kulturrevolutionen? Den stora proletära kulturrevolutionen är ett nytt och högre stadium i den socialistiska revolutionen. Den förutsätter därför proletariatets diktatur, som den samtidigt befäster och vidareutvecklar genom att mobilisera massorna till kamp mot de ledare som slagit in på den kapitalistiska vägen.
Att däremot försöka genomföra en kulturrevolution under kapitalistiska förhållanden är ingenting annat än en reaktionär utopi, som endast kan tjäna till att undanskymma marxist-leninisternas primära uppgift, nämligen att organisera arbetarklassens kamp för den väpnade erövringen av statsmakten. Klicken däremot ställer sig på samma ståndpunkt som de utopiska socialisterna, som gick in för att grunda "mönsterkolonier" som isolerade öar i det kapitalistiska samhället. Detta är inget annat än Liu Shao-chis reaktionära teori om "självfostran". Om klickens reaktionära utopi gäller därför samma omdöme som Engels fällde om de utopiska socialisterna: "Socialismen är för dem alla ett uttryck för den absoluta sanningen, förnuftet och rättvisan och behöver endast upptäckas för att genom egen kraft erövra världen . . . Resultatet därav kunde inte bli något annat än en eklektisk genomsnittssocialism . . . som tillåter en oerhörd mängd schatteringar, en blandning som försiggår desto lättare ju mer de enskilda beståndsdelarna fått konkretiseringens skarpa hörn avslipade i debattens ström som runda stenar i en bäck. För att förvandla socialismen till vetenskap måste den först ställas på verklighetens mark" (Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, s. 31 f).
Förbundet och dess ledning har efter en mångårig uppgörelse med högeropportunismen i och med grundandet av Kommunistiska förbundet slagit in inte på den kapitalistiska utan på den socialistiska vägen. Denna fundamentala skillnad låtsas klickens bedrövliga marxister inte om. De använder den stora proletära kulturrevolutionen som ett slagträ mot förbundet och dess ledning för att därigenom försöka genomdriva sin reaktionära politiska linje. För marxist-leninisterna i Kommunistiska förbundet har kulturrevolutionen däremot en helt annan betydelse. Den har lärt oss att bättre än tidigare förstå vikten av studiet av Mao Tse-tungs tänkande och av att djärvt mobilisera massorna till kamp. Dessa lärdomar införlivar förbundet med sin praktik. Det är något helt annat än den ståndpunkt som företräds av klicken, som tar sin egen småborgerliga upphetsning för en revolutionär resning.
Syftet med den kontrarevolutionära klickens "kulturrevolution" säges vara att riva ned förbundets "falska auktoriteter". Vilka är då dessa "falska auktoriteter"? Det är förbundets revolutionära kärna. Eftersom klicken företräder en borgerlig politisk linje är det alldeles riktigt att de angriper förbundets marxist-leninistiska ledning. Genom marxismen-leninismens hela historia går nämligen som en röd tråd bourgeoisins och småbourgeoisins reaktionära kamp mot proletariatets revolutionära auktoriteter: Bakunin mot Marx, Kautsky mot Lenin, Trotskij mot Stalin, Liu Shao-chi mot Mao Tse-tung. Syftet med bourgeoisins angrepp mot proletariatets ledare är att splittra den revolutionära rörelsen och förvirra dess medlemmar för att därigenom lättare kunna förinta rörelsen. Lenin, som i likhet med andra marxist-leninister alltid underströk att proletariatet för sin kamp behöver revolutionära auktoriteter, skrev om en "vänster"-opportunistisk riktning i Tyskland i början av 1920-talet:
"Alla vet att massorna delas i klasser . . . att klasserna i de flesta fall, åtminstone i de moderna civiliserade länderna, ledes av politiska partier . . . att de politiska partierna såsom allmän regel styres av mer eller mindre fasta grupper av de mest auktoritativa, inflytelserika, erfarna, till de ansvarsfullaste posterna valda personer, som kallas ledare. Allt detta är abc . . . Särskilt komiskt är att man faktiskt i stället för de gamla ledarna, som har allmänmänskliga synpunkter på enkla saker, i verkligheten för fram (under betäckning av parollen "Ned med ledarna!") nya ledare som pratar övernaturlig smörja och gallimatias." (Radikalismen - kommunismens barnsjukdom. Valda Verk, 11:2 s. 377.)
Klickens kamp mot auktoriteter syftar därför endast till att ersätta förbundets nuvarande revolutionära auktoriteter med klickens kontrarevolutionära auktoriteter.

Efter denna gruvliga salva exemplifierar resolutionen de "ligistfasoner" rebellerna utövar och fortsätter:

Krossa den klassfientliga "vänster"-opportunismen! Efter vår långa kamp mot den form av borgerligt inflytande i den revolutionära rörelsen som högeropportunismen utgör, är det inte förvånande att det borgerliga inflytandet nu tar sig uttryck i "vänster"-opportunism. De kommunistiska partiernas historiska erfarenheter visar nämligen att "vänster"-opportunistiska tendenser vanligen följer på en period med uppgörelse med högeropportunism. Därvid måste vi emellertid göra klart för oss två saker. För det första, att denna kamp mellan marxismen-leninismen och "vänster"-opportunismen är klasskamp. För det andra, att det borgerliga inflytandet tvingas drapera sig i röda flaggor emedan det för närvarande inte kan drapera sig på annat sätt. Denna nya kostymering, som många kamrater inte tidigare sett, förvillar en del. Den borgerliga linjen är emellertid lätt att demaskera, om den analyseras och prövas. Klicken har nämligen redan avslöjat sig genom sina ståndpunkter och handlingar. Dess politiska linje går ut på att bevara utsugningen och monopolkapitalets diktatur. Därför måste den skoningslöst bekämpas och dess inflytande utrotas.
- - -
Då klassfienden angriper vår rörelse från vad som synes vara "vänster"-ståndpunkter förvillas en del oerfarna kamrater, som i grund och botten har en riktig klasståndpunkt. Samtidigt som vi resolut avslöjar och kastar ut den kontrarevolutionära klicken ur vår rörelse, ska vi vara förstående och tålmodiga mot de kamrater som tillfälligt förvillats, emedan de på grund av bristande erfarenhet missletts av klickens "vänster"-fraser och ej insett dess kontrarevolutionära syften.

Det senare stycket i texten är som synes ett försök att framställa rebellrörelsen som en konspiration ledd av vissa framträdande demagoger som lurat okunniga nybörjare att slå mot KFML. Resolutionen vädjar till de medlemmar som inte hundraprocentigt anslutit sig till rebellerna att vända tillbaka. Om så sker skall intet straff utmätas mot dem utan förståelse och tålamod visas. Attityden är förklarlig, eftersom de cirka femtio "hundraprocentiga" rebellerna i Uppsala dragit med sig minst hundra sympatisörer i FNL-kommittén och Clarté. Man fruktade att KFML:s avdelning skulle åderlåtas på åtminstone två tredjedelar av medlemskadern. Vid tiden för resolutionen fanns faktiskt endast nitton (19) medlemmar i Uppsalaavdelningen som klart och otvetydigt stod på Förbundets sida!
Den proletära disciplinen betonas mycket starkt i "slutpläderingen":

Kommunistiska förbundet är en proletär kamporganisation, som ska utvecklas till ett revolutionärt parti. Det måste därför obönhörligen tillämpa den proletära disciplinen inom sina led. Förbundets stadgar föreskriver att fattade beslut ska följas. Förbundets grundlag är midsommarkonferensens beslut, som bygger på Mao Tse-tungs tänkande. Dessa liksom andra beslut kan kritiseras. Men kritiken ska ske inom förbundet. Till dess att besluten ändrats är alla medlemmar förpliktade att följa dem. Detta är helt i överensstämmelse med Mao Tse-tungs tänkande, som inte ger något utrymme för småborgerlig anarkism:
"Vi måste ånyo fastställa partiets disciplin, nämligen:
1. individen är underordnad organisationen,
2. minoriteten är underordnad majoriteten,
3. den lägre nivån är underordnad den högre nivån,
4. alla medlemmar är underordnade Centralkommittén.
En var som bryter mot dessa disciplinbestämmelser slår sönder partienheten."

Rebellernas svar

Rebellerna bemöter uteslutningarna med en egen resolution, vari givs ett koncentrat av deras dåvarande teoretiska ståndpunkter. Kärnan i deras kritik mot KFML sägs vara frågan om Maos tänkande:

Upprättandet av Mao Tse-tungs tänkande som absoluta proletära auktoritet är en livsviktig fråga för den kommunistiska världsrörelsen och för alla revolutionärer i hela världen. Men förbundets stadga säger ingenting om detta, dess press förtiger denna högst vitala fråga. Studierna i förbundet är uttryck för självfostran och är skilda från klasskamp och ideologisk kamp. De ställer sig hindrande i vägen för Mao Tse-tungs tänkande. Sådana hinder måste raseras! Vilket ideologiskt finns det idag för proletära revolutionärer i hela världen utöver Mao Tse-tungs tänkande? Inget! Det är vår revolutionära och proletärt internationalistiska plikt att bli Mao Tse-tungs goda kämpar och bland massorna propagera hans oövervinnliga tänkande! Inställningen till Mao Tse-tungs tänkande är den vattendelare som skiljer verkliga proletära revolutionärer från falska revolutionärer och kontrarevolutionärer! Den stora proletära kulturrevolutionen är en vidareutveckling av pariskommunen, oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen. Dess betydelse är världsomfattande, där den utgår från all världens revolutionärers stora basområde, Kina. Detta förnekas emellertid av förbundets auktoriteter i den av osanningar fulla "Resolution etc." som skickades ut till KFML-avdelningens medlemmar, där det heter att den stora proletära kulturrevolutionen förutsätter proletariatets diktatur dvs. arbetarklassens statsmakt. Men detta är ej riktigt, ty kulturrevolutionen är en korrigeringsrörelse i hela den revolutionära rörelsen, även i det kapitalistiska samhället. Avsikten med den är proletariatets makterövring i hela den revolutionära rörelsen och upprättandet av Mao Tse-tungs tänkande som absolut proletär auktoritet. En sådan korrigeringsrörelse gjordes i KKP redan långt före den nationella befrielsen 1949.
Förbundets ledning och falska auktoriteter förnekar den proletära kulturrevolutionens allmängiltighet och internationella betydelse. De har hindrat spridandet av Mao Tse-tungs tänkande: den "auktoriserade" översättningen av den lilla röda har ett ålderdomligt språkbruk, den har tryckts i för små upplagor och har alltför ofta varit slutsåld. Att den första upplagan trycktes i endast ca 5 000 ex. visar att man inte haft för avsikt att göra en masspridning av Mao Tse-tungs tänkande. Den ledande auktoriteten i förbundet säger i inledningen till Mao Tse-tung, "Politiska skrifter", att "Maos bidrag till marxismen-leninismen främst kan betecknas som en vidareutveckling av teorin för revolutionen i de koloniala länderna". Är inte detta att förneka marxismenleninismen, Mao Tse-tungs tänkandes allmängiltighet och världsomfattande betydelse?
Den stora proletära kulturrevolutionen är den avgörande händelsen i vår tid och inte det vietnamesiska folkets seger i kampen mot USA-imperialismen, vilket hävdas i informationsbulletinens artikel "Vad bör vi göra?". Kinas vidsträckta område med dess 700 miljoner människor är ett mäktigt stöd och uppladdningsområde för det vietnamesiska folket. Om Kina skulle ändra sin röda färg, så skulle hela världsrevolutionen komma att tillfogas stora skador.
- - -
Perspektiven för världsrevolutionen saknas i förbundets politik. Den proletära internationalismen negligeras och världsrevolutionens ledare ordförande Mao Tse-tung degraderas av förbundets auktoriteter till ledare bara för det kinesiska folket. För oss och andra revolutionärer världen över är kamrat Mao Tse-tung ordförande för hela den revolutionära rörelsen. För oss är Mao Tse-tungs tänkande den absoluta auktoriteten.
- - -
Förbundets falska auktoriteter anser att legal och parlamentarisk kamp går före illegal och väpnad kamp, vilket strider mot marxismen-leninismen Mao Tse-tungs tänkande.
"Huruvida man vågar föra en kompromisslös kamp mot imperialisternas och deras lakejers väpnade aggression och undertryckning, om man vågar föra ett folkkrig mot dem, innebär vid den slutliga analysen huruvida man har mod att göra revolution. Detta är den effektivaste prövostenen för att skilja äkta och falska revolutionärer och marxist-leninister" (Lin Piao, Leve segern i folkkriget, s. 35).
- - -
Den moderna revisionismen. Förbundets ledning har dolt att revisionismen tar sig ständigt nya uttryck. Man söker framställa det reformistiska Vänsterpartiet Kommunisterna som företrädare för den moderna revisionismen, men den moderna revisionismen återfinns i stället hos förbundsledningen. Man har även undanhållit medlemmarna att Chrusjtjovs moderna revisionism har antagit en ny form, nämligen den revisionistiska linje som förfäktas av Kinas Chrusjtjov. Denna revisionism har även nästlat sig in i de revolutionära partierna och organisationerna i hela världen och måste således bekämpas också här i Sverige. Några utmärkande drag för denna revisionistiska linje är: a) den sätter organisationen över ideologin, b) den propagerar självfostran och skiljer studierna från klasskampen, samt c) den kräver underkastelse under partiet, blind disciplin och propagerar slaviskhet. Men om allt detta säger förbundets falska auktoriteter ingenting. Ännu mindre talar de om att vapnet i kampen mot den moderna revisionismen är Mao Tse-tungs tänkande. De bekämpar istället ihärdigt Mao Tse-tungs tänkande genom att faktiskt undvika att tillämpa det.

Rebellernas resolution avslutas hoppfullt med konstaterandet att "det revolutionära läget är bättre än någonsin". Dessförinnan har man utifrån favoritcitatet "Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse etc.", som inledde 9:e april-deklarationen, påvisat hur KFML:s ledning inte begripit att världsrevolutionen gått in i ett nytt skede och hur därför ledningen representerar en strömning mot massornas entusiastiska flodvåg.
Inom psykiatrin finns en term som lyder "paranoid kverulans". Rebellernas svarsresolution uppvisar ett flagrant exempel på en sådan psykos, nämligen anklagelsen om den alltför lilla upplagan av Maos lilla röda. Att Danelius' förlag tryckte endast 5 000 exemplar i första omgången tas som bevis för att man velat hindra en "masspridning" av Maos tänkande! Om det verkligen vore så att Maos tänkande var utsatt för en konspiratorisk censur så skulle man naturligtvis inte ha tryckt ett enda exemplar av boken. Och att första upplagan endast omfattade 5 000 exemplar är naturligt i ett kapitalistiskt samhälle med dess konkurrenslagar även inom förlagsbranschen. Så snart första upplagan blivit slutsåld trycktes en ny, därefter ännu en och ytterligare en. Så fungerar ett bokförlag som är tvunget att existera i ett kapitalistiskt sammanhang. Men om sådana ting har rebellerna ingen aning. Som i så många andra situationer resonerar man som om samhället utanför inte finns till. Rebellernas verklighetsradie minskar successivt. De lever som på en öde ö och den ön är ett förminskat kinesiskt fastland.
Den paranoida kverulansen utbreder sig mycket snabbt och omöjliggör varje relation mellan rebell och icke-rebell. Somliga rebeller trakasserar Vietnambulletinens försäljare genom att peka på bulletinens framsida och anklagande fråga: "Varför finns inte Maos porträtt där?" Att sälja en bulletin där Maos kulturrevolution inte dominerade innehållet anses inte bara pseudorevolutionärt utan rentav "fascistiskt". En person som bär FNL-märke betraktas med samma avsmak som en bödel i ett nazistiskt koncentrationsläger. Alla människor till höger om rebellrörelsen blir med ens fiender och allra mest fientliga anses de närmast intilliggande, de som av Sveriges genomsnittliga befolkning etiketteras "vänsterextremister". På så vis kommer Yngve Holmberg att bli en acceptablare person än Bo Gustafsson; ingenting är reaktionärare än en anhängare av SKP:s forna vänsterfalang. Samma oresonliga attityd har jag mött vid mina resor på Irland: den ledande gruppen i Dublins KFML betygade sommaren 1970 att Bernadette Devlin inte är ett dugg mindre fascist än lan Paisley! Inför en sådan vettlös oförmåga att se skillnaden mellan progressiv socialism och reaktionär konservatism är det tillåtet att undra över det mentala tillståndet hos vissa maoistiska personer i Europa. Det måste vara något allvarligt sjukt med en åsikt som så fullständigt ställer verkligheten på huvudet. Även om man kan hävda med rätta att Bernadette Devlin inte är renlärig marxist så är det helt igenom perverst att hävda att hon därmed står i intim allians med den öppet fascistiske Paisley. Likaså står det klart för varje oaffekterad socialist att Bo Gustafsson trots sina delvis reformistiska åsikter (exempelvis kravet på 36 timmars arbetsvecka för den svenska arbetarklassen) inte med bästa vilja i världen kan anses lierad med monopolkapitalismen.
Till den paranoida kverulansen hör att man medvetet (eller i sämsta fall omedvetet) tolkar en persons handling eller utsago som fientlig även om den inte är menad så. Ett ofta förekommande exempel bland rebellerna är att de tolkar en människas väggaffischmöblering som en djupt avslöjande polemik. Om någon på sin vägg uppstiftat ett porträtt av Lenin som är av större omfång än den bredvidsittande bilden av Mao tolkas det omedelbart som "kontrarevolutionärt". Samma anklagelse riktas mot den som råkar sätta överkanten på Maos bild lägre än överkanten på Lenins eller Marx'. Rebellerna är även städse på hugget mot alla skriftliga utläggningar i ämnet Revolution. Om Bo Gustafsson skrivit något om den kinesiska revolutionen lusläser man hans formuleringar för att finna kontrarevolutionära åsikter. Ett exempel är följande flygblad, som sprids i samband med striderna mellan rebeller och KFML-trogna i april 1968:

Bo Gustafssons förord till antologin "Mao Tse-tung: Politiska skrifter" avslöjar hans bottenlösa revisionism och förakt för Mao Tse-tungs tänkande.
Bo Gustafsson, som är ordförande i Kommunistiska förbundet och en av ledarna för den klick moderna revisionister som nästlat sig in i och lagt beslag på ledningen för den revolutionära rörelsen i Sverige, skrev i april 1966 ett förord till antologin "Mao Tse-tung: Politiska skrifter" på Temaförlaget. Detta förord är mycket avslöjande för hans revisionism och alla revolutionärer bör därför noggrant studera det.
Hela framställningen är helt igenom borgerlig. I den inledande historiska redogörelsen, som skulle kunna vara skriven av T. G. Wickbom, behandlar han historien helt ur herrarnas synvinkel. Det nämns ingenting om folkets kamp, ingenting om KKP:s framväxt och inre kamp. Typiskt är att han i inledningen, när han återger fabeln "Den dåraktige gamle mannen" (f.ö. utan att nämna att detta är ett av Mao Tse-tungs viktigaste tal), utelämnar den centrala tanken i detta tal av Mao Tse-tung - nämligen att KKP kunde segra och vinna framgångar endast därför att det förlitade sig på massorna. Den socialistiska revolutionen i Kina säges bära "Mao Tse-tungs signatur". Ingenting om folket, ingenting om det kinesiska folkets hjältemodiga kamp. På samma sätt framställs befrielsekriget som en kamp mellan Mao Tse-tung och Chiang Kai-chek. "Det blev Chiang och inte Mao som jagades ut ur Kina" (sid. 12).
Precis som alla andra revisionister måste Gustafsson förlita sig på borgerliga "auktoriteter" och vågar inte återge KKP:s eller Mao Tse-tungs egen syn på de problem han tar upp. I stället hänvisar han till amerikanska diplomater, kinaexperter som Snow osv. När han skall återge läget i Befrielsearmén, vad citerar han då? En amerikansk diplomat. Gustafsson utnyttjar förordet till att propagera för självfostran, den borgerliga arbetsstil som Kommunistiska förbundet kännetecknas av. Han går t.o.m. så långt att han tillskriver Mao Tse-tung iden om självfostran vilket är en gemen lögn. "Det finns också andra moment i Maos författarskap som vore värda en ingående diskussion, exempelvis Maos åsikter om övertygelsens, självfostrans och självkritikens roll i det kommunistiska partiets arbetssätt" (sid. 14-15). Bo Gustafsson framställer utvecklingen av Mao Tse-tungs tänkande som en historia om självfostran. "Sedan han studerat de kinesiska klassikerna och de västerländska tänkarna, Rousseau, Montesquieu, Adam Smith, Darwin, Spencer och J. S. Mill, vägt dem och befunnit dem för lätta, vände han sig till Marx, Engels och Lenins lära." Detta är exakt Liu Shao-chis linje, dvs. självfostran: att man kan skola sig utanför kampen. Mao Tse-tungs linje är att all skolning sker först och sist i den revolutionära praktiken. På samma sätt tror tydligen Gustafsson att KKP utvecklats: ovanför kampen. Han nämner ingenting om KKP:s kamp vilken är grundvalen för Mao Tse-tungs tänkande. På samma sätt vill han nu skapa det kommunistiska partiet i Sverige, genom självfostran, genom att dess medlemmar tar akademiska betyg i marxism, där kurserna avfattats av Bo Gustafsson.
Gustafsson visar i förordet klart att han inte erkänner Mao Tse-tungs tänkande som marxismen-leninismen i vår tid, vägledningen för alla kommunister i den tid då imperialismen går mot sitt fullständiga sammanbrott och socialismen och kommunismen marscherar fram till en världsomfattande seger. I stället skriver han: "Inte desto mindre är det väl klart att det uttalande av Li Ting-yi som citerades ovan träffar det mest väsentliga i detta tänkande, dvs. att Maos bidrag till marxismen och leninismen främst kan betecknas som en vidareutveckling av teorin för revolutionen i de koloniala länderna". Längre ner på samma sida upprepar han: ". . . därför är det väl också riktigt att Mao Tse-tungs teori i grund och botten är en teori för den koloniala revolutionen" (sid. 15).
Gustafsson försöker genom att citera ett uttalande från 1951 av Li Ting-yi slingra sig undan den centrala frågan, den fråga som utgör skiljelinjen mellan kommunister och moderna revisionister i hela världen, nämligen att Mao Tse-tungs tänkande är marxismen-leninismen i vår tid, vägledningen för alla världens kommunister, för alla sant revolutionära rörelser. Men Gustafsson avslöjar bara att han ställer sig på de moderna revisionisternas ståndpunkt: han gör Mao Tse-tungs tänkande till "en teori för den koloniala revolutionen". Är man kommunist då erkänner man också Mao Tse-tung som sin ende auktoritet. Gustafsson gör inte detta, han är inte kommunist.
Klarast framgår detta av följande stycke: "Det är till och med möjligt att Maos teori om upprättande av revolutionära basområden på landsbygden och inringningen av städerna från landsbygden kommer att framstå inte bara som den allmänna teorin för den koloniala revolutionen i den epok vi lever i, utan även för världsrevolutionen. Det är en suggestiv tanke (vår kurs.) som nyligen framförts av Maos vapenbroder och Kinas nuvarande försvarsminister Lin Piao. Skulle den vara riktig, så finns det all anledning att uppmärksamt studera mästaren Mao". Det Gustafsson kallar "en suggestiv tanke" är alltså den analys av världsrevolutionens strategi som framlades av viceordföranden Lin Piao i "Leve segern i folkkriget". Denna skrift har utarbetats i samråd med Mao Tse-tung och är helt och hållet i överensstämmelse med Mao Tse-tungs tänkande. För Gustafsson är alltså Mao Tse-tungs tänkande bara en suggestiv tanke.
Gustafsson visar också att han inte har begripit någonting av Mao Tse-tungs tänkande. På sidan 14 skriver han: "Motsättningarna inom ett socialistiskt samhälle är eller bör vara icke-antagonistiska, eftersom de antagonistiska klasserna upphävts i och med den socialistiska revolutionen" (vår kurs.). Detta är inte Mao Tse-tungs uppfattning. På sidan 256 i samma antologi kan man läsa: "De två motsatserna i en motsättning både enas och kämpar med varandra och det är detta som tvingar tingen till rörelse och förändring. Det socialistiska samhället utgör inget undantag. I det socialistiska samhället förekommer två slags sociala motsättningar, nämligen motsättningarna bland folket och motsättningarna mellan oss och fienden."
Motsättningarna bland folket är icke-antagonistiska motsättningar, motsättningar mellan oss och fienden är antagonistiska. Vem är det som hävdar den uppfattning Gustafsson företräder? Det är de moderna revisionisterna, alla de som ej erkänner klasskampen. Konsekvensen av denna uppfattning är att Stalins kamp mot högeropportunismen icke var klasskamp utan maktspel och konspirationer, och idag att den stora proletära kulturrevolutionen i Kina inte är en kamp mellan proletariat och bourgeoisi, mellan folket och folkets fiender, utan ett "maktspel", en serie konspirationer. Därför kan Gustafsson och kommunistiska förbundet också helt förtiga kulturrevolutionen som den viktigaste, avgörande, mest brännande kampen mot USA-imperialismen. Han hävdar i en annan artikel (se KFML:s informationsbulletin nr 1/1968) att det är i Vietnam som den avgörande kampen står mellan de förtryckta folken och USA-imperialismen. Detta är ett cyniskt förakt för den hjältemodiga kamp som det kinesiska folket i den stora proletära kulturrevolutionen för mot USA-imperialismen och de moderna revisionisternas agenter i Kina, vilka med alla medel söker gripa makten.
Segern i den stora proletära kulturrevolutionen som nu är närmare än någonsin kommer att betyda upprättandet av ett mäktigt basområde för de förtryckta folkens kamp, ett mäktigt basområde där det 700-miljonerhövdade kinesiska folket beväpnat med Mao Tse-tungs tänkande är oövervinnligt.

Undertecknat:
Fyra rödgardister

Sedan de rebeller som stannat kvar i KFML:s uppsalaavdelning uteslutits ur avdelningen intensifieras rebellernas verksamhet. Varje dag hålls maratonmöten i olika lokaler, möten som brukar starta klockan ett på eftermiddagen och avslutas långt efter midnatt. Det är en grov överdrift att kalla mötena för "diskussionsträffar" eller liknande; det adekvata ordet är "halleluja-orgier". De som närvarar vid mötena är uniformt övertygade rebeller, som var och en på frireligiöst maner ställer sig upp och vittnar om vilken andlig atombomb Maos tänkande är. Varje inlägg applåderas frenetiskt. När man så låtit varje deltagare vittna tar man paus för fysisk förtäring, varefter man fortsätter med en ny runda vittnesmål. Talare som försöker använda ett från Maos lilla röda avvikande ordval anklagas omedelbart för borgerligt språkbruk. På så sätt reduceras den intellektuella gymnastiken till mekaniska citatarmhävningar. "Död åt fascisterna i KFML" blir ett populärt slagord, det enda som kan tillåtas utöver Maos formuleringar. Det är ett under att ingen förbundsvänlig socialist blir vederbörligen dräpt under dessa hektiska, inflammerade dagar. Det kan låta som en dramatisk överdrift, men faktum är att stämningen under dessa möten kunde ha urartat till kroppslig lynchning om "kontrarevolutionära fiender" varit närvarande. I efterhand har flera rebeller karaktäriserat stämningen som "feberaktig massuggestion".
Den antiintellektualism, religiositet och puritanism som alltmera utmärker rebellernas seanser blir det anledning att återkomma till längre fram i texten. Tills vidare kan vi nöja oss med att registrera det yttre förloppet.
Efter att rebellerna självmant eller därtill tvingade lämnat KFML börjar de bombardera "den bottenlösa revisionismen" inom De Förenade FNL-Grupperna. Man genomför teoretiska voodoo-ritualer mot Vietnambulletinen, genomborrar dess skamlöst kontrarevolutionära innehåll med en påstådd dialektiks spetsiga nålar. KFML sägs bedriva mygel inom FNL-grupperna, vilket inte är någon oberättigad anklagelse. Som Therborn visar i sin Zenitartikel om KFML (nr 12/69) betraktade KFML:s ledning Vietnamrörelsen som en presumtiv konkurrent i begynnelsen. KFML strävade efter att bli den enda revolutionära organisationen i landet och ville därför att Vietnamrörelsen skulle bibehållas som en frontorganisation kontrollerad av KFML. Vid ett hemligt möte i början av 1968 mellan förbundsledningen och FNL-gruppernas talesmän i Stockholm, Uppsala och Lund kom en överenskommelse till stånd som innebar att Vietnamrörelsen skulle fungera som "inkörsport" till KFML, som en bred "sluss". KFML ville att Vietnamrörelsen skulle utgöra rekryteringsbasen åt dem själva, att alla människor med avsky för USA:s folkmord skulle släppas in i Vietnamrörelsen för att så småningom steg för steg övertygas om marxismens överlägsenhet och via Clarté slutligen ta klivet in i KFML. En "ideologisk pyramid" skulle etableras på så sätt. Att medvetandenivån avsiktligt hålls nere i FNL-grupperna är alltså en av rebellernas mest underbyggda anklagelser. I det konfidentiella protokoll från mygelmötet mellan KFML:s styrelse och FNL-gruppernas representanter som Therborn citerar heter det:

De som kommer in i Vietnamarbetet är i allmänhet till en början inte beredda att stödja KFML på alla punkter . . . Om de som dras med i Vietnamarbetet inte organiserades i frontorganisationer med dessas begränsade krav, så skulle de tas om hand av revisionister eller reformister . . . Kontakten med marxist-leninisterna inom frontorganisationen utvecklar dem successivt och så småningom kommer de att omfatta hela vårt program och eventuellt också söka medlemskap i KFML. Frontorganisationerna är att betrakta som förbundets verktyg för att nå massorna . . .

Särskilt i Stockholm blir spänningen mellan rebellerna och KFML-sympatisörerna inom Arbetsgruppen för FNL snabbt antagonistisk. Rebellerna ser med avsmak på den stora mängd FNL-aktivister som kommit från Hermanssons ungdomsförbund och SSU. Den aktivitet som bedrivs inom Arbetsgruppen består uteslutande i stencildragning och bössinsamlingar. Rebellerna vill skärpa de ideologiska kraven på medlemskap, men kraven tillbakavisas av KFML-arna. Kampen hårdnar. I flera flygblad attackerar rebellerna de ledande myglarna, t.ex. i detta:

VIETNAMBULLETINEN OCH MASSLINJEN
"I mer än tjugo år har partiet varje dag utfört massarbete och under de sista tolv åren har det varje dag talat om masslinjen. Vi har alltid hållit fast vid att revolutionen måste stödja sig på folkets massor, att alla skall göra en insats och har bekämpat iden att man skall lita endast till ett fåtal personer som ger order. Vissa kamrater genomför emellertid inte grundligt masslinjen i sitt arbete, de stöder sig fortfarande endast på en handfull människor som tyst och stilla arbetar på egen hand. En orsak till detta är att vad de än gör så är de alltid ovilliga att förklara det för de människor de leder och de förstår inte varför och hur de ska ge spelrum för initiativet och den skapande energien hos dem som de leder. Subjektivt önskar även de att alla skall delta i arbetet, men de låter inga andra människor veta vad som ska göras eller hur det ska göras. Hur kan man, då detta är fallet, vänta sig att någon ska sätta sig i rörelse och hur kan någonting bli väl gjort? Ska detta problem kunna lösas, är det grundläggande naturligtvis att genomföra ideologisk fostran på masslinjen, men samtidigt måste vi lära dessa kamrater en mängd konkreta arbetsmetoder." (Ett tal till redaktionsmedlemmarna på Shansi-Suiyuans Dagblad 2 april 1948; citaten sid. 111-112.)
På ett revolutionärt massmöte i Bromma fick deltagarna veta att Vietnambulletinens redaktion hade möte alldeles i närheten, Då ställdes kravet att redaktionen skulle komma till mötet, för att man skulle få tillfälle att kritisera den. När man talade med några av redaktionens medlemmar i telefon, vägrade de att komma. Därför beslöt massmötet att gå och hämta dem. En redaktionsmedlem i ledande ställning hävdade då att arbetet med Vietnambulletinen måste klaras av först, innan man kunde ta del av massmötets synpunkter på Vietnambulletinen och brännmärkte de revolutionära massorna som en "komplott". Redaktionen tvingades ändå av massorna att följa med till mötet. Där framhärdade samme redaktionsmedlem i ledande ställning i att "det praktiska arbetet måste utföras först", tillbakavisade kritiken av innehållet i Vietnambulletinen med hänvisning till kongressbeslut och försvarade KFML:s mullvadsarbete i Vietnamrörelsen med motiveringen: "KFML har liksom alla andra organisationer rätt att internt diskutera Vietnamrörelsen."
Är detta att tillämpa masslinjen?
Ordförande Mao säger, i Citaten sid. 117-118:
"På några orter finns i våra ledande organ folk som tror att det är tillräckligt att ledarna ensamma känner partiets politik och att man inte behöver låta massorna få kännedom om den. Detta är en av grundorsakerna till att en del av vårt arbete inte kan utföras riktigt." (Ett tal till redaktionsmedlemmarna på Shansi-Suiyuans Dagblad, 2 april 1948.)
Ett par dagar senare kom ett 15-tal FNL:are till ett annat av redaktionens möten för att lägga fram sina synpunkter på innehållet i bulletinen och hjälpa till med arbetet. Mötet hade sammankallats av tidigare nämnda redaktionsmedlem i ledande ställning. Denna gång vägrade redaktionen helt att diskutera med FNL:arna. En medlem av redaktionen yttrade bl.a.: "De som inte har något med det här att göra bör gå härifrån." Under kuppartade former genomdrev ordföranden att mötet endast skulle varå öppet för "kallade". När FNL:arna vägrade lämna mötet flydde den ledande redaktionsmedlemmen med sina lakejer.
Varför är Vietnambulletinens redaktion rädd för massornas kritik?
Är detta att tillämpa masslinjen?
Nej, det är att sätta tekniska frågor före ideologin och sätta organisationen över ideologin.
Detta är inte Mao Tse-tungs linje. Det är Liu Shao-chis linje, den moderna revisionismen.
Den redan omnämnda personen i ledande ställning har med hjälp av en handfull lakejer tillsatt redaktionen genom personliga vänskapsförbindelser.
Är detta masslinjen?
Kamrater, studera redaktionens beteende och jämför detta med vad ordförande Mao säger:
"Massorna är de verkliga hjältarna medan vi själva ofta är naiva och okunniga, och utan att förstå detta kan man inte förvärva ens den mest rudimentära kunskap." (Förord och efterskrift till "Landsbygdsundersökningar", mars och april 1941; Citaten sid. 108.)
DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR!
LÄNGE LEVE DEN STORA PROLETÄRA KULTURREVOLUTIONEN, I KINA OCH I HELA VÄRLDEN!
DÖD AT BYRÅKRATIN - LEVE MASSLINJEN!
LEVE ORDFÖRANDE MAO TSE-TUNGS STORA OÖVERVINNERLIGA TÄNKANDE!
Rödgardister i Stockholm.

Den med normal fantasi utrustade läsaren anar nog vad som döljer sig bakom sådana formuleringar som "Redaktionen tvingades ändå av massorna att följa med till mötet". Det är fråga om öppet hot om fysiskt våld och ibland om direkt brutalitet. Rebellerna inom Arbetsgruppen för FNL i Stockholm är de våldsammaste och mest benägna för praktisk terrorism av alla rebeller i landet. Några drastiska exempel på det ska anföras längre fram. Sköld Peter Matthis och dennes medhjälpare i Vietnambulletinens redaktion arbetar under ständigt hot från rebellerna. De är hjälplösa varje gång rebellerna dyker upp på möten eller i telefon. "Om ni inte infinner er på revolutionärt massmöte för att lyssna till massornas kritik, så kommer några kamrater och hämtar er", låter det och bulletinens redaktion är så illa tvungen att infinna sig - ty de "kamrater" som annars skall "hämta" de tredskande är inga veklingar.

Maj 1968

En praktisk och taktisk fråga som diskuteras bland rebellerna blir agerandet under 1 maj. De vet att KFML planerar en stor Röd Front-demonstration i Stockholm, där inte bara marxister skall deltaga utan även alla andra grupper som sympatiserar med demonstrationens paroller. Liberala Studentklubben, Kuba-gruppen, Anarkisterna och allehanda anti-imperialistiska organisationer skall samsas under KFML:s paroller. Rebellerna utdömer parollerna och beslutar att arrangera ett eget demonstrationståg. Det skall gå av stapeln i Uppsala. Ett flygblad med följande lydelse distribueras:

(Stor bild av Mao.)
"Världens folk, förena er och slå de amerikanska aggressorerna och alla deras lakejer! Folk i hela världen var modiga, våga kämpa, trotsa svårigheterna och ryck fram i våg efter våg! Då kommer hela världen att tillhöra folken. Odjur av alla slag kommer att förintas." Mao Tse-tung.
ARBETARE, REVOLUTIONÄRER!
DEMONSTRERA 1:A MAJ MOT USA-IMPERIALISMEN OCH DESS LAKEJER FÖR DE ARBETANDE FOLKENS BEFRIELSE.
(Samling, avmarschtid, marschväg etc.)
HÖJ DEN PROLETÄRA INTERNATIONALISMENS RÖDA FANA!
l:a maj är den dag då arbetare i hela världen manifesterar sin styrka och solidaritet. Arbetare och undertryckta i alla länder har det gemensamma intresset att frigöra sig från kapitalisternas och imperialisternas utsugning och förtryck. I Sverige har den proletära internationalismens högtidsdag gjorts till ett propagandajippo för regeringen och de byråkrater som säger sig företräda den svenska arbetarklassen, men som i själva verket har förrått den och gjort sig till hantlangare åt USA-imperialismen och den svenska storfinansen.
"Imperialismen kommer inte att bestå länge, ty den begår alltid illgärningar. Den envisas med att i alla länder fostra och stödja reaktionärer som är emot folket, den har med våld tillskansat sig många kolonier och halvkolonier och många militära baser, och den hotar freden med kärnvapenkrig. Sålunda har mer än 90 procent av folken i världen av imperialismen tvingats att resa sig eller kommer att tvingas att resa sig i kamp mot den. Ändå lever imperialismen alltjämt, den löper alltjämt amok i Asien, Afrika och Latinamerika. I västerlandet förtrycker imperialismen fortfarande sitt eget folk. Denna situation måste förändras. Uppgiften för folken i världen idag är att sätta stopp för den aggression och det förtryck som utövas av imperialismen, framför allt av den amerikanska imperialismen."
"Den amerikanska imperialismen har genom sin hänsynslösa framfart gjort sig till fiende till alla världens folk och i allt högre grad isolerat sig. De som vägrar att bli förslavade kommer aldrig att låta sig kuvas av atombomber och vätebomber i händerna på de amerikanska imperialisterna. Den rasande flodvåg som folken i hela världen reser mot de amerikanska angriparna är oemotståndlig. Deras kamp mot den amerikanska imperialismen och dess lakejer kommer med all säkerhet att vinna ännu större segrar." Mao Tse-tung.
I det första socialistiska landet, Sovjetunionen, strävar nu den revisionistiska ledarklicken efter att återupprätta kapitalismen och samarbetar öppet med de amerikanska imperialisterna. Detta är ett förräderi mot Sovjetunionens och hela världens folk. De förtryckta folken och nationerna ställer nu sitt hopp till det socialistiska Kina, där arbetare och bönder, vägledda av Mao Tse-tungs tänkande, befäster sin makt genom den stora proletära kulturrevolutionen. När väl Mao Tse-tungs tänkande omfattas av alla världens folk blir det en outtömlig styrkekälla och en andlig atombomb av outtömlig kraft. Den väpnade kamp som nu förs av folken i Asien, Afrika, Latinamerika och av de fattiga i USA är en del av den internationella klasskampen. Den gagnar proletariatet i hela världen.
DÄRFÖR MÅSTE SVENSKA ARBETARE OCH ANDRA REVOLUTIONÄRER INTE BARA STÖDJA DENNA KAMP, UTAN SJÄLVA BEVÄPNA SIG MED MAO TSE-TUNGS TÄNKANDE OCH TA UPP KAMPEN MOT USA-IMPERIALISMEN OCH DESS LAKEJER!
ARBETARE OCH UNDERTRYCKTA I ALLA LÄNDER, FÖRENA ER!

Flygbladsaktionen är den första till allmänheten riktade aktion rebellerna utför sedan stridernas början i januari 1968. Därför är man mycket noga med att upprätthålla värdiga former. Alla rebeller som till äventyrs bär långt hår klipper det, i regel snaggkort. Meningen är att man skall likna det vanliga folket så mycket som möjligt. Diskussioner om hur den normale arbetaren i det högindustrialiserade västerlandet egentligen ser ut förs. Man kan inte enas om någon prototyp, men välvårdade kavajer och vit skjorta fastslås i alla fall som nödvändig mundering. Demonstrationståget samlar 250 deltagare, samtliga rebeller och rebellsympatisörer. De plakat som bärs i tåget hyllar Mao och angriper Sovjetrevisionismen. Inte något plakat handlar om den svenska arbetarklassens situation. Däremot finns ett Vietnamplakat med den underfundigt turnerade texten "Med FNL för världens folk". Ett tiotal plakat utpekar Brezjnev och Kosygin som "folkförrädare", medan de allra flesta parollerna lovprisar den kinesiska kulturrevolutionen och Mao Tse-tungs tänkande.
Några dagar efter demonstrationen lämnar rebellerna FNL-kommittén och proklamerar en utvidgad målsättning: "KROSSA KFML, Clarté och DE FÖRENADE FNL-GRUPPERNA!". För att kunna fullfölja krossandet behöver de en formellt etablerad egen organisation. Ett flygblad manar till denna nödvändiga organisatoriska åtgärd:

REVOLUTIONÄRT MASSMÖTE TORSDAG DEN 9/5 KL. 19.00. LOKAL: LABOREMUS.
"Mao Tse-tungs tänkande är marxismen-leninismen under den era i vilken imperialismen går mot sitt fullständiga sammanbrott och socialismen rycker fram till en världsomfattande seger. Den är ett mäktigt ideologiskt vapen för kamp mot imperialismen och för kamp mot revisionismen och dogmatismen" (Lin Piao).
På ett revolutionärt massmöte den 5/5 beslöt sig de revolutionära kamraterna i Uppsala att organisera sig på grundval av Mao Tse-tungs tänkande. Detta är ett resultat av den historiska 9:e aprildeklarationen och den kamp som under en längre tid förts inom Clarté, FNL-kommittén och KFML mot det borgerliga tänkande som genomsyrat dem. Dessa byråkratiska organisationer har bevisligen inte fört eller är i stånd att föra kampen mot USA-imperialismen och dess lakejer i Sverige. Tvärtom har de borgerliga auktoriteterna i ledningen för dessa organisationer fört ut den revolutionära rörelsen i revisionismens träsk.
"Mao Tse-tungs tänkande är den vägledande principen för allt partiets, armens och landets arbete. Den allra viktigaste uppgiften i vårt partis politiska och ideologiska arbete är därför att alltid hålla Mao Tse-tungs stora röda baner högt, att andligen väpna folket i hela landet med detta tänkande och att fasthålla vid att låta det förhärska på alla verksamhetsområden" (Lio Piao).
Vår närmaste uppgift blir att organisera oss och utse en ledande grupp av revolutionära kamrater, som kan leda och initiera den fortsatta kampen. "Hur aktiv en ledande grupp än må vara, kommer dess aktivitet inte att bli något annat än en handfull människors fruktlösa bemödanden därest den inte förbindes med massornas aktivitet. Om å andra sidan massorna ensamma är aktiva utan en stark ledande grupp som på riktigt sätt organiserar deras aktivitet, kan den varken upprätthållas under längre tid, föras framåt i rätt riktning eller höjas till en hög nivå" (Mao Tse-tung).
"Efterträdare i kampen för proletariatets revolutionära sak framgår ur masstrider och härdas i revolutionens stormar. Det är väsentligt att pröva och känna kadrerna och välja och utbilda efterträdare i masstridernas långa lopp."
Vi bör lära av de revolutionära kamraterna i Shantung. Om deras erfarenheter i den stora proletära kulturrevolutionen kan vi läsa i artikeln "En ny arbetsstil för kadrerna i Shantung" (Kinesisk Bulletin nr 4/67 och Clarté nr 3/68).
- - -
När väl Mao Tse-tungs tänkande omfattats av de breda massorna blir det en outtömlig styrkekälla och en andlig atombomb av outtömlig kraft (Lin Piao).

Den artikel man rekommenderar för noggrant studium och som man ämnar lära av för sin egen framtida arbetsstil innehåller bl.a. följande anvisningar:

Kamraterna måste hjälpas att förbli anspråkslösa, förtänksamma och fria från högmod och överilning i sin arbetsstil. Kamraterna måste hjälpas att bevara stilen att leva enkelt och kämpa hårt. (---) Det är förbjudet att slösa lovord på medlemmar i den revolutionära kommittén. Plakat med stora skrivtecken som lovordar medlemmar i kommittén är förbjudna. I de fall där sådana plakat sätts upp, bör vi anstränga oss att övertala folket att omedelbart täcka över dem. (---) Det bör inte förekomma några offentliga välkomst- eller avskedsceremonier och inga applåder när medlemmar i kommittén anländer till eller lämnar massmöten. Medlemmar i kommittén får inte fotograferas eller filmas utan kommitténs tillstånd. (---) Kommittémedlemmarna måste ägna en bestämd del av sin tid till att utföra fysiskt arbete. (---) Kommittémedlemmarna tillåtes inte att ge gåvor i sina egna namn eller att ta emot gåvor. (---) Kommittémedlemmarna bör leva enkelt. Extravaganser är förbjudna. (---) Kommittémedlemmarna bör, inställda på att lära av folket, regelbundet gå ut bland massorna och sammankalla möten för att samla fakta och hålla forum där folk får uttrycka sina synpunkter och sin kritik.

Den sistnämnda anvisningen togs ad notam av flera rebeller. Under uppbyggelsemötena i maj månad blir tonen mindre hätsk: personer med avvikande åsikter får möjlighet att tala, även om de naturligtvis överbevisas om sina felaktiga ståndpunkter med hjälp av Maos lilla röda.

Rebellernas egen organisation

Rebellernas egen organisation konstitueras den 9 maj. Fyrtiofem personer väljer ett "Revolutionärt råd" som på ultrademokratiskt vis skall kunna avsättas eller delvis utbytas om massorna så kräver. Att så frimodigt inbjuda till öppen kritik mot ledningen straffar sig dock tydligen, vilket kan utläsas ur det post scriptum som avslutar följande flygblad:

REVOLUTIONÄRA REBELLER!
Uppsalas rödgardister kallas till revolutionärt massmöte torsd. 16/5 kl. 18.30 precis! Tänk på massornas högsta intresse och iakttag den revolutionära disciplinen! Lokal: Svamptorget 5, Norby (7:ans ändhållplats).
"Det räcker inte med att ställa uppgifter. Vi måste också lösa problemet om metoderna att genomföra dem.' Om det är vår uppgift att gå över en flod, kan vi inte gå över den utan en bro eller en båt. Utan att problemet om bron eller båten löses, är det fåfängt att tala om att gå över floden. Utan att problemet med metoden löses är det meningslöst att tala om uppgiften" (Citaten sid. 197).
För att störta klassfienden måste vi nu först göra oss av med allt ideologiskt gift som vi fått i oss i Clarté, KFML och FNL-kommitten. Vi måste ena oss i klasskampen på Mao Tse-tungs tänkandes grund, ideologiskt, politiskt och organisatoriskt, och tränga i djupet på 9:e aprildeklarationen för att i grunden avslöja dessa organisationer.
Idag lever vi i den epok då imperialismen går mot sin fullständiga undergång och socialismen går mot en världsomfattande seger. De revisionistiska organisationerna blundar för denna utveckling eller bekämpar den. Därför måste vi beslutsamt förkasta det gamla och stödja det nya.
Många kamrater känner nu en stark önskan att gå ut och modigt bekämpa USA-imperialismen och dess högra hand i den revolutionära rörelsen, den moderna revisionismen. De vill också gå ut och djärvt beväpna massorna med Mao Tse-tungs tänkande. Vi kan vara optimistiska inför den ljusa framtiden och axla uppgiften att ena oss på Mao Tse-tungs tänkandes grund inför de kommande striderna. "Ideologisk fostran är kärnpunkten som man måste fatta för att ena hela partiet för stora politiska strider. Om detta inte görs kan partiet inte verkställa några av sina politiska uppgifter" (Citaten sid. 128).
LÄNGE LEVE DEN REVOLUTIONÄRA 9:E-APRILDEKLARATIONEN!
DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR!
LÄNGE LEVE DEN STORA PROLETÄRA KULTURREVOLUTIONEN!
LÄNGE LEVE MAO TSE-TUNGS OÖVERVINNERLIGA TÄNKANDE!
LÄNGE LEVE VAR STORA ORDFÖRANDE MAO!

Revolutionära rådet 13/5 -68

PS. På förra mötet uppstod förvirring genom att fienden lyckades vända upp och ned på tingen så att folket kände sig uppmanade att gå medan fienden stannade kvar och tilläts fortsätta sin kontrarevolutionära verksamhet ända tills massorna slutligen kastade ut dem. Detta visar att vi inte tillräckligt beväpnat oss med Mao Tse-tungs tänkande. Vi får inte låta detta hända igen. Vi måste bekämpa det borgerliga tänkandet hos oss själva och framför allt dess rot i KFML, Clarté och FNL-kommittén genom att bättre studera och tillämpa Mao Tse-tungs tänkande. DS.

Sedan rebellerna formellt konstituerat sig som fristående organisation vill de gå vidare. Tidigare har deras kamp bedrivits inom de organisationer de velat krossa. Nu har man ställt sig utanför och vill från sin nya självständiga position bearbeta de socialister som stannat kvar på revisionismens rämnande skansar. Men inte bara det: en förrädisk glidning börjar ske i deras målinriktning. "Det svenska folket" skall "djärvt mobiliseras" och Det Svenska Folket vidgas från att ha omfattat den kommunistiska rörelsens medlemmar till hela den potentionellt revolutionära allmänheten på fabriker, kontor, skolor. Orsaken till glidningen är att man anser sig ha fullföljt kulturrevolutionen inom den kommunistiska rörelsen i Sverige (bevis: "massorna" har spontant skapat en egen organisation) och nu gäller det att på basis av de vunna erfarenheterna under Sveriges kulturrevolution sträcka ut tentaklerna till den normala befolkningen. Den "riktiga", landsomfattande revolutionen kan börja. Det är innebörden av rebellernas viktiga uttalande den 18 maj 1968:

Kamrater!
Den första revolutionära vågen i kampen mot revisionismen, byråkratismen och allt annat borgerligt gift inom KFML, Clarté och FNL-rörelsen har passerat. Den har med mäktig kraft sopat undan de första hindren för de revolutionära massornas befrielse och har inneburit en stor seger för Mao Tse-tungs tänkande.
"Ett nytt uppsving i den socialistiska massrörelsen är nära förestående över hela landsbygden. Men vissa av våra kamrater trippar fram som en kvinna med lindade fötter och klagar i ett: Ni går för fort! överdriven kritik, olämpliga klagomål, ändlös fruktan och oräkneliga förbud - de tror att detta är det rätta sättet att leda den socialistiska massrörelsen.
Nej, detta är inte det rätta sättet, det är det felaktiga sättet" (Mao Tse-tung, 1955).
Vi står nu inför en ny uppgift. För att på ett framgångsrikt sätt kunna föra kampen vidare, för att kunna bredda rörelsen måste vi först tränga på djupet. Detta innebär att vi drar konsekvenserna av 9:e aprildeklarationen, att vi i handling förverkligar de revolutionära idéerna i denna. Vi måste fullständigt och utan den minsta tvekan föra den nya revolutionära rörelsen framåt och krossa allt gammalt och reaktionärt som står hindrande i vägen. Vi måste uppmana de kamrater som ännu inte brutit med det gamla, de som med ena foten står kvar på rutten grund, att djärvt ta ett steg framåt. Rörelsen kräver framryckning, revolutionen tar inga personliga hänsyn, den tillåter ingen vacklan, den kräver att vi tar ett fast grepp och djärvt mobiliserar massorna genom att ge dem aktiv, entusiastisk och systematisk ledning.
Kamrater!
Den fortsatta kampen kräver en ny organisation, en antiimperialistisk kamporganisation, grundad på Mao Tse-tungs tänkande.
Första steget till en sådan organisation har redan tagits. Vår huvuduppgift är att beväpna massorna med vår store ordförande Mao Tse-tungs tänkande, att utveckla kulturrevolutionen i Sverige både på djupet och på bredden och genom detta djärvt mobilisera det svenska folket i en kompromisslös kamp mot USA-imperialismen och dess lakejer, särskilt den moderna revisionismen som nästlat sig in i den revolutionära rörelsen. Denna kamp leds av Kinas Kommunistiska Parti under kamrat Mao Tse-tungs personliga ledning och vi utkämpar den tillsammans med de revolutionära folken över hela världen med det kinesiska folket i främsta ledet.
"Folk i hela världen, förena er och slå de amerikanska aggressorerna och alla deras lakejer. Folk i hela världen, var modiga, våga kämpa, trotsa svårigheterna och ryck fram i våg efter våg. Då kommer hela världen att tillhöra folken. Odjur av alla slag skall förintas" (Mao Tse-tung, 1964).
DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR!
LÄNGE LEVE etc.
Undertecknat:
REVOLUTIONÄRA RÅDET FÖR 9-APRIL-RÖRELSEN.

Det som mest av allt entusiasmerar rebellerna till att föra ut sina paroller från den kommunistiska rörelsens trånga cirkel till den stora allmänheten är naturligtvis händelserna i Frankrike. Den 13 maj hade allmän strejk utbrutit över hela landet, i Paris tågade omkring en miljon demonstranter i protest mot den kapitalistiska staten, arbetarna och studenterna gick samman i en imponerande enig manifestation. Eldade av den franska folkviljans kolossala aktion arrangerar rebellerna ett solidaritetsmöte:

ARBETARE OCH REVOLUTIONÄRA STUDENTER!
VÄRLDEN GÅR FRAMÅT, FRAMTIDEN ÄR LJUS OCH INGEN KAN FÖRÄNDRA DENNA HISTORIENS ALLMÄNNA UTVECKLINGSRIKTNING. VI BÖR FÖRA EN STÄNDIG PROPAGANDA BLAND FOLKET FÖR ATT BEKANTGÖRA FAKTA OM FRAMSTEGEN I VÄRLDEN OCH OM DEN LJUSA FRAMTID SOM VÄNTAR OSS, SA ATT DE SKA FÖRLITA SIG PÅ SEGER.
(MAO TSE-TUNG)
Den stora proletära kulturrevolutionen sveper fram som en mäktig flodvåg över hela världen. Det gamla samhället skakar i sina grundvalar. Arbetare, bönder och revolutionära studenter reser sig som en man mot det gamla ruttnade samhällets förtryck.
I Frankrike har folket rest sig. Arbetarna och studenterna har tagit makten i fabrikerna och på universiteten. Revolutionära arbetarråd har bildats. I Italien reser sig folket. I Spanien reser sig folket. I USA reser sig folket. I Tyskland reser sig folket.
I Sverige har resningen börjat. Vid universiteten i Stockholm och Göteborg reser sig studenterna. Vi, arbetare och revolutionära studenter måste solidarisera oss med våra klassbröder i Frankrike och andra delar av världen.
SOLIDARITET MED DE FRANSKA ARBETARNA, BÖNDERNA OCH STUDENTERNA!
DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR!
FÖLJ DERAS EXEMPEL!
LEVE MAO TSE-TUNGS OÖVERVINNERLIGA TÄNKANDE!
Möt upp på det revolutionära massmötet i Slottsbacken i Uppsala på fredag kl 19.

Det som tidigare nämndes om "en förrädisk glidning" i rebellernas målinriktning syns tydligt i detta flygblad. Trots att deras tanke är att kulturrevolutionen avslutats (åtminstone i sin första, omstörtande fas) i Sverige och tiden därmed är mogen för att påbörja den fundamentala ekonomiska och sociala revolutionen, så halkar deras vokabulär omedelbart in i de gamla hjulspåren: "Den stora proletära kulturrevolutionen sveper fram som en mäktig flodvåg etc"! Det som skedde i Frankrike var ju inte alls någon kulturrevolution utan begynnelsen till en fundamental revolution. Att flygbladets text innehåller en dylik felaktighet förklaras delvis av att rebellhövdingen Sarrion hade personliga "rapportörer" i Paris under den miljonhövdade demonstrationen 13 maj. Därvid hade rapportörerna upptäckt att några smärre grupper i jättetåget viftade med Maos lilla röda. Dessa gruppers storlek överdrivs betydligt av Sarrion när han hemma i Sverige berättar för kamraterna om rapportörernas intryck.
Massmötet i Slottsbacken samlar cirka 300 åhörare och blir ett ordentligt fiasko. Rebellerna saknar all förståelse för hur man bör agitera inför gentemot socialismen neutrala medborgare. I stället för att på ett lättfattligt folkligt tungomål redogöra utan affekter för varför det svenska folket bör solidarisera sig med det kämpande franska folket, utför rebellerna mekaniska citatläsningar ur de heligaste skrifterna. Den neutrala publiken reagerar helt riktigt: den ömsom buar ut talarna, ömsom flatskrattar åt dem. När reaktionen från publiken visar sig negativ slänger rebellerna sin ursprungliga ide att propagera för en svensk folkresning i fransk stil och återvänder till den jargong de vant sig vid under de interna striderna inom yttersta vänstern: hätska, rabiata utfall mot revisionister och "Liu Shao-chis lakejer" och den sortens monster. Publiken begriper givetvis ingenting. Den anser mötet vara lika litet värdefullt som en offentlig träta mellan en alkoholist och dennes hustru. Att rebellerna genomför mötet i så dålig stil och med så bristfälliga förberedelser får sin mätbara effekt på de arbetsplatser där studenterna brukar sälja sina tidskrifter. Arbetarna vägrar tro på att KFML:s aktivister inte ligger bakom mötet i Slottsbacken; på en arbetsplats undanber man sig bestämt all vidare spridning av Gnistan och Vietnambulletinen inom området. Rebellernas offentliga aktion återverkar på den övriga vänsterns relationer till arbetarklassen.

Kårhusockupationen

Samma kväll som mötet i Slottsbacken hålls inleds i Stockholm ockupationen av studenternas kårhus. Om den händelsen har åtskilligt redan skrivits av andra, varför det inte är nödvändigt att rekapitulera dess förlopp eller sammanfatta dess innebörd. Rebellernas roll i sammanhanget är mycket dunkel; det finns en tendens hos KFML:s och Vänsterns Ungdomsförbunds historieskrivare att skylla de negativa inslagen i ockupationen på rebellerna - vilket inte är med sanningen överensstämmande. Till att börja med har rebellerna ingenting att göra med initiativet till ockupationen. Det möte som beslutade om ockupationen hade samlat personer som var aktiva i kampen mot UKAS och den kampen hade som tidigare sagts rebellerna tagit avstånd från med motiveringen att det var en reformistisk "studentcentrerad" aktion. När nyheten om ockupationen publiceras i radio och TV på sena kvällen den 24 maj kommer det som en fullständig överraskning för både Uppsalas och Stockholms rebeller. På förmiddagen den 25 maj dyker rebellerna upp på kårhuset och blandar sig med de omkring 1 500 personer som finns där. Rebellerna förhåller sig passiva fram till eftermiddagen, då de börjar kräva att endast "marxist-leninister" skall ha rätt att yttra sig genom mikrofonerna. Syftet med kravet är att ockupationen skall "höjas kvalitativt" och inte rinna ut i sanden p.g.a. de många "lealösa liberalernas ändlösa kringresonemang". Rebellernas krav tillbakavisas med en unison protestorkan. Därmed drar sig rebellerna undan för att invänta ett lägligare tillfälle att höja medvetandenivån. Samma dags kväll samlas ett tusental människor till massmöte i Spökparken utanför kårhuset. Mötet avslutas med den beryktade marschen mot Operan, där några revolutionärer i tätledet krossar ytterdörrens fönster för att ta borgerlighetens exklusivaste kulturtempel i besittning. Denna marsch, halsbrytande dåligt planerad, påstås i efterhand ha varit rebellernas desperata försök att misskreditera hela den spontana studentprotesten mot UKAS. Det är inte riktigt. Visserligen gick femton eller tjugo rebeller med i tåget mot Operan, men själva iden att ockupera fler lokaler än kårhuset kom från ledande personer i Vänsterns Ungdomsförbund och KFML! Det var Anders Carlberg som i Spökparken ropade den förlösande appellen: "Vad väntar ni på? Hela stan ligger full av tomma lokaler!" Och det var Åsa Hallström, en av KFML:s mest betrodda gestalter (medlem av förbundsledningen redan vid midsommarkonferensen 1967), som gick i täten för Operatåget. De mest högljudda deltagarna som följde täten var oberoende anarkister och VUF:are. Rebellernas bidrag är mycket blygsamma. De är osäkra om huruvida aktionen verkligen är "marxistisk-leninistisk" och känner sig otillfredsställda över att inte själva ha initierat den. I och för sig är de inte motståndare till tanken att vidga ockupationen, men i så fall bör vidgningen organiseras av dem själva och leda till att bl.a. ett rent maoistiskt fäste upprättas. Däremot spelar rebellerna en avsevärd roll när det gäller att framkalla motsättningar inom ockupanternas led. Rebellerna passar på att, när ändå så många av vänsterns aktivister är samlade på en plats, fullfölja kampen mot KFML och Vietnamrörelsen. KFML förklaras vara ett "vaxkabinett" fyllt av "förstelnade revisionistiska dogmatiker", Bo Gustafsson kallas öppet "rasist" (tydligen därför att han ömmar mera för "den svenska arbetarrasen" än för det kinesiska folket) och Vietnamrörelsen stämplas kategoriskt som en slapp småborgerlig kvasirevolutionär företeelse. Särskilt attacken mot Vietnamrörelsen blir ytterst impopulär bland menigheten på kårhuset. Under en kort stund på ockupationens tredje dag får rebellerna ett visst numerärt övertag, vilket beror på att huvuddelen av ockupanterna avvikit för matförtäring. I det ögonblicket arrangerar rebellerna en omröstning om huruvida pressen skall få närvara eller inte. Med hänvisning till att pressen misstänkliggjort ockupationen och skildrat den som ett meningslöst "studentjippo" (en korrekt anklagelse mot pressen) beslutas med stor majoritet att journalister och borgerliga fotografer skall avlägsna sig. Beslutet omprövas dock efter någon timme, då åter över 2 000 ockupanter tar plats i samlingssalen. Rebellerna försöker "återta makten" genom att föreslå en inkvisitorisk undersökning av hur många som står på Mao Tse-tungs tänkandes sida och hur många som står på "Lyndon Johnsons tänkandes" sida. Omröstningen blir aldrig av, tvärtom buas rebellerna ut kraftigt. Suckande konstaterar de att hela ockupationen är "reaktionär" och tågar ut från kårhuset samtidigt som polisen slår en järnring runt byggnaden.
Det är rebellernas roll i dramat. KFML har i efterhand försökt hävda att rebellerna lierade sig med "högerrevisionisterna" i VUF, dvs. med Anders Carlbergs stora grupp, och att denna oheliga allians siktade mot ett oskadliggörande av KFML:s "korrekta linje" under ockupationen. Men med kännedom om rebellernas puritanska sekterism kan man påstå att anklagelsen är oriktig. Rebellerna sysslade inte med den sortens alliansbildningar och samarbetspolitik; hela tiden höll de fast vid sin övertygelse att VUF var en "socialdemokratisk diskussionsklubb" som man under inga förhållanden borde stödja. Om rebellerna varit slipade taktiker skulle de ha kunnat gå ihop med VUF för att uppnå sitt mål att "krossa KFML". Men slik kamp tog rebellerna avstånd från. De var inte taktiker, de var purister. Syftet med att krossa KFML skulle ju vara att KFML ersattes med en "riktig" maoistisk organisation. KFML skulle krossas av dess presumtiva efterträdare, inte av en koalition mellan maoister och socialdemokrater. Ty om en sådan koalition skulle ha lyckats krossa KFML skulle efteråt ett svårt problem uppstå, nämligen att s.a.s. "dela på bytet". Rebellerna var noga med att inte beblanda sig med revisionistiskt besmittade socialister.
Kårhusockupationen var Uppsalas och Stockholms rebellers sista offentliga framträdande.

Slutstadiet (Juni-juli)

Den 29 maj bildas på båda orterna isolerade "celler", inom vilka rebellerna tänker utveckla sig till ett avancerat kollektiv med hjälp av teoretisk och fysisk hårdträning för att när tiden mognat gå ut till Sveriges arbetare och slutgiltigt resa dem mot kapitalismens förtryck. De rigoröst fanatiska självreningstendenser som redan tidigare kommit till uttryck förstärks till maximum. Att de från yttervärlden isolerade grupperna kallas "celler" beror på att rebellerna vill utgöra Kinas Kommunistiska Partis svenska celler, de vill vara "organiskt sammanvuxna" med KKP:s stora kropp. Att benämningen "celler" sedermera skall komma att praktiskt betyda "fängelseceller" anar ingen rebell i begynnelsen.

När nu rebellrörelsen lösgör sig från motsättningen till KFML och blir en självständig rörelse, så uppstår i denna nya helhet, som alltså behärskas av idealistiskt tänkande, en ny motsättning mellan organisation och anarki. Och det är nu som den religiösa strömningen inom rörelsen gör sig gällande. Denna har nämligen visat sig äga, förutom biktandets självförnedring, en kraftigt organiserande hand. Första gången den järnhårda linjen dyker upp är i Uppsala där rebellerna, som har majoriteten i Clartés (skall vara KFML:s; min rättelse) styrelse, helt sonika kastar ut en styrelsemedlem utan att först ha tillkallat medlemsmöte och låtit medlemmarna själva bestämma vad de vill ha för uppsättning på sin styrelse. Dvs. de använder sig helt av diktatur, och de kallar det för proletariatets diktatur.
Den andra gången denna hårda linje visar sig är vid ett möte i Leninsalen i Stockholm där rebellerna, under ledning av särskilt en person, den ledande kraften i rörelsen som så småningom kommer att bli "den ofelbare", mangrant driver den valkiga nävens linje. En meningsmotståndare, en representant för KFML:s styrelse, kommer in i möteslokalen - mötet är ett vanligt öppet möte - varvid den ledande kraften träder fram och kräver att denne på stående fot och utan mankemang skall uppge KFML:s linje och göra självkritik för den. I annat fall skall han inte få närvara vid mötet. Rebellerna ställer sig på sin ledares sida i denna strid, och då meningsmotståndaren i stället för självkritik börjar argumentera för sin linje, övergår de till naket fysiskt våld och kastar ut honom ur lokalen. Det kallas återigen för utövande av proletariatets diktatur.

Den händelse Armas relaterar inträffar några dagar före kårhusockupationen. Över 250 personer finns på plats, samtliga rebeller och rebellsympatisörer. Mötet blir vida mer spektakulärt än vad Armas berättar. Efter att Kurt Lundgren handgripligen avlägsnats sedan han försökt argumentera för KFML:s linje, övergår rebellerna till att plundra Leninsalens konstsamling. Alla "borgerliga" tavlor dras ned från väggarna. Landskapsmålningar och porträtt av gamla pampar inom SKP avlägsnas utan undantag. Händelsen filmas på platsen av den indonesiske konstnären Joy Benigh, samme man som är ansvarig för Kinesisk Bulletins estetiska utformning. Rebelledaren, den som Armas kallar "den ofelbare" och som är identisk med Francisco Sarrion, känner sig osäker om Benighs politiska ståndpunkt och frågar därför församlingen om filmning skall tillåtas. Församlingen svarar nej, varefter Sarrion sliter ut filmen ur Benighs kamera.
Armas fortsätter sin historieskrivning sålunda:

Det är vid detta tillfälle, i en våldsamt uppjagad atmosfär, som kampen mellan de två linjerna inom rebellrörelsen utkämpas. Anarkisterna, "praktikerna", säger att rebellerna ska gå ut och ockupera en biograf som visar en viss för folket icke önskvärd film. Det finns en mycket stark stämning för detta förslag. Men så kommer det ett ännu bättre om att man skall gå ut på stan och ockupera tomma lägenheter och härigenom driva på en revolt i samhället. Detta förslag river med sig hela salen och man håller redan på med att utse några att hålla i trådarna då den ledande kraften ingriper och attackerar denna praktikerlinje och hävdar nödvändigheten av att rebellerna organiserar sig och skaffar sig en styrelse. Han lyckas avstyra ockupationsplanerna och får hela rörelsen över på sin organisationslinje.

Här är det viktigt att något nämna om förhållandet mellan de "äkta" rebellerna och deras sympatisörer. De äkta rebellerna var ideologiskt anti-anarkister, mycket noga med att inte falla in i ett alldeles principlöst äventyrligt agerande. Deras sympatisörer bekände sig endast med tungorna till Mao Tse-tungs tänkande och hyste stark entusiasm för de barrikadstrider som exempelvis Hollands "provos" braverade i. Saken är tydlig just i fallet med biografockupationsiden. Ursprungligen kom iden från ett helt annat håll än rebellernas eller deras sympatisörers, närmare bestämt från Svenska Filminstitutets filmskola. Lars Lambert och undertecknad, som då studerade på skolans regilinje, hade i en förhandsvisning sett Jacopettis film "Africa Addio". Efter visningen var vi ytterst uppretade över att den ohämmat rasistiska filmen skulle visas utan varnande konsumentupplysning. Vi författade därför ett flygblad betitlat "En fascistisk hjärnblödning" och beslöt tillsammans med Filmskolans elevråd att sprida bladet utanför biografen före premiären. För att få med oss så många flygbladsutdelare som möjligt kontaktade vi personligen Kungsgatan 84, där just ett internt möte pågick. Varken Lambert eller jag hade vid den tidpunkten någon aning om stridigheterna inom vänsterns yttersta flank. Vi var själva "socialister i allmänhet", icke organiserade men med (åtminstone för min del) viss böjelse för anarkism. Att rebeller och rebellers sympatisörer existerade hade vi ingen aning om, upptagna som vi varit en lång tid av att tillverka cineastiska mästerverk. Sedan flygbladsutdelningen med framgång genomförts återgick vi till våra klippbord. Men rebellernas sympatisörer snappade upp iden om "Africa Addio" och utvecklade den till en våldsam fantasi om hur biografens vita duk skulle skäras i bitar etc. De äkta rebellerna motsatte sig med rätta en sådan handling och ifrågasatte om Mao själv verkligen skulle ha föreslagit den i ett liknande läge. Exemplet visar att det fanns en underliggande spänning mellan de äkta rebellerna, blint trofasta mot Maos anvisningar, och deras stora skara anhängare - av vilka alltför många tog kulturrevolutionens paroll "Det är rätt att göra uppror" som förevändning för ett allmänt bombande av förhatliga företeelser i samhället. När KFML i sina summeringar av rebellrörelsen pådyvlar rebellerna anarkistisk arbetsstil begår de således ett misstag, grundat på bristande kännedom om förhållandet mellan själva "kärngruppen" och dess hölje. De rebeller som bildade cellsystemet den 29 maj kände seriöst förakt för ideologiskt ogrundad anarkism; i likhet med alla marxister under historiens gång betraktade de Bakunin som en lika fjäderlätt tänkare som Bernstein.
Efter kårhusockupationen delar sig rebellrörelsen följdenligt i en absolutistisk grupp, bestående av ---Maos goda kämpar", och en alldeles oorganiserad grupp bestående av de forna sympatisörerna. Den förra gruppen bildar isolerade celler, den senare upplöses snabbt eftersom en stark ledning plötsligt saknas. Sympatisörerna återgår sedermera till KFML eller Vietnamrörelsen och tar bestämt avstånd från de äkta rebeller de tidigare givit stöd åt. Hur går det då för cell-rebellerna? Armas Lappalainen berättar:

Och ungefär en månad senare karaktäriseras rebellrörelsen av det mest förandligade, strängt centraliserade klostercellsystem, där de unga munkarna och nunnorna lever i kala celler, där alla möbler och över huvud all inredning är borttagen, där den största enkelhet iakttas i kost och vanor, där t.ex. flickorna har snaggat håret och där man sover på hårt golv, och där - och detta är kärnan - det inte existerar någon privat egendom utan alla har överlämnat sina lägenheter och sina pengar och över huvud alla sina ägodelar, ja även sina barn, de som har några, till rörelsen, som för övrigt anser sig äga allt i samhället och ha rätt att tillgripa vad som helst, en rörelse i vilken all makt är koncentrerad hos en enda person, den tidigare nämnda ledande kraften - som numera betraktas som ofelbar - och som, med hjälp av några personer som helt underkastat sig hans vilja, från en central styr cellernas liv och efter dessas behov skall distribuera medel och förnödenheter till dem.
Den totala utplåningen av ens eget jag går således hand i hand med underkastelsen under "den ofelbare". Alla medlemmar har lösgjort sig ifrån sina familjer och radikalt klippt av alla banden till föräldrar och närmaste. Hur djupgående denna lösslitning är framgår av att en av medlemmarna, som får bud om att modern är döende, efter moget övervägande beslutar sig för att inte gå till hennes dödsbädd.

Rebellernas brytningar med sina borgerliga släktingar tillgår så att de ringer till vederbörande och ber dem "fara åt helvete", medan kamraterna står bredvid och lyssnar för att kontrollera att inga mjuka diplomatiska ordvändningar används. Några rebeller har fäder som i fyrtio års tid varit organiserade kommunister. Dessa får nu veta att deras leverne bestått i ett enda meningslöst kryperi för fascismen! En kvinnlig rebell avspisade sin till Uppsala nedreste fader med orden: "Jag är inte längre din dotter, jag är folkets dotter". I tre fall begär kvinnliga rebeller skilsmässa från sina män därför att männen inte accepterar rebellideologin. Vidare:

Allt medvetandematerial som hänger samman med och binder vid det gamla samhället rensas bort. Böcker, konst, skivor kastas bort, musikinstrument slås sönder. Man läser inte tidningar, hör inte på radio. Den mesta tiden i cellerna ägnas åt att hos varandra ta reda på och kritisera sådana tankar som ännu finns kvar och binder vid det gamla samhället.

"Den ofelbare" uppträder som en den gamla tidens gymnasielektor Caligula. I en motsvarighet till "gröna fasan" antecknar han positiva och negativa sidor hos kamraterna, exempelvis: "NN bör klippa håret", "XX potentiell förrädare", "PP lojal men lättpåverkad", "RR bra kommunist", 'UJ alltför dominerande".
För att stärka fysiken har man "vapenövningar" och hård gymnastik tidigt om morgnarna i Uppsalas och Stockholms parker. övningarna har utseende av korum, där den röda fanan planteras i marken och högläsning ur den lilla röda inleder och avslutar. Vapenövningarna, som försiggår utan riktiga vapen men med käppar, syftar till att förbereda rebellerna inför den fysiska samhällsomstörtningen som av allt att döma skall bli lika blodig i Sverige som i övriga delar av världen. För det ändamålet köps hjälmar som förses med en röd stjärna på framsidan. Idén kom förmodligen från de japanska rödgardisterna, som man under sin tidningsläsartid fått rapporter om. Vidare:

"Den ofelbare" upprätthåller sin makt, och därigenom hela systemet, genom att anordna rättegångar mot dem som är kritiska mot honom. Dessa går till så att medlemmarna kallas samman till möte där "den ofelbare" leder processen mot den felande som sitter på en stol i mitten och drabbas av en hagelskur av kritik från de närvarande. Alla måste delta i kritiken eftersom det uppfattas som egendomligt och misstänkt om någon inte gör det.

Den första rättegången sker redan 6 juni, dvs. en vecka efter att cellerna upprättats. Bakgrunden är att "den ofelbare" observerat att en del rebeller inte riktigt gillar den hårda ton som blivit förhärskande i cellerna. Han är rädd att den skeptiska inställningen till det grovt överdrivna språkbruket hos de ledande kamraterna skall drabba honom själv och rentav leda till att hans egen auktoritet rubbas, varför han utpekar en speciell syndabock som skall ta på sig ansvaret för att den råa jargongen utvecklats alltför mycket. I en stencil sammankallas landets rebeller till "rättegång" på Rackarberget i Uppsala:

KORRIGERING AV FELAKTIGA IDÉER
"Tidigare erfarenhet hade lärt oss att vänstermisstag hade en benägenhet att uppstå efter det att vårt parti hade rättat till högermisstag, och att högermisstag brukade uppstå sedan det hade rättat till vänstermisstag. De senare hade en benägenhet att uppstå då vi bröt med Kuomintangs härskande klick och högermisstag då vi förenade oss med den" (Ur Leve segern i folkkriget).
Detta citat av kamrat Lin Piao är i nuvarande situation direkt tillämpligt på 9:e aprilrörelsen i Uppsala. Den senaste tidens utveckling har klart visat att det finns en "vänsterlinje" i rörelsen. Denna linje är inte någon ny företeelse, den har funnits länge, men på grund av rörelsens historiska utveckling har det, åtminstone för oss som varit i ledande ställning, inte stått klart att vi haft att göra med en "ultravänster". Det karaktäristiska kännetecknet för "vänstern" har varit "hänsynslös kamp och skoningslösa slag", dvs. samma kampmetoder har använts mot kamrater inom rörelsen som mot revisionisterna i KFML. Resultatet av detta har blivit att rörelsen förlamats på så sätt att kader och medlemmar inte vågat föra fram kritik mot ledande kamrater av rädsla för att bli stämplade som revisionister, högeropportunister och dylikt.
Den borgerliga ideologi som är en av rötterna till "vänsterlinjen" måste resolut bekämpas och avslöjas. Detta innebär att de personer som drivit denna linje måste utsättas för masskritik så att alla misstag som begåtts dras fram i ljuset och avslöjas. Den kamrat som gått i spetsen för och drivit "vänsterlinjen" under en lång tid är Kjell Ehn och därför är det av allra största betydelse både för rörelsen och för Kjell Ehn att hans misstag och de konsekvenser de medfört i grunden avslöjas. Andra kamrater i den ledande gruppen, framför allt Kjell Pedersson, har aktivt stött "vänsterlinjen" och därigenom verksamt bidragit till att döda den kritik som kader och medlemmar har mot ledande kamrater.
De "vänstermisstag" som begåtts är av mycket allvarligt slag och de måste ovillkorligen avslöjas utan några som helst hänsyn till personliga känslor. Alla kamrater som vid något tillfälle utsatts för "vänstersvingar" måste komma fram med kritiken mot de kamrater som bär ansvaret. Ju grundligare misstagen avslöjas, dess bättre är det för rörelsens framtid och de kamrater som begått misstagen.
För att vi skall kunna dra lärdom av de misstag vi gjort och för att vi skall undvika att göra nya är det av yttersta vikt att vi analyserar var rötterna till "vänstermisstagen" ligger. Detta kan vi göra bland annat genom att studera KKP:s erfarenheter av korrigeringsrörelser. Följande artiklar rekommenderas till studier för att komma till klarhet om "vänstermisstagens" rötter:
"Our study and the current situation" (Valda verk bd 3; under översättning till svenska), "Gör en klassanalys av fraktionsväsendet" (översatt till svenska från Peking Review nr 19 1968), "Kader måste behandlas väl" (översatt till svenska från Peking Review nr 10 1967).

Undertecknat:
Revolutionära rådet för 9:e april-rörelsen.

Rättegångens resultat blir att Ehn utesluts ur gemenskapen och uppmanas att i ensamhet göra grundlig självkritik för att senare ansöka om återinträde. Men andan i cellerna förbättras inte för den skull. När sammanhållningen hotar att spricka anordnas genast nya kättarprocesser. Vi återvänder till Lappalainens redogörelse:

I rörelsens slutskede övergår de vid rättegångarna närvarande - därtill uppmanade och uppmuntrade av "den ofelbare" som härigenom kanaliserar de aggressioner hos medlemmarna som systemet utvecklat - till att spotta och slå och sparka den som sitter på stolen. Efter sådana rättegångar upplever medlemmarna en anda av kärlek och gemenskap. Alla talar om, och detta är ett i rörelsen tidigt uppdykande fenomen, hur bra de tycker om "den ofelbare", somliga talar därom i mycket varma tongångar, somliga talar t.o.m. om kärlek. (Senare visar det sig att medlemmarna levt i den djupaste skräck för den ofelbare, en skräck som vid den slutliga uppgörelsen med denne tar sig uttryck i direkta förlamningssymptom.)
Under de allra sista dagarna av rörelsens existens hålls de felande, vilkas antal växer lavinartat, i fångenskap i lägenheter, en fångenskap i vilken de själva finner sig eftersom de betraktar sig själva som de största förrädare och förbrytare, vilket de också skriver ner i bekännelser. Dessa fångar får i vissa fall besök av den "ofelbare" som misshandlar dem och förnedrar dem, som t.ex. låter dem leva på vatten och morötter, och som börjar tala om att spärra in dem på toaletter och låta dem äta sin egen avföring.

För att inte missbruka de högst intima informationer f.d. rebeller givit mig och för att undvika ett onödigt frosseri i motbjudande detaljer, skall här inte avslöjas mer än två händelser som illustrerar det Lappalainen omtalar i sin bok. Den första händelsen inträffar i Stockholm, där en rebell i en häftig gråtattack medger att han är ett i grunden genomkorrumperat reaktionärt svin. Han ber därför kamraterna att döda honom på det att den revolutionära sammanhållningen måtte stärkas. Två ledande rebeller åker ut med sin självutplånande kamrat till en skog och binder honom vid ett träd. De tar fram moraknivar för att sticka dem genom halsen på det påstådda svinet. I samma ögonblick kommer en orienterare springande förbi. Denne löper ilsnabbt till en telefonkiosk och berättar för polisen vad han sett. Polisen rycker genast till platsen. När de tre rebellerna, offret och hans exekutörer, hör sirerna ljuda lösgör de offret från trädet och sätter sig ner vid dess rot för att tillsammans läsa högt ur den lilla röda. När polisen kommer fram finner de de tre i högsta kamratskap och blir t.o.m. utsatta för tålmodiga propagandaförsök från alla tre. Långt efter rebellrörelsens sammanbrott, på hösten 1968, menade det tilltänkta mordoffret att det hade varit en korrekt handling om exekutionen genomförts. Så djupt gick alltså cell-excesserna somliga medlemmar till sinnes! Ett andra exempel berör den inställning till sexualitet som är dominerande i cellerna. I Uppsala, där en stor cell med ett tjugotal medlemmar upprättats på studentområdet Rackarberget, blir en natt en av de ledande rebellerna upptänd av normal borgerlig kättja och idkar samlag med en kvinnlig rebell. På morgonen drabbas den alltför tillmötesgående kvinnan av en enorm attack från förföraren. Denne skildrar det tillfälliga sexförhållandet på så vis att kvinnans "borgerliga medvetande" varit akut starkare än den ledande rebellens "proletära medvetande". Hon utsätts för en skoningslös kritik från alla kamrater och avpolletteras från cellen.
Ett sista citat ur Lappalainens bok:

Logiken i detta tänkande är att det finns endast två saker att välja mellan: systemet eller döden. Detta framgår av att de som hålls som fångar och anses som förrädare är övertygade om att de måste dö, och av att de som gett sig av från rörelsen flytt utomlands, t.ex. till Italien och Färöarna. Och många som planerat flykt, vilket visar sig ha varit de flesta, har föreställt sig att de inte ens kan stanna i Europa. Det dröjer alltså över en månad innan det efter några misslyckade, av "den ofelbare" nedslagna försök - i en av cellerna bryter ut en revolt som drar med sig de övriga och krossar systemet. Sammanbrottet kommer i och med att "den ofelbare" som för att skydda sin egen ställning tvingats driva fram allt fler och allt våldsammare rättegångar, blir avslöjad. Därmed upplöses rörelsen och medlemmarna går tillbaka till det normala samhällslivet - under flera dagar med en känsla av att hålla på att stiga upp mot ytan.

Sammanbrottet kommer i slutet av juli sedan "den ofelbare" utpekat några syndabockar som "vänsteravvikare". Syndabockarna tillhör en av de fyra cellerna i Stockholm (en av dessa celler, den minsta, innehöll endast barn - vilka sköttes av ett par vuxna rebeller) och kallas till "rättegång" på Laboremus-lokalen i Uppsala. När syndabockarna anländer till centralstationen i Uppsala mottas de på perrongen av de övriga rebellerna, som sätter på dem fåniga hattar och anklagande skyltar och driver dem genom de centrala delarna av stan bort till Laboremus. Under vägen blir syndabockarna spottade i ansiktet och översköljda med glåpord. När rättegången pågått en stund inträffar en, av rebellernas ledare oberäknad, incident: fyra gamla rebeller, som hoppat av från rörelsen redan innan cellbildningen men som ändå tillåtits närvara vid rättegången, reser sig och slår näven i bordet. De påpekar att hela verksamheten bland cell-rebellerna är ett enda kollektivt vansinne och klargör hur falskt och felaktigt hela systemet fungerar. Efter sin märgfulla attack mot ledningen tågar de ut från rättegången med uppmaningen att de ännu förnuftiga bör följa med. Genom denna hjälp utifrån kvicknar de flesta rebeller till ur sin nästan två månader långa dvala och lämnar lokalen. Endast fem personer kvarstannar vid "den ofelbares" sida. När dagen efter de revolterande rebellerna kräver ett offentligt möte där hela den gångna perioden skall skärskådas avböjer "den ofelbare" att ställa upp till sitt försvar och låser in sig på hemlig ort förebärande "trötthet". Därmed är rebellrörelsens slutskede förbi. De fem trogna som in i det sista står på ledarens sida blir övertygade om cellsystemets galenskap och dagen efter upplöses även cellerna i Stockholm.
De rebeller som varit med till det bittra slutet är i mycket dålig psykisk kondition. Några är tvungna att lägga in sig på mentalsjukhus, andra reser på långa rekonvalescenssemestrar. Det tar åtskillig tid för dem att återkomma till ett politiskt arbete av något slag. Först på våren 1969 börjar en trevande "kamratpost" utväxlas mellan de f.d. rebellerna, i vilken de tafatt försöker analysera rörelsens urartning. De rebeller som inte deltagit i cellexcesserna utan hoppat av i slutet av maj 1968 startar vid god vigör en ny verksamhet i "Svarta Clarté redan på hösten samma år, men cell-rebellerna dröjer länge med att citera Mao.
Hans Seyler, som deltog i cellverksamheten ända tills skutan sjönk till botten, skrev i Clarté nr 1/68 en kritisk recension av Godards film "Kinesiskan". Han går där till våldsamt angrepp mot Godards syn på maoismen i Europa och kallar filmen ett lögnaktigt slag under bältet. Seyler har många gånger fått äta upp sin recension, men det är inte av sadistiska skäl jag citerar den utan för att den innehåller utmärkta formuleringar som karaktäriserar rebellernas sista utvecklingsfas:

Godards bisarra "arbetarkommun" består av fem personer, samtliga en underlig korsning av överklassbarn och mentalpatienter. Man kastar genom hela filmen ur sig citat (enligt uppgift hämtade "ur ordförande Maos verk") om imperialister. Man leker krig med små plastleksaker, skriker och tjuter. Man har morgongymnastik medan man skanderar i takt: "grun-den för vårt tänkande är marx-is-men-le-ni-nis-men". Man utesluter varandra medan man på sina studiecirklar vrålar "revisionist, revisionist!"
Godard ljuger inte bara ohämmat om den marxistiska ideologin. Själva dessa "kommunister" är ju som vi sett hämtade från Godards egen värld. De träder fram på filmduken som udda existenser som samlats i samhällets utkanter för att sin fanatiska själ till tröst utföra sina riter, helt obegripliga för vanliga människor, vare sig dessa är arbetare eller intellektuella. De är avskurna från det normala samhälleliga livet, instängda i sitt privata mentalsjukhus för att odla "marxismen-leninismen".

Bättre kan det knappast sammanfattas. Och det visar vilken förhäxande inverkan rebellrörelsen hade på sina medlemmar att den person som formulerat ovanstående förkastelsedom själv deltog utan protester tills alltsammans var över som en mardröm i ultrarapid.

Psykologiserande kommentar

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---