F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 7/97
i n t e r n e t u t g å v a n
 |
Ungbundister inför klättring i Tatrabergen.
Revolutionär socialism
DET JUDISKA BUND
I JIDDISCHLAND - BLAND RABBINER OCH REVOLUTIONÄRER (Nya Doxa), berättar Schulman om en förlorad kulturs alla egenheter, drömmar - tragik och komik. Men också levande röster från en svunnen värld vars arv borde tillhöra oss alla. Personliga minnen och upplevelser vävs samman med Jiddischlands revolutionärer, rabbiner och fullständigt omöjliga historier från en tid där visioner om undergång tycktes ligga frestande synliga. Boken är den enda i sitt slag på svenska. FiB/K ger här, som sommarläsning, kapitlet Revolutionär socialism - Det judiska Bund. Varsågoda!Revolutionens skoningslösa historia har pendlat mellan vision och hallucination. Drömmar har förvandlats till mardrömmar, offervillighet till blodtörst. Likväl har mänsklighetens begär efter rättvisa och lojalitet svårt att mäta sig med de starka och biologiskt destruktiva drifter som ständigt hotar att förgöra dess existens.
Därför är studiet av revolutionens dynamik samt revolutionärens psykologi en människosläktets vitala förpliktelse. Det tillkommer varje ny generation att demaskera upprorets ansikte, såväl i nuets ofullbordan som i återblickandets prövande rannsakning.Ett unikum i denna heretiska historieskrivning utgjorde Bund, det judiska socialistpartiet. Det hade under sitt knappt halvsekellånga aktiva tidevarv berikat de revolutionära insikterna. Dess styrka låg i den analytiska förmågan - att i en stormig värld ständigt våga omformulera sig på idéplanet och att sedan skräddarsy nyskapande strategier som osvikligt pekade mot det utstakade målet: socialismen.Bund eller fullständigare - Algemajner jiddischer Arbeter Bund in Pojln, Rusland un Lite - grundades i Vilna år 1897. Det var samma år som den första sionistkongressen i Basel vilken väckte drömmen om ett sekulärt Sion. Det var året före det Ryska socialdemokratiska partiet bildades i Minsk, förelöparen till bolsjeviker och mensjeviker.Bundisterna var övertygade marxister. I motsats till den tidigare förhärskande radikala ideologin, populismen, erbjöd den nya tidens vänster en politik utifrån ett klassperspektiv och mönstrade ut nationalismen.Det fanns en stark strömning bland unga judar att bryta upp ur sin utarmade gettotillvaro. Den religiösa ortodoxin hade bara ytterligare misär att erbjuda. Kanske inte så mycket på det andliga planet som på det lekamliga. Ein lechem, ein Torah, utan bröd ingen Tora, hette ett talesätt från talmudisk tid. Vid slutet av förra århundradet kunde till och med de bokstavstroende uppfatta den himmelskriande nöden på jorden. Och att det krävdes allt annat än allmosor för att genomgripande ändra på livsvillkoren.Bund blåste in en ny anda i det judiska proletariatet och skänkte det en stolthet som det tidigare saknat. Förödmjukelserna hade tärt på självkänslan, inte bara från tsarmakten utan även från rabbinatet. Men under nittiotalet växte den judiska socialismen fram med en våldsam kraft, kanske utan motstycke i denna politiska åskådnings historia. På den judiska gatan klingade socialismens massparoller segervisst, in di gasn tsu di masn, medan de ändå ofrånkomliga bakslagen formulerades med triumfens dissonanser. Tillförsikten hade väckts; nu återstod en rättfärdig kamp i en ny hoppingivande gemenskap, tillsammans med andra förtryckta folk."Det ryska folket lider. Det stryps av samma hand som också stämplar mot oss. Vem kan förbli likgiltig? Den ryske muzhiken är vår bror... Vi är alla ryssar!" kunde man läsa i Peter Lavrovs Londonbaserade tidning Vpered.Så småningom kom det terroristiska inslaget att bli dominerande bland populisterna; attentat mot generaler och guvernörer kulminerade i mordet på tsar Alexander II år 1881. Efter tsarens död pyrde pogromer upp över hela det ryska väldet. I denna antisemitism medverkade häpnadsväckande nog även progressiva element, vilket under lång tid framåt kom att svida likt ett oläkt sår hos den judiska vänstern.Det ledde till att mindre och elitistiska cirklar bildades bland intellektuella judar. Tämligen snart drogs även arbetare in i de nya folkbildningssammanhangen. I dessa för ryska förhållanden europeiserade samlingar studerades förutom marxism även vetenskap, litteratur och filosofi. Denna långsiktiga folkupplysning höjde medvetenheten bland de judiska arbetare som hungrade efter att få bryta sin isolering.1890-talet var en tid av oro med strejker och facklig kamp; men det var också en period med sjunkande arbetslöshet, ansenliga utländska investeringar och en våldsam industriell expansion i tsarväldet. På grund av den senkomna industrialiseringen byggdes jättelika fabriker, bland de största i världen. Där utvecklades en stark arbetarsolidaritet; det var också där strejkvapnet skulle få en mäktig genomslagskraft.Det judiska kapitalet spelade en relativt stor roll vid Rysslands industrialisering. Banker med judiska ägare, inte bara finansfamiljen Rotschild utan namn som Ginzburg, Steiglitz, Poliakov eller Mendelsohn investerade ofantliga belopp i bland annat utbyggnaden av järnvägssystemet och i oljeutvinningen.Industrialiseringen kom sent till Ryssland, och i motsats till i väst fanns inget liberalt skikt de assimilerade judarna kunde smälta in i. De hamnade istället i ett klasspecifikt ingenmansland. De kristna ryssarna vilka inte var överdrivet kända för sin tolerans tog inte direkt till sig sina semitiska klassbröder. Tvärtom uppfattade de allt som var nytt och modernt med största misstänksamhet. Framgångsrika judar som redan bar på rasens stigma förknippades automatiskt med den förhatliga västliga moderniteten.När universiteten öppnades för judar under 1800-talets senare hälft, strömmade de i tusentals till läroanstalterna. Men när kvotering infördes, numerus clausus, som begränsade antalet antagna av mosaisk trosbekännelse, sökte de avpolleterade sig till utlandet. Kring sekelskiftet gjorde radikalismen sitt intåg på de ryska akademierna och vann många anhängare bland just judarna. Dessa hade upplevt diskriminering under hela sitt liv. Under sådana förhållanden var det omöjligt att inte bli radikal.
De flesta judiska arbetare var hantverkare anställda av små verkstäder i motsats till sina ryska kamrater. Löneskillnaderna mellan jobbarna och bossen (av jiddischens balebos) var ofta små. Det var därför svårt för den judiske arbetaren att göra uppror mot sina ofta lika utblottade fabrikörer. Likväl fanns de bäst organiserade fackföreningarna och strejkkassorna fram till revoltens år, 1905, bland judarna medan de ryska arbetarna fortfarande var illa organiserade.Just hantverkarna har av hävd tillhört socialiströrelsens banbrytare. I skråväsendet fanns en lång tradition av att organisera sig. De var inte lika hänsynslöst utnyttjade som fabriksarbetarna. Detta gällde åtminstone för de västeuropeiska mästarna, men inte för deras östjudiska yrkesbröder. Långa tider led de av arbetslöshet. Judiska fabrikörer föredrog oftare kristna än judiska arbetare - de fruktade de senares radikalism.Exploateringen av de judiska arbetarna var uppenbar. Det bäddade för marxismen, vilken inte bar på en tyngande nationalistisk barlast utan avtecknade sig befriande kosmopolitisk. I motsats till de ryska populisterna erbjöd marxismen en ideologi med jämlikhet utifrån klassen och inte nationen.Det judiska socialistpartiet väntade in i det sista med att konstituera sig, för att de ryska kamraterna skulle stärka sin ställning och bilda ett all-ryskt parti. År 1897 var tiden mogen.Bund stiftades under anspråkslösa former i ett oansenligt hus i Vilnas utkanter, under förespegling av att man högtidlighöll de stora judiska helgdagarna. Hela den konstituerande centralkommittén kunde inte samlas på samma gång, också det för att vilseleda tsarpolisen, som följde omstörtarna hack i häl ända fram till tsarhärskarens fall.Bund fick ett entusiastiskt gensvar bland de unga. Medlemmarna var nästan alla i tjugoårsåldern och ofta ännu yngre. En av ledarna, Arkady Kremer, som var runt de trettiofem kallades redan för der alter, gamlingen.I varje polsk- och ryskjudisk stad strömmade skaror till lokalavdelningarna - i Warszawa, Lodz, Vilna, Riga och i snart sagt varenda liten avsides belägen shtetl. Rabbinerna började tappa greppet om sina församlingar och blev utom sig av raseri när de på sabbatskvällen fick syn på propagandaaffischer från Bund - dessa rabiata rabbinhatare - uppklistrade på synagogans väggar. Helighetens män fick givetvis inte kränka vilodagens helgd med att plocka ned parollerna - det vore ju liktydigt med arbete! Därför tvingades den religiösa menigheten att beskåda hädelsens burdusa bokstäver varje gång den blickade upp från bönböckerna.
| Henokh Goldschmidt. En bundist som läser sin partitidning, Folktsaytung. |
Under de danande åren fram till 1905 års revolter var antalet Bundmedlemmar mångdubbelt större än i det Ryska Socialdemokratiska Partiet, trots att det senare även kunde räkna ett stort antal judar bland sina medlemmar. Dessutom var Bund i motsats till de ryska socialdemokraterna ett mer utpräglat proletärt parti.Inte en dag gick utan att en strejk utlystes av bundisterna. Fabrikanterna svarade med att anställa kristna strejkbrytare; det fanns ju alltid villiga antisemiter och i områden med stora judiska befolkningar var klassmedvetandet särskilt dåligt utvecklat bland de kristna arbetarna.Seklets inledning slipade den judiske revolutionärens psykologi. Klasskampen och agitationen har väl aldrig utkämpats med renare vapen än under de åren - senare kom stridigheterna att underkastas partidiscipliners strategiska hänsyn. Omstörtarna möttes på hemliga platser - i synagogor under gudstjänster, på fingerade begravningar eller djupt inne i skogarna. Tidningar trycktes på illegala pressar. Flygblad kunde singla ned från teaterbalkonger eller delas ut på de hemligaste fängelser. Jeshivastudenterna vaggade över marxeditionerna som om de mediterade över existensens eskatologi.De judar som däremot blev bolsjeviker eller mensjeviker kom oftast från redan assimilerade och rika ryska miljöer. Likt Trotskij som stammade från en välbeställd godsägarfamilj eller Martov vars far var generaldirektör över det pampiga Ryska ångbåtskompaniet. Under pionjäråren var tillströmningen av judiska arbetare till de ryska revolutionära grupperingarna däremot obetydlig, de valde vanligtvis Bund.Motsättningarna mellan det ryska socialdemokratiska partiet och Bund blev snart iögonfallande. Redan under dess kongress år 1903 i Bryssel, dit Bund kommit kraftigt underrepresenterat - Bund förfogade då över 25.000 medlemmar medan det ryska socialdemokratiska partiet blott rådde om 9.000 själar med en fortsatt stigande diskrepans - blev brytningen ett faktum efter en välplanerad politisk pogrom.Det var järngänget i den så kallade Iskragruppen, uppkallad efter partiorganet, med Lenin i spetsen som fronderade mot vad man tyckte var alltför nationalistiska krav från bundisternas sida. Dessa gick dessutom stick i stäv mot den centralistiska inställning Lenin förespråkade. Listigt nog skickade Lenin fram sina judar, som Lev Trotskij, Julij Martov, Pavel Axelrod, Lev Deutsch och ytterligare åtta andra, vilka fick utföra smutsjobbet. Av övertygelse signerade de sin antibundistiska motion, som hade sammanställts av endast judar. Resten av revolutionärerna teg förväntansfullt.Tidpunkten för kongressen var känslig, bara några månader efter pogromen i det moldaviska Kisjinev, vilken i sin råhet väckt internationell avsky. Bund ställde som krav att bli självbestämmande i judiska frågor samt att fungera som judarnas enda företrädare inom partiet. Vidare ville Bund oberoende ta hand om den judiska kulturpolitiken. Däremot strävade man aldrig efter ett territoriellt oberoende.Trotskij som ogärna uttalade sig i judiska frågor gick till hårt angrepp mot sina judiska kamrater och menade att deras politik uttryckte ett misstroende mot de övriga medlemmarna i partiet. Därtill framhöll han att Bunds påstått nationalistiska politik, som han likställde med sionisternas, skulle leda till att liknande tendenser blossade upp bland andra folk i det stora allryska väldet. Slutreplikerna i debatten var belysande - Trotskijs framhärdade envist med att de tolv också tillhörde det judiska proletariatet - på vilket bundisten Mark Liber skarpt riposterade "bland vilka ni aldrig arbetat."Efter det att Bund förlorat omröstningen avtågade dess delegater under tystnad från sammankomsten. Bundledaren Vladimir Medem antecknade: "Med tungt hjärta klev vi ut. Det var en verklig katastrof... Det kändes som om ett köttstycke slitits loss från en levande kropp."Först efter revoltåret 1905 inbjöds Bund att åter få delta vid det till bolsjeviker och mensjeviker söndrade socialdemokratiska partiets kongresser.Bund kritiserade bolsjevikerna häftigt för deras elitism. I den egna organisationen, vilken hela tiden bibehöll dess proletära karaktär och uteslutande bestod av arbetare till skillnad från bolsjevikerna, fanns en ömsesidig växelverkan mellan verkstadsgolvet och det politiska taket. För Medem var Bund en enda stor familj. Bland dess sedvänjor fanns de politiska kvällsvarderna, vetsherinkes, då man diskuterade ideologi och strejker eller sjöng glada och kampfyllda sånger på ryska eller jiddisch samtidigt som man avåt sitt enkelt tillredda aftonmål. Bäst sjöng de konspirerande borstbindarna. De var också de bästa smugglarna, vilka specialiserat sig på att föra in illegal litteratur över gränserna.De var sammansvetsade: i försvaret mot pogromer, i strejker och fackföreningskassor, i deras passionerade smak jiddischlitteraturen, i deras hat mot den rabbinska reaktionen, i deras förakt mot vad de såg som en småborgerlig zionism, i deras antipati mot tsarväldet, i deras erfarenheter från tsarens fängelser och sibiriska läger.
Studentmedlem i Bund. Fotot taget år 1908
Men vad Spinoza fann var ett nytt slaveri, som avslöjades inför hans slipade analysinstrument. I marranomedvetandets skepticism, där den jordiska verkligheten skärskådades, likt himlarna, med en sanningslidelse som inte väjde för utanförskapets lidande, formades också den moderna tidens kätterskap. Vägen från religionen var redan upptrampad för sekelskiftets judar, och i marxismens optik fokuserades den egna tidens förljugenhet. Men Spinozas ensamhet handlade inte om att vara övergiven av den sekuläre Guden, utan om judens isolering i historien, vilken nu skulle förlösas i kollektivets själsfrändskap, menade de judiska socialisterna - kätteriets moderna arvtagare.År 1905 utgör Bunds absoluta klimax. Förbundet kom att återuppleva en ny och sista renässans åren före andra världskrigets utbrott. Vad som dessförinnan utspelade sig var den revolutionäre judens inte helt fåfänga kamp för en sekulär förlossning.Den blodiga söndagen, den 9 januari 1905 tågade tusentals ryskortodoxa arbetare med fader Gapon i spetsen mot Vinterpalatset i Sankt Petersburg. De bar på religiösa standar och porträtt på tsaren. Kanske för att blidka Nikolaus II. Istället beordrades det kejserliga gardet att välsigna följet med gevärskulor.Revolthärdar blossade upp över hela det ryska imperiet, kraftigast i bundfästena. Lodz, Riga, Vilna och Bialystok skakades av strejker och upplopp som nådde sin kulmen i oktober 1905. Då var alla övertygade om att regeringen höll på att störtas.Under sin makts dagar var Bund näst intill en stat i staten. Detta socialistparti var under det röda året den starka kraften på de judiska gatorna. Upprorsmakarna beskyddade det judiska samhället med sina insmugglade belgiska Browningar och sina bomber och samordnade ofta de ryska revolutionära organisationerna.Mot slutet av året sinade de judiska upprorsmakarnas krafter efter den oavbrutna kampen och de åderlåtande pogromerna. Regeringsstyrkorna lyckades slå ned de strejkande i hela imperiet. De hade tappat mark i takt med att de radikaliserades och neutraliserades av tsarregimens retirerande Oktobermanifest, där ett demokratisk Ryssland utlovades.Bundledarna åkte i fängelse eller for i exil. Emigrationen till USA tog åter fart. Kadrerna tunnades ut och framför socialisterna väntade en lång tid av desillusion. Det blev åter dags för reaktionen att sprida sig. Ledda av de Svarta Hundraden med deras fältrop - slå judarna - slogs det stolta Bund i spillror och skulle som organisation aldrig resa sig med sin forna fulla kraft i Ryssland.Vid revolutionstiden år 1917 tycktes Bund gå en renässans till mötes, men i och med att bolsjevikerna oåterkalleligen tagit över slogs partiet definitivt sönder. En betydande del gick in i kommunistpartiet, många av dem av övertygelse. Några blev ledande i kommunistpartiets judiska avdelning. Andra sökte leda Bund vidare, men det likviderades redan år 1921 tillsammans med andra partier. Kuriöst nog var det ett marxistiskt sionistparti som höll sig längst levande i enpartistaten och stannade kvar på den politiska arenan till mitten av tjugotalet. De nyvordna kommunisternas öde skulle beseglas i trettiotalets utrensningar, ur vilka knappast någon gammal bundist överlevde.Vid slutet av trettiotalet fastslog en polsk general att vid floden Wislas stränder fanns det inte plats nog för två nationer. Det var denna trångboddhet som karaktäriserade den polsk-judiska mellankrigstiden - den handlade om en permanent pogromliknande konfrontation, med frånvända ansikten. Detta paralytiska tillstånd upphörde inte förrän den slutgiltiga lösningen erbjöds utifrån.Polens födelse i judiskt blod väckte en internationell upprördhet. Knappt hade bläcket i Versaille hunnit torka förrän judiskt blod började flyta. Pogromer rasade över hela landet. Bundister som betraktat det polska broderpartiet PPS med skepsis kunde nu se en av dess grundare, marskalk Josef Pilzudski, göra gemensam sak med den ukrainske nationalisten och pogrommakaren Szymon Petlura.
Vladimir Medem (1879-1923). Bunds ledare.
Av de bolsjevikhatande polackerna kom bundisterna att betraktas som landsförrädare och tvingades en tid att gå under jord, precis som i tsarriket. Massarresteringar ägde rum, fängelserna fylldes och de radikala tidningarna konfiskerades.De dryga tre miljoner judar som fanns i Polen, när gränserna stabiliserats, behandlades som ett ockuperat folk i sitt eget land. De antisemitiska stämningarna fick ett allt fastare stöd från staten ju mer nästa världskrig nalkades.Det som under republikens inledning såg ut som en oskyldig nationalisering av judisktägda industrier visade sig ha ett helt annat brännstoff. Samma företag som sedan drevs i statlig regi vägrade att återanställa judarna. Likaså hölls dessa utanför den offentliga administrationen - från högsta byråkratnivå till lägste brevbärare.Bojkotten av judiska affärer stöddes av antisemitiska element, vilka var dominerande eller hade en stark ställning i samtliga partier, utom möjligen i det polska socialistpartiet PPS, där det också fanns ett betydande antal judiska medlemmar. Köpstrejken fick ett brett folkligt stöd och på trettiotalet erhöll den även regeringens fulla välsignelse.En klar försämring inträffade dels efter att handels- och nonaggressionsavtalet signerades med Tyskland år 1934 med Goebbels underskrift. Bland ledande polacker fanns samma mentalitet som i Tredje Riket. Det magnifika Madagaskarprojektet skulle en gång för alla skulle lösa den judiska frågan. Det fanns långt utarbetade planer att placera judar på den afrikanska ön. Sejmens talman tyckte att det räckte med att 50.000 judar stannade kvar i landet. Men världskriget kom emellan med en helt annan och mer slutgiltig lösning.Antisemitismen operererade på det polska samhällets samtliga nivåer. Universiteten stängdes alltmer för judarna och de som trots allt antogs placerade nationalisterna på gettobänkar i en särskild del av föreläsningssalarna. Det pågick regelrätta bataljer och judar till och med mördades.De ekonomiska sanktionerna och bojkotten mot den judiska företagsamheten , väsentligen småhandeln, hade stöd från högsta regeringskretsar och kyrkan. Den fick ödesdigra konsekvenser. Bara under år 1930 kraschade en tredjedel av den judiska handeln. Detta ledde till en alltmer ökad utarmning av det judiska samhället. Arbetslösheten nådde snart toppsiffror med följd att många levde i ren misär.Vid mitten av trettiotalet återkom pogromen som politiskt program. Bara under år 1936 mördades 79 judar. Det var lätt för reaktionen att uppvigla pöbeln. Jesusmördare var för denna en synonym för jude, precis som man i medelklasskretsar likställde jude med bolsjevik. Varje skikt i det polska samhället ägde sitt patenterade epitet för denna opolska paria. Med en sakramental besatthet utmålades hur judepatrasket medvetet höll på att förödmjuka landets ära och undergräva dess ekonomi.Där fanns inte plats för någon tvivelsjuk skeptiker, som förklarade ideologiernas död. Ty mellan dessa -ister rådde en strid på kniven.Det var i kompromisslösheten Bund kom att visa sin styrka. Att det aldrig lierade sig med några kortsiktighetens apologeter utan benhårt höll på den revolutionära socialismens linje, tills den siste bundisten stupade. Att det ringaktade reformismens moras av eftergifter. Att det höll på den proletära internationalismen. Att det höll rent mot kommunister, sionister och klerikala partier; att det bekämpade den polska kasernstatens antisemitism, att det stred mot kapitalet och mot det polska socialistpartiets vacklande nationalism. Att det lyckades förena sin fackliga kamp med en politisk långsiktighet. Att det lyckades med en kulturpolitik som inspirerade människan i hela hennes väsen. Att det lyckades genomföra ett radikalt skolprogram. Att det lyckades svetsa samman ett parti byggt på kamratskap och revolutionär praktik, "ett massparti cementerat av blod och tårar" för att citera Medem.Ändå misslyckades Bund.Idag är det en nästan krossad organisation som uppgivet när sina nostalgiska drömmar, deklamerar sina dramatiska dikter och framför härliga sånger på jiddisch, men har en medelålder på medlemmarna som närmar sig de åttio.Ideologiskt och politiskt triumferade Bund över dess viktigaste motståndare, sionisterna, men de senare gav Historien rätt. |
| Första maj betraktades spefullt av polacker som en judisk helgdag. Här är det arbetar- zionister som tågar i motlut. |
Med facit i hand kan man ändå med Medems ord konstatera att blod och tårar visade sig vara tjockare än det bläck man skriver politiska plattformar med.Vid några speciella tillfällen lyckades de två socialistiska broderpartierna att samarbeta; det mest spektakulära försöket var år 1936 efter pogromen i Przytyk då Bund utlyste generalstrejk och PPS-aktivister slöt upp. Landets industri lamslogs, åtminstone den judisktägda. Den positiva attityden från det polska socialistpartiet stärkte bundisterna, som på basplanet var det enda parti som hade kontakt med polacker. Det samarbetade tekniskt med PPS vid enstaka stadsval och förstamajdemonstrationer. Annars höll sig den socialistiska solidariteten mest stilla, troskyldigt ditplitad på partiprogrammen. Judarna var verkligen isolerade från det polska samhället.Efter strejken år 1936 gled initiativet över från sionisterna till bundisterna. Emigration till landet Israel, var lika viktig för sionisterna som för judehatande polacker, påpekade Bund.Inom ett enda område samarbetade bundister med de marxistiska sionisterna - i de radikala jiddischskolorna. Där undervisades enligt den modernaste pedagogiken och klasskamp förekom på schemat, liksom bibelkritik, jiddischlitteratur och mycket fysisk träning. Det sistnämnda för att kunna genomföra klasskampsmomenten. Den sortens skolor, de enda i det klerikala landet som saknade religionsundervisning, kunde inte den polska regimen tolerera och godkände inte dess examina.Förutom sin klockrena politiska linje kommer Bund att gå till historien som det parti som tydligast försvarat den sekulära kulturens roll i det revolutionära arbetet och aldrig förfallit varken till socialrealismens eller reformismens lättköpta förförelsekonster.Genom att ge uppdraget att hålla Bunds jubileumstal år 1927 åt den världsfrånvände poeten Jisroel Sztern , visade man prov på en modig vidsynthet. Med sitt poetiska språk målade han ut sin text med nästan surrealistiska formuleringar:"Det krävs en het trängtan att ingjuta en själ i ordet och gestalta bilder i rörelse... och iaktta alla de hemliga begär, som skälver i tidens sköte. Då hjälper det varken om man skriver om eldsvådor eller revolutioner... De som förbränner sin märg i begeistringens glöd, när de smider, snittar i ett ord - bland dem är språket den helighet ur vilken de skapar." Den moderna jiddischlitteraturen och jiddischspråket kristalliserades ut mycket tack vare jiddischsocialismen. Bund vann sin popularitet bland de radikala arbetarna och de fattiga, inte minst för dess respektfulla attityd till massornas språk och kultur.Under det sista året före kriget segrade Bund i kommunalvalen och fick egen majoritet i flera stora städer. Partiet hade äntligen blivit de polska judarnas röst efter att tidigare bara ha vunnit dess respekt.Just inför skördetiden kom liemannen och mejade ner den polska judenheten. Partiet gick den biologiska förintelsen till mötes under slaktens tid; dock inte arm i arm med sitt kallsinniga polska broderparti, utan med de tidigare så förhatliga sionisterna och kommunisterna.Bund hade spänt den ideologiska bågen, men till vad nytta när ändå den nazistiska krigsmaskinen förstörde minsta stycke jiddisch kultur?| Jiddischland har tidigare erbjudits i FiB/K:s bokklubb. Ca-pris 215 kr. Vi erbjuder nu boken för 159 kr. Sätt in summan på PG 70 45 88-3, mottagre är FiB/K - märk "Schulman/Jiddischland". Boken kommer då portofritt i brevlådan. Du kan också beställa den direkt härifrån Se Sett. Läst. Hört. för en recension av Jiddischland |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 7/97
i n t e r n e t u t g å v a n
