F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

1963 skedde den officiella brytningen mellan Sovjetunionens Kommunistiska Parti (SUKP) och Kinas Kommunistiska Parti (KKP). Denna brytning återverkade på alla världens kommunistiska organisationer. Det svenska kommunistpartiet (SKP) splittrades därvid i tre falanger:
1) högerfalangen, ledd av C. H. Hermansson, som tog avstånd från såväl SUKP som KKP och därmed sällade sig till den gammaldags "revisionism" som kallas socialdemokrati;
2) centerfalangen, ledd av dagstidningen Norrskensflammans chefredaktör Alf Lövenborg, som tog ställning för SUKP;
3) vänsterfalangen, ledd av Nils Holmberg, som tog ställning för KKP.

Den sistnämnda, prokinesiska, falangen var till en början numerärt minst. Men den fick, främst tack vare två företeelser utanför partiet, med tiden en stark ställning. Företeelserna ifråga var Vietnamrörelsen och Clarté. 1966 fick den svenska Vietnamrörelsen ett uppsving, så stort att rörelsen faktiskt blev den mest betydande i hela Europa. Organisatoriskt fungerade den mycket väl, vilket kan tillskrivas den politiska stiltje som då rådde i Sverige. På kontinenten var vänstern krossad till småskärvor: trotskister, stalinister, anarkister, maoister, leninister, fidelister och luxemburgister hade sedan åratal bekämpat varandra med en hysterisk hårdhet som fick det etablerade samhället att förtjust gnugga händerna, de interna citatstriderna mellan fraktionerna omöjliggjorde en ens rudimentärt effektiv samverkan. I Sverige fanns ingen dylik radikal mosaik. När Vietnamrörelsen startade fick den således snart mangrann uppslutning: alla västeraktivister utanför SKP strömmade till de FNL-kommittéer som bildades i växande antal, liksom det fåtal som tillhörde SKP:s vänsterfalang. När det gällde den interna splittringen inom SKP ställde sig Vietnamrörelsens medlemmar omedelbart på den prokinesiska falangens sida, dels p.g.a. själva krigets karaktär och dels p.g.a att C. H. Hermansson svek deras rörelse genom att underteckna uppropet till den suspektiva borgerliga "Nationalinsamlingen för Vietnam" (en med FNL-kommittéerna konkurrerande organisation som i objektivitetens namn ville fördela allmänhetens insamlade pengar mellan Saigonregimen och folkets befrielsearmé). Den helt överväldigande majoriteten av Vietnamrörelsens medlemmar såg det som en självklarhet att SKP:s vänsterfalang representerade den enda rimliga ståndpunkten. Denna attityd förstärktes av att Clarté gjorde en stor gruppresa till Kina sommaren 1966, just vid tiden för den proletära kulturrevolutionens begynnelse. Resenärerna bevittnade en gigantisk manifestation och vidarebefordrade sina positiva upplevelser till kamraterna i Sverige. För de allra flesta blev det ett oåterkalleligt faktum att Kina var världens revolutionscentrum, att världens framtid avgjordes i Peking och Shanghai. Sovjetunionen sågs som ett tragiskt missfall: SUKP hade hamnat i den mörka återvändsgränden fylld av de byråkratiska dekretens buckliga soptunnor och den korrumperade maktens lusiga kromosområttor. En ny morgon randades: den socialistiska revolutionens riktlinjer var hädanefter dragna av Mao Tse-tung. För de handlingsivriga militanterna hade SKP ingen som helst lockelse; Hermanssons och Lövenborgs anhängare betraktades som bleksiktiga procenträknare, som borgerligt välstädade hermafroditer vilka visserligen förmådde skalpera all kapitalism teoretiskt men samtidigt drabbades av reumatiska besvär om de uppmanades att praktiskt äntra barrikaderna. Denna stämning gav SKP:s vänsterfalang ett starkt självförtroende. Nils Holmberg, Bo Gustafsson och Sköld Peter Matthis - falangens ledare - bedömde det som både möjligt och nödvändigt att bilda en från SKP fristående organisation, ett fräscht kommunistiskt förbund obesmittat av reformism och revisionism. Så skedde. På SKP:s 21:a partikongress (maj 1967) tog Bo Gustafsson i en reservation avstånd från högerfalangens förslag att partiet skulle byta namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Därmed avsöndrade sig vänsterfalangen från partiet och under midsommaren 1967 stadfäste den uppkomsten av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML). Bo Gustafsson blev förbundets ordförande, Nils Holmberg dess studiesekreterare; övriga styrelseledamöter blev Frank Baude, Bernt Westerberg, Kurt Lundgren och Åsa Hallström.
Det är i korthet utgångspunkten för rebellrörelsen.

Rebellrörelsens förlopp

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  9/99
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---