Skriv ut denna sida

Lagen mot krig och Ukraina-konflikten

Rolf Andersson-Tidskrift för Folkets Rättigheter 4 april 2014
Advokat Rolf Andersson
Advokat Rolf Andersson Bild: Per Boström

Det ligger i Sveriges intresse som liten stat att försvara FN-stadgan och våldsförbudet. Då måste man konsekvent hävda lagen mot krig.

Lagen mot krig och Ukraina-konflikten

Jag ingår inte i FiB-juristernas styrelse men anser att uttalandet den 18 mars i år om FN-stadgans våldsförbud och konflikten i Ukraina är riktigt. Björn Backengård har kritiserat uttalandet på tfftr.org. Det ger mig anledning att göra ett par kommentarer.

Vem som ska ha makten i Ukraina är enligt folkrätten en intern angelägenhet, som ska avgöras av det ukrainska folket. En statskupp i Ukraina är enligt FN-stadgan en intern fråga, som främmande makter inte ska blanda sig i. Ukrainas territoriella integritet och politiska oberoende skyddas av FN-stadgan. Dessa fundamentala principer upprätthålls i FN-stadgan genom interventionsförbud, dvs. dels våldsförbudet enligt artikel 2.4, som även förbjuder hot om våld, dels förbudet mot inblandning i en stats interna angelägenheter enligt artikel 2.7.

Jag betvivlar inte att maktövertagandet i Ukraina backades upp av USA och att inblandningen kan strida mot artikel 2.7 i FN-stadgan. Men en sådan inblandning i strid mot stadgan ger ingen annan stat rätt att bryta mot det helt centrala våldsförbudet enligt artikel 2.4. Det måste understrykas att det är en avgörande skillnad mellan inblandning, som stormakter kontinuerligt ägnar sig åt, och hot om våld och militär intervention.

Den på inringning riktade politik som Ryssland utsätts för är enligt min mening skadlig för fred och säkerhet. Det är en politik som inte ligger i Sveriges intresse. Denna politik utgör emellertid inget hot om våld enligt våldsförbudet i artikel 2.4 i FN-stadgan, och Ryssland har inte heller påstått detta. Skulle någon trots det inta ståndpunkten att USA genom inringningspolitik riktat ett hot om våld enligt artikel 2.4 mot Ryssland så kan den hur som helst inte åberopas till stöd för att Ryssland skulle ha rätt enligt folkrätten att hota Ukraina med våld eller att intervenera militärt i landet.

Ryssland har enligt FN-stadgan rätt till självförsvar. Sådant självförsvar förutsätter dock enligt artikel 51 i stadgan att Ryssland utsatts för ett ” väpnat angrepp”. Ryssland har inte utsatts för ett väpnat angrepp, och har inte heller påstått det. Däremot har Ryssland använt klassiskt imperialistiska argument för att motivera kränkningen av Ukrainas territoriella integritet och politiska oberoende.

Ryssland har brutit mot det för hela FN-stadgan fundamentala våldsförbudet i artikel 2.4. Att utländsk inblandning förekommit i Ukraina gör inte övergreppet lagligt. Detta måste tydligt utsägas. Att man sedan kan och bör värdera folkrättskränkningen även i ett politiskt perspektiv är en annan sak.

Stormakterna strider om makt och inflytande över hela världen och drar hänsynslöst in mindre stater i sina konflikter. I boken Lagen mot krig visar vi hur framförallt västliga stormakter med USA i spetsen gång på gång begått grova brott mot folkrättens våldsförbud. Den här gången var det Ryssland som bröt mot förbudet.

Våldsförbudet har stått under ständig attack sedan FN-stadgan trädde i kraft. Det ifrågasattes genom bombkrigen mot Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libanon och Mali, och ifrågasätts genom hot om bombkrig mot Syrien och Iran. Dessa attacker understöds genom påståenden om undantag från förbudet såsom humanitär intervention, R2P, skydd av egna medborgare, kamp mot terrorism, stöd till nationella minoriteter och annat som passar stormaktspolitiken för stunden.

Den överväldigande majoriteten av världens stater går emot sådana angrepp och attacker. Det ligger i Sveriges intresse som liten stat att försvara FN-stadgan och våldsförbudet. Då måste man konsekvent hävda lagen mot krig. Annars lämnar man fältet fritt för stormakters godtycke och aggression. I argumentationen som söker legitimera det ryska agerandet har det redan förekommit illavarslande inslag som vi hört tidigare från interventionistiska makter.

 

TfFR 140328

Rolf Andersson-Tidskrift för Folkets Rättigheter

Relaterade artiklar (efter tagg)