Med teman som Romregister och vinliv och Äldreboenden och e-cigaretten blandas friskt mellan högt och lågt, politiskt explosiva och löjeväckande samtalsämnen. Är detta för att man på SVT inte tror att genomsnittstittaren har koncentrationsförmågan att fokusera på relevanta samhällsfrågor i fyrtiofem minuter i sträck?
Eller är det för att man vill avdramatisera de brännande frågorna med skojfrisk sandlåderapportering, för att inte lämna tittarna agiterade till den grad att de börjar tänka vidare på egen hand?
Istället för att ägna hela den redan knappa tidsramen till potentiellt fruktbar diskussion slätas de allvarliga politiska frågorna över med hjälp av vad som inom anglosfärisk förströelsekultur kallas ”a comic relief” - en dramaturgisk teknik använd för att förlösa tittaren från tillstånd av spänning som byggts upp under berättelsens gång.
I vårt fall bör berättelserna ge upphov till spänning utan möjlighet till förlösning genom narrativ manipulation, en uppfattning som man dessvärre inte verkar dela på SVT Debatt.
Man kan också undra varför skräniga och okunniga celebriteter och andra högprofilerade personer i så stor utsträckning får ta sådan tid och plats? Men det är klart, Paolo Roberto låter ju mer, och erbjuder ju - till skillnad från experten - något som all TV-produktion värderar, emotionellt drivet tal.
Man verkar på det hela taget väldigt mån om att devalvera kunskap, eller åtminstone varna för de påstådda expertvälden som genast skulle uppstå ifall man bjöd in fler professorer och andra ”välpålästa, världsvana och verserade debattörer”, som Kristina Hedberg, nuvarande programledare, uttrycker det på SVT Debatts blogg.
Kristina Hedbergs blogginlägg Ett viktigt meddelande till dig som inte är högutbildad
Det är självklart att ingen vill se en omformering av SVT Debatt från ett folkets forum till en professorspanel, däremot kan man undra varför man alltjämt upprepar denna misstro för bildat samtal?
Även Susanna Birgersson på DN understryker detta perspektiv i en ledare där hon konstaterar att ”alternativet till ett brett och spretigt, känslosamt och hetsigt offentligt samtal är nog i verkligheten att majoriteten tiger still, sköter sitt och förlitar sig på att makten är alltigenom rättrådig”.
Susanna Birgerssons artikel Rörigt och jobbigt med debattsugna medborgare
Det låter ädelt att förespråka det ”breda” och ”spretiga” samtalet, men det man verkar glömma bort i dessa resonemang är att den med kunskap inte behöver företräda den etablerade makten. All kunskap är makt, men kunskap krävs även för subversion och kritik av rådande normverk!
Är det då inte vanskligt att konstruera det breda samtalet som en sfär där relevant kunskap varken kan eller bör existera, som en plats helt styrd av irrationella känsloyttringar?
Jag förespråkar inte det expertvälde som utmålas som hotet för format som SVT Debatt men jag äcklas likafullt av oviljan att kvalificera diskussionen och höja den över nivån för emotionellt drivet kackel.
Att likställa kunskap med elitism och snobberi innebär att man samtidigt omöjliggör kritiken av rådande maktförhållanden: institutionaliserad makt kommer alltid att marginalisera konflikterande kunskap.
Det är klart att alla ska få komma till tals, men då ska det gälla alla, inte bara de som låter mest och tänker minst.
