Skriv ut denna sida

Hur började kriget i Syrien i mars 2011?

Pål Steigan och Anders Romelsjö, översättning Anders Romelsjö 21 mars 2016

Hur var läget i Syrien innan demonstrationerna började i mars 2011, och hur började det? Detta har bland andra Pål Steigan, föreningen Syriensolidaritet och Anders Romelsjö skrivit om. Artikeln nedan av Pål Steigan följs av ett utdrag från broschyren ”Vad händer i Syrien?” 2013.

V. P. Haran var ambassadör i Indien i Damaskus från 2009 till 2012. I en intervju med Fountainink berättar han om hur han upplevde att utländska makter la grunden till det förfärliga och långvariga kriget i Syrien.

Han menar att Syrien var ett fredligt land och det fanns ingen underström av spänning. Den syriska ekonomin gick bra, det var över fem procents tillväxt årligen i genomsnitt. Arbetslösheten var omkring åtta procent men syrier som var arbetslösa kunde hitta arbete i närområdet. Det fanns emellertid en hög andel av utbildade arbetslösa. Utlandsskulden låg bara på 12,5 procent av bruttonationalprodukten, BNP. Skulden var till Ryssland, som dock avskrev stora delar av den. Det verkliga problemet var torkan i nordost som hade lett till många flyttat till söder och sydväst.

Då den så kallade arabiska våren inträffade i land efter land år 2011 trodde inte president al-Assad att det skulle inträffa i Syrien menar V. P. Haran.

Presidenten visste att han hade stöd av 80 procent av befolkningen, delade han med många i den diplomatiska kåren. Ambassadör Haran beskriver situationen i Damaskus på den tiden som mycket fredlig och behaglig. Han medger att han som ambassadör levde ett speciellt liv. Men ändå kunde läget inte felbedömas:

De var en underbar tid. Lag och ordning var aldrig något problem. Mina kvinnliga kollegor berättade att de kunde bära smycken och gå hem ensamma mitt i natten och att de kunde känna sig säkra. I vissa områden höll restauranger öppet till 05:00 Man kände aldrig att det var risk för problem på gatorna. V. P. Haran uppger att de första protesterna i Syrien misslyckades. Det kom fler från pressen än demonstranter och då oppositionen inte klarade att åstadkomma uppror i Latakia blev människor bussade dit för att protestera.
Vissa delar av medierna gav en överdrivet negativ bild av Syrien och rapporterade sådant som inte hade hänt.

Oppositionen hade föga framgång. De som från utlandet stödde och finansierade oppositionen kunde inte tåla detta. De skickade en grupp människor över  den syriska-jordanska gränsen där de angrep två säkerhetsposteringar dödade alla människorna där. Några dödades på det mest brutala sätt, i al-Qaida stil. Regeringen rapporterade inte detta omedelbart, men en medlem av den diplomatiska kåren bekräftade att det var al-Qaida i Irak som låg bakom.  Det var uppenbart att al-Qaida fanns i Syrien sedan april 2011.
V. P. Haran menar att utländska makter låg bakom detta. Qatar-ägda Al Jazeera spelade en roll genom att felrapportera situationen. Ambassadören menar att den syriske regeringens store fel i den perioden var att den undervärderade den utländska infiltrationen och att den bedrev en mycket dålig mediainformation. Han nämner som exempel att regeringen genomförde reformer utan att göra något särskilt väsen av det i media.

Onsdagen 30 mars 2011 genomfördes pro-Assad demonstrationer över hela Syrien. Enligt rapporter skall mellan 1,5 och 2 miljoner människor ha deltagit bara i Damaskus, och miljontals i andra städer.

Det finns också ögonvittnesskildringar av Elisabeth Reehorst, som är en pensionerad lärare.  Hon har givit ut boken «Syria –en personlig fortelling» 2014.
Hon skriver: ”Vad var det för slags uppror? Redan tidlig våren 2011 började jag samla material till boken. Grunden var att min närstående familj i Daraa, söderut i Syrien vid gränsen i Jordanien, upplevde upproret helt annorlunda än hur det beskrevs i norska och andra västliga media. Vi fick huvudsakligen informationen från upprorssidan, som beskrev ett uppror för demokrati och mänskliga rättigheter och att en mycket brutal regim dräpte oskyldiga människor. Familjen i Daraa upplevde något annat. De upplevde väpnande män på gatorna, bränder och angrepp på offentliga byggnader utförda av män som uppenbarligen inte tillhörde lokalbefolkningen, vilket bl.a. kunde ses på kläderna. De upplevde att den syriska armén skyddade dem mot bråkmakarna. Upproret var väl organiserat, men på annat sätt än vad västmedia rapporterade. Tiden har visat att uppgifterna från den syriska regeringen låg mycket närmare sanningen än de som kom från oppositionens nyhetskällor.

Detta bekräftas i en intervju från den 24 augusti 2014 som The Real News.com gjorde med författaren och Guardian-journalisten Nafeez Ahmed.

Man kan jämföra med beskrivningen i broschyren ”Vad händer i Syrien?” av föreningen Syriensolidaritet, från september 2013. Där står ”USA:s ambassad i Damaskus öppnade åter i januari 2011 efter att ha varit stängd i 6 år. Ambassadören Robert S. Ford är en lärjunge till den kände ambassadören John Negroponte som organiserade dödsskvadronerna i El Salvador på 1970-talet och var i Irak som ambassadör 2004-2005.. Robert Ford spelade en central roll i att etablera kontakter med oppositionsgrupper, och två månader efter hans ankomst inleddes väpnade strider av rebellerna (The Salvador option for Syria. US-NATO Sponsored Death Squads Integrate “Opposition Forces, Globalresearch 28 May 2011,).
Vanligen börjar folkliga protester i större städer, som i Tunis i Tunisien 2010, i Kairo i Egypten 2010, i Paris vid franska revolutionen 1789 och i Sankt Petersburg vid ryska revolutionen 1917. I Syrien började protester 17 mars 2011 med deltagande av en beväpnad opposition i staden Daraa med 75 000 invånare nära gränsen till Jordanien.
Det finns olika uppgifter om vad som skedde i Daraa. Enligt oppositionen inleddes protesterna med att säkerhetsstyrkor tillfångatog tonåringar som ritade slagord från upproret i Tunisien på väggarna, och sedan inte ville släppa dessa tonåringar. Enligt Syriens regering sköt oppositionen mot säkerhetsstyrkor och dödade flera män innan säkerhetsstyrkorna besvarade elden. Enligt Israel National News Report så sköts sju polismän och minst fyra demonstranter (Gavriel Queenann. Syria: Seven police killed. Buildings torched in protest. Israel National News, Arutz Sheva 21 mars 2011).
Den libanesiska tidningen Ya Libnan uppgav under hänvisning till Al Jazeera att demonstranter bränt högkvarteren för Baath-partiet och rådhuset i Daraa. Michel Chossudovsky menar 3/5 2011 att rapporterna tyder på att det inte var en fredlig protest som västerländska massmedia rapporterade. Flera av dem som demonstrerade hade vapen och sköt mot polisen. Enligt rapporten från den israeliska tidningen dödades fler polismän än demonstranter.

Syrien kan vara ett skolexempel på hur utländsk intervention, terrorgrupper och medier i loppet av en mycket kort tid kan omvandla ett land från en fredlig oas till ett krigshelvete. Och detta sker medan en västlig opinion tror på medier som beroende av ägare i etablissemanget förmedlar väsentligen samma budskap. När det kan ske i Syrien kan det ske var som helst.

Pål Steigan och Anders Romelsjö, översättning Anders Romelsjö