Revolutionären och poeten Padraig Pearse ropade till de församlade Dublinborna från GPOs trappa: ”Den iriska republiken är berättigad till, och kräver härmed lojalitet från varje irisk man och irisk kvinna. Republiken garanterar religiös och medborglig frihet, jämlika rättigheter och lika möjligheter åt envar av sina medborgare, och deklarerar härmed sin beslutsamhet att föra lycka och välstånd till hela nationen i alla sina delar, värnar om nationens barns jämställdhet.”
Främst bland de iriska kvinnliga republikanerna brukar grevinnan Constance Markievicz räknas. Under påskveckan kämpade hon i det socialistiska Irish Citizen Army (ICA), med arbetarledaren James Connoly. Hon kämpade som kapten och grundande ledamot av exekutivkommittén. Hon deltog framgångsrikt i striderna vid Dublins Stephen's Green i sex dagar. Då ICA tvingades överge sina barrikader och löpgravar där till följd av att engelsmännens bombardemang blev alltmer precist. De hade då erövrat de flesta tak i närheten varifrån de nu kunde beskjuta irerna med stor precision; därför retirerade ICA till Royal College of Surgeons, som de skulle hålla ända till slutet. Då Pearse kapitulerade inför förtryckarna.
Tillfångatagna fördes rebellerna till Dublin Castle, och Markievicz transporterades därefter till fängelset Kilmainham. De hånades av pöbeln under sin golgatavandring genom Dublins gator. I Kilmainham blev hon en av 70 kvinnliga rebeller som sattes i isoleringscell (ungefär 100 kvinnor ska aktivt ha deltagit i Påskupproret, i alla tänkbara befattningar). Under hennes rättegång den 4 maj 1916 förklarade Markievicz sig ”icke skyldig” till att ha deltagit i "väpnat uppror…i syfte att stödja fienden (Tyskland)” men förklarade stolt sig skyldig ”till att orsaka missnöje i hans majestäts civilbefolkning”
”jag gjorde vad jag anser rätt och står för det,” sade hon och dömdes därefter i likhet med de flesta av sina kamrater i revolutionsledningen till döden. General Maxwell benådade henne och omvandlade straffet till livstids fängelse ”på grund av hennes kön.” enligt de flesta samtida rapporter skall hon ha sagt ” jag önska att er sort hade anständigheten att skjuta mig”
Det gjorde inte engelsmännen - vilket var tur. Istället blev det så här. Då hon släpptes ur fängelset skulle hon göra politisk karriär i parlamentet. I valet 1919 valdes hon in för Sinn Fein, som första kvinna i House of Commons. Men enligt en engelsk lag mot irisk republikanism fick hon inte besätta sin stol där.Dock skulle hon snart tillträda som ledamot i den revolutionära riksdagen First Dáil. Hon valdes om till en andra period i Second Dáil i valen 1921. Hon skulle bli den första kvinnan i det iriska regeringskabinettet som arbetsmarknadsminister från april 1919 till januari 1922. Och den andra kvinnan i Europa som någonsin suttit i regeringen.