Men ansedda Amnesty då? Som förklarar sig vara oberoende – men som tar emot medel både från regeringar och organisationer. En av dessa organisationer är Open Society som leds av miljardären Soros som dömts för ekonomisk brottslighet. I våras kom Amnesty med en kritisk rapport om Syrien. Rick Sterling fann att rapporten hade stora brister i sin granskning i maj “Eight Problems with Amnesty’s Report on Aleppo Syria” menar där att det är acceptabelt att sända vapen till terrorister och har förslag på hur detta ska kunna ske.
I artikeln “Humanitarians for War on Syria” fann Sterling att Amnesty litade på grupper som fick medel från eller var stationerade i USA, Turkiet eller andra länder som var engagerade i att störta Assad. Amnesty har inte heller intervjuat de miljontals människor som flytt till regeringskontrollerade områden.

Sammanfattningsvis är rapporten som den presenteras partisk, har otillfredsställande metodologi och måste anses som otillförlitlig. Men detta utesluter inte att övergrepp och tortyr kan ha förekommit. Det pågår psykologisk krigföring, vilket Sveriges Radio inte verkar inse. Att i nuläget misskreditera Syrien utan klara bevis tjänar både USA:s och Isis intressen. Jag hoppas kunna återkomma i frågan, och kan ändra min bedömning om jag finner skäl för det. En oberoende utredning är naturligtvis önskvärt. (Det skedde en utredning av USA:s etablerade tortyrverksamhet – men en mycket stor del av rapporten hemlighetsstämplades).

TILLÄGG.Från bloggartikel den 22 maj som återger Rick Sterlings rapport om Amnestys tidigare rapport om Syrien.
Jag medtar texten om Irak och Libyen. Läsaren kan själv fundera på om det är relevant eller inte.

(Redan 1990 begick Amnesty International ett gravt missgrepp i mediakampanjen som banade väg för ”första Gulfkriget”. Medan USA annonserade militärt ingripande som allmänheten kraftigt motsatte sig fick uppgifter om hur irakiska trupper härjade på kuwaitiska sjukhus stort genomslag. Hur irakierna tömde inkubatorer och lämnade spädbarn att dö på golvet. I en dramatisk vittnesbörd inför kongressen skildrade en snyftande kuwaitisk tonårsflicka om hur hon som volontär på ett sjukhus själv upplevt det. Kongressen var i tårar, det hela gavs stor publicitet och hade en betydande effekt på opinionen. Men det hela var teater, ett påhitt av en PR-byrå (Knowton och Hill) i Washington; flickan var den kuwaitiske ambassadörens dotter i USA. Fallet borde ha granskats och utretts men historien bekräftades som äkta av Amnesty International.

Mer nyligen, i början av 2011, var Amnesty International och andra ”human rights”-grupper inflytelserika i att sprida falska och överdrivna uppgifter om förhållandena i Libyen. Det banade väg för en ”No Fly Zone” som Nato direkt omvandlade till ett mandat för ”regimskifte”. Följden blev katastrofal för Libyens folk och våld och sekterism härjar än idag.

För närvarande ser vi en stor mediakampanj för en flygförbudszon, presenterad som en ”säkerhetszon”, för oppositionskontrollerade norra Syrien. (Notera att rebellerna inte har något flyg, bara regeringssidan.) Här har Amnesty just utfärdat en rapport om: ”död överallt: krigsförbrytelser och människorättsliga kränkningar i Aleppo”. I det 62 sidor långa betänkandet hävdas att den syriska regeringen medvetet inriktar sig på den civila oppositionen i Aleppo, hur man enbart under de senaste 15 månaderna dödat 3 124 civila mot endast 35 stridande motståndare. Amnesty anklagar den syriska regeringen för krigsförbrytelser och eventuella ”brott mot mänskligheten”. Man rekommenderar ett vapenembargo mot den syriska regeringen.

Problemet med betänkandet är följande:
1. Amnesty ignorerar extern inblandning i Syrien. Artikel 2 i FN-stadgan säger att ”alla medlemsstater i sina internationella relationer ska avstå från hot eller våld eller sådant som på annat sätt strider mot territoriell integritet eller politisk självständighet i någon stat, som detta definieras enligt FN-stadgan”. Det gäller alltså Turkiet, Saudiarabien, Qatar, USA, Frankrike och Storbritannien som i åratal finansierat, levererat, beväpnat och stött beväpnade rebeller i Syrien. Är inte detta ”användning av våld” mot Syrien? Rebeller, inhemska som utländska, vilka betalas av de länder som vill störta regeringen i Damaskus; Turkiet som erbjuder baser och militärt stöd, USA utbildning, utrustning för kommunikation och samordning, Saudiarabien, Frankrike och Qatar som levererar vapen. Storbritannien som tillhandahåller utbildning och förnödenheter. Är detta inte kränkningar av FN-stadgan, där alla dessa länder står som signatärer? Regeringen Erdogan i Turkiet har öppet förespråkat att ta över norra Syrien, om att införa en flygförbudszon och i princip skapa en zon kontrollerad av den sponsrade oppositionen. Detta är ett tydligt hot på Syriens territoriella integritet. Varför ignorerar Amnesty detta?

2. Amnesty godkänner kränkning av internationell sedvanerätt. Internationell sedvanerätt tillåter inte leverans av vapen till vare sig ”granskade” eller ”godkända” rebeller. Än mindre Amnestys rekommendationer till det internationella samfundet att ”överväga att leverera vapen till icke-statliga väpnade grupper i Syrien efter rigorös riskbedömning och upprättande av en robust övervakningsprocess…”.
Detta är ett häpnadsväckande uttalande, att sanktionera vapenleveranser till rebeller som accepterar att följa”humanitära” regler för krig! Konsekvensen är att det är tillåtet att döda soldater, poliser, regerings- och säkerhetsfolk i Syrien om man undviker att döda civila. Analogt skulle det vara tillåtet för Kanada och Mexiko att utbilda och beväpna rebeller som i USA dödar soldater, poliser och annat säkerhetsfolk.
Amnesty skulle inte acceptera eller kunna motivera denna invasion och kränkning av internationell rätt. Så varför stöder man dessa brott mot Syrien?

När USA på 1980-talet skapade ”Contras” för att sprida död och förödelse i Nicaragua, stod domen i den internationella domstolen i Haag klar. Deras beslut var att:
”…genom att utbilda, beväpna, utrusta, finansiera och stödja Contras eller annars uppmuntra, stödja och bistå militära och paramilitära aktiviteter i och emot Nicaragua bryter USA mot sina skyldigheter enligt internationell sedvanerätt med att ingripa i en annan stats angelägenheter.”
Situationen idag i Syrien är direkt jämförbar. Internationell sedvanerätt har inte ändrats. Den har bara ignorerats. Amnesty bör utmana detta brott, inte godkänna det.

3. Amnesty-rapporten bygger på partiska och betalade vittnen. Rapporten stöder sig på vittnen presenterade av grupper såsom Syrian Institute for Justice and Accountability, the Violations Documentation Center, the Syrian Network for Human Rights, och the Syria Research and Evaluation Organization. Samtliga finansierade av Turkiet, USA och andra länder direkt inblandade i att söka störta den lagliga regeringen i Damaskus.

En mer balanserad bild hade krävt samarbeta med andra organisationer som inte är en del av den utländskt finansierade oppositionen. Det är känt, senast vid ett avslöjande av Richard Engel hos NBC, att rebellerna är mycket angelägna om att manipulera media. Med inga andra vittnesmål tillgängliga är resultatet en mycket förvrängd bild av förhållandena i Aleppo.

4. Amnesty bygger på tvivelaktiga uppgifter från partisk källa. Amnesty analys och slutsatser baseras väsentligen på data från the Violations Documentation Center (VDC), en helt partisk källa. På internet presenteras grafisk analys över dödsoffer indelade i ”Martyrer” och ”Regimens dödsfall”. De senare 12 mot 662 döda ”martyrer”. Det finns liten eller ingen bevisning angående de flesta av dessa påstådda offer. Fotografier och video visar enstaka fall. Talesman och direktör för VDC är Bassam al Ahmad, baserad i Istanbul och med nära anknytning till USA. Kort sagt är Amnestys rapport och slutsatser baseras på tvivelaktiga uppgifter från en partisk källa nära lierad med främmande makter som aktivt söker ”regimförändring” i Damaskus.

5. Amnesty ignorerar viktig bakgrundsinformation. Det finns tillräckligt belägg för att väpnade grupper som invaderade Aleppo sommaren 2012 snabbt föll i onåd och blev impopulära även ibland tidigare idealistiskt inriktade oppositionella. Omfattande plundring och civilbefolkningen i långa brödköer bekräftas av bland annat av amerikanska journalister. Amnestys rapport ignorerar fullständigt dessa viktiga sammanhang.

6. Amnesty ignorerar viktig aktuell information. Läsare av Amnestys rapport om Aleppo ges intrycket av ett stort antal civila dödsoffer i de stadsdelar oppositionen kontrollerade. I själva verket började de civila evakuera så snart beväpnade rebeller invaderade staden för flera år sedan. För närvarande är den vanligaste beskrivningen av dessa områden ”en spökstad”. Amnesty underlåter även att avslöja det stora antal syriska soldater och milis som dödats av oppositionen krypskyttar och bomber. Är det irrelevant att, beroende på källa, mellan 75 000 och 120 000 regeringssoldater och lokal milis dödats i Syrien?

7. Amnesty ger eko åt overifierade och sannolikt falska påståenden. Ett, som Amnesty rapporterade nu senast den 16 mars, är att den syriska armén använder klorgasvapen i strid med FN:s säkerhetsråds resolution. Dessa påståenden är tvivelaktiga.
Följande fakta ignoreras:
* Syrisk militär saknar motiv att använda klor eftersom man har mer effektiva konventionella vapen.
* Syrisk militär har starka motiv att inte använda just sådana vapen eftersom de uttryckligen är sanktionerade.
* Oppositionen har starka motiv att använda sådana vapen då man försöker attrahera utländsk inblandning.
* Oppositionen har resurser och möjlighet att använda klorgasvapen, man har vapenbärare för detta, samt att den stora klorgasfabriken i Syrien erövrades av Nusra-rebellerna 2012.
Istället för att undersöka dessa anklagelser ger Amnesty eko åt tvivelaktiga uppgifter.

8. Amnesty vägrar erkänna det som håller konflikten igång. Efter inledande entusiasm från idealistiska demonstranter har hela bilden förbytts i förtvivlan bland dem som bevittnat missbruk och förödelse av sekteristiska beväpnade gäng. Allmänheten har till stor del flytt till säkrare regeringskontrollerade områden, bland annat Damaskus. Detta lämnar frågan: varför fortsätter konflikten? Möjligen kunde försoning ha nåtts i ett avtal som slöts för ett år sedan i Homs. Men då planerna för ”regimskifte” aldrig getts upp har konflikten fortsatt. Under de senaste månaderna har Saudiarabien, Qatar och Turkiet enats om att eskalera den, däribland med stöd av Jabhat al Nusra (al-Qaida). Stridande och tungt artilleri har nyligen förts in från turkiska gränsen för att invadera Idlib och därefter Jisr al Shugour. Det finns också rapporter om stora mängder ammoniumnitrat från Turkiet. Avsedda att spränga och döda syrianer, knappast som gödningsmedel för jordbruket.

Slutsats 
Granska rapporteringen om Syrien kritiskt!
Psykologisk krigföring pågår. Nu särskilt viktigt då Syrien får hjälp av Ryssland.