Skådespelerskan och regissören Karin Blixt debuterade som dramatiker år 2009 med kritikerrosade pjäsen Ballerinan, om Simon Weill. En föreställning som handlade om Kropp och identitet. Sen dess har hon hunnit med att utbilda sig på Broby Grafiskas manusskola samt debuterat som skönlitterär författare med barnboken Björnen som längtade hem. När hon nu följer upp debuten hänger temat identitet med, men kroppen är delvis utbytt mot anden. I pjäsen Kom och Hälsa bestämmer sig karaktären Vanja för att konfrontera sina inre demoner genom att uppsöka ett profesionellt medium. Och hon är beredd att betala ett högt pris för att få sina spöken utraderade.
Pjäsen exprimenterar med 3D animationer och koreografi, och den inre världen är lika verklig som den yttre, när dom två skådespelerskorna Anette Sevreus och Eva-Lena Ljung Kjellberg drabbar samman.
Vad betyder ordet Identitet för dig? Det är svårare än vad man kan tro att ringa in ett sådant begrepp?
Det är nog det som är grejen. Jag har inte en aning. Det är därför jag skriver om det om och om igen. Jag har inte en clue vad en "identitet" utgör. Jag misstänker att det är en högst subjektiv upplevelse under en begränsad tid. Kanske något som angår andra mer än dig själv till och med. Andra vet att jag är Karin, men jag däremot känner mig mer förvirrad.
Vad fick dig att börja skriva den här pjäsen? Hur kom ämnet till dig?
Jag, Evelena och Anette började arbeta tillsammans i ett projekt som havererade. I spillrorna föreslog Erika Von Weissenberg att jag skulle skriva ett manus istället för det vi hade försökt arbeta med. Jag svarade att det kunde jag visst, men jag trodde inte att Anette och Evalena skulle vara intresserade, för det var dem jag var intresserad av. Men det var de.
Vi började utforska olika situationer i improvisationer och så småningom hade jag två karaktärer, men ingen handling. Så plötsligt kom idén om en kvinna som besöker ett medium till mig. Jag kämpade emot i det längsta. Jag tyckte att det kändes tacky och redan gjort. Men idén lämnade mig ingen ro och tillslut gav jag upp. Textens tema handlar väldigt mkt om död för mig. Om Ballerinan handlar om identitetens död så är det är Kom och hälsa! handgripligt. Här är döden en person i föreställningen. Döden är ett kärt ämne. Den gör allt så levande. Allt jag inte vill förlora. Det är så barnsligt, så mänskligt. Den här rädslan för döden. Jag vill ha allt! Jag vill ha det alltid! Och så får vi inte det. Vi får inte ha kvar en enda minut. Det vackert mitt uppe i alltihop.
Skådespelerskornas roll? Deras fantasier om sig själva? Dina fantasier om dom?
Någon sa att det är intressant att du har valt att skildra Evalena precis tvärtemot den hon i själva verket är. Jag hummade väl med, men jag är inte säker. Ibland får man ett ja i sig och det ska man lyssna på. Jag fick en väldigt stark lust att göra det här med Evalena och Anette. Det är underbart att jobba med dem för de är öppna. De vill. Ibland märker jag att mina fantasier om dem krockar med deras egna fantasier om sig själva. Som skådis, vilket jag ju jobbat som flera gånger, så är man väldigt utlämnad. Man lämnar förslag på scener och de förslagen säger otroligt mkt om vem man är. Det är ofrånkomligt. Det blir som ett förtroende att jobba tillsammans. En hemlighet.
Resten av pjäsen? Iden med 3Danimationer? Rörelsen som speglar sig från golv i bild?
Iden med 3D började med en önskan om att inte hämma mig vad som än dök upp i manusprocessen. Tänka vision inte ekonomi. Alltså skrev jag in alla absurda drömsekvenser som kom till mig. Ganska snart blev det uppenbart att det skulle krävas något mer än vanliga dödliga skådespelare för att gestalta små flickor som flyger omkring med papperspåsar på huvudet. Drömbilder över hela scenen och så vidare. Jag var bekant med Leo Andersson som är animatör sen tidigare och hade en bra känsla för vad han kunde ådstakomma.
Rörelsen som speglar sig - jepp , as above, so below. MEN jag har valt att inte tänka för mycket på exakt vad drömbilderna symboliserar. Det är ett medvetet val. Jag var påväg att tömma dem på innehåll med mina analyser innan jag insåg att jag behövde backa. Vad det gäller repliker och det som sker på scengolvet vill jag ha koll på allt, men en del av bilderna måste få vara något än min hjärna inte kan begripa. Annars får jag tråkigt.
Vad för slags teater tycker du om? Vad ÄR teater?
Jag tycker inte om ett slags teater. Allt beror på hur genomfört det är. Men jag älskar när det finns en bra story. Teater är en skådepelare och en publik. I mellanrummet finns den, teatern. Konst är att sätta en förstoringsglas mot en del av livet. Det blir alltid lite förvrängt. Aldrig sant och ändå ser man allt mkt tydligare.
Vilken typ av berättelse vill du själv skapa på teaterscenen? (berätta från att du gillade allt till...nu när du har tydligare preferenser)
Innan jag började som skådis brukade jag smeka scengolvet efter föreställningarna när ingen såg. Jag älskade ALLT. Nu kollar jag gärna efter nyskrivet material. Jag är nyfiken på var teatern är på väg. Idag är så många konstformer på väg in i varandra och jag är nyfiken på hur teatern hanterar ett samhällsklimat som hårdnar mot det som man inte kan begripa vid första ögonblicket. Det som inte genererar vinst. Hur ska vi bli då? Kommer teatern försöka bli bredare och mer säljbar, eller ännu mer experimentell? Jag gillar att följa Ulrika Almgård i Göteborg. Hon skapar världar. Olika varje gång, men helt kompromisslösa.
I pjäsen är den inre världen lika verklig som den yttre? Varför? Stämmer det med din egen upplevelse av verkligheten? Är det ett medvetet val att inte dra en stark gräns mellan dessa världar?
Verkligheten var länge något jag undrade hur det kändes att befinna sig i. Den var som ett sorts förlovat land där andra bodde. Men när jag ibland upplevde en verklighetskänsla var det ofta ganska tråkigt. Jag var mer i fantasin än någon annanstans, drömde mitt liv. Det var så klart begränsande i nuet, men å andra sidan fanns inga
begränsningar för hur det kunde fungera i mitt huvud. Men
jo, jag ser en mycket tydlig gräns för vad som är verklighet,
eftersom jag har haft så svårt att uppleva den. Det är att vara
här. Allt annat är overkligt. För mig handlar det inte om
världar utan om här. Jag vet när jag drömmer. Eller
åtminstone efteråt...
I pjäsen är det ett medvetet val att inte dra en stark gräns mellan världarna. Om man gör en konstnärlig överenskommelse me
Det andliga temat? Ligger det nära dig? På vilket sätt?
Jag är djupt troende. Jag föddes djupt troende, ingen i min nära familj trodde, men för mig var det självklart. Jag bär på en stark känsla av mening i tillvaron och jag är otroligt tacksam för det. Jag är inte lika säker på VAD jag tror på dock, vilket ju är en paradox... Det har blivit lite olika genom åren. Gud, relationer, teater... Just nu tror jag på att dö. Dagligen. Och på något annat som finns där, som i annat mytiskt tankegods. En evig källa och en evig död och pånyttfödelse.
Vad vill du berätta om verklighetens konstitution med pjäsen? Vill du göra något påstående om hur världen är uppbyggd? Ta den andliga världen i försvar? På allvar?
Pjäsen är inte skriven för att berätta om verkligheten, men visst speglar den hur jag ser på livet. Jag är lite rädd att tala om det eftersom jag riskerar att bli idiotförklarad, men för mig är det självklart att det finns andra dimensioner än den som vi kallar verkligheten. Det har såklart med min tro att göra. Den här starka känslan av närvaro. Av att inte vara ensam, av att något visar vägen.
Vad är skillnaden på ett förträngt minne och ett spöke?
Ett spöke är en egen entitet med ett eget varande och viljande. Förträngda minnen är något jag är skeptisk till nu efter Quick... Men jag antar att det är något som ingår i min person som jag säger nej till och därigenom amputerar en del av mig själv. En försvarsmekanism.
Finns det andar? Vad tror du dom vill oss? Lärare? Samma sak som dom ville när dom gick på jorden?
Jag tror att det finns allt möjligt och vill inte utesluta något! Om man pratar om andar i bemärkelsen guider så beskrivs de och jag upplever dem, som hjälpare. Men vad de får ut av det har jag inte en aning om? De flesta andliga lärare säger att vi är här för att lära oss. Det tror jag.
Vad är en demon? Är det en ande på dåligt humör? Eller en djävul?
Jag tror att vi är våra egna demoner i mkt hög utsträckning. Något som vill ta över. Något som saknar liv som vill ha mer liv, som vill bevara som inte vill tillåta transformation. Att dö är att uppge sig. Det är att förlora all makt i ett avseende. Att bli maktlös.
Jag tror en demon är något som inte accepterar att bli maktlöst. Som tror att styrka finns i makt och att makt är något man kan ha och behålla.
Kopplingar till Kristendom? Här jämför vi Ballerinan och Kom och Hälsa ytterligare. Den kristna estetiken. Lidandet. Kontrollen över kropp och själ.
Simones mål var att uppge sig till Gud. Sättet hon levde på, mot slutet förnekade hon närmast livet. Jag upplever inte att hon särskiljer glädje och smärta. Hon lägger ingen värdering. Båda är vägar till Gud. Båda är lika relevanta, men smärtans väg är kanske enklare, för glädjen vill man eventuellt hålla fast. Hon trodde också på ett absolut gott, Gud. Men jag har stora problem med Gudsbegreppet, och jag förstår det inte. Jag inser att jag aldrig kommer att kunna sätta ord på min egen upplevelse till skillnad mot
Simone Weil som upplevde sig kallad att skriva om Gud. I Kom och Hälsa diskuteras inte Gudsbegreppet, däremot känslan av att hamna i situationer som du är tvungen att möta. Ett öde med andra ord. Det kan jämföras med Ballerinan och Simone Weil där jag diskuterade frågan om vi har ett kall? Vanja och Mona i Kom och Hälsa upplever inte att de har ett kall, men det visar sig mer och mer att de har ett öde, som berör varandra.
Öde och kall är två sidor av samma mynt, men där kallet kräver ett ja är ödet det som sker vad du än svarar livet.
Kan du säga något om den trasiga flickan?
Hon är obarmhärtig. Hon är fullständigt kompromisslös. Och hon är lekfull.
Vem riktar sig pjäsen till?
Till vuxna männniskor som drömmer och som vill se lite fantasy på teatern. Som är intresserade av död, av frågan om det finns ondska och demoner.
Vad gör du själv helst när det regnar?
Går i skogen. Bästa metoden att stärka verklighetsuppfattningen! Helst i en gammaldags regnkappa som räcker ner över vaderna, keps och stora gummistövlar. Jag har med en påse, för det finns garanterat svamp nu. Är det för kallt stannar jag inne och dricker kaffe.
Samtalspartner och Foto Petra Revenue
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.