I amerikansk exil författade så Max Horkheimer och Theodor Adorno klassikern ”Upplysningens dialektik”. I syftet att ”lägga grunden till ett positivt upplysningsbegrepp” kritiserar Horkheimer och Adorno en upplysningsidé som vanställts till blind maktutövning. Här behandlas samtidsfenomen som antisemitism och fascism och i en av bokens uppsatser kritiseras den framväxande kulturindustrins massbedrägeri. Under åren i USA skulle de också vara med om att genomföra en banbrytande attitydundersökning om antisemitiska fördomar och den auktoritära personligheten.
Socialister vänder sig mot en ekonomisk makt som är anonym och oåtkomlig. Här kan föreställningen om mäktiga judar smyga in som en del av förklaringen. ”Antisemitism är socialism för dumbomar”, som den tyske marxisten August Bebel sägs ha uttryckt det. Politiskt konservativa vänder sig i stället mot ett kulturradikalt debattklimat, och även här tycks idén om judiska marxistiska konspiratörer alltjämt vara en lockelse.
