Musiken tystnade. Jag öppnade den låga svängdörren till kyrkbänken och steg ut i gången, bredvid dirigenten, och läste inför den fullsatta kyrkan:

Ej för de starka i världen men de svaga,
ej för krigare men bönder som har plöjt
sin jordlott utan att klaga,
spelar en gud på flöjt.

Sedan lösgjorde sig en ensam oboe. Därefter läste jag igen. Och så kom det första körpartiet. Det kändes som om jag deltog i en rit, en rit som förde mig tillbaka sjuttio år i tiden.

Läs resten hos dagens arena här.