De två hade mycket gemensamt. Båda var komna ur den översta överklassen. Den ene var släkt med kungen, den andre tillhörde landets främsta finansfamilj.

Båda var som unga män lite vilsna i tillvaron, tycktes inte märkvärdigt begåvade, letade efter en livsuppgift. Så – i en extrem situation blommade de upp och uträttade stordåd. De räddade, var på sitt håll, tiotusentals människor från Förintelsen.

Hur kan då deras eftermäle vara så olika? Raoul Wallenberg är ett nationalmonument. Han har tillägnats stora minnesmärken i centrala Stockholm.

Hundraårsminnet av Wallenbergs födelse firades med utgivning av två tjocka biografier, hans namn har gjorts till symbol för Sveriges strävan att framstå som en förkämpe för mänskliga rättigheter, ledande politiker strävar att döpa om Arlanda flygplats efter honom. Allt detta är utmärkt, en modig människa bör hedras.

Det är bara en sak – varför glömmer man Folke Bernadotte?

Han gjorde ju samma sak, men han är nästan bortglömd, i den mån han inte är misstänkliggjord, nu senast i en P3-dokumentär i Sveriges Radio från i höstas.

Läs hela texten på SVT opinion här.