Jag ser Vetenskapens värld SvT. Den skotske geologen reser runt i USA och studerar frackning , den nya och omdiskuterade metoden för utvinning av naturgas som utlöst en energiboom i USA. I dammet på dörren till sin bil ritar han hur ett borrhål sträcker sig 2–3 km ner för att sedan vika av och förgrena sig ut i den porösa berggrunden.

Jag tänker på alla Power Point-presentationer (och dessförinnan overhead-d:o) jag slumrat mig igenom. Här lyckas en människa med några enkla streck förklara exakt det jag vill veta. Pinnen i sanden, den ursprungligaste av alla kommunikationsformer, kanske till och med före talet? Make it simple, som min vän formgivaren brukar säga.

Läsning, muntligt berättande och – i modern tid – radio. Vissa uttrycksformer aktiverar uppenbarligen vår hjärna mer än andra. Och har så gjort, långt innan interaktivitet blev ett ord för dagen. Inte att undra på att det är överflödet som premieras, dränker oss dagligen.

”Vet att du undanbett dig den här typen av info
Men bättre att du hör det från mig
Johan och jag ska barn
Hoppas allt är bra med dig”

Jag frågar Lena vem hon tänker sig som mottagare av sms-et på den affisch från Liljevalchs vårutställning som Karin Thunberg citerar i en krönika i Svenska Dagbladet.  En mor? Ett syskon? En före detta pojk- (eller flick-)vän? Vår slutsats är att det beror på den som läser. Historien, som man kan ana mellan raderna, triggar onekligen igång fantasin.

Show them, don´t tell

Konst är inget relativt, där allt beror på mottagaren. Men ett budskap har en sändare och en mottagare, och startar i bästa fall en process, där tankar och känslor väcks. Ibland något som upphovsmannen eller –kvinnan hoppats eller tänkt si