Nils En humanist i arbetslivet 2013-07-31  Jag har i dagarna följt den intensifiering som skett i debatten kring den planerade gruvan i Kallak utanför Jokkmokk. Det intressanta med debatten är att det skett en rätt kraftig polarisering. Tongivande debattörer för ”för-sidan”, fr.a. politiker, har, primärt via mer informella kanaler som bloggar och andra sociala medier, förmedlat en bild av att motståndet mot gruvan framför allt utgörs av tillresande, ”utsocknes”, aktivister och att dessa och därmed oppositionen mot gruvplanerna inte har något stöd i kommunen.

Det här mönstret återspeglas även i debatten som förs i media. Det är skulle jag vilja påstå en rätt klassisk bild av hur en debatt kring gruvor förs i Norrbotten och Sverige i allmänhet. De som är emot gruvplanerna utmålas som bakåtsträvare, nej-sägare, ”naturmuppar”, en minoritet och gärna inte ”en av oss”. Motställda sida, dvs. de som är för är då naturligtvis de som utmålas som progressiva, dialogvilliga och majoriteten.

Problemet som jag ser det med detta mönster och som går att följa i allmänhet när det gäller debatten om gruvindustrins villkor – för det ska vi inte glömma, det handlar inte om en debatt om gruvindustrins vara eller inte vara utan om under vilka villkor den ska få verka som t.ex. vilka krav som ska ställas på den, vem som ska få vara sakägare och även i vilka områden den ska få verka – är att det uppstår i de fall då den politiska ledningen i en kommun är starkt för etableringen.