Lotta Hedström, ordförande i Svenska Afghanistankommittén, skrev nyligen på Aktuella frågor (11.9) att det är uttryck för en felsyn att tala om att Sverige befinner sig i krig i Afghanistan och att Sverige gör ett uttåg från Afghanistan 2014.

Hon hävdar istället att Sverige nu gör ett brett intåg i Afghanistan av sällan skådat slag genom att satsa på ökat bistånd.

Något militärt uttåg är det tyvärr inte frågan om för Sveriges del 2014. Ockupationen ska visserligen officiellt avslutas då genom att stridande trupper tas hem. Men Natos toppmöte i Chicago i maj i år (där Sveriges statsminister inledningstalade) beslutade om en fortsättning efter 2014.

USA och dess allierade ska finnas kvar i landet med stödjande trupper.

Före Chicagomötet kom USA:s president Barack Obama och Afghanistans president Hamid Karzai överens om ett strategiskt partnerskap där USA tillförsäkras rätten att från 2014 till 2024 använda afghanska baser och att USA kan fortsätta med nattliga räder i afghanska hem, insatser av specialstyrkor och drönarattacker.

Avtalet innebär fortsatt krig. Och Sveriges regering har lovat att svenska soldater ska finnas i landet efter 2014 som stödjande trupper. Utrikesminister Carl Bildt (M) har förklarat innebörden av stödjande med att det är trupper som hjälper den afghanska armén och kan komma att delta i regelrätta strider.

Ledande politiker har under lång tid beskrivit kriget i Afghanistan på de mest skilda sätt: FN-insats, värnande av kvinnornas rättigheter, införande av demokrati och så vidare.

Bara Försvarshögskolans strateger har talat klarspråk: Sverige är i Afghanistan för att kvalificera sig som en militär partner till USA och Nato i framtida internationella operationer.

I de områden i Afghanistan där USA och Nato sätter in de största truppstyrkorna, för att enligt egen utsago skapa säkerhet, drabbas sådant som sjukvård, skolor och näringslivet som mest och där är andelen civila offer störst.

Närmast enstämmiga uppgifter från hjälporganisationer i Afghanistan rapporterar att de områden som klarar sig bäst är de där de utländska styrkorna har minst antal soldater.

Efter USA:s utrikesminister Hillary Clintons besök i Stockholm den 3 juni bekräftade Sveriges försvarsminister Karin Enström (M) också att Sverige ska delta efter 2014 med trupp.

Det är grovt missvisande att, som Lotta Hedström, lyfta fram det svenska biståndet som ett sätt att rädda Afghanistan.

Det krig, som Sverige efter 200 år av fred sedan tio år deltar i under USA:s ledning, är orsaken till misären i Afghanistan. Kriget sliter sönder samhället. Det skapar oändliga flyktingströmmar, splittrar familjer och gör att kvinnorna drabbas hårdast.

Det svenska civila biståndet har under de mer än tio åren av krig bara uppgått till en femtedel av de officiella kostnaderna för de militära insatserna.

Räknar man med de verkliga kostnaderna för militären i Afghanistan som Riksrevisionen kommit fram till är det civila biståndet kanske 10 procent av det militära.

Även om Sverige ökar biståndet till 8,5 miljarder kronor under åren 2015 till 2024 är det per år fortfarande mindre än en tredjedel av vad Sverige årligen satsat militärt på Afghanistankriget.

Kriget i Afghanistan måste få ett stopp. Det kan inte ske om utländska styrkor fortsätter att finnas i landet.

Vad som nu pågår är det femte Afghanistankriget (Storbritannien försökte tre gånger ockupera landet, sedan Sovjetunionen och nu USA med allierade).

Historien visar att afghanerna alltid bekämpar främmande ockupanter. Ska biståndet ge någon bestående effekt måste kriget avslutas och det kan bara ske genom att alla utländska trupper lämnar landet.

Lars-Gunnar Liljestrand

Tisdag 2 oktober 2012

Lars-Gunnar Liljestrand är ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet.

Är en svensk förening, bildades 2002 av enskilda som ville samla och fortsätta de protester som förekom mellan september och november året innan mot USA:s militära insatser i Afghanistan.