Första gången jag såg Blair i aktion – under sent 1990-tal – slogs jag av hans retorik och hans kroppsspråk, till exempel när han kröp över talarstolen och liksom svalde mikrofonen för att riktigt nå fram till publikum, sättet var detsamma som på sin tid Joseph Goebbels. Hur tusan kunde någon ens överväga att rösta på den ödlan? Han smög inte direkt med sin principlöshet. Vid närmare eftertanke är inte Blair problemet utan folks fallenhet för det slagets gudsnådeliga charlataner. Också Persson gick ju sta och blev religiös, när det började blåsa motvind.

Men Pinter visar sin språkkänsla genom att inte skjuta in ett ”verkliga” före terrorister, då hade tankefelet blivit uppenbart.  Det är trots allt skillnad på terroristerna och Blair, hur illa man än tycker om den senare. I dikten Demokrati summerar Pinter politikernas självpåtagna rätt att våldta vad som kommer i deras väg: ”Du kommer inte undan. De stora kukarna går lösa. De knullar allt de ser ...”. Det är en formulering som bland annat anspelar på vad jänkarna med en utmärkt term kallar ”mind-fucking” – närmare bestämt den omdefiniering av alla begrepp och värden och den omskrivning av historien som föregår varje krig och som medborgarna sällan genomskådar eftersom det kräver en smula arbete och hotar barnatron.

Den flata acceptansen kostar dem inte ett dugg. Detta beskrevs redan av Orwell: ”Krig är fred”, folk i gemen klarar inte av att leva i den totala ambivalens som uppstår när förtroendet för överheten går mot noll. De är beredda att betala dyrt för att behålla sina illusioner. Om jag, en obetydlig figur i periferin av det amerikanska imperiet, redan i mars 2003 insåg att Irakkriget skulle gå åt pepparn, hur mycket större anledning hade inte amerikanska medborgare att göra det? Men kriget behövdes för att bekräfta vissa aspekter av den amerikanska självbilden. Vilka? Jo, de som Pinter skildrar i dikten Amerikansk fotboll: ”Halleluja! Det gick vägen. Vi sprängde skiten ur dom.”

Det räcker inte med att vinna, helst ska motståndarna köras över så stickor och strån ryker – förnedras.

Den här mentaliteten är inte svensk men den håller på att bli det, det snickras och muras på det. Akademiens utsökta motivering för nobelpriset lyder, att Pinter i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum, för det finns en nivå mellan det gemena folket, bombflygarna och krigsmäklarna, en mylla där ogräset kan växa. Det är den kollektiva manligheten som bekräftas genom krigen, inte den enskilda, och krigen kan ses som vardagen uppdragen i full skala. Det finns inga vattentäta skott mellan oss och dem. Vardagens grymheter övergår sömlöst i de stora, institutionella grymheterna. Pinter skildrar i sina pjäser hur denna grymhet byggs upp i ett slags humuslager i källare och slumkvarter. Det är därför skådespelare älskar hans pjäser. Han ger dem friheten att släppa fram de mest förbjudna känslorna. Akademiens mod består inte så mycket i att premiera Pinter som i att stödja dem som vågar skriva oss verkligheten. En Faulkner, en Kavafis, en Jelinek, en Szymborska, oavsett alla populistiska Äntligen! Så efter alla år: Heder åt Svenska Akademien