Skriv ut denna sida

Reflektion: Glasögonormarna

Melker Garay 5 april 2016

Skönlitteratur kan inte läsas utan glasögon. Och ju mer man vill framstå som modern, desto fler glasögon ska man ha på sig. Den som därtill är fullständigt modern, har den allra senaste uppsättningen av glasögon. Det vill säga, denne har fullt upp med att hålla ordning på alla nyanser som en text innehåller; nyanser som man absolut inte får gå miste om. Ack! vad dessa glasögon kan avslöja i fråga om nyanser. Nu undrar ni kanske: Vilka glasögon? Jo de där glasögonen som får oss att se kränkningar i skönlitterära texter. Alldeles riktigt. Kränkningar i fråga om genus, klass, etnicitet med mera. Och vi ska väl vara glada över att det finns sådana glasögon. Inte sant?

 

Men här måste jag fråga mig om det inte finns en risk med att läsa skönlitteratur med glasögon vars skarpa glas blottlägger alla slags skymfer och smädelser? Hur påverkas ens upplevelse av litteratur om man samtidigt ska vara uppmärksam på kränkningar? Och vad för litteratur skulle vi kunna läsa utan att det förekommer någon kränkning? Finns det en sådan litteratur? Och om det finns, vad har sådana texter med livet att göra?

När glasögonen - vars glas äro tillverkade av de finaste akademiska utensilier som går att finna på landets lärosäten – blir så pass viktiga att de förtar det sköna i en litterär text, då måste man vara på sin vakt. För när det sker, då har en orm eller flera smugit sig in i den litterära trädgård som i alla tider gett generationer av läsare själsligt berikande läsupplevelser. Och med ormarnas inträde, kommer det inte dröja länge förrän de letar sig fram till de ledande litterära tidningsspalterna, och väl där kommer glasögonormarna att ivrigt kräva att få läsa om de klassiska skönlitterära verken. Bli då inte förvånade om de gladligen sågar dessa ”kränkande” böcker vid fotknölarna.

 

Melker Garay