Ruth - en kvinna i det tjugonde seklet
Ruth Bohman, fredskämpe, kvinnoforskare och feminist, är död. Hon föddes 2 dec 1913 i Kalix i Norrbotten och växte upp i Åsele i södra Lappland som näst äldst av sex syskon. Hennes mamma var utbildad småskollärare för samebarn och pappan var predikant vid Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Pappan dog relativt ung och mamman lämnades med de sex barnen. Hon fick som änka tillstånd att utöva sitt yrke som lärare och tjänstgjorde i avlägsna ensliga skolhus i lappmarken. Yngsta barnet tog hon med sig liksom äldsta dottern, som hemhjälp. Ruth följde med sin lillebror till Johannelunds missionsinstitut i Stockholm, där de fick bo hos rektorsparet och deras son under ett år. Ruth tog hand om barnen och lyssnade till missionärernas berättelser från fjärran länder.
Ruth gifte sig tidigt med Ivan, som var folkskollärare, född i en arbetarfamilj i industristaden Norrköping. Som nygift 19-åring fick hon en prenumeration på tidningen Tidevarvet av sin man, som var politiskt intresserad. ”Du ska väl också ha en tidning”, tyckte han. Tidningen hade startats av Frisinnade riksförbundet, som gav ut första numret 1923, med Elin Wägner som redaktör. Artiklarna behandlade den internationella fredsrörelsen, skol- och utbildningsfrågor, sexualpolitik, lagar som berörde kvinnor, kvinnornas rösträtt och kamp för politiskt inflytande mm.
De första tjugo åren bodde familjen i en liten by vid Storforsen vid Piteälven. Där föddes Britta 1934 och Kristina 1936. Där startade Ruth småningom studiecirklar för byns kvinnor, som tidigare bara haft den kyrkliga syföreningen som andningshål. Materialet till studiecirklarna kom från Kooperativa förbundet och handlade om hushållning, heminredning och barnavård. Men cirkeldeltagarna kunde inte bilda ett kooperativt kvinnogille, som KF önskade, för då skulle bara de kvinnor som handlade i Konsum kunna vara med, inte de som gick till den privata handlaren. I stället blev de medlemmar i Husmodersförbundet. Nu anslöt sig så många kvinnor att man kunde börja ställa kvinnokrav hos kommunen bl. a på att en sjuksköterska skulle stationeras i grannbyn Vidsel. Närmsta läkare och sjuksköterska fanns annars fyra mil bort i Älvsbyn. Kvinnorna såg också till att en gemensam tvättstuga ordnades.
Ruth utvecklades till en skicklig husmor, som det krävdes av kvinnor i hennes generation. Hon hushållade med resurserna, syltade och konserverade och sydde barnens kläder. Barnen blev fler. Jan Erik föddes 1943 och Kai flera år senare, då familjen hade flyttat till en bruksort utanför Kolsva i Västmanland. Men Ruth ville ut, ville se världen och studera.
1940 blev ett livsavgörande årtal för Ruth, när hon deltog i begravningen av de fem som mördats vid sprängningen av tidningen Norrskensflamman. Hitlertyskland hade startat krig i Europa 1939 och i Finland pågick det s k vinterkriget med Sovjet. Hetsen mot kommunisterna i Sverige var intensiv. Ruth hade blivit bekant med personerna i Norrskensflammans redaktion och deras familjer, eftersom hon skrev krönikor för tidningen. Redaktionen och tryckeriet fanns i ett vanligt trevånings trähus i Luleå. Det hade sprängts och fem människor – två av dem barn - hade dödats.
På förmiddagen den kalla dagen i början av mars, när begravningsgästerna samlades i utkanten av Luleå för att inleda begravningståget, såg Ruth de nakna kistorna, enkla, vita, osmyckade på ett lastbilsflak, två små kistor för barnen och tre stora för de vuxna. Martyrer, tänkte hon. Här såg hon martyrer i verkligheten. Hon hade många gånger hört talas om martyrer i sin religiösa uppväxtmiljö. Stadsfiskalen, som anvisade väg för begravningståget, visade sig vid polisutredningen efteråt ha stått bakom morden. Ruth beslöt sig för att gå med i det kommunistiska partiet. Första valet efter krigsslutet blev en stor framgång för kommunisterna och Ruth fick som enda kvinna plats i kyrkofullmäktige, där hon t o m blev ordförande till den moderate kyrkoherdens förskräckelse.
Sommaren 1946 deltog Ruth i en kurs vid Kvinnliga medborgarskolan i Fogelstad. Det blev avgörande för hennes självförtroende och medvetenhet som feminist. Hon lärde nu känna de förgrundsgestalter, som hon stiftat bekantskap med i tidningen Tidevarvet, Ada Nilsson, Elisabeth Tamm, Honorine Hermelin, Elin Wägner och Andrea Andreen. Deltagarna i medborgarskolan fick lära sig att argumentera och tala inför publik. Det gällde att bekämpa den tidigare helt dominerande åsikten att offentligt framträdande var olämpligt och opassande för kvinnor. De fick lära sig att använda sin rösträtt. Ruth uppehöll kontakterna med Fogelstad tills skolan lades ner 1954.
Fogelstadgruppen. Från vänster: Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren, Honorine Hermelin samt Elin Wägner.
Fogelstadskvinnorna drabbades av kommunisthetsen under det kalla kriget. SKV samarbetade med kvinnofredsrörelsen i öststaterna och medlemmarna blev kommuniststämplade och marginaliserade.Ruth följde utvecklingen, läste allt som fanns tillgängligt för att förstå vad som hände. Alva Myrdals bok Spelet om nedrustningen t ex visade hon mig senare, den blev hart när sönderläst. Hon började genomskåda lögnerna hos den borgerliga historieskrivningen och det svenska hycklandet inför västvärldens illdåd i samband med bl.a. andra världskrigets slut. Bl a granskade hon kritiskt Winston Churchill, som hon ansåg vara en mördare i stor skala, från interventionen i Sovjetryssland efter revolutionen till bombningarna av Dresden. Hon ville också lyfta in i ljuset USAs spel under antikommunismens täckmantel efter andra världskriget, när järnridån drogs ner, och naturligtvis granskade hon kritiskt de verkliga skälen till president Trumans beslut att fälla atombomber över Hiroshima och Nagasaki 1945.
Ruth flyttade till Uppsala 1970, när hennes man Ivan hade dött.Det som lockade henne dit var, förutom att komma i närheten av barn och barnbarn, även utsikterna att få studera. Hon läste in gymnasiekompetens i tyska och engelska på egen hand och arbetade flera somrar som tolk vid turistresor till bl a DDR. Tillsammans med sin svärson Bo Gustafsson, professor i ekonomisk historia, översatte Ruth efter Ivans död Kapitalet, tredje delen, av Karl Marx, och översatte eller textgranskade också flera andra marxistiska verk. Hon blev småningom väl insatt i marxistisk teori.
Hon utnyttjade universitetsbiblioteket och började utforska den proletära kvinnorörelsens historia. Den var fortfarande ganska okänd. Sin forskning kombinerade hon med engagemang i 70-talets växande kvinnorörelse. Hon studerade kvinnornas historiska kamp för rätt till arbete, för drägliga arbetsvillkor och för rätten att organisera sig i den tidiga arbetarrörelsen, trots männens motstånd. Kvinnor har alltid arbetat, slog Ruth fast. Kvinnornas rätt till okvalificerat, lågavlönat arbete hade aldrig ifrågasatts, men det var när de yrkesutbildade kvinnorna började konkurrera med männen på deras områden som de mötte ett starkt motstånd från sina manliga kamrater. T o m bland socialister och kommunister var det vanligt att männen förnekade kvinnornas rätt till arbete, deras rätt till lika lön och motsatte sig deras inträde i fackföreningarna. De uppfattades som illojala konkurrenter. Det skulle dröja ända in på 1960-talet innan trycket från de arbetande kvinnorna blev så hårt på fackföreningsrörelsen att den måste ta upp och driva kravet på likalön och andra kvinnokrav.
En av Ruths favoritgestalter i den proletära kvinnorörelsens historia var Clara Zetkin. Om henne ville Ruth skriva en bok. Clara Zetkin var ju den radikala tyska socialdemokraten, sedermera kommunisten och redaktören för Die Gleichheit, Likheten, som hävdade att endast ekonomisk frigörelse och klasskamp kunde frigöra arbetarkvinnorna. Hon kämpade för att stärka kvinnornas inflytande i den tyska arbetarrörelsen redan före år 1900.
I Uppsala fick Ruth kontakt med litteraturforskaren Karin Westman Berg, som arrangerade en rad kvinnohistoriska seminarier vid universitetet. Hon kunde allt om den borgerliga kvinnorörelsen och Ruths kunskaper om den proletära kvinnorörelsen blev ett viktigt komplement. De blev vänner och hade ett fruktbart samarbete. Bland annat tog de upp likheter och skillnader mellan den borgerliga och den proletära kvinnorörelsen. Ruth fick i uppdrag att skriva en rapport om kvinnor och politisk kamp 1880-1920 som ett underlag för studier. Så småningom blev det en bok. Samtidigt som Ruth medverkade i kurser om kvinnohistoria var hon aktiv medlem i Kvinnor för Fred och SKV. Ruth var t ex med om att starta Kvinnokamp för fred, som KFF hette från början, 1978.
Verksamheten i SKV i Uppsala resulterade bl.a. i ett temanummer om Kvinnor i Uppland i tidningen Vi Mänskor. Ruth blev en uppskattad föreläsare och inbjöds flitigt till kvinnoläger och kvinnoseminarier, som arrangerades under 70-talet runt om i landet. Vetgiriga feminister hittade Ruths artiklar bl a i Vi Mänskor, Zenit och Kvinnovetenskaplig tidskrift. 1989 kom hennes bok ”Vi kvinnor i Fredskampen” till SKVs 75-årsjubileum. Den skildrar SKVs utveckling mot bakgrunden av Fogelstadkvinnornas insatser och öde liksom kvinnornas fredsrörelse under det kalla kriget.
Ruth upplevde två världskrig, det första socialistiska försökets misslyckande i Sovjet, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och de nya metoderna för krig, kalla och varma. Ett våldsamt och omvälvande århundrade. Hon insåg faran med den rådande världsutvecklingen och ville påverka den. Samtidigt var hon mamma – födde fem barn - och mormor, småningom också gammelfarmor/mormor med barnbarnsbarnbarn. Hon hade hela livet ett nära förhållande till sina barn, kanske speciellt till de äldsta döttrarna.
Först nu känns det som om jag i egenskap av dotter har fått perspektiv på denna starka kvinna, en gestalt så karakteristisk för sin tid. Hon föddes in i en miljö med ideologiskt engagemang och präglades av nyfikenhet på världen och människorna i stort som smått. Hon blev hemmafru och husmor istället för student och akademiker, men det hindrade henne inte från att som självlärd ta alla chanser till utveckling och bli en ansedd kvinnoforskare. Där kom hon alldeles rätt in i det radikala 70-talet. Hela sitt liv fortsatte hon att kämpa mot kvinnoförtryck och klassförtryck och att försöka påverka världspolitiken. Så sent som 8 mars 2010 var det Ruth som höll föredraget om Clara Zetkin, Internationella kvinnodagens grundare, när 100-årsminnet firades i ABF-huset i Stockholm.
Britta Ring
Dokumentären: Natten mot den 3 mars 1940
- Det var en så fruktansvärt ruskig händelse som man inte trodde var möjlig i Sverige. Det här måste jag komma ihåg hela livet, och det har jag gjort.
Ruth Bohman minns natten mot den 3 mars 1940. Då utfördes det värsta politiska attentatet i modern svensk historia. Den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå sprängdes och fem personer dog .
- Jag hade träffat de som blev dödade. De var enkla, hederliga människor som betraktades som landsförrädare bara för att de hade en annan politisk uppfattning.
Attentatet utfördes av en grupp personer som alla hade koppling till den frivilligrörelse som växte fram i Sverige under finska vinterkriget. I gruppen ingick Luleås polischef, en journalist samt flera militärer. I rättegångarna som följde dömdes attentatsmännen för skadegörelse inte för mordbrand.
I sin nya radiodokumentär möter Gunilla Bresky människor som kan berätta om de dramatiska händelserna för 70 år sedan.
Ladda ner PDF: Internationella kvinnodagen i ABF-huset och på Orionteatern 7-8 mars 2010.
TRE NEDSLAG
Föregångskvinnor
Söndagens helprogram i ABF-huset 7/3 inleddes med en tillbakablick på tre framstående kvinnor i den internationella kvinnorörelsen, Clara Zetkin, Alexandra Kollantay och Rosa Luxemburg. Introduktör Agneta Norberg, fredsaktivist.
Om Clara Zetkin talade den nu 96-åriga (!) skribenten och översättaren Ruth Bohman utifrån ett skrivet manuskript som hon ibland inte kunde låta bli att att avvika ifrån, varpå hon snabbt återkallades till ordningen. Men så blir det lätt, förklarades det, om man vet väldigt, väldigt mycket om ett ämne. Ruth Bohman har varit med i de svenska vänsterkvinnornas fredsarbete från början.