Upphovsrättsinnehavarna Jan Myrdal och Rune Hassners änka, Birgitta Forsell, har givit FiB/K, satirarkivet och Jan Myrdal-sällskapet tillåtelse att tillhandahålla filmen MYGLAREN för kostnadsfri nedladdning (för personligt bruk).
Jan Myrdal och Rune Hassners MYGLAREN med Christer Strömholm i huvudrollen hade premiär 1966 och var den första svenska långfilm som producerades direkt för TV. Filmen väckte enormt uppseende på flera plan. Den presenterade en modern samhällssatir med en skärpa som knappast funnits i någon tidigare svensk film. Den nådde sannolikt, genom sex visningar i TV en större publik än någon annan svensk film haft. Begreppet "myglare" och "mygleri" blev aktuella talesätt i debatten, både på det politiska och sociala planet.
I filmens spår uppstod även en kulturpolitisk diskusssion om skillnaden mellan biograffilm och TV-film. Här stod Svenska Filminstitutets verksamhet i centrum: var MYGLAREN enligt dess statuter för kvalitetsbedömningar överhuvudtaget en film? Var dessa statuter i så fall rimliga?
_________________________
Filmfilen ligger i ett ZIP-arkiv (765 MB). Med en snabb internetuppkoppling tar den ändå flera minuter att ladda ner.
Instruktioner för nedladdning:
När du klickar på länken
Ladda ner MYGLAREN »
kommer ett fönster att öppnas med en fråga om hur du vill hantera filen. Välj "spara".
Spara filen på en lämplig plats i din dator. Efter nedladdningen kan du zippa upp filen, antingen direkt i Windows Utforskaren eller motsvarande i Mac. Du kan också använda gratisprogrammet 7-Zip (Windows) eller Stuffit (Mac).
Filmen är kodad i s.k. DivX-format. För att kunna se filmen på din dator behöver du ett tillägg till din dators mediaspelare. Om du inte redan har tillägget installerat kan du ladda ned det och installera det. Sedan kan du se filmen.
Jan Myrdal berättar om Myglaren när DVDn med MYGLAREN kom ut:
Några ord om filmen Myglaren
av Jan Myrdal
Den film Myglaren från 1966 som nu åter blir tillgänglig med DVD-upplagan är en film om vår svenska samtid. Rune Hassners och min avsikt var att inför en masspublik åskådliggöra en samhällsverklighet som alla då redan med tilltagande obehagskänsla börjat uppleva men som det i början av nittonhundrasextiotalet ännu inte fanns något folkligt ord för. Vi lyckades. Det var med det dåtida svenska folkhemmet och dess företrädare som om vi lagt ett oskyldigt vitt men redan belyst fotopapper i framkallningsbad. Myglarna framträdde tydligt mitt i det tillsynes lyckade folkhemsbygget. Blev igenkännbara.
Denna film skapades i det sextiotal då officiella politiker ur olika partier börjat tala om sina nya djärva mål. Då formades det Sverige vi nu nästan fyrtio år senare har kring oss. Vi ville visa vilket samhälle de egentligen byggde åt sig kring oss.
Vi visste att hojt inte fungerade. Mot det hade de sitt väl fungerande försvar. Om inte annat kunde de kalla hojtet konst och sätta det på museum. Men med den mest igenkännbart vardagliga underdrift var det möjligt att deras grindvakter till trots nå publiken.
Det vardagsenkla alltså. Samtidigt skulle de fraser med vilka Myglaren framträdde i sina tal inför internationella och svenska företrädare för topside på en gång kännas igen som just de smöriga fraser de officiella i Sverige själva ständigt använde men samtidigt för den uppmärksamt lyssnande bära fram ett iskallt intellektuellt budskap om vad de egentligen sysslade med.
Ordvalet - mygla, myglaren - var också det ett viktigt verktyg för att medvetandegöra publiken. Ordet skulle fungera politiskt med själva ljudbilden. Medeltidssvenskans möghla, myghla och isländskans mygla om möglande bröd; de norrländska varianterna kring mök, skit; det tyskt rotvälska mogeln, fuska, spela falskt, som i tysk - och därmed svensk - militärslang under fyrtiotalet blivit till att lite slirigt fixa.
Efter denna film har begreppen mygel och myglare blivit så normalt svenskt språkbruk att Norstedts Svensk-latinska ordbok av Ebbe Vilborg, Stockholm 2001 kan ger den korrekta latinska översättningen som:
mygel.occultae machinationes (-um) fpl (femininum pluralis).
Filmen Myglaren klöv den allmänna kulturella välviljan. Palmes kulturella leende stelnade. När filmen visats bytte alla roller förtecken. Myglaren fick den stora publiken och den fina kritiken. Framgång alltså. Sedan kom alla de vilka nyss högtidligt valtalat till förmån för social och engagerad och samhällstillvänd film att använda sig av alla sitt samhälles - och därmed branschens - formaljuridiska knep för att söka stoppa vidare övningar från vår sida.
Vi var ju banbrytande. Vi finansierade filmen genom att - för en spottstyver! - sälja tv-rättigheterna till Sveriges television. I det var vi först! Andra har följt efter. De har senare även gjort det konstnärligt, såväl när det gäller Rune Hassners rörliga kamera som i den råa blandningen av dokumentär och regisserad realism. För att inte tala om sådant som vårt utnyttjande av det pornografiska ätandet.
Men vi hade i praktiken visat att det med den mest minimala budget var möjligt att nå masspublik med en social och - trots sin oskyldiga förpackning - helt politisk film. Filmens publika framgång väckte därför stark motviljan mot såväl filmen som dess upphovsmän inom de rörelser och partier vilka kände sig träffade. Motviljan tog sig även formalestetiska former. Skönandarna bådades upp. Rune Hassner och Jan Myrdal vore okunniga och okonstnärliga amatörer.
Det blev för överhetskretsarna kring regering, partier, storföretag och rörelser såväl en konstnärlig som en politiskt-social nödvändighet att se till att vi skulle oskadliggöras och inte fick fortsätta på den väg Myglaren öppnat. Först avbröts de förhandlingar vilka vi då länge fört med ett större filmbolag. Sedan gick det, med f. d. skattemedel finansierade, Filminstitutet (där staten tillsätter halva styrelsen inklusive ordföranden och alltså har utslagsröst) in i en juridisk kamp för att beröva Rune Hassner den ekonomiska möjligheten att producera ännu en spelfilm. (Detaljerna är redovisade i boken Fallet Myglaren, Stockholm 1967). Slutligen – mot hösten 1966 – framhöll bolagsrepresentanterna för TV, att TV i framtiden icke borde tillåta Hassner och Myrdal att sälja spelfilm åt TV utan att TV enbart borde vända sig till Branschen (som hade “större möjligheter”). För att tala klartext: Ingenting i hela mitt liv har stått mig så dyrt som den stora publikframgången med Myglaren!
Men se Myglaren! Den är en bild av det Sverige vi har kring oss. Än mer aktuell år 2004 än 1965!