Nå, halva siffran har sin väl kända förklaring. Det är de två och en halv millioner judiska polacker som mördades i förintelselägren. Men vad hände egentligen med de lika många kristna polacker som dog mellan 1939 och 1945.
Kunskapen om detta fanns redan 1942 i bokform på svenska. Då gav Ture Nerman ut Polens martyrium på Trots Allt förlag. Boken beslagtogs av myndigheterna för ”grymhetspropaganda” som det står i det konfiskationsbeslut som undertecknades av utrikesminister Christian Günther. Efter viss omarbetning gavs boken ut i två nya upplagor år 1943 vilka också beslagtogs.
Men beslaget var inte effektivare än att jag de senaste dagarna har kunnat sträckläsa hela mitt exemplar av den andra upplagan. En otäck läsning om en långt mer fruktansvärd verklighet. Tvåhundrasjuttiofyra sidor fyllda av den död och förintelse som blev följden av målsättningen att skapa mer livsrum åt tyskar på polackers bekostnad. Polacker sågs som mindervärdiga individer som saklöst kunde misshandlas och mördas. Möjligen kunde de göra en viss nytta som slavarbetare åt herrefolket.
Polen indelades i två områden av den tyska ockupationsmakten. Dels ”det inkorporerade området” som omfattade bland annat Gdynia, Lodz och Poznan. Detta skulle helt förtyskas. Den polska befolkningen skulle bort och ersättas av inflyttade tyskar. Dels ”generalguvernementet” där bland annat Warszawa, Krakow och Lublin ingick. Dit skulle tills vidare den polska befolkningen flyttas.
Då ingen kompensation skulle ges för de tillgångar som förlorades genom denna massförflyttning var det hela fråga om en gigantisk stöldkupp som i boken beskrivs så här:
"Den stöld av allmän och privat egendom som genomförts av de tyska ockupationsmyndigheterna i Polen har nått en omfattning som saknar motsvarighet i den moderna historien. Det räcker att säga att under ett enda år nära halvannan miljon människor fördrevs från det s. k. 'inkorporerade området' och plundrades utan kompensation på allt: jord, boskap och hästar, byggnader, butiker, fabriker, bostadshus, möbler, kläder, sängkläder, bibliotek, konstsamlingar, kontanter (utom 10-50 mark per person) och alla värdeföremål, t. o. m. små familjeklenoder”.
Allt detta skedde under vad man cyniskt skulle kalla ordnade former, vilket boken beskriver på följande sätt:
"Grundvalen för massexpropieringen av polacker inom de 'inkorporerade' områdena - liksom av de polska medborgarna i den fria staden Danzig - är ett dekret av den 17 september 1939. Enligt detta dekret är beslagtagandet av all egendom tillhörande personer som flytt eller är frånvarande sedan en längre tid, ävensom egendom tillhörande judar, obligatoriskt. Vidare kan enligt dekretet polsk egendom beslagtas då de tyska intressena så kräver och särskilt för stärkande av tyskheten."
Det är viktigt att lära om historien. Men ännu viktigare att lära av historien. Och allra viktigast att se hur grunddragen i historien ibland upprepar sig och kunna ta ställning utifrån sin samlade kunskap.
Det som hände i Polen under krigsåren kom att upprepa sig knappt tio år senare i en annan världsdel. Med andra förövare men med samma målsättning. Att skaffa livsrum för den egna folkgruppen på en annan folkgrupps bekostnad. Med föreställningen att den egna folkgruppen var värdefullare.
För polackerna är första raden i den nationalsång, som skrevs på slutet av 1700-talet, något man alltid bär med sig genom Polens delningar och försvinnande som stat och under främmande ockupation. "Än är Polen ej förlorat" utropade flera polacker innan de träffades av arkebuseringsplutonernas kulor. Och Polen kom tillbaka. Skövlat och förött men livskraftigt.
Välden kommer och går men historien visar att det också finns all anledning för de fördrivna palestinierna att utropa: Än är Palestina ej förlorat!
Henrik Linde