Skriv ut denna sida

Ännu finns tid

Novell av Leif Öhman, Randijaur 27 oktober 2013

En båt rors mot land, på akterbänken sitter roddarens kamrat, årtagen framkallar de gnällande ljuden som hörs så väl över vattnet. Älven ligger blank, det klara vattnet gnistrar av reflexer.

Fångsten på fem nät har varit god, västerut bakom kamratens rygg syns de hägrande fjälltopparna. Källflöden med historiskt ursprung.

På avstånd hörs röster från båtbryggan i Björkholmen, fjällfarare i väntan på båttransport västerut. Älvens vatten, fortfarande på väg av egen kraft mot kusten, spelar Dybecks "Du gamla, du friska, du fjällhöga nord" i roddarens och kamratens sinnen. Ännu ljuder ångvisslan från den väntade båten.

 

Den färdväg som planerats jämsides med vattnet var under bygge, men inte så mycket för befolkningen. Nej, det fanns också andra planer till varför landsvägen kom till. Stordammsbygget Seitevare ställde krav på framkomlighet. Vattenfallsstyrelsen kom till ödemarken för att hämta.

Visst hade männen hört talas om det fantastiska bygget, det talades en del om det i bygderna. Men för dessa människor var vardagen hårt arbete, visserligen hade det hörts om goda inkomster, men men. Om man ska prata om kultur så fanns den där, i deras dagliga liv. Ännu hade inte tankar på konsekvenser dryftats.

 

Man brukar tala om tidens tand. Droppen som urholkar stenen. Det som var på väg att hända var det motsatta. Nu skulle stenen urholka och manipulera vattenmassor, i slutändan det vatten som rinner ut i Bottenviken. På vägen dit skulle vattnet bromsa, magasineras med ojämna mellanrum.

Påstådd genuin ingenjörskonst garanterade styrkan i dammkonstruktionerna, alltså, inga farhågor skulle hysas.

Laxälven, timmerälven, rika tillflöden, dränkta stränder. Ebb och flod. Miljö och miljöpolitik var inga prioriteter. Vilka skulle nu garantera, vilka skulle nu förringa ängslan? Ännu betraktades inte älven som hotad.

 

- Det slog mig nu när vi far hem och jag tittar bakom dig, säger roddaren.

- Vadå, undrar kamraten.

Några fiskar sprattlar ännu på durken.

- Jo, hur tror du det blir för oss när dom dämmer?

Kamraten klappar till de fiskar som ännu ligger och klappar durken.

- Hur det blir? Tror du det blir?

- Jag har hört att Blackälven inte blir sig älv igen, säger roddaren Magnus.

- Ja man blir nog lite ängslig, yppar kamraten Leo. Blir vi ohörda tror du?

 

Älven har varit evinnerlig, en del av evigheten. Det vore en omöjlighet då, att tänka bort denna livsnerv som otyglad flöt förbi i eget spår. Inte bara fisken har sitt livsrum här, oändliga mängder liv föds av och i det osynliga djupet. Sammantaget är hotet den arten som ror sin båt, skvalpet och kraften från årtagen är inte nog.

Utsugning kan vara myggans blodsugande törst, men också den koloniala varianten, den som bjuder om vi betalar. Gröna skogar blir till guld när naturen fått prislapp. Vad kostar en myrstack?Girigheten kan skyddas av benämningen riksintresse. Det gemensamma slumpas bort och skyltskogar med texten Privat växer upp. Ännu finns tid att mota statens män och aktiespekulanter.

 

Långsamt avtar roddbåtens gnällande läte, långsamt glider den in i en tät dimma varifrån borr-riggars klapprande hörs. Magnus och Leo är inte kvar i båten. Tiden fortsätter, ännu finns tid.

 

 

 

 

Novell av Leif Öhman, Randijaur

Relaterade artiklar (efter tagg)